UNDER FÄLTMARSKALKEN STENBOCKS OCH ÖVERAMIRALEN SIÖBLADS TID

Författare: Stig Stenström

Artikel ur ”Från Borås och de Sju häraderna – 1964”. Årg.19 Sid.13-35
Kulturhistoriska Föreningen. Redaktör: Ingegärd Vallin.

Återges med tillstånd av föreningens ordf. Lennart Wasling 2006.

År 1705 utförde Johannes van den Aveelen ett kopparstick för Dahlbergs Suecia Antiqua et Hodierna, som visar Torpa säteri i Länghems socken i Älvsborgs län (fig. 1). På sticket ser man förutom det gamla stenhuset ett ståtligt corps de logis med två fristående tvåvånings flygelbyggnader. Vid en närmare undersökning visar det sig att sticket ej har lämnat en med verkligheten helt överensstämmande bild. Hahr, som skildrat Torpa i Svenska slott och herresäten förmodar, att kopparsticket går tillbaka på en teckning, som Dahlberg skulle ha utfört under 1670-talet, men konceptteckningen har tillkommit långt senare och är ej av fältmarskalkens hand.

Som Vennberg visat inträder en vändpunkt i sueciaverkets historia under 1690-talet, då Dahlberg efter sin utnämning till generalguvernör först i Bremen Verden, sedan i Livland endast sällan hade tillfälle att vistas i Sverige. Han blev nu tvingad att i långt större utsträckning än tidigare låta andra teckna av de monument och platser, som skulle ingå i Suecia. Från 90-talet finns ett stort antal sådana konceptteckningar, som utförts av fortifikationsofficerare och lantmätare. En av dessa medhjälpare var löjtnanten och lantmätaren i Älvsborgs län Hans Georg Möller. Den 26 juli 1699 skriver denne till sin landshövding: ”Eders Nåde öfversändes i diupaste ödmiukhet här innelyckt den begiärde perspektiviske afritning öfver Säteriet Torpa den iag i ödmiukhet förmodar lärer wara som Hans Ex:ce Kl. Rådet Feltmarskalken och GeneralGouverneuren Hr Grefwe Dahlberg samma åstundar…” (fig. 2).

Den 17 januari följande år skriver Dahlberg från Riga till fortifikationskamrer Göran Blåman, som hade i uppdrag att samla in och förvara teckningarna, kopparplåtarna och sticken till Suecia: ”Jag afwsender nu her innelyckt af teckning af Torpa i Westergötland Herr Cam(reraren) will det i got förwar legga ibland de andre till Westergötland hörande afritningar…” (fig. 3).

Både Möllers konceptritning och Dahlbergs renritning förvaras nu i Kungl. Bibliotekets samlingar till Suecia. Med utgångspunkt från Möllers ganska enkla perspektivritning har Dahlberg med konstnärlig hand gjort en tämligen fri omarbetning och framställt anläggningen betydligt storslagnare än den var. Det är i nära anslutning till Dahlbergs teckning van den Aveelen utfört sitt kopparstick för Suecia, men även han har vidtagit en del förändringar.

Möllers teckning av Torpa visar det nya corps de logiet vid sidan av borgen ungefär som på sticket, men flygelbyggnaderna har endast en våning och är förenade med huvudbyggnaden. Samma corps de logis är återgivet på ett par målningar från 1700-talet, i stort sett som på den Möllerska ritningen, och att Möller givit en riktig bild bevisas framförallt av en i Torpa gårdsarkiv förvarad uppmätningsritning med fasadritning och planer av byggnaden (se fig. 4).

