Vår finurlighet och våra händer har vi alltid behövt för att åstadkomma olika slags redskap, andliga föremål eller saker till lyst. Som jordbrukande nation fick alla förr vara något av tusenkonstnärer till husbehov. Smida, fläta korgar, lagga tunnor, koka lim och såpa, väva, svarva, spinna – listan är lång. Men de som har varit skickligare än andra i sitt gebit, vars produkter åtråtts och vunnit rykte, har kunnat ha sitt hantverk som binäring eller rentav försörja sig på det.

Redskapen på bilden tillhörde en gång Minus Orre (1858-1931) i Ölsremma; en indelt soldat, bygdeslaktare och snusdostillverkare. Hemma vid spisen göt han tenndosor i egentillverkade björkformar. På gården Algrena i samma socken gick liesmidets ädla konst i arv. Johannes Grundin (1791-1863) var en skicklig golvurmakare som verkade i Mossebo och Tranemo. En av hans klockor lär stå på Nationalmuseum. Erik Johansson i Sjötofta (d. 1885) var en driven urmakare och gelbgjutare. Han göt t ex ljuskronor, bjällerkransar och smycken. Koppar- och bleckslagare, skomakare, skräddare, sömmerska, garvare, kakelugnsmakare, instrumentmakare”¦