Samtal med Arne Johansson född 1921 i Länghem, uppvuxen i Dumsäng, Uddebo.
Numera bosatt i Grimsås.
Samtalen hölls i maj 2007.

Mitt allra första minne från livet är när morsan skjutsade mig på cykel.
Färden gick från vårt dåvarande hem till stationen i Boda.
Där vi gick på tåget.
Vi gick av i Limmared, bara för att hoppa på ett annat tåg som gick till Strömsfors.
Jag var 4 år och det var första gången som jag åkte tåg.
Det kändes märkvärdigt och spännande.
Anledningen till denna stora resa var att vi flyttade från Grälåsa till Dumsäng.
Far och mor hade sålt sitt lilla ställe för att kunna ta över min mormors gård.
Mormor var 75 år och orkade inte längre att sköta det hela på egen hand.
Hon bodde med oss fram till sin död.
Oss, det vill säga jag, min äldre syster, far och mor.
Långt senare utökades även familjen med ytterligare en bror, 13 år efter mig.
Då jag hade vuxit upp och därigenom uppnått en arbetsför ålder, började jag att hjälpa far i hans arbete.
Arbetet innebar till största delen skogskörningar med häst under vinterhalvåret och vanligt förekommande gårdsarbete övrig tid.
Det sågs som en självklarhet att jag skulle stanna och vara behjälplig på gården.
Det var aldrig tal om annat.
Inte var det direkt lönsamt inte, men nog hade vi så att vi klarade oss alltid.
Jag tyckte väl aldrig att det hela var särskilt roligt, men det var så det skulle vara.

Så kom kriget”¦

Vi tog del av världsnyheterna genom nyhetssändningarna på radion.
Redan före krigsutbrottet förstod vi vad som var på gång, men ingen kunde väl ana den enorma tragedi som det hela skulle leda till.
Far var i landstorm, som det hette.
Han var 48 år och ansågs vara för gammal för att bli inkallad.
Det var en del av vardagen att lyssna på radions nyhetssändningar för att försöka förstå vad det var som hände.
Vi hörde Per Albin Hansson säga: – ”Sveriges beredskap är god”.
Det var ju inte ens så att vi som satt ute på landsbygden, långt från högsätet, trodde på detta uttalande.
Vi var ändå inte särskilt rädda.
Enda gången som det kändes lite halt var när tyskarna tågade in i Norge.
Det kom så nära då.
Men vi trodde nog ändå att allt skulle gå bra.
Regeringen hade ställt ut träkanoner i Skåne så att tyskarna, från sina flygplan skulle komma att se, hur särdeles ”beredda” vi var på eventuella attacker.
Hemomkring var flygtrafiken inte så flitig, visst förekom det ett eller annat plan men så särskilt vanligt var det inte.

Vi kände av kriget genom ransonering, ont om arbetskraft och mörkläggning.
Det var en regel med svarta förhängen framför fönstren, både i hemmen och på allmänna platser.
Men till en början såg vi det bara som spännande och nästan lite roligt.
Taxibilarna förseddes med solskärmar så att ljuset från strålkastarna inte skulle kunna synas uppifrån.
Dessa taxibilar drevs, liksom övriga bilar, med gengas.
I och med det drogs en liten kärra bakefter fordonen med en låda som nästan fungerade som en slags grill.
Ja, i alla fall lite enkelt förklarat.
I denna låda skulle det röras om lite då och då.
Det innebar ett flertal stopp för chaufförerna, som var de som behövde se till omrörningen.
Ibland sågs bilar tappa den där lådan, men ändå fortsätta att köra!
Det var många (av de få) bilägare i trakten som hade hamstrat rejält med bensin före kriget.
Eftersom bensinanvändning var förbjudet, hängde de på en så kallad låda enbart för syns skull.

Det var inte lätt för de stackarna som var åkeriägare.
De flesta av deras lastbilar togs i beslag för att vara behjälplig militären.

