Folksägen från Tranemo

Då danskarne år 1520 härjade och brände i Vestergötland hände det sig att de äfven kommo til1 Tranemo. Så fort underrättelse härom anlände samlades några af socknens mest ansedde män för att bringa kyrkans skatter i säkerhet. De lade det derför i kyrkklockan och nedgräfde denna med sitt dyrbara innehåll i kyrkogården och stället blef antecknadt i kyrkböckerna. Då danskarna anlände vil1e de hafva reda
på dessa skatter, men då de ingenting funno förstörde de kyrkans
inrede och äfven böckerna blefvo förderfvade. Äfven de som varit närvarande vid skattens nedgräfvande dogo eller blefvo döda utan att de komm1t i tillfälle att uppenbara gömstället.
En dag då ett par drängar voro på kyrkogården för att gräfva en graf eller som allmogen uttrycker sig, gräfta, stötte de plöts1igen på den nedgräfda klockan med alla dess skatter. Dessa togo di bort, men som de ej utan uppseende kunde föra klockan hem sänkte de den i ån Assman strax innan denna flyter ut i Tranemo sjö.

En tid derefter kom under en ovan1igt vacker dag en dräng ned för att vattna några hästar. Solen sken just på klockan så att hon blänkte. Detta såg drängen och undrade hvad det kunde vara. Men sedan han sett efter bättre såg han att det var den länge eftersökta klockan. Han omtalade det strax och man försökte naturligtvis att få upp densamma. En gång lyckades man verk1igen att få tag i henne och hon var ända uppe i vattenbrynet. då en av dem glömde huru far1igt det är att vid sådana til1fällen tala. Då han fick se klockan ropade han: ”Se! der är den” och strax återtog necken sitt rof. Sedan dess har ingen sett henne, och tro1igen får ingen se henne heller.

Skrifven hösten 1882