Författare: Ann-Louise Kjellner.
Efter intervju med Rune Holmberg maj 2008.

Naturbetingelserna, årstiderna, förrådshushållningen och knappheten har präglat västgötens matvanor sedan urminnes tider. Vad man åt styrdes av omgivningens naturliga förutsättningar och årstidernas växlingar. Det var inte bara gårdens storlek, som bestämde vad som ställdes på bordet, utan i ännu högre grad hur det såg ut runt omkring. Skogsbygd gav utrymme för jakt och bärplockning, sjöarna gav fisk. Även om långt ifrån alla hade tillgång till jaktmarker var det ändå många som i någon form fick del av bytet. I motsats till vad man kan tro, var det de bördiga slättbygderna som hade det ensidigaste och därmed sämsta kosthållet.
Men gemensamt för alla var att allt togs tillvara och slöseri med mat hörde till de värsta synderna. Att lägga dubbelt pålägg på brödet, att ”tvesovla”, var ett svårt och närmast otänkbart brott.

MUSTIGA UTTRYCK – MUSTIG MAT

Sôltefötter, patter, mosedrôfsa och käringaballra är några västgötska namn på vanliga maträtter. Sôltefötter är förstås de inkokta grisfötterna, patter den blodpalt som lagades av blod, rågmjöl och dricka och kokades i vatten för att sedan stekas. Mosedrôfsa, kunde också kallas baldosa eller smiligummor och är morotspannkaka, stekt i stekpanna ovanpå spisen.
Käringaballra är en fruktsoppa med sviskon i och avredd med havregryn. En rätt som bjöds speciellt till nyblivna mammor.
Huvudingrediensen i jarsgårsvälling växte vild runt knuten, nämligen nässlorna. I Västergötland tenar (spritar) man ärtor, fjälar (stoppar) korv och maten kan vara så god att man blir åpen (glupsk).

Uppgifterna ovan är hämtade ur boken Västgötamat – en kulinarisk resa från jord till bord, utgiven av Hushållningssällskapet Skaraborg. Boken finns på biblioteken, som också har flera andra intressanta och roliga böcker om forna tiders matvanor i västgötabygder.

Men samtalet med Rune Holmberg om hans barndoms mat, under krigsåren, är gjort för tranemo.nu”â„¢s räkning och finns bara att läsa här!

Matminnen från krigsåren

Rune Holmberg är född i Länghem. Pappa och mamma kom båda från torparhem, men Runes pappa arbetade som sågverksarbetare, banarbetare och en del annat, samtidigt som han tidigt var politiskt intresserad och engagerad i kommunpolitiken. Mamma var som de allra flesta på den tiden hemmafru, men arbetade periodvis som sömmerska på halvtid.
– Ja, och så hade vi ju en stickmaskin hemma. Det hade alla vid tiden för kriget. Den stod där hemma och den som hade tid drog några tag, säger Rune.
Familjen bodde på andra våning i Runes farföräldrars hus. Farfar och farmor bodde på bottenvåningen.

MAT EN HELT VANLIG DAG

– Frukosten, den minns jag inte så mycket av, men det var nog kaffe för de vuxna och choklad till oss barn. Ransoneringen för de vuxna var kaffe och på våra, barnens, kuponger var det choklad tror jag. Och så åt vi väl någon smörgås till antar jag.
Just den där morgonen när kriget tillkännagavs, minns Rune tydligt. Han och hans bröder kom ner till farfar, som satt vid radion. Farfar tittade på sina barnbarn och suckade:
– Jaha barn, nu ska jag säga er pôjkar att nu är det krig!
– Vi fattade ju ingenting, men visst är det märkligt, säger Rune, att alla minns precis var de var någonstans när de fick veta att kriget brutit ut? Precis som de flesta minns var de var när Kennedy mördades, eller Palme.