Med hjälp av alla dessa avbildningar samt bouppteckningar och inventarielistor, som jag senare skall återkomma till, har man möjlighet att skaffa sig en ganska god föreställning om den sedan länge försvunna herrgårdsbyggnaden. Denna var uppförd i två våningar med högt sadeltak valmat vid gavlarna och där försedd med vindskupor. Åtminstone huvudfasaden hade segmentformad gavelfronton och väggarna indelade av korintiska pilastrar. På vardera sidan om entrén var fyra fönsteraxlar med höga fönster i bottenvåningen och låga i övervåningen. De båda entrén omgivande fönstren var endast hälften så breda som de övriga i samma våning. En risalit på husets baksida möjliggjorde en utbyggd sal. Från nordöstra och nordvästra hörnen utgick två envåningsflyglar med säteritak med raka takfall och skorstenar i takens mitt.

Man vet ingenting om när den beskrivna byggnaden uppförts, men säkert måste detta ha skett under fältmarskalken Gustaf Otto Stenbocks ägotid. Vid arvskiftet 1645 efter modern Beata Margareta Brahe synes Torpa ha tillfallit äldste sonen Fredrik Stenbock, som innehade detta ättens stamgods till sin död 1652. Dessförinnan hade dock bröderna Fredrik och Gustaf Otto beslutat göra ett ägo byte, som innebar att Gustaf Otto till brodern och dennes arvingar avstod alla sina arvegods i Marks härad under Örestens friherrskap, medan Fredrik å sin sida avträdde alla sina gods av Örestens friherrskap i Kinds och Åhs härader lydande under Torpa. Detta ägobyte kom dock ej att träda i kraft förrän året efter Fredriks död, då dennes ende kvarlevande son Johan Gabriel blev innehavare av Örestens friherrskap.

Gustaf Otto Stenbock gifte sig andra gången 1658 med Magnus Gabriel de la Gardies syster Kristina Katarina. Då fältmarskalken Stenbock planerade sin nybyggnad på Torpa kan man utgå ifrån att han vände sig antingen till Jean de la Vallée eller Nikodemus Tessin d. ä., vid denna tid landets främsta arkitekter. Den förre anlitades företrädesvis av ätten de la Gardie, den senares namn är knutet till flera Stenbockska byggnadsverk. För Kristina Katarinas moder Ebba Brahe ritade de la Vallée enligt Lindblom omkring 1670 Runsa slott i Uppland och för Magnus Gabriel Höjentorp, uppfört 1660 och Mariedal 1668, båda i Västergötland. Tessin åter är den konstnärlige upphovsmannen till det ännu kvarstående palats på Blasieholmen, som riksskattmästaren Seved Bååt, gift med Gustaf Ottos syster Magdalena Stenbock, lät bygga på 1650-talet. Detta palats inköptes av fältmarskalken efter svågerns död 1669 och ombyggdes efter en eldsvåda följande år. Tessin anlitades även av Gustaf Ottos brorson riksmarskalken Johan Gabriel Stenbock, då denne i slutet av 1660-talet lät om- och tillbygga det fäderneärvda palatset på Riddarholmen, och samme arkitekt har även lämnat ritningarna till riksmarskalkens slott Sjöö, uppfört under 1670-talet.

Torpas 1600-tals corps de logis påminner onekligen något om Höjentorps slott men företer långt fler likheter med det Tessin tillskrivna, åren 1663-1670 uppförda träslottet på Gripenberg, bortsett då från de Gripenbergska hörntornen. Förutom de påfallande yttre likheterna mellan dessa byggnader kommer så Torpabyggnadens planlösning med den utbyggda salen, den stora dubbeltrappan till övervåningen och de från huvudbyggnaden utspringande flyglarna, vilket allt synes mig tala för att Tessin varit arkitekten. I raden av tessinska byggnadsföretag skulle jag vilja placera in Torpa mellan Gripenberg och Sjöö.

