År 1782 invigdes i Borås Södra Älvsborgs första sjukhus, sedan riksdagen 1756 beslutat att varje län borde ha minst ett lasarett. Sedan medeltiden hade offentlig sjukvård bedrivits på klostrens helgeandshus eller på hospital, en mix av dårhus och fattigstuga för obotligt sjuka. Från vår trakt skickades man t ex till Skara eller Vadstena hospital. Vid 1600-talets slut fanns ca 30 provinsialläkare, men vanligt folk anlitade främst kunniga i folklig medicin samt soldater som utbildats i tjänsten. Professionell läkarhjälp var svår att få här. Dalstorps pastorat uppmanades under 1800-talet att sluta anlita ortens självlärda och anställa examinerade barnmorskor och vaccinatörer. Ulricehamns stadskirurg kom dit 2 gånger/år för att smittkoppvaccinera. Vid epidemier fördes alla smittade till det hus där sjukdomen först bröt ut.

Svenljunga fick en provinsialläkare först efter 1855, med Tranemo socken i distriktet. Bygden drabbades av flera difteriepidemier kring sekel-skiftet och små epidemisjukstugor byggdes, dit Svenljungaläkaren månatligen kom. Först 1927 fick Limmared och 1929 Tranemo var sin egen läkare.