Någon svält var det inte tal om i vår familj.
Det var säkert värre för dem som inte hade några egna odlingsmöjligheter.
Men vi var i stort sett självförsörjande.
Far odlade bland annat vete och råg som sedan maldes i kvarnen i Strömsfors.
Det var tvunget att som bonde, lämna in en särskild licens till mjölnaren för att få mala.
Den där licensen gav ju inte tillåtelse till så särskilt stora mängder precis, vilket inbjöd till lite, vad ska man säga, kringgående.
Kvarnarna besöktes lite då och då av statliga kontrollanter.
De visste inte att fler än far hade lämnat in sin licens för upprepade malningstillfällen till mjölnaren.
Det hela innebar att bonden fick malt så mycket han ville, mjölnaren hade fullt arbete och kontrollanterna blev lurade!

De flesta hittade sina egna vägar för att undkomma svälten.
Det odlades potatis och rovor, det sistnämnda enbart för kornas skull.
Någon gång hände det att vi sålde lite potatis efter förfrågan men det var inga stora affärer precis.
Grönsaker såg vi aldrig på tallrikarna, inte ens om vi tittade riktigt noga kunde vi se något grönt.
Nej, vikten av grönsaksintag förstod vi oss verkligen inte på.
Men gris åt vi, ofta, i olika anrättningar.
Det var pressylta, paltbröd, fläsk och mycket annat.
Min personliga middagsfavorit var när det serverades korv eller i allra bästa fall, köttbullar.
Vi åt efterrätt varje dag!
Det var ofta katrinplommon eller lingon med mjölk.
All mat förvarades i vår jordkällare som var placerad alldeles nära hemmet.
Där var det nästan lika kallt som i ett kylskåp.
Nackdelen var att vissa matvaror tog smak av källare.
Så visst är kylskåp att föredra.
Till maten serverades dagligen svagdricka, köpt från affären i Strömsfors.
Drickan var bryggd på Rymans bryggeri i Varberg och sötades med sackarin, vilket innebar att den klarade sig från ransoneringen.
Värre var det med det riktiga sockret och kaffet som ransonerades hårt.
Det var egentligen lustigt med kaffet”¦
Det ställdes fram kaffekoppar och dukades som vanligt men det som hälldes ner i kopparna var bara ett hopkok på kli, råg och sirap.
Gott var det inte.
Det hade varit bättre att ta ett glas vatten men det var det ingen som gjorde.
Hur blaskigt det än var skulle sörjan drickas som kaffe.

Så gott som alla de yngre karlarna blev inkallade, vissa av dem lämnade både fru, barn och gård.
Många var de kvinnor som fick slita hårt under krigsåren.
De fick sköta såväl insida som utsida av sina gårdar och däremellan skulle de fostra och kanske till och med föda barn.
Släkterna hjälpte varandra.

Jag köpte ett par enkelbyxor av Ahlqvist Herrekipering i Svenljunga.
De påstod att byxorna var tillverkade av skummjölk.
Hur mycket sanning det låg i det vet jag inte men det var ju mycket cellull och sådant i allt möjligt på den tiden.
Ja, hur det nu var med den saken, slitstarka var de i alla fall.
Rent allmänt tyckte man att kläder var dyra, men mätt i dagens mått kostade de ju nästan ingenting.

Inkallelseorden kom per post.
Jag var varslad sedan tidigare så jag var beredd.
Det här var i april 1942 och det var till I15 i Borås som jag skulle.
Årsklassen före mig hade blivit inkallad på ett år, som senare förlängdes till ytterligare ett halvår.
När jag nu blev inkallad så stod det att tiden var ett och ett halvt år, vilket jag såg som en fördel.
Det kändes bra att veta ordningen redan ifrån början.