Även om fältmarskalken Stenbocks nya corps de logis på Torpa påbörjats i slutet av 1660-talet, har det förmodligen ej fullbordats förrän i början av 70-talet. Detta kan naturligtvis förklara att flyglarna kommit att få en annan takform än huvudbyggnaden. Tessin tyckes ju i början av 1670-talet ha gått in för säteritak i stället för de höga valmtaken. I fråga om Torpa kan man dock möjligen tänka sig att det varit en direkt uttalad befallning av Kristina Katarina de la Gardie, som tvingat arkitekten till detta stilbrott, och kanske kan man här spåra ett samband mellan Torpa och Runsa i Uppland. Karakteristiskt för det senare slottet är de höga karnis konturerade säteritaken med skorstenar i takens mittpunkter. På sueciasticket av Runsa ser man dessutom mitt framför huvudbyggnadens entré ett monument i form av en kolonn med en klotformig avslutning upptill (fig. 5). Ett liknande monument finnes avbildat på en av de nämnda 1700-talsmålningarna framför Torpa corps de logis (fig. 6). Rester av detta lär än i dag finnas kvar på Torpa, en c:a 2 meter hög rödmålad träpelare med avfasade hörn, men det fordom vitmålade klotet saknas nu.

Efter moderns död 1674 ärvde Kristina Katarina Runsa, och det förefaller som om hon skulle ha varit särskilt fäst vid denna egendom, ty då den drabbades av reduktionen, igenlöste grevinnan gården samma år hon blev änka. Det var också på Runsa hon år 1704 slutade sina dagar. Kristina Katarina har tydligen haft något av sin berömde broders intresse för konst och byggenskap. Hon saknade dock Magnus Gabriels ekonomiska resurser. På grund av en påstådd försummelse rörande flottans utrustning dömdes fältmarskalken Stenbock till 100.000 d. smts böter, och detta jämte reduktionen bragte den tidigare mycket rika familjen till ruinens brant. Under sitt änkostånd lät grevinnan dock år 1699 inreda det alltjämt bestående slottskapellet i den gamla borgen, och det var troligen även hon, som lät uppföra den s.k. östra byggningen på Torpa, ett 62 alnar långt envåningshus med säteritak.

Det är med hänsyn till ovan anförda omständigheter, som jag trott mig kunna spåra grevinnans personliga ingripande ifråga om de nämnda detaljerna i Torpaanläggningen. Till sist skall i detta sammanhang påpekas att Torpaarkitekten ingalunda slaviskt efterbildat säteritaken på Runsa utan försett dem med raka takfall i Tessinsk stil.

Det Tessinska Torpa nedrevs år 1793 och ersattes av den stora träbyggnad, som våren 1963 under påbörjat rivningsarbete, förintades av eldsvåda. Vid den undersökning, som gjordes innan den planerade rivningen, tillvaratogs ett stort antal fragment av textilier, vilka en gång funnits i 1600-talsherrgården. Med hjälp av två bouppteckningar från 1754 och 1765 samt en inventarieförteckning daterad 1775 kan man få en föreställning om byggnadens disponering och inredning och även identifiera de nämnda textilierna. Den äldre bouppteckingen upprättades efter överamiralen och landshövdingen friherre Erik Siöblad, den andra efter hans maka grevinnan Beata Elisabeth Stenbock, en sondotter till fältmarskalken Gustaf Otto och Kristina Katarina de la Gardie. Beata Elisabeth gifte sig år 1715 på Torpa med Siöblad och ärvde sju år senare Torpa efter faderns, greve Erik Stenbock, död. Hon var den sista medlemmen av ätten Stenbock, som ägde det gamla stamgodset, vilket gått i arv åtminstone sedan början av 1400-talet.

Makarna Siöblad har av allt att döma mycket litet vistats på Torpa, sannolikt endast några år på 1720-talet. Under Siöblads landshövdingetid i Blekinge bodde man i Karlskrona och senare troligen mest på Marsvinsholm i Skåne. Där avled de två yngsta barnen Fredrika Ulrika och ende sonen Erik ävensom landshövdingen själv respektive 1741, 1745 och 1754. Elgenstierna uppger att grevinnan Stenbock avlidit på Avelsgärde, ett obetydligt hemman i Lyckeby socken, men bouppteckningen efter henne vittnar om att hon haft sitt hem i Karlskrona, dit hon bl.a. hade låtit föra det stora biblioteket från Marsvinsholm, som räknade c:a 500 volymer.

