Författare: Valdemar Josefsson.

Berättelse ur pärmen ”Söder om landsvägen”.
Minnesanteckningar från Hinkelsbo by med omnejd under 80 år.

Ända sen 1932 har jag bott här i Hinkelsbo, med undantag för ett par kortare perioder somrarna 1950 och 1951 då vi några stycken arbetade med ett vägbygge i Håcksvik och veckopendlade dit. Mycket har utvecklats i byn under dessa år. Jag skall skildra en del händelser jag minns och kan erinra mig om. När vi flyttade hit såg det annorlunda ut, alla ställen var bebodda. Byn låg lite avlägset från Mossebo, vi har alltid haft anknytning mot Ambjörnarp trots mycket dåliga vägar åt det hållet. Det kan mycket förklaras av att jag har haft många släktingar däråt. Morfar och mormor bodde i Ambjörnarp, även min hustru Aina var Ambjörnarpsbo.

När vi flyttade ifrån Skillerås var det först tänkt att vi skulle flyttat till Lalabo i Ambjörnarp. Min pappa hade en faster som bodde där, Clara och Aron Gustavsson, de var gamla och hade inga barn. Affären var nästan uppgjord 1930, mina föräldrar skulle köpt gården av dem men så dog Aron hastigt, då lade hans släktingar sig emot det, de tyckte priset var för billigt. Gården såldes på auktion och priset blev nästa det dubbla, det var mycket skog på gården. Det kanske var tur att det inte blev någon affär, husen var dåliga. Boningshuset brann ner 1915, de byggde aldrig upp det igen, de började bli gamla, om det var någon försäkringsfråga vet jag inte. De bodde i ett litet uthus som de inredde, Lagården var gammal och dålig.

Vi flyttade till Hinkelsbo den 29 mars 1932, jag var sju år då och minns det mycket väl. Jag minns den dagen vi flyttade, min syster Hildegard och jag skulle gå före dit på morgonen och elda i spisen så det var varmt när de andra kom. Min bror Gunnar var knappt ett år gammal. Min pappa hade gjort mig en liten leksaksbil av trä, den skulle jag nödvändigt ha med mig och drog den hela vägen, ena hjulet lossnade och den fick gå på tre hjul. När vi kom dit fick vi inte eld i spisen, det var väl dåligt med torr ved. Vi hämtade hö på logen och eldade tills vi fick eld i spisen. Första kvällen var så kallt, jag minns hur vi frös. På morronen därpå när pappa kom till lagården hade hästen slitit och vi spårade den tillbaka till Skillerås där pappa hämtade den.

Strax efteråt klämde jag ett finger i en kuggväxel i tröskverket, Herbert på grannstället som var två år äldre och jag lekte där, den blev aldrig riktigt återställd. Läkarna hade väl inte så fina grejor att sy ihop med på den tiden. Det fanns inte någon doktor i Tranemo då, vi fick åka till Limmared. Pappa skjutsade mig på cykel dit. Jag minns att det inte var läkt när jag började skolan i augusti.

Vi gick i skola sex år varannan dag, två år i småskolan i Bollsjö Bruk. Jag kommer så väl ihåg första dagen i skolan vi skulle stiga upp och tala om vad vi hette och var vi bodde, vi var lite blyga allihop. Vi var sex i klassen av vilka fem är i livet i dag, fem pojkar och en flicka. Lärarinna var Josefina Svensson i Bollebo.

Vi gick sen i folkskolan i Bollebo och jag slutade 1938 och fortsättningskola två år, tre veckor före och tre veckor efter jul, då gick vi varje dag, jag slutade skolan i januari 1940. Vår lärare hela skoltiden hette Gustav Nilsson. Han var sträng men rättvis. Jag tyckte bra om honom.

Sista examensdagen i fortsättningskolan minns jag särskilt. Gustav Nilsson var även kommunalman i Mossebo, bland annat ordförande i Kommunalstämman under många år. Han undervisade oss i kommunalkunskap, det tyckte jag var intressant. Han lärde oss huru en kommunalstämma gick till.

