Författare: Tina Hjort

Artikel ur ”Svenljunga & Tranemo Tidning” – Nr 18. År 1996-05-02.

Förbipasserande på riksväg 156 mellan Tranemo och Svenljunga har sedan i höstas kunna åse hur Strömsfors bruks magnifika disponentvilla återfått något av sin forna glans. Fasaden som ursprungligen var vit har fått en aprikosfärgad ton och det yttre förfallet har hindrats lägga den vackra byggnaden i ruiner.
Den räddande ängel som ligger bakom upprustningen är Fried Kosyr från Tyskland, som köpte byggnaden för drygt ett och ett halvt år sedan.

Fried Kosyr hade i höstas ännu inte bestämt sig för vilken funktion huset kommer att ha i framtiden, men då stommen sägs vara i bra kondition fanns all anledning att göra villan motståndskraftig gentemot väder och vind.
Också invändigt företas vissa renoveringar av de 1000 kvadratmetrarnas 20-tal rum, om än inte särskilt omfattande. Det är enligt Kosyr helt enkelt för dyrt.

Ville inte flytta ur sängkammaren
För många av dagens husbyggare kan det verka en smula underligt att komma på tanken att bygga sig en boning av denna kaliber. Men år 1908, då bruket blomstrade skulle det nya boningshuset inte bara rymma ägarfamiljen Nylander, utan även personal, kontor och lanthushåll; och då David Nylander inte gärna ville flytta ur sin sängkammare vid de frekventa besöken, byggde man gärna stort.
– Det var så tjusigt därinne, minns Eivor Kulneff vars mamma var en av villans fyra pigor.
– I matsalen fanns en fantastiskt vacker gyllenläderstapet och alla rummen hade olika namn.

Eivor berättar att hela villan pryddes med blomsterarrangemang från den egna handelsträdgården, en syssla som frun själv alltid tog på sig.
Ett rykte gör gällande att det förekom en inbördes tävlan mellan brukspatronerna på Limmareds säteri, i Uddebo och Strömsfors om vem som byggde det största huset.
– Jag tror att det var David Nylander som var upphov till det ryktet, för han brukade skoja om en tävling, vet brorsonens son Axel-Uno Nylander att berätta.

Järn och glas i tillverkningen
Strömsfors Bruk upplevde lite över 100 års liv och rörelse. Det hela började med väverimannen Peter Claesons styvson Anders-Josef Larsson (1813-1886). I slutet av 1850-talet inköpte sagde Anders-Josef ”Strömmen” vid Assman, där det fanns en kvarn och en såg och grundade därmed Ströms fabriks AB. En ny damm byggdes, och tanken var att följa i styvfaderns spår och anlägga ytterligare en klädesfabrik.

Det bidde emellertid ett järnmanufakturverk och en stångjärnshammare, som inrättades
1862 och det var nu som anläggningen kom att kallas Strömsfors bruk. Knappt tio år senare köptes bruket av Limmareds Glasbruk och den gode Anders-Josef flyttade till Lilla Svinåsa som fick nytt och mer passande namn – Bratteborg.

I samband med glasbrukets övertagande av Strömsfors bruk utökades verksamheten med en glashytta för tillverkning av hushållsglas. Dessvärre svek konjunkturen, och i början av 1880-talet lades projektet ned.
Även på järnsidan var läget bekymmersamt vid den här tiden, antalet smeder i smedjan hade decimerats och den sista spiken hade smitts 1872.

Två driftiga bröder
Anders-Josef Larsson hade en bror, Salomon (1815-1881), som med fem söner höll till på Limmareds Säteri. Två av dem, Oskar och David (med moderns efternamn Nylander) utbildade sig till ingenjörer vid Chalmers och tog år 1883 över ägandet av Strömsfors bruk.
Bröderna var mycket driftiga och 1896 byggdes en ny och rymlig verkstad samt ett speciellt gjuteri. Inriktningen på tillverkningen ändrades från diverse handelsgjutgods till maskiner för trä- och kvarnindustrin, och därefter till specialtillverkning av maskiner för framställning av cigarettaskar till Tobaksmonopolet, förpacknings- och senare etiketteringsmaskiner till Skottlands whiskynäring.
Efter Oskars frånfälle 1920 blev David ensam ägare till bruket och han efterträddes så småningom av sin brorson, Axel Nylander.

Blomstrande samhälle
På fyrtiotalet var Strömsfors ett blomstrande samhälle. 1942 hade bruket 50 anställda, däribland en yngling vid namn Östen Kulneff. Östen jobbade i verkstaden från 1942 till 1959, då han övergick till kraftstationen och arbete där.
– Min farmor fungerade som banvakt vid den väl frekventerade järnvägsstationen, och morbror David var chaufför åt familjen Nylander, förtäljer Östen.
Det fanns flera fabriker i samhället, och Östens fru Eivor minns hur männen efter dagens arbete satte sig nere på muren vid vägen för att språka.
– Det var en otrolig gemenskap, en bruksanda.
Två affärer tillgodosåg bybornas behov, både en kooperativ och en privat. Det fanns post och järnvägsstation för både godståg och ”lilla tåget”.

Ett besök i villans parkliknande trädgård fungerade ofta som helgnöje.
– Där var rosenrabatter och pelare med hängande bloddroppar ända från bron och en springbrunn flödade ständigt utanför entrén, minns Östen.

Inventarierna skingrades
På femtiotalet var det dags för rationalisering och Axels son Axel-Uno fick i uppdrag att genomföra den.
– Efter den stora översvämningen 1951 fick jag i uppdrag att leda återuppbyggnaden, så jag blev kvar, minns Axel-Uno.
Axel-Uno stannade i Strömsfors till 1957, då han övertog faderns chefskap över familjeägda Borås Mekaniska Verkstad. Efter faderns död 1965, övertog Axel-Uno även driften av Strömsfors Bruk.
– Under den tiden hände revolutionerande saker inom industrin, och hantverksmässiga Strömsfors bruk blev omodernt. Vi fick minska antalet anställda och satsa på en mer effektiv tillverkning.

Dessvärre gjorde den ökade konkurrensen från modernare anläggningar och den mättade skotska marknaden att det blev svårt att driva företaget vidare och omkring 1975 lades verksamheten ned. Nedläggningen av bruket följdes av fler nedläggningar;
järnvägsstationen, posten (trots skarpa protester från Strömsforsborna) och affärerna försvann en efter annan.

Villan då? – Den var ett bekymmer, konstaterar Axel-Uno Nylander vars mor Kerstin var villans sista invånare. Efter hennes bortgång bjöds fastigheten ut till salu, år 1978, tillsammans med vissa inventarier.
Axel-Uno och systern sparade en hel del möbler, men mycket såldes på auktion och flera föremål från den ”gamla goda tiden” finns säkert i ett och annat Strömsforshem.
Ändå kan man inte låta bli att undra hur det hade sett ut om alla inventarierna funnits kvar i sin forna glans i den vackra byggnaden…