”Fataknallar” eller ”skålvästgötar” kallades de kringvandrande hantverkare från Mark och Kind som svarvade fat och skålar på sin repdrivna s k svegsvarv. Namnet kommer från tyskans ”zweig” som betyder gren. Genom att i en fjädrande gren fästa repet som förband svarvämnet med trampan, lyftes trampan och ämnet snurrade.

Enligt biskopen Olaus Magnus verk ”Historia om det Nordiska folket” från 1555 fanns Nordens då skickligaste mästare i svarvning i Mark och Kind, där man mestadels levde på detta yrke. Mästarna försökte överträffa varandra i sin konst. Han beskriver lyriskt svarvade skålar och bägare av björkrot, vars fernissade yta påminde om guld, och magnifika kronkåsor av urholkade granrötter med kronan snidad ur stammen. Kåsorna var en specialitet för Vakka-Finland, varifrån de exporterades till Östersjöområdet men de gjordes även i Sverige. Svenska kåsor försågs med fot och man kunde inte, som i Finland, trä in huvudet i kronan. De var så exklusiva att endast de rikaste ägde dem och de ärvdes inom adelsätterna. Man vet t ex att Sturedöttrarna på Torpa Stenhus ägde kronkåsor – av finsk eller lokal hand?