Vid Månstadskulle står en runsten med texten ”Ingjald satte denna sten efter Grimulv, sin son”. Den hittades 1905 i en bro belägen knappt en kilometer norr om järnvägsstationen. Stenens enkla text om en far som överlevde sin son sätter igång fantasin inom många områden: tecknen som vårt äldsta bevarade skriftspråk, sorg då som nu, namnskick, begravningssed, hantverket och konsten kring att göra stenen o s v.

Runstenar användes i Norden, och områden under starkt nordiskt inflytande, mellan cirka år 200-1100, med en kraftig ökning runt år 1000 efter landets kristnande. Bruket upphörde sedan tvärt. Liksom de flesta runstenar är denna rest till minne av en död historisk person. Stenarna placerades gärna på en plats där så många som möjligt kunde se dem; utmed vägar, vattendrag eller gravfält. En teori är att när man började begrava sina döda i vigd jord istället för på gårdens gravfält, restes runstenen som en markering av gårdens kristnade. Minnesstenarna kan också ha övertagit de tidigare gravhögarnas och gravfältens funktion i att manifestera rättmätigheten i ägandet på platsen. Långvarigt boende var det starkaste stöd man kunde anföra för sina anspråk.

Idag är många av runstenarna flyttade, ofta till prästgårdar eller kyrkor, där de ibland också hittas infogade i murverket.

När man på trettiotalet i samband med muddring skulle bygga om bron vid Månstad, fann en uppmärksam arbetare runtecken på en av stenarna i gamla brofästet. Snart fann man den andra delen av stenen som var kapad i två delar. Experter tillkallades som lagade stenen och den restes på kullen vid Månstads station.
Texten lyder: ”INGWALD RESTE DENNA STEN TILL MINNE AV GRINDULF SIN SON”.