Långhuset och det smalare, i öster rakt avslutade koret, utgör kyrkans äldsta delar. Yngst är sakristian vid korets nordvägg, uppförd år 1928, medan vapenhuset vid långhusets västgavel fick sin nuvarande utformning under 1800-talets förra hälft. Den ursprungliga kyrkans planlösning förekommer redan i de äldsta av Västergötlands kyrkor. För Södra Åsarps del torde en datering till 1100-talets slut eller 1200-talets början vara den mest sannolika. Åtskilliga ombyggnader under medeltiden och senare har emellertid på flera punkter väsentligt förändrat kyrkorummets karaktär. Korets tunnvalv av sten torde således ha tillkommit under 1400-talet, medan långhusets trätunnvalv är ändå senare, i sitt nuvarande skick från 1800-talets förra hälft. Ursprungligen torde såväl långhus som kor ha haft plana innertak av trä eller helt saknat innertak så att takstolen varit synlig. Endast ett fönster, korets sydfönster, har bevarat sin medeltida form, övriga har förstorats eller helt nyupptagits under 1800-talet. Bland inventarierna kan särskilt nämnas predikstolen, uppsatt år 1744, och gjord av bildhuggaren Anders Ekeberg i Gränna, som dock avled innan den var fullt färdig. Ett tillskott från detta sekel är glasmålningen från år 1929 i östfönstret, utförd efter en kartong av Axel Eldh.
Författat av Åke Nisbeth.