Författare: Carl Filip Mannerstråle

Artikel ur ”Från Borås och de Sju häraderna – 1964”. Årg.19. Sid.36-50.
Kulturhistoriska Föreningen. Redaktör: Ingegärd Vallin.

Återges med tillstånd av föreningens ordf. Lennart Wasling 2006.

Sjuhäradsbygden är som bekant rik på åskådningsmaterial, som belyser vårt äldre byggnadsskick såväl från olika skeden i utvecklingen, som från skilda verksamhetsområden. Byggnader som i de flesta fall ännu användes och vårdas till allmän glädje.

Slott och herresäten av den storleksordning och det praktfulla slag, som är utmärkande för t.ex. Skåne och Mälardalen saknas emellertid, ett förhållande som enklast förklaras med att förutsättningarna för sådana anläggningar inte varit gynnsamma. Därmed inte sagt att traktens herrgårdar skulle sakna kulturhistoriskt värde, snarare kan kanske många gårdar betecknas som ytterst intressanta ur denna synpunkt. Det är därför inte underligt att meddelandet om att det stora trähuset på Torpa måste rivas, möttes aven viss bestörtning på olika håll.

Innan rivningen verkställdes erhöll antikvarie Iwar Anderson vid riksantikvarieämbetet i uppdrag att företaga en kulturhistorisk undersökning av byggnaden. Följande redogörelse för iakttagelserna bygger i allt väsentligt på Iwar Andersons material, vilket välvilligt ställts till författarens förfogande.

En kort sammanfattning av kända data kring Torpa får emellertid inleda denna skildring. De äldsta uppgifterna om godset härrör från 1300-talets slut. Någon bebyggelse från denna tid är inte känd, men torde ha utgjorts av trähus. De äldsta delarna i den ännu bevarade märkliga stenhus byggnaden har av fil. dr Per-Olof Westlund hänförts till 1400-talets senare del och erinrade om Glimmingehus, men som professor E. Lundberg framhållit, är husets karaktär av reträttbyggnad, som sällan beboddes, mycket påtaglig. Helt annorlunda tedde sig byggnaden omkring 1550, då den omgestaltades och utbyggdes till mer än det dubbla omfånget och försågs med ett trapptorn. Huset blir då i sin nya skepnad en värdig bostad åt Gustav Vasas svåger och svärfader, Gustaf Olsson (Stenbock) ”Ridder til Torpa”.

Ett sekel senare befanns emellertid denna bostad otidsenlig, och då uppfördes en helt ny träbyggnad söder om stenhuset. Denna förändring torde ha skett då den ovannämnde riddarens sonsons son riksmarskalken Gustaf Otto Stenbock var ägare av Torpa. Den nya träbyggnadens gestaltning och öden behandlas ingående av fil. dr Stig Stenström i denna årsbok.

Då Torpa mot 1700-talets slut genom gifte och arv kom i ätten Sparres ägo torde Stenbockarnas hus ha varit ganska bristfälliga och omoderna. Från tiden kort efter amiralen Erik Sparres död 1775 finnes en uppmätning av den dåvarande manbyggnaden. Justeringar med röd penna på denna ritning daterad i juli 1777 tyder på att man redan då övervägt vissa förändringar, så t.ex. har det valmade taket förändrats till ett vanligt sadeltak. Det är emellertid okänt huruvida någon av dessa planer förverkligades.

År 1793 i november erhöll emellertid greve Claes E. Sparre ett kostnadsförslag på en ny byggnad ”efter en fattad dessein” från byggmästaren Caspar Seurling i Linköping. Anbudet slutar på en sammanlagd summa av nära 1325 riksdaler specie för material och arbetslöner. Det antecknas mycket noga att av det gamla huset kunde endast visst material till stenfoten komma till användning och av timret blott sådant, som eventuellt kunde stoppas närmast jorden och syllarna. Arbetet att resa den nya byggnaden på den gamlas plats torde omedelbart ha satts igång, ty i ett brandförsäkringsinstrument från 1826 anmärkes att huset var byggt 1794. Då var emellertid inte huset så färdigt att det kunde bebos. Ännu 1805 underhandlar greve Sparre med en snickarmäster Peter Bygren från Jönköping, som åtagit sig fullborda all den nya inredningen ”som der felar af dörar och gålf med mera”. Bygren skulle börja i juni och sedan ”continuera så länge möjeligt är på hösttiden”. Troligtvis användes byggnaden redan påföljande år, då greve Sparre gifte bort sin dotter. Enligt en uppgift skall byggnaden dock ha tagits i bruk först 1808.

