Under tidigt 1900-tal utvecklades kvarndriften så att vattenhjulen byttes ut mot vattenfyllda turbiner som, förutom att mekaniskt driva kvarnstenarna, även kunde kopplas till generatorer för att alstra elektricitet. Kvarnägarna kunde börja förse sig och andra med elbelysning. Detta gjorde exempelvis Gustav Larsson på Kvarntorp i Ljungsarp som installerade en likströmsgenerator 1918. Under rasande världskrig kunde de i trakten som vågat införskaffa elektriska lampor göra sig av med osande fotogen- och karbidlyktor och få luktfritt ljus. Strömmen slogs på efter mörkrets inbrott och stängdes av kl 23 efter några varnande blinkningar. Elavgiften betalades utifrån antalet anslutna ljuspunkter (som alla lyste hela tiden) och vattstyrkan i lampan. Elräkningarna från Gustav år 1929 varierade mellan 12 kr och 39,84 kr.

Östra Kinds El. Distributionsförening i Dalstorp, som finns än idag, bildades 1929 och fick många att ansluta sig. Industrialiseringen ute i bygderna under 1930-talet krävde dock elkraft även för drift av maskinerier så redan kring 1940 hade Trollhättekraften tagit över och likströmsepoken var över.