Författare: Ulla Hökås

Artikel ur ”Kindsforskaren” Nr.2 – 2005 Årg.16 Sid.6&7

1842 infördes allmän folkskola i Sverige. Enligt reglementet skulle varje socken ha en fast skola med utbildad lärare. Som många andra reformer tillkom väl den här mer på grund av statsmakternas framsynthet än folkets begär efter nymodigheter. Fattiga socknar skulle bygga skolhus, lärare skulle utbildas och forä1drar skulle övertygas om att barnen behövde gå i mer än småskolan. Det var ett stort projekt och att det tog lång tid att genomföra framgår av de rapporter som diverse folkskoleinspektörer skrev på myndigheternas uppdrag.

Hur såg det ut i Kinds härad drygt tjugo år efter det att folkskolan införts? 1865 lät landstinget undersöka standarden på folkskolor, sockenbibliotek och frivilligt försvarsväsen i olika delar av Älvborgs län. För Kinds härad resulterade det i två rapporter, en för det norra länsmansdistriktet varifrån brukspatron F. Brusewitz och komminister C. A. Ahlgren rapporterar och en från det södra distriktet som tas omhand av en herr G Falk, möjligen bosatt på Stommen i Revesjö.

Av rapporterna att döma var standarden i skolorna väldigt olika i norra resp. södra delen av Kind, och skillnaden framträder desto tydligare genom den inställning rapportörerna verkar ha haft från början. I norra distriktet är de försiktigt optimistiska och framhåller helst det som är positivt, medan Falk är mycket tydlig i sitt sätt att dela ut ros och ris. Han är dessutom arg för att han åkt på den här uppgiften och framhåller att han inte fått den hjälp han blivit lovad beträffande Sexdrega pastorat som därför inte alls har kommit med.

NORRA LÄNSMANSDISTRIKTET 1866

För norra distriktet, som omfattar Länghems, Gällstads och Dalstorps pastorat, framhålls att alla inblandade visar ett positivt intresse for skolan och gärna har ställt upp och lämnat upplysningar. De brister som finns beror inte på att intresse saknas utan på att barnen är så många och lärarna för få.

Här har de flesta socknar en fast folkskola med examinerad lärare. Lokalerna är hyggliga och material finns. Men några socknar delar på skolhus och lärare. Störst problem tycks det vara i Gällstads, Finnekumla och Säms socknar, som visserligen har ett gemensamt skolhus beläget i Gällstad, och en utbildad lärare, men 428 skolbarn. Därför måste läraren undervisa barnen olika dagar och ibland i förhyrda lokaler på olika platser. Inspektörerna skriver att distriktet borde delas ”åtminstone på 2:ne skolor med hvar sin lärare. Denna forändring har, såsom även nu, vid åtskilliga tillfällen framhållits af skolrådet, och sednast vid folkskoleinspektörens besök i Gällstad skola, men hittills utan vidare följd.”

I Dalstorps pastorat har varje socken ett skolhus, men delar på en lärare. Likadant är det i Ljungsarp och Nittorp.

Det går att finna positiva exempel på goda undervisningsresultat, men både barnens och lärarnas kunskaper är ojämna och kvaliten borde förbättras, liksom man borde komma överens om vilka böcker skolorna ska använda. Alla distrikten utom Ljungsarp har böcker som får lånas av fattiga barn. Och på vissa ställen kan fattiga få hjälp med bröd till skollunch. Tyvärr måste man konstatera att alla skolpliktiga barn inte kommer till skolan och att det inte är mycket skolråden kan göra åt detta. Trots att inspektörerna försöker lyfta fram det som är positivt, kan de inte komma ifrån att ”en fattig befolkning och de ofta milslånga afstånden till skolorna försvåra såväl inrättandet af nödigt antal skolor som dessas besökande af skolbarnen så flitigt som eljest kunde vara förhållandet.”

SÖDRA LÄNSMANSDISTRIKTET 1866

I Svenljunga pastorat har Svenljunga och Ullasjö socknar gemensamt skolhus och lärare. Det verkar vara den enda fasta folkskolan i hela södra distriktet. Läraren fullgör sina plikter väl och skolhuset är bra, men skolan besöks av få barn på grund av långa avstånd och föräldrarnas liknöjdhet och fattigdom.