Genom att greve Sparre 1826 begärde att få byggnaderna försäkrade i Brandförsäkringsverket har vi i det då upprättade värderingsinstrumentet en beskrivning på det nya husets utseende. Ur denna kan anföras att byggnaden var uppförd av ”moget furutimmer i godt stånd, brädfodrad med egna väggar uppsatt år 1794 av två våningar… täckt först med brutet brädtak, sedan med gott taktegel…”. Flyglarna är sammantimrade med huvudbyggnadens framsida och lika höga som denna. Det kan i detta sammanhang anmärkas att byggmästare Seurlings anbud gällde ekspån som taktäckningsmaterial, men han uttalade sig även om kopparplåt. Slutligen påpekas att gårdssidan har en frontespice och att det finns en väl arbetad taklist omkring hela huset. Väl arbetade är även huvudingångens portal ”med colonner och skurna sirater”. Den enda förändringen av det yttre som vidtagits fram till våra dagar har varit att man tillfogat en balkong på trädgårdssidan och tagit upp en dörr ut under denna. Balkongen hade emellertid redan avlägsnats innan rivningen. Åt gårdssidan, från vilket håll byggnaden främst var avsedd att beses, kännetecknades den av en viss monumental tyngd, till vilket intryck övervåningens höga fönster bidrog. Från trädgårdssidan var däremot bristen på arkitektoniska uttrycksmedel iögonenfallande. Då inga uppgifter finns på att en arkitekt använts, är det inte helt otroligt att greven själv bestämt husets utseende.

I landsarkivet i Göteborg förvaras en stor del av Torpa gårdsarkiv. Här påträffades en ritning med beteckningen ”undra wåningen”. Den är visserligen inte signerad eller daterad, men likheten med huvudbyggnadens moderna planlösning är så påfallande att man vågar förmoda att ritningen är samma ”dessein” som byggmästaren Seurling refererade till. Planlösningen är enkel med likartade rumsenheter grupperade kring stora rörstockar, symmetriskt grupperade kring förstugan i mittpartiet. Visserligen är det en gammal sed i svensk byggtradition att bottenvåningen förbehålles vardagssysslor och ekonomiutrymmen, men en så odifferentierad planlösning torde tillhöra sällsyntheterna. De planerade flyglarna skiljer sig från de uppförda därigenom att dessa erhöll en mer rektangulär utsträckning. Från bottenvåningen ledde, utöver den stora dubbeltrappan i förstugan, två spiraltrappor upp till det övre planet. Brandförsäkringsinstrumentet meddelar om bottenvåningen att den innehöll 24 rum ”flyglarna inberäknade, 3ne förstugor, en matsal, 3ne förmak, 7 gästrum eller sängkammare, en jungfru- och en pigkammare, en betjäntkammare, tvenne mjölkkamrar, ett stort kök, ett skafferi, ett stort rum till garderob, ett stort dito vari är avskiftat en passage och tvenne garderober, tvenne timrade rum der spiraltrappor uppgå till öfre våningen”. Ett försök till rekonstruktion av de ursprungliga utrymmena finns i texten under uppmätningsritningen, där även rummens benämningar medtagits. Väggarna i denna våning är reveterade och sedan målade eller vitlimmade.

