Redan under bronsåldern fanns det muntliga lagar som styrde jakten. 1200-talets Västgötalag anger att den som kunde fånga ett byte ägde det. Med Magnus Erikssons landslag miste allmogen 1347 de flesta rättigheterna till att jaga som tidigare. En ny era inleddes, där kronoparker och kronvilt till olika grad förbehölls kungen och straff för tjuvjakt utmättes. Johan III lät t ex under 1500-talet göra om hela Öland till ett enda stort vildsvinshägn och lade dödsstraff på den som dödade något av hans högvilt.

Drottning Christina förordnade vid 1600-talets mitt den första lagstadgan för hela riket angående jakt. Allmogen fick rätt att på egen mark fånga fåglar med egna snaror i laga tid (aug-mars), och bl a västgötarna fick då även fälla älg, hjort och rådjur. Skottpengar till allmogen infördes på björn och varg och fler arter tillkom under 1700-talet, då även straffet för tjuvskytte ändrades från döden till landsförvisning. Med Gustav III upphörde adelsprivilegierna och allmogen fick rätt att jaga på egna marker. Under 1800-talet syftade jaktlagarna mest till att försöka förhindra utrotningen av skogens djur.