Telefoninätet började växa fram i Sverige vid 1800-talets slut. För att ringa inom närområdet fick man gå via närmaste telefonväxel, där man beställde önskat nummer av telefonisten som kopplade upp denna abonnent. För att komma ut på riksnätet fick man koppas till en större växelstation, såsom Jönköping eller Borås. Eftersom många saknade egen telefon ordnade någon i byn eller affären en allmän telefon. På växelstationerna kunde man också ringa och skicka telegram. Kopplingen var manuell så man kunde bara ringa vissa tider på dygnet.

Systemet var kostnadskrävande och på 1940-talet hade automatiska växelstationer konstruerats. En sådan uppfördes 1944-45 i Ölsremma vid Lilla Lindrum och den blev därmed en av traktens första i sitt slag. Där hade man sedan 1938 haft en egen telefonväxel i en enrumslägenhet i ett affärshus. För att ringa utanför Ölsremma krävdes dock fortfarande telefonist. Telefonnumren var då tvåsiffriga men på 1950-talet blev de femsiffriga. Det var inte förrän riktnumren infördes (troligen samma decennium) som man kunde ringa inom hela Sverige utan hjälp av telefonist.