Den övre våningen, paradvåningen, var som framgår av uppmätningen i det närmaste fullständigt bevarad, så när som på några smärre förändringar som t.ex. att en spiraltrappa byggts om. Brandförsäkringsinstrumentet meddelar om denna våning att den ”har 19 rum, bestående av 2ne förstugor, en stor matsal, en saloon, fyra förmak, tvenne gästrum, fyra sängkamrar, tvenne timrade rum för trappgångarna, en timrad och 2ne av skiftade garderober, ett thékök och en avplankad stor skänk”. Théköket i husets mitt mot trädgården hade en halvcirkelformad avbalkning, skänken – med dörr in till den stora matsalen. I skänken var den enda trappan upp till vinden belägen. Så småningom togs théköket i anspråk för annat ändamål, varvid trappan flyttades.

Flertalet av rummen i denna våning hade väggarna täckta med spända papperstapeter målade med oljefärg. Somliga rum hade dock en finare utsmyckning i det att tätt under taklisten målats eller på annat sätt fästs vad som i inventariet kallats draperimålning. Vid undersökningen framkom ett flertal av dessa. En av dem ses som en bård av medaljonger, sammanflätade med kvistar och sidenband i svart-vitt och grått mot tegelröd bakgrund, påträffad i en av de ursprungliga sängkamrarna, samt en annan, närmast att likna vid en girland uppehållen av en lejonmaskaron, allt utformat med en viss elegans och säker stilkänsla.

Rummens gamla benämningar: 1. Skafferi. 2. Kammare. 3. Jungfrukammare. 4. Jungfrukammare. 5. Förmak. 6. Matsal (urspr. två rum, varav det andra var gästrum). 7. Garde-de-robe. 8. Stort rum. 9. Kök (med hörncontoir). 10. Förstuga (delvis förändrad). 11. Pigkammare. 12. Gästkammare. 13. Stora förstugan. 15. Förmak. 16. Sängkammare. 17. Passage. 18. Garde-de-robe. 19. Garde-de-robe. 21. Mjölkkammare. 22. Mjölkkammare. 23. Rum. 24. Förstuga. 25. Förmak. 26. Mjölkkammare. 27. Gästkammare. 28. Sängkammare. 29. Betjentkammare. 30. Sängkammare (delvis trapprum och garderob) 31. Sängkammare. 32. Förmak. 33. Thékök (med skänk). 34. Matsal. 35. Gästkammare. 36. Förmak. 37. Salon. 38. Öfre förstugan. 39. Gästkammare. 40. Förmak. 41. Garde-de-robe. 42. Trappnedgång. 43. Förmak. 44. Förstuga. 45. Garde-de-robe. 46. Sängkammare. 47. Sängkammare.

Förstugan hade ursprungligen dekorerade stänkmålningar i blått, vitt och grått. Kort därefter har denna dekor betraktats som för enkel och väggarna i stället marmorerats i samma färger och indelats i rektangulära fält. I en av kamrarna bredvid köket hade en ursprunglig stänkmålad tapet bevarats. När huset var nytt antecknades det att i fönstren satt rutor av vitt glas, utom i köksavdelningen, där fönster med ”ordinärt” glas hade använts. Vid undersökningen observerades att här fanns ett par lufter med glas, gjorda av vad som närmast skulle kunna karakteriseras som grönt buteljglas, vilka torde ha varit de nämnda så kallade ”ordinära” glasen. Dessa kan ha tillverkats vid Limmareds glasbruk, som för övrigt ägdes av Sparrefamiljen.

De ursprungliga uppvärmningsanordningarna var påfallande enkla och bestod delvis av kakelugnar med gul glasyr, men imponerande genom sina mått och proportioner var den murade tegelspis i ”collon facon” som krävdes för att värma upp salen i övre våningen. Till den ursprungliga utsmyckningen i detta rum hörde troligtvis även ett par väggfasta hörnskåp i samma stil. Dessa finnes emellertid redan 1826 i ett angränsande rum, i den så kallade ”brudkammaren”, där 1809 Gustav Vasas säng var placerad enligt dagboksanteckningar och användes vid högtidliga tillfällen. Att hörnskåpen inte kom att stå i salen kan hänga samman med det förhållandet, att dörröppningarna från början tillverkats för enkla dörrar, men senare under arbetets gång utvidgats och anpassats för döbattanger. Härigenom kan mellanrummet mellan dörrfodret och yttervägg ha blivit för snålt tilltaget och hörnskåpen måst placeras i ett annat utrymme.