Tiden i Borås var för bedrövlig!
Korpralerna plågade oss så mycket det bara var möjligt.
De i sin tur hade det säkert inte så lätt med sina överordnade, vilket de alltså tog ut på oss.
Det blev en slags rundgång på alla översitterifasoner.
Många gånger då vi inkallade hade somnat, vaknade vi av visselpipssignaler och gapiga röster.
Då var det uppställning i full mundering inklusive gevär som gällde för alla de 120 man, boendes på 3: dje våning.
Därefter kommenderades vi att med språng, ta oss ner till kaserngården för ny uppställning sedan upp och ner ett otal gånger.
Detta enbart för att visa på sin makt och plåga oss.
Det var ju inget klokt med det såklart.

På min lucka bodde 4-5 stycken boråsare, resten var landsbygdspojkar som jag.
Boråsarna försökte att trycka ner oss på alla vis.
Med dagens tal kan jag påstå att vi blev mobbade.
De tyckte att alla som inte var från Borås var, bonnpojkar, som inget begrep.
Elfsborg var guldgossar under den här tiden och det var ju roligt.
Men att behöva lyssna på prat om fotboll från morgon till kväll blev till slut otroligt tjatigt.

Vid ankomsten till I15 lämnades våra privata kläder in och återsågs först då vi muckade.
Soldatkläderna lämnades in på tvätt vid behov och då byttes det bara till nya.
Det fungerade väldigt bra.

Vi var 5-6 pojkar från Uddebotrakten som höll ihop.
Vi åkte hem varje lördag för att återvända till Borås på söndagskvällarna.
Nu i efterhand kan jag se att det kanske inte var så bra att göra på det viset.
Minnena från Borås består ju i och med det mestadels av hårt arbete, inget lättsamt eller roligt.
Hemma i Uddebo var det ingenting som var sig likt.
Många var ju inkallade, umgänget var rejält begränsat.
Men jag sällskapade i alla fall med en tös.
När lumpen var slut, hade hon gift sig med min bästa kompis!
Jag blev bjuden på bröllopskaffe efter ett litet tag. – ”Dä kändes la lite konstigt eklart”¦”
Visst hade jag vetat om vad som skulle hända, men inte så särskilt länge.
Det kom hastigt på.

En söndagskväll, nyss uppkommen till luckan efter ett helgbesök där hemma, hängde jag som vanligt upp min permissionsmundering och mitt breda läderbälte över en stol bredvid min säng.
När jag vaknade morgonen därpå var bältet borta!
Jag frågade runt lite och förstod rätt snart att bältet helt enkelt var taget av en av boråsarna, som i sin tur hade blivit av med sitt.
När jag stod på mig om att få läderbältet tillbaka, var det väldigt nära att jag åkte på ett kok stryk.
Jag var varken sugen på att få stryk eller att bli betalningsskyldig vid inlämnandet.
Så jag backade och började istället fundera på en lösning.
Jag gick till järnvägsstationens hittegodsdisk.
Där frågade jag om de möjligen hade hittat något kvarglömt, brett läderbälte ifrån Limmaredsvagnen.
Det hade de tyvärr inte, bara från Varbergsvagnen.
Aha!
Jag väntade med spänning i en vecka, då gick jag tillbaka för att höra om det möjligen fanns något bälte från Varbergsturen.
Det fanns det!
Jag sa, att det var bra det, för då var det mitt.
Det var ju inte så vackert gjort, men jag inbillar mig att bältet hade legat kvar som hittegods än idag om det inte hade kommit mig till nytta.