Revesjö och Redslared delar på en skollärare ”till hvilken de nyligen hafva byggt bostad utan att bygga någon skollokal”, som Falk surt konstaterar. Folkskolan är ambulatorisk dvs. den flyttar runt mellan olika lokaler. Lärartjänsten sköts av en vikarie, sedan den förre läraren, som var oduglig, äntligen blivit avskedad. Örsås saknar skolhus eftersom man inte kunnat enas om var det ska ligga. Även här har funnits en oduglig lärare, men nu har en ny tillsats och man hoppas på framgång. Dåligt med materiel.

Det mest positiva som kan sägas om Svenljunga pastorat är, enligt Falk, att det har en utmärkt skarpskyttekår med egen musikkår.

I Mjöbäcks pastorat står det illa till. Ingen socken har eget skolhus utan bara ambulatorisk folkskola. Falk skriver att ”Planteringsland, gymnastik, skolhus och skarpskyttar finnas ej inom pastoratet, och kommer troligen länge att dröja innan något här företages till folkupplysningens befrämjande.”

I Kalfs pastorat har alla socknar examinerade lärare, men ingen har fast folkskola. Flera lärare gör ett bra arbete men har inte haft så lång tid på sig att åstadkomma något resultat och har ofta inte tillräckligt stöd av skolrådet.

Inom Tranemo pastorat delar Tranemo och Mossebo på en utbildad lärare, men undervisningen sker fyra månader i vardera socknen. Ambjörnarp och Sjötofta lika med föregående.

I slutet av sin redogörelse skräder Falk inte orden. Han menar att inte mycket av det som står i 1842 års folkskolestadga har blivit uppfyllt i hans distrikt. Medlemmarna i skolstyrelserna är inte tillräckligt intresserade eller lämpliga och besöker inte skolorna som de ska. Organisationen är dålig, skolmaterielen otillräcklig och skolhus saknas. Vad beträffar undervisningens innehåll vill han ha bort utantilläsning och införa mer geografi och historia och naturvetenskap ”så att barnen fingo någon ide om hvad som har skett och sker samt på hvilken del af jordklotet de bo eller vilja fremdeles bosätta sig”. Likaså borde de lära sig mer om grundlagen och hur samhället fungerar. Som slutkläm levererar han sin åsikt att ordförandena i skolråden, som han ofta funnit liknöjda, borde få väljas av varje skoldistrikt.

FRAMSTEG

Mot slutet av 1870-talet verkar emellertid socknarna i Kind göra stora ansträngningar att leva upp till statsmaktens krav. Nya skolhus har uppförts eller beslutats i Sexdrega, Hillared, Dannike, Länghem, Svenljunga/Ullasjö, Mjöbäckl/Älvsered, Ambjörnarp, Håcksvik, Ölsremma och Nittorp. I Ljushult, Grönahög och Marbäck har skolorna blivit tillbyggda. Slöjdskolor har tillkommit i Örsås, Månstad, Åsarp, Länghem, Roasjö och Ljushult och i Östra Frölunda finns numer en fortsättningsskola. Även storleken på de nya och ombyggda skolorna rapporteras. Folkskolan i Länghem mäter t.ex. 38 x 28 x 11 fot och innehåller skolhus med två lärosalar och två avklädningsrum. Sexdregas skolhus mäter 34 x 32 x 13 fot och Dannikes 33 x 31 x 11.

1886 skriver folkskoleinspektören ang. Kinds kontrakt, att varje församling utgör ett eget skoldistrikt med undantag av Svenljunga-Ullasjö, Mjöbäck-Älvsered och Dalstorp-Hulared. Men ännu 1887-1892, alltså femtio år efter det att folkskolan infördes, konstaterar inspektören att barnens skolgång är mycket ojämn. Fattigdom och lång skolväg är bidragande orsaker. Många föräldrar ser också hellre att barnen sätts i arbete, särskilt som emigrationen i vissa socknar har lett till brist på arbetskraft. Han tror att det kommer att dröja länge än innan barnen kommer att besöka skolan så som det står i folkskolestadgan.

Källor: Berättelser om folkskolorna inom Elfsborgs län, 1866. Berättelser om folkskolorna inom Göteborgs stift 1869-1871, 1877-1881,1882-1886,1887-1892.