Efter frukosten kom förmiddagskaffe med kaka och därefter middag. Lunch är ett senare påfund. Förr i tiden åt man middag mitt på dagen och måltiden på kvällen var kvällsvard eller rätt och slätt kvällsmat.
– Vi åt mitt på dagen, vid tolv eller ett, och då var det oftast någon kötträtt med potatis och sås. Fisk ibland också, det kom ju en fiskbil – nej, det gjorde det visst inte – under krigsåren cyklade han. Fiskhandlaren hade en cykel med en stor låda fram och en bak. Fisken vägde han med en besman. Jag minns att man fick en 50-öring, eller kanske en krona, att handla för. Strömming. Och det blev ju mycket, blev till och med över till katten!
Efter middagen åts alltid efterrätt.
– Lingon och mjölk för det mesta. Det var det man hade mest av, men det kunde också vara blåbär och när bären tröt blev det sagogrynssoppa eller soppa gjord på torkad frukt. Det hände nog att vi fick någon sorts soppa till middag också, köttsoppa med klimpar i, gjorda av någon deg.
Ägg fanns inte året om, minns Rune.
– Hönorna satte inte igång att värpa förrän framåt vårkanten. Därför gillade inte folk när påsken kom tidigt, för då fanns det inga ägg. Fast det fanns de som hetsade hönsen. Skaffade en elektrisk lampa med tidur på, en så kallad hönsaklocka, som gjorde att hönsen började värpa tidigare.

Under kriget var smöret ofta hemkärnat. Särskilt när ransoneringskupongernas smör inte räckte till. Mjölk gick lättare att köpa hos traktens bönder.
– Man använde det som gick att få tag i, säger Rune. – Kött till exempel, det köpte vi lokalt – och svart. Normalt slaktades på förmiddagen, för att man skulle ha dagen på sig att ta hand om slakten. Men under krigsåren skrek grisarna även på kvällen. Det var de grisar man hållit undan från redovisningen, som slaktades då.

Eftermiddagskaffe hörde naturligtvis också till. Då hade det gått några timmar efter middagen och hungern gjorde sig påmind. Till eftermiddagskaffet serverades alltså smörgås. Och kaffet var också speciellt under kriget.
– Kaffet var rostad råg, som man blandade upp med lite kaffe. Sedan fanns det också ett ersättningskaffe som hette E4. Ett surrogat. Mor kokar kaffe, ta ut satsdelarna, mor är subjekt, kokar är predikat och kaffe surrogat – sa vi i skolan!

Dagens sista mål var kvällsmaten.
– Då var det alltid gröt, havregrynsgröt mest, men det kunde ibland vara mannagrynsgröt eller svartagröt, som är gjord på rågmjöl och inte alls smakar lika illa som det låter. Men havregrynsgröten minns jag mest och jag kan se farmor framför mig, när hon varje dag tog fram tidningen Wästgöta-Demokraten, vecklade ut den framför sig och slog upp så mycket havregryn, som hon tyckte gick åt till kvällens gröt. Sedan satte hon sig och noggrant rensade. Det hände ju att det kommit med lite smolk och en och annan musskit också för den delen! Det var ju så. Mjöl och gryn förvarades i säckar och påsar både i affärer och hemma och det hände väl att både det ena och andra kom med.

Om blodpalt och kri(g)svaror:
– Som blodpudding ungefär, fast den stektes som bullar av blodet som togs tillvara i slakten.
Korv:
– Korv gjordes ju överallt i hemmen. Ingredienserna maldes i köttkvarn och stoppades i fjälstren. Fjälstren, det var tarmar som vänts ut och in och tvättats.

Bananer:
– Under kriget fanns inga bananer och när de väl kom till handeln igen, lagom till jul, var det barnfamiljerna som i första hand fick köpa, fast jag minns inte sådär jättenoga, jag har aldrig gillat bananer!

Risgryn:
– Risgryn fanns inte heller under krigsåren, utan kom tillbaka först i slutet av 40-talet.

Tobak:
– Tobak var det ont om under kriget och det lilla man fick tag i blandades ut med allt möjligt. Tussilago var ganska populärt. Jag minns hur gubbarna diskuterade sig emellan vad de använde och vad som var bäst – eller minst sämst kanske!