Vi tjänade 50 öre om dagen till en början, 1 krona på slutet och under beredskapen fick vi 1 krona och 50 öre.
Vi brukade gå på markan för att dricka så kallat kaffe och äta systerkaka, en kaka skuren som en trekant med en god fyllning inuti.
Maten som serverades på regementet var för det mesta jättegod.
Vi fick ofta färsk tonfisk och det var verkligen gott.
På torsdagar serverades ärtsoppa med mycket fläskkött, erkänt god.
Varje dag var inrutad med vällingfrukost, frukost, middag och kvällsmat.
Under fältövningar stod det på anslaget att det var sammanslagen frukost.
Det lät väl bättre än att frukosten var inställd.
En enda maträtt minns jag som riktigt hemsk.
Det var en slags grå sörja med något sönderkokt, kanske potatis och märgkött.
Vi kallade anrättningen för gubbasnor. – ”Dä va sytlit å bara titta på`t, en kunde knappt svälja`t. Men dä va no inte så ont sum dä såg illa ut”.
De största och kraftigaste killarna åt annars otroliga mängder med mat.
Alla hade en viss matmängd tilldelat sig.
Att ta mjölk med nedsmulade knäckebröd var däremot fritt, vilket mättade många av de största killarna från kurrande magar.
Jag själv blev mätt av den utdelade maten, men så var jag heller inte så stor.

Vi hade ingen aning om vad någon annan inkallad hette i förnamn, då vi vid intagningen fick tilldelat oss varsitt nummer.
Dessa nummer, plus efternamn, användes därefter i alla sammanhang.
Jag kallades alltså för 876 Johansson.
Om någon skulle ha fått sig för att ropa på Arne därinne, hade jag verkligen blivit förvånad.

I lumpen hade vi ingen tillgång till radio så vi var inte så särskilt uppdaterade vad gällde nyheterna.
Det var inte så mycket prat om kriget över huvudtaget.
Lumpen var som en egen, liten isolerad värld.

Hemma, på helgerna, gick vi ofta på bio.
Alla filmerna som visades i Borås, visades även i Uddebo, fast långt senare.
Vi såg alla de där klassiska Ingrid Bergmanfilmerna och många andra.
Dansade gjorde vi också, till band som Gösta Qvickmans och Rondo.
De spelade jättebra – sa de.
Jag vet inte för jag har aldrig haft något musiköra.

Jag var väldigt ofta sjuk i Borås, jag som tidigare knappt varit sjuk en enda gång.
Först fick jag halsfluss, tätt följt av påssjuka.
Jag låg med 40 graders feber i överslafen i en trång barack, en hel varm midsommarvecka.
Jag kände det som om jag skulle dö, hade aldrig tidigare varit så dålig.
Inte anade jag då, att det skulle bli ännu värre.
När jag precis hade tillfrisknat från påssjukan hade vi en manöver till Remmene, där det skulle bli skjutövningar.
Vi gick dit i gångmarsch.
Jag fick rejält av både nageltrång och skoskav, som en sörjig massa på fötterna.
Doktorn tittade på såren och konstaterade att jag inte skulle kunna gå på de fötterna på ett tag.
Det var en snäll privatläkare som hade blivit inkallad som alla vi andra.
Han såg till att jag skickades tillbaka från övningen till I15 samma kväll i en lastbil.
Om det hade varit militärläkaren hade jag nog behandlats hårdare.
Väl framme på regementet, gick jag upp och lade mig.
Det var 119 stycken färre män än vad det brukade vara däruppe så det kändes lite ensamt.
På morgonen gick jag upp till sjukan.
Där låg ett gäng volontärer som vårdades för scharlakansfeber.
Jag gick snabbt ut igen men då var det redan kört, jag hann bli smittad.
Jag blev inlagd på sjukan den 6 december och till jul blev jag flyttad till epidemin på Göteborgsvägen.
Vi var sju stycken som vårdades på en så kallad rengjord avdelning efter difteripatienter.
Jag blev i alla fall fri från scharlakansfebern och eftersom det var i jul/nyårstid skulle jag få en veckas konvalescens i hemmet.
Jag åkte hem på lördagen och på måndagen insjuknade jag i 40 graders feber som senare steg till strax över 41 grader tillsammans med andningssvårigheter.
Ambulansen tillkallades, vilket var en ovanlig handling hemomkring.
Det här var i januari månad, snörikt och över 20 grader kallt.
Vi hade enbart en liten smal hästväg upp till Dumsäng från landsvägen, ambulansen fick stanna därnere.
Far fick köra mig dit på en släde.
Jag kördes så fort det gick, tillbaka till epidemin.
Där jag fick en spruta.
Mina andningsproblem försvann inom en timma.
Jag kände hur serumet gjorde så att svullnaden försvann, steg för steg.
Jag hade verkligen tur som fick hjälp så snabbt.
Många, många människor dog av kvävning i samband med denna sjukdom.
Jag blev däremot frisk på tre dagar, ändå fick jag stanna på epidemin tillsammans med de sex övriga killarna som tidigare vårdats för scharlakansfeber, liksom jag.
Alla vi sju hade nämligen fått difteri!
Så hur rengjorda de där sjuksalarna egentligen hade varit, det kan man ju verkligen undra”¦
Vi skulle lämna ifrån oss tre fria bakterieprov innan vi skulle få komma upp på luckan igen.
Jag var kvar till sista april, då en ny regementsläkare anställdes.
Då blev det annat.
Han släppte omedelbart ut samtliga patienter från epidemin!