På examen skulle vi hålla fingerad kommunalstämma, ungefär som när det repeterades en teaterpjäs och det gjordes upp precis hur det skulle gå till. På examen var alltid närvarande representanter från Skolstyrelsen och Kommunen som åhörare. Jag skulle sitta ordförande på kommunalstämman, ett hedersamt uppdrag. Vi hade ingen ordförandeklubba, skolläraren gav mig en tvåöring och sa, den kan du ha och knacka med. Det var uppgjort i förväg precis hur det skulle gå till, vilka som skull begära ordet, det skulle komma tre förslag och det skulle begäras votering. Enär det var tre förslag att rösta om kunde inte alla ställas under proposition på alla förslagen utan det fick bli dubbel votering och jag skulle klara ut detta, det gick bra, jag redade ut det hela. När examen var slut kom nämndemannen Kjöllerström i Stackebo fram till mig och tackade och sa, detta gjorde du bra pojk, du blir nog kommunalordförande.

1939 läste vi för prästen som det hette och konfirmerades i september samma år. Det var samma år som andra världskriget bröt ut, mer därom i en annan artikel.

En episod från småskolan minns jag. En dag var det en pojke som satt och gäspade under lektionerna. Lärarinnan undrade hur det var fatt. Han svarade, ”Knallen satt hemma i går kväll och blarade sin skit så sent att jag inte fick gå och lägga mig, klockan blev så mycket”. Knallen var Oscar Svensson i Bollebo, han var en pratsam person och besökte ofta sina goda vänner och satt och pratade länge på kvällarna. Han var lärarinnans man – lärarinnan Josefina var Knallens hustru. Lärarinnan teg.

Fortsättning”¦
Vi flyttade till Hinkelsbo 1932
Jag skriver nu fortsättning på min berättelse om när vi flyttade till Hinkelsbo 1932. Min pappa köpte gården på auktion på försommaren året innan för 13 500 kronor, efter dåtida penningvärde ganska högt pris. Massaveden betalades mellan fem och sex kronor metern för i travat mått. Skogen var uppräknad, efter på den tiden mycket enkelt sätt till 17 000 träd över fyra tum i brösthöjd. Det första vi fick reda på att han lyckats köpa Hinkelsbo var när Alvar på Långeö kom från skolan och stannade till, han hade posten med sig, han gick ju förbi Skillerås där vi bodde och han talade om att han hört att Hugo hade köpt Hinkelsbo, han var inte hemkommen från auktionen då. Gården hade stått öde ett år, där bodde två gamla, Oskar och Josefa Svenningsson. Oskar dog och sen blev gården till salu. Byn Hinkelsbo låg avsides och långt till landsvägen med mycket dåliga vägar.

Ett drygt arbete låg då framför mina föräldrar, boningshuset var mycket förfallet och fullt med ohyra, mycket arbete fordrades innan vi kunde flytta dit. Pappa och min farbror Oliver gick där hela sommaren och rustade upp det. Som liten parvel var jag ofta med där, jag var då sex år. När så vi äntligen kunde flytta dit på våren 1932 minns jag mycket väl. Detta har jag skildrat i föregåendeartikel. (Se ovan.)

När vi flyttade dit fanns fem familjer i byn. Närmaste granne var Rydbergs. De gamla August och Signe Rydberg levde då. August dog året efter, samt deras båda barn Ragnar och Axie var hemma. Ragnar var en händig man och finsnickare, han tillverkade en del möbler, han var även skomakare. Han var arbetsam och flitig och gick sin väg lugnt och stillsamt. Han odlade mycket och bröt sten, anlade också en del körvägar i skogen, allt gjordes för handkraft. Husen däremot brydde han sig inte så mycket om.
Han var förlovad några år med Alice från Lalabo men förhållandet tog emellertid slut när Alice blev sjuk.

