Författare: Wivi Carlsson

Artikel ur ”Kindsforskaren” Nr.1 – 1995 Årg.6 Sid.5-6

Tiden är från första världskrigets slut 1918 till andra världskrigets början 1939.
Det skedde inga stora förändringar i boendet. Egnahemsbyggnationen tog inte fart på allvar förrän efter andra världskrigets slut, då man fick köpa tomter på Slätten. Där har det sedan utökats med bebyggelse åt öster på höjderna och där finns nu vackra villaområden.

En av de första egnahemsbyggarna bland brukets arbetare var Johan Kjellgren. Han gick in på brukskontoret för att köpa en tomt och visade ritningarna för disponenten. Följande dialog utspann sig då: Kjellgren får vända på huset. Det skall bli gata på andra sidan. ”Kjellgren svarade: ”När det blir gata, skall jag vända på huset.” Därmed blev det. Året var då 1927 och det dröjde inte länge förrän det blev en gata.

Alla brukets hus är rivna förutom Torgbyggnaden 2 och Lianderbyggnaden. Dessa båda hus är flyttade och är nu hembygdsmuseum. De ligger mycket vackert med utsikt över glasbruket, som har varit levebröd i 250 år. Norr om disponentbostaden Sofiero låg jordbruket, glasbruket och sågverket med den gamla bruksmiljön och dess anställda. I söder låg järnvägsstationen, skolan och övriga serviceinrättningar med ägare och anställda. Nedanför Blåsutbacken som nu heter Kyrkogatan låg den nya stora ladugården, som togs i bruk 1926, med 40 kor, 6 oxar, 20 hästar och många kalvar. Där fanns 8 åskledare till skydd för djuren. Arbetsstyrkan bestod av en inspektor, en rättare, två forare och sex körkarlar plus alla dagsverkare som betalade sitt arrende för sitt torp på så sätt.

Hästskjutsar var den enda trafik som förekom och jag kan se de stora hölassen som kördes med parhästar och känna lukten av hö och sommar, likaså de stora timmerlassen på vintern, det ångade av hästarna och det var livet på något sätt, utan farliga avgaser.

Den vackra Irma Brusewitz-Ohlsson på häst med hundar, var en ofta sedd och uppskattad syn på landsvägen. Hon älskade det gamla Limmared, bruksmiljön och människorna som bodde där. Bergsingenjören Fritz Brusewitz och husföreståndarinnan fröken Eriksen var och välbekanta inslag. De bodde på Ladugården och åkte häst och vagn till Lundgrens för att handla. Mötte vi honom då och neg eller bockade fint, fick vi följa med in i affären och få en karamellstrut.

Disponentens trädgård minns vi alla. Den var även uppskattad av tågresenärer som hade uppehåll i Limmared för tågbyte. Där fanns påfåglar som spände upp sin vackra fjäderskrud, kalkoner och en ankdamm, höns av olika ras och färger, en åsna som hette Tom, hundar i olika storlekar. Man kan säga att det var dåtidens djurpark.

På hösten kom frukthandlare Lark. Det var ett välkommet besök. Han sålde frukt av olika slag, litervis istället för kilovis. Det var ju enklare så. Kommersen var vid Torg-byggnaden 1. På kvällarna när det hade mörknat var tempelugnen en samlingsplats. Där stekte man korv, salt sill och potatis på glöden.

En annan träffpunkt var järnvägsstationen. Det var fascinerande att se när de stora ångloken kom i mörkret med upplysta personvagnar och restaurangvagn. Järnvägskiosken var det enda ställe där man kunde köpa dagliga tidningar och veckotidningar. Veckotidningen Allt för Alla var min favorittidning med seriefigurerna Jocke, Nicke och Majken.

Barnen utåt, som vi sade, hade ”Himlabacken” som kälkbacke. Den började högst upp på berget där Videvägen nu är, och gick rakt ner. Blåsut och Trädgårdsbarnen hade ”Trädgårdsliden” och barnen i norr ”Rallekullen”. Den som hade kälke åkte på den, men för det mesta var det brädlappar, julgranar och ”rumpan” som användes. Istället för skidor, som inte var vanligt, användes tunnbottnar som gick fort. Vi var många barn och hade alla våra revir, även när vi badade i ån hade vi våra olika badställen och när pojkarna sparkade boll var det verklig strid om vem som var bäst.

Det har varit mycket glädje att se tillbaka och minnas människorna och tiden som den var då.