Vi blev skickade till Värmland.
I Borås hade snön precis gått bort, väl framme i Värmland hoppade vi rätt ner i meterdjup snö, direkt ur lastbilarna.
Det blev mycket vinter det året.
Där uppe fick vi sedan sova i tält under en vecka, fram till skolavslutningen då vi inkvarterades i en skola.
Uppe i Värmland var jag inte sjuk en enda dag och någon hemlängtan hade jag inte heller.
Det rådde ett mycket gott kamratskap och i det, även en stark sammanhållning.
Vi ansågs väl lite nya och spännande för flickorna däruppe.
Det var inget som gick hem hos de bosatta killarna.
De gillade inte alls att de hade fått en sådan stark konkurrens.
Men så höll de sig sällan nyktra, så de kunde ju heller inte begära särskilt mycket.
Under en höstbal som flickorna hade ordnat för oss militärer, bröt sig de bosatta killarna in för att ge oss stryk.
Men det blev aldrig så stort utav det.

Jag var hemma en gång under Värmlandshalvåret.
När vi skulle återvända till Värmland fick vi göra ett tågbyte i Göteborg, med några timmars väntan.
Väntetiden utnyttjade vi med ett Lisebergsbesök och flera åk på berg-och-dalbanan.
Det var så vansinnigt roligt att vi missade tåget!
Vi fick sitta på stationen till klockan 03.00, då nästa tåg gick.
När vi kom till stationen där uppe fortsatte vi till Torsby, därefter lastbil 4 mil till postering vid norska gränsen.
Alldeles nära oss, såg vi tyskarna hålla vakt.
Det var inget större fel på merparten av dem, de gjorde bara som vi, lydde order.
En viss byteshandel pågick mellan tyska och svenska soldater.
Det gällde i första hand sprit från Sverige mot socker från Norge.
Vi kommunicerade med hjälp av eget, påkommit teckenspråk.
De kunde ju ingen svenska och vi kunde då rakt ingen tyska.
Byteshandeln slutade då tyskarna beordrades lägga ut stora taggtrådsrullar i gränserna med syfte att stoppa norrmän från att fly över till oss.
De som ändå tog sig igenom det där hindret, togs först omhand av militärer, sedan skickades de till olika läger i vårt land.
Det fanns ett stort läger bland annat i Öreryd, där det bodde flyktingar i ett 40-tal baracker.
Just i Öreryd togs det enbart emot ensamma män, de flesta i krigsför ålder.
De fick öva sig i militärkunskap, tanken var att de skulle kunna återvända som landssoldater.
Men många av karlarna blev kvar i trakterna, nygifta.
För norrmännen gjorde här, liksom vi uppe i Värmland, sig oerhört populära bland flickorna.

