Under medeltidens första århundraden uppfördes ett stort antal kyrkor i Västergötland. Ingen av dessa har emellertid bevarats till våra dagar i ursprungligt skick. Nästan varje generation har gjort sina insatser för att försköna och förbättra kyrkorna. Mestadels sökte man bevara den gamla kyrkan och på olika sätt anpassa den efter gudstjänstlivets och liturgins förändringar och de växlande moder som under århundradenas lopp präglat kyrkorummets gestaltning och utsmyckning. De romanska kyrkornas strama enkelhet fick således redan under medeltidens senare del vika för en allt rikare utsmyckning. Reformationen medförde givetvis också förändringar även om vi måste konstatera att de sällan var så genomgripande som man skulle ha kunnat vänta sig. 1700-talet, präglat av sådana motsatser som pietism och neologi, kom med allt kraftigare ingrepp i de gamla kyrkorna. Den stora befolkningstillväxten mot slutet av detta århundrade och under 1800-talet framtvingade slutligen i många församlingar radikalare lösningar: medeltidskyrkorna revs och ersattes med helt nya kyrkor av tillräcklig storlek, anpassade efter tidens liturgiska idéer. Södra Åsarps kyrka undgick lyckligtvis detta öde och framstår nu som en av de märkligare bland landskapets romanska kyrkor.
Författat av Åke Nisbeth.