Han planerade bygga ny lagård men detta blev aldrig. Han sågade en del virke som låg i många år, så kom andra världskriget och då var inte så lätt att bygga. Han var inte för några nymodigheter utan allt gick i sina gamla hjulspår. Jag hjälpte ofta Ragnar många småstunder när jag gick i skolan och när jag växte upp, alltid fick jag betalt för detta.

Jag minns särskilt jag hjälpte till att köra tröskverksvandringen, den kördes med häst innan vi fick motorkraft 1936. Jag var inte gammal när jag började med detta. Ofta fick jag en tjugofemöring, det var stora pengar. Ragnar var snäll och hjälpsam på alla sätt.

En gång minns jag när det höll på att bli eldsvåda i lillstugan, där Ragnar även hade snickarebod. Det var sent en kväll, Ragnar bodde ensam, han hade lagt sig. Pappa fick se att det rök och sprang dit fram och väckte Ragnar, det brann i taket men de lyckades släcka och därmed rädda stugan från att brinna ner. Ragnar hade eldat i spisen på kvällen och det var orsaken.
Ragnar bodde kvar tills han avled i februari 1962 därefter blev det auktion och sen har ingen bott där permanent.

Ragnar var en period under andra världskriget som landstormman inkallad till luftbevakning i Solhem i Mossebo. Gustav på Såget var dräng och skötte djuren, han var en van skogskörare och körde ut ved som Ragnar lät hugga. Den fick köras till Bruket då det inte fanns någon bilväg som kunde hämta den, vägen var dålig och det var långt att köra. Ragnar var förutsedd och köpte en ny cykel under krigsåren 1939-1945. Det var inte lätt att få tag på några cykeldäck under de åren. Han hade en gammal cykel som var nedsliten, han var rädd om sin nya cykel och använde den vid enstaka tillfällen, den stod uppe på vinden under flera år. Han var en period drabbad av ischiasvärk och nästan oförmögen att göra någonting. Han hade under flera perioder hushållerska, men levde under de senaste åren ensam och var förnöjsam.

I Björkelund bodde när vi flyttade till Hinkelsbo Amandus och Adina Andersson som de arrenderade. De hade två barn Herbert nio år och Birgit sju år, och vi lekte mycket tillsammans. Amandus var från Bösshult i Hestra och Adina från Ingalsbo i Båraryd. De flyttade till Betan i Sjötofta 1935. Amandus var snickare och en påhittlig karl. Mer om vad som hände när de flyttade finns återgett i en annan artikel jag skrivit.

Den som bodde tidigare i Björkelund var Oskar Karlsson och hans familj, de bedrev trikåstickeri, men tyckte det låg lite avsides med långa och besvärliga transporter och flyttade till Gislaved.
Till Björkelund kom 1935 en ny familj, Hjalmar Rydberg och Alma Rydberg, som Hjalmar köpte av Oskar Karlsson. Hjalmars far August Rydberg sålde ifrån Björkelund i början av 1900-talet efter att tidigare ha varit ett torp under gården.

Hjalmar var byggmästare och en riktig finsnickare liksom sin bror Ragnar. Han hade ett gott ögonmått och kunde såga av en bräda utan att använda någon vinkel, rätt blev det och det passade bra. Han byggde många lagårdar i Mossebo med omnejd, även Mossebo Bygdegård. Han tillverkade bland annat många par skidor, var även på Bruket och gjorde träarbetet till vagnar och kälkar som de tillverkade mycket på den tiden. Han var även smed och stenhuggare. Hjalmar var en skicklig och noggrann hantverkare, han var också delvis engagerad i det kommunala i livet Mossebo, men tyckte inte om när Mossebo gick upp i Tranemo Storkommun. Han sa, till Tranemo åker jag inte på några sammanträden. Hjalmar och min pappa hade mycket gemensamt, han var ofta framme här, de kunde sitta länge och prata vid en kopp kaffe och han berättade gärna om gamla minnen.
De hade två barn, Doris född 1918 och Gösta 1922. Gösta dog ogift 1952 endast 30 år gammal. Hjalmar sörjde honom mycket. Gösta och jag var mycket ihop och var de bästa kompisar.