Väl hemkommen från inkallelsen, återgick jag till arbetslivet med far.
På radionyheterna hörde vi, så gott som dagligen: ”på västfronten, inget nytt”.
Jag har nog hört det tusentals gånger och det hände heller inte särskilt mycket nytt, rent privat för mig under en ganska lång tid.
Men 1948, var det plötsligt något som brast och jag svarade på en platsannons som jag hade läst i tidningen.
Platsen var hos möbelhandlare Carlsson i Svenljunga.
Han behövde någon som kunde köra ut möbler med en liten lastbil till hans kunder.
Jag tänkte att det där kunde vara något för mig så jag åkte dit för att prata men blev anställd direkt.
Jag hade tagit körkort 1946, men jag hade egentligen inte vetat vad jag skulle ha det till eftersom jag ju inte haft något att köra med.
Efter de 8 timmars bilkörning som var brukligt vid körkortstagande, hade jag senare aldrig hållit i en ratt.
Nu skulle jag plötsligt börja köra möbeltransporter med en liten lastbil!
Men det är så, att allt, alltid ordnar sig och det gjorde det även då.

På senhösten, det året, var det en kund som kom in för att komplettera sitt möblemang inför en stundande Göteborgsflytt.
Han blev lovad att vi (det vill säga jag) skulle stå för transporten av hans flyttlass.
Jag åkte iväg efter middagen med fullt lass.
Lasten kördes på öppet flak, endast ombundet med rep.
Jag hittade till det nyanlagda Hissingen utan större problem.
Men det blev lite trixigt att få in alla möblerna till lägenheten, då det inte fanns någon egentlig väg utanför kundens bostad.
Hela den yttre miljön var en arbetsplats.
Till slut var allt inburet och jag blev bjuden på kvällsmat.
Det tackade jag för.
Det var ju långt hem.
Att telefonera för att tala om ungefärlig ankomsttid för de där hemma, var inte att tänka på.
Det där med telefonering hade ännu inte kommit igång på allvar.
Det medförde två rejäla utskällningar, en av min arbetsgivare och en av min far.
Jag kom hem vid 23.00-tiden den kvällen och utskällningarna som avlöste varandra kom sig säkert av oroliga omtankar, även om inte jag tog det så, just då.
Jag som hade varit riktigt glad över mig själv som överhuvudtaget hade kommit hem i behåll!
För så särskilt Göteborgsvan var jag ju inte med en skolresa och ett Lisebergsbesök i bagaget.

Vid ett tillfälle, kom jag över att få köpa ett par nylonstrumpor.
De var de första jag någonsin hade sett.
Materialet var verkligen skört, de tåldes knappt att titta på.
Jag gav de till Greta, mitt sällskap på den tiden, senare min fru.
Det kändes riktigt lyxigt med lite Amerikaflärd, hon blev jätteglad.

När det så äntligen ropades ut i radion att Hitler var död, innebar det en stor lättnad.
Då fanns det inte längre något att befara.
Men det tog ju ett bra tag innan allt blev som vanligt, det liksom smög sig på.
Fast jag kan ju säga att det kändes behagligt, riktigt behagligt.

Jag arbetade som möbelutkörare i 2.5 år, därefter började jag på Ragnar Anderssons Åkeri.
Där körde jag lastbil med mjölk från Grimsåstrakterna till mejeriet i Gislaved.
Jag flyttade till Grimsås från Uddebo 1950.
Till en början hyrde jag ett rum i Grimsås, men så snart Greta och jag hade gift oss flyttade vi ihop till en liten lägenhet.

1952 började jag arbeta på elverket, där jag sedan blev kvar fram till min pension.
Vi byggde ett eget hus, Greta och jag i Grimsås år 1961.
Där bor jag kvar än.
Grimsås är ett jättebra samhälle att bo i, men nog klappar mitt hjärta fortfarande extra för Värmland.
Jag hade en fantastisk tid däruppe.
Det är något alldeles speciellt med Värmlänningarna och deras natur.
Inte vet jag om jag hade upptäckt det på egen hand.
Så något gott medförde den där placeringen, trots allt.

Nedtecknat av Petra Annerdahlen.