Vid undersökningen av väggarna upptäcktes att springorna mellan stockarna tätats med mossa och murbruk. över denna blandning hade remsor av olika slag klistrats för att hålla kvar tätningsmaterialet. Bland remsorna påträffades tryckta och mönstervävda tyger, ark från räkenskapsböcker och hundratals strimlor av sönderskurna stofftapeter. Dessa måste härröra från den äldre byggnaden och kan i rekonstruerat skick ge ett värdefullt bidrag till kännedomen om hur detta var utsmyckat.

Som nämnts var byggnaden uppförd i ett sammanhang med huvudsakligen liggande timmer, men i de smalaste partierna mellan fönstren hade man varit nödsakad använda stående timmer. Endast ett fåtal stockar bar spår av tidigare användning, nämligen enstaka sådana i själva väggarna samt i de konstruktioner på vinden, som stagade röstena. På vinden hade för övrigt även äldre snickeridetaljer såsom panelfyllningar och marmorerade väggplankor nyttjats som golvbeläggning. Med kännedom om forna tiders förmåga att tillvarataga och begagna gammalt byggnadsmaterial är det anmärkningsvärt i vilken liten utsträckning så har skett på Torpa, i synnerhet, som här av allt att döma en strängt ekonomisk synpunkt varit utslagsgivande vid uppförandet av herrgården. Frågor som denna och flera andra kommer med all säkerhet att bli besvarade av en framtida forskare, som till sitt förfogande har ett sällsynt rikt material och genom detta kan överblicka i stort sett hela vårt samhälles historiska utveckling från medeltiden till våra dagar. En uppgift som är tidsödande, men lockande och intresset kommer att helt naturligt knytas till den nu rivna byggnaden, som i nästan två sekler utgjort medelpunkten icke blott i den stora egendomen utan även i bygdens kulturella liv.

Orsaken till att gamla byggnader måste överges kan givetvis bero på många omständigheter. Timmerstommen i Torpa corps-de-logi var ej nämnvärt rötskadad, men mycket otät och skev samt visade också väsentliga sättningar. Sydväggen hade således av någon okänd anledning sjunkit cirka 25cm ett stycke från den östra gaveln. Konstruktionen med omväxlande rest och liggande timmer visade sig mindre hållfast, då de olika partierna skjutit åt skilda håll med sprickbildningar som följd. Företeelser som med hänsyn till byggnadsmaterialet hade varit svårt att råda bot för på ett tillfredsställande sätt. Ägaren stod följaktligen inför ett svårt val – reparation eller rivning. Beslutet är väl känt, och än en gång har ett nytt corps-de-logi rests i skuggan av det medeltida stenhuset.

Det är en utveckling, som det kanske finns anledning att dröja vid. De stora, verkligen radikala förändringarna på Torpa, så som dessa avspeglas i om- och nybyggnader av manbyggnaden, har så som det är känt idag i kronologisk ordning inträffat med cirka 75, 100, 150 och 170 års mellanrum. Bostadsytan i de olika byggnaderna skulle i samma ordningsföljd kunna beräknas till ungefär 450, 900, 750 och 1100m². I vad mån andra omständigheter än allmänna tendenser i tiden framtvingat en ökad byggnadsverksamhet eller hämmat en sådan, fordrar i varje speciellt fall en mycket tidsödande forskning. Emellertid är det fullt klart att de rent praktiska synpunkterna på byggnadens funktion måste vara avgörande och har tidigare förorsakat beslut i en eller annan riktning liksom nu framtvingat rivningen av Torpa trähus.

Då denna situation tyvärr har en viss allmängiltighet förefaller det nödvändigt att våra kulturminnesvårdande organisationer omprövar de principer och metoder, som ligger till grund för byggnadsminnesvården i landet, och bl.a. yrkar på ett ökat stöd från statsmaktens sida i syfte att försöka rädda åt framtiden åtminstone några fullödiga exempel på levande kulturmiljöer.