I Stora Hinkelsbo var två gårdar, på den ena bodde en dansk familj, Knud Oldenburg och hans hustru Turid, och den kallades alltid för Oldenburgs och drev plantskola, detta har jag skrivit om i en annan artikel. Den siste som bodde där var 1938 därefter revs husen.

På det andra stället bodde en familj Karl och Tekla Andersson, Karl dog 1935 endast något över 50 år gammal. Barnen var minderåriga men familjen bodde kvar. Ellen var 16 år, Asta 13 år och Stig 6 år, han blev sjuk och dog, de sista åren var han helt blind, han blev bara 19 år. Ellen gifte sig så småningom med Sydow Krafft och de arrenderade gården vilken såldes 1944 till Rudolf Lundgren Grimsås, familjen flyttade därifrån och gården har sedan stått öde. Husen var dåliga, såväl boningshuset som lagården och revs efter några år. Åkermarken var stenig och aldrig stenröjd. Numera är alltsammans igenplanterat med skog.

Olyckstillbud 1935
1935 inträffade en händelse som länge satt kvar i våra bygder men som snart är bortglömd. På Björkelund bodde en familj Amandus och Adina Andersson med barnen Herbert och Birgit. De arrenderade Björkelund och bodde där i fem år. Amandus var ifrån Bösshult i Hestra och Adina från Ingalsbo Båraryd. De köpte en gård i Sjötofta Betan, det ligger mellan Lalabo och Stenshult på andra sidan Stor-Malen. När en lantbrukarefamilj flyttade på den tiden var oftast brukligt att grannar och goda vänner ställde upp med hästfordon och körde flyttlass så allt bohaget flyttades på en dag, så även här.

Tidigt på morronen lastades allt och man gav sig iväg. Det fanns ingen farbar väg på den tiden från Lalabo ut mot Bosared, endast en dålig körväg utmed sjölandet runt Stor-Malen till Bosared. På vintertiden när isen bar tog man sjövägen vilket var närmare. Så gjordes denna gång, det var i mars månad och isen började vara dålig, man körde sjövägen mellan sjöarna Stor-Malen och Lille-Malen. Resan dit gick bra, men på hemvägen inträffade det. Efter flyttkalas anträddes hemresan över sjön, när de började närma sig land vid Hallabo brast plötsligt isen under sista ekipaget. Emil Benjaminsson Bollsjö körde sist, han hade en gammal häst och denne blev på efterkälken, de andra observerade vad som hände och skyndade till undsättning, det var Josef i Hallabo som räddade dom, han lyckades ta sig fram till de nödställda och fick en snara med ett rep runt hästen och de lyckades få upp både hästen och slädekipaget med Benjaminsson. När de kom hem på kvällen var de riktigt uppskärrade över äventyret, det slutade dock lyckligt. Min pappa var med på resan. Jag var tio år när det hände men minns det mycket väl.

Amandus var klurig och uppfinningsrik på alla sätt. Han var snickare och på somrarna var han med och byggde. Han tillverkade även möbler av enklare slag. När de flyttade till Sjötofta fanns i början ingen elektrisk motorkraft på gården. Han kunde därför inte köra tröskverket utan fick dra det för hand med en vev. Detta löste han på så sätt att han monterade upp en trampcykel och trampade tröskverket med den. Hustrun Mina satt och trampade tröskverket och han matade. Han odlade också mycket gräsfrö och sålde vilket gav en liten inkomst.

Tillägg till ovanstående artikel.
Artikeln är publicerad enligt Valdemars berättelse i pärmen ”Söder om landsvägen” och innehållet kan ses som ett bidrag till att bevara vår ”bygdehistoria”.
Läs gärna fler inlägg och berättelser från förr i tiden fram till våra dagar under www.tranemo.nu
Här finns även fler berättelser från Valdemar Josefssons pärm.

Inga-Lill Lindgren, Tranemo Bibliotek.