Artikelförfattare: Marianne Olsson.

Artikeln hämtad ur Fataburen, Nordiska museets och Skansens årsbok 1967.
Inlämnad i denna version till Tranemo bibliotek av Gördis Larsson.
Artikeln i denna version kan därför sakna vissa delar av ursprungsartikeln i boken.

Olöf en flicka på medeltiden.
Jag har ett underlakan som tvättas en gång varje vinter, strumporna tvättar vi inte på hela vintern. Vi bara lägger dem på spishällen på kvällen och så gnuggar vi dom lite på morgonen när de torkat. Vi har inte tvål eller såpa, vi tvättar allt i varmt kiss och sköljer i vatten.

Den svenska renlighetens historia är inte något upplyftande kapitel. Mot slutet av 1800-talet förbättrades förhållandena något, man kunde ju inte som i våra dagar vrida på en kran för att få varmt eller kallt vatten. Hinkvis måste allt vatten bäras från en brunn, som oftast låg långt bort. Att bära vatten var kvinnogöra. Faktiskt är renligheten för låt oss säga 100 år sedan riktigt imponerande, om man betänker all den tid och kvinnokraft som gick åt, för att bara hålla kläder och sänglinne rena!

Ett välbeställt hushåll med ett stort linneförråd satte en ära i att endast ha stortvätt två gånger om året, vår och höst. Det hann samlas en försvarlig mängd underkläder och skjortor på ett halvår, även om man inte bytte kläder så ofta. Lakan byttes nog i allmänhet bara en gång i halvåret. Att tvätten var hårt smutsad förstår man när man läser att karlarna ofta gick till sängs med kläderna på, utan att tvätta sig efter dagens slit.

Vid storbyken arbetade flera kvinnor tillsammans, minst tre borde man vara. Gårdens döttrar och pigor deltog i arbetet, oftast lejdes också arbetskraft utifrån, som kunde få 50 öre om dagen plus mat. Maten gjordes alltid extra god och riklig under tvättdagarna och kaffet flödade. Det var husmodern som stod för matlagningen och deltog därför inte med tvättbestyren.

Man lade tvätten i blöt en eller flera dagar i förväg ofta med tillsats av lut. Kläderna fick rinna av och gnuggades sedan mellan händerna ett par gånger, i varm lut eller såpvatten. Det var mest bomullskläder som krävde handgnuggning. Från slutet av 1870-talet började tvättbrädet med veckad zinkplåt komna till användning. Yllekläder och mera ömtåliga kläder typ färgade, tvättades för sig. Till sådan tvätt kunde man använda det vatten som användes att tvätta får och ull i, det innehöll nämligen fett och pottaska och fungerade som milt tvålvatten.

Efter gnuggningen skulle tvätten kokas eller ösas. Det sista innebar att kläderna östes med lut istället för att kokas.
Så här gick det till på 10-20 talet:
Efter gnuggningen gjordes bykkaret och luten i ordning. Björkaska inknuten i en tygpåse lades i botten på ett jättestort laggat bykkar, som kunde rymma uppåt 1500 liter. I botten fanns ett avrinningshål med tapp. Karet lyftes upp på en ställning och en balja ställdes under tapphålet. Några tomflaskor lades framför hålet inuti karet för att kläderna inte skulle täppa till hålet. Tvättkläderna lades nu i karet och täcktes med ett grovt lakan. Varmvatten från en inmurad gryta, östes över kläderna, så att vattnet stod över dem. Så togs tappen ur hålet och vattnet rann ner i baljan, östes tillbaka till tvättgrytan, för att åter värmas och så över kläderna igen. Detta upprepas i många timmar. Askan lakades ur i det genom sipprade vattnet som så småningom blev en brun hal lut.

Efter tio-tolv ösningar var man färdig och slog hett vatten istället för lut över kläderna, det blev en första sköljning. Nu skulle tvätten alltså sköljas, ett lika slitsamt arbete som någonsin byket. Hellre än att bära allt vatten till sköljning körde man tvätten till en närbelägen sjö eller bäck. Liggande på knä vid en klappbrygga eller stående till knäna i iskallt vatten, klappades tvätten med klappträn sköljdes och vreds. Eftersom det oftast var vinter fick man slå en vak i isen.

Kläderna torkades sedan genom att läggas ut på marken eller hängas på buskar, men vanligast var upphängningen på klädstreck. Strecken skulle hållas rena och väl sträckta. Även hängningen var det noga med, plaggen skulle hängas rakt och ordentligt. Skjortor och lintyg kunde hängas ute på gården, men när kvinnorna började använda benkläder fick man inte hänga ut sådana så att det syntes. Klädnypan snidades först ur ett trästycke men blev en stor artikel, när de två trädelarna sammanfogades med en metallfjäder. Den småländska klädnypan gick ut över hela världen.

När tvätten var färdig och torr kom efterarbetet i form av strykning och mangling. De olika redskapen har avlöst varandra bl.a. fanns det från början gnidstenen, som man arbetade med på en bräda överdragen med skinn. Kaveldonet bestod av en träkavle att linda upp tyget på och ett kavelbräde att rulla kaveln med.

Sedan kom stenmangeln med stenskiva, den vevades fram och åter över de lösa kavlarna med linnet. Den stora mangeln med lösa kavlar följdes av en mangel med två fasta rullar där man genom at t skruva dem tätare tillsammans kunde reglera trycket, då man manglade.

Linnepressen var ofta en elegant möbel med svarvade ben och lister på sargen. Övre delen hade en rörlig platta som kunde skruvas ner med en träskruv. Det som skulle pressas veks till en fyrkant och fick hårda veck i rutverk över den fina linneduken.

Efter manglingen skulle strykningen ske. Ett strykjärn av massivt järn var pressjärnet, vilket från början bara användes av skräddarna. Det fanns större järn för slätstrykning och små järn för krås o dyl. På ett gammalt mangelbräde daterat redan 1630 står de tänkvärda orden:

Tveta tin kleder hvit
och sedan kafla them med flit
Hvita kleder
är Qvinfolks heder

Det ni!