Av bouppteckningarna framgår att det Siöbladska hemmet på Torpa i stort sett var orört sedan fältmarskalkens tid. Redan 1754 säges så väl möbler som tapeter i många fall vara gamla och förslitna, uppruttna eller uppätna av mal. Innan jag övergår till att försöka ge en bild av Torpas inredning skall i korthet något nämnas om tidens tapetmode för att därigenom kunna placera in de nämnda textilierna i sitt rätta sammanhang.

Varken förr eller senare har väggdekoren i den svenska högreståndsbostaden varit så rik och växlande som under den tid, som här behandlats i samband med Torpas historia, i runt tal seklet 1670-1770. Aldrig tidigare har den personliga smaken kunnat så komma till uttryck. Man får stifta bekantskap med ett otal stoffer och målningstekniker från papper, halm, spån och enkla hemvävda tyger till gyllenduk, guld och silverbrokad, venetiansk sammet, hautelissevävnader, gyllenläder, guld- och pärlbroderier, fjädermosaiker, målningar med olja, lim- och saftfärger etc., etc. Väggutsmyckningen på Torpa är relativt representativ för tiden 1500-talets slut till 1700-talets början.

Det är intressant att jämföra bouppteckningarna efter grevinnan Stenbock från barndomshemmet på Torpa, där hon tydligen knappast vistats sedan 1720-talet, och hemmet i Karlskrona. I det sista hemmet är väggklädslarna just typiska för tiden 1730-60. Där omnämnes vaxdukstapeter med blå botten och blommor, ett ”garnatur” röda sammets- och vita atlasvåder med påsydda blommor samt gula halvsidenbander till tapeter. Flertalet rum torde dock här ha haft papperstapeter, som redan under 1760-talet börjat att helt tränga ut alla andra slags väggutsmyckningar hos både rika och fattiga.

På Torpa fanns åtminstone tio olika sorters väggklädslar. I nitton av huvudbyggnadens tjugotvå rum omnämnes tapeter, och dessutom fanns sådana i tre av de sex rummen i ”östra byggningen”. Minst sju av rummen hade s.k. stofftapeter, vilka under 1600-talet och början av 1700-talet åtnjöt stor popularitet hos både hög och låg. Med billigt material som papper eller väv, lim och ullstoff kunde man med litet händighet själv åstadkomma väggklädslar, som erinrade om de dyrbara venetianska eller genuesiska sammetstygerna eller andra kostbara stoffer. Ett mycket stort antal av de vid rivningen
tillvaratagna textilierna utgjordes av sådana sönderklippta stofftapeter (fig. 7), som i det nya huset använts som underlag för papperstapeter, i det man klistrat dem över mellanrummen mellan stockarna. Det har gått att urskilja stofftapeter från sex olika rum. Samtliga har varit prydda med yvigt bladverk och blommor i barockstil i blått, gult och brunt mot vit, blå eller förgylld botten. Tyvärr fanns ej några rester av den vapentapet som omnämnes i ett rum i övervåningen.

På grund av sitt dyrbara material hade gyllenläderstapeterna inte samma vidsträckta utbredning som stofftapeterna, men i slotten och palatsen har de varit en omtyckt väggklädsel från medeltiden ända fram till våra dagar. På Torpa hade fyra rum gyllenläderstapeter och ett par av dessa är delvis bevarade (fig. 8).

Gobelänger eller som de under denna tid vanligen benämndes, turkiska tapeter, omtalas i de Siöbladska papperen endast i två rum och där begagnade som bordtäcken. Med största sannolikhet har dessa bordtäcken hört till en större tapetsvit, som en gång hängt i stenhuset. Två hautelissetapeter är sedan länge förknippade med Torpas namn.

Den ena som är invävd med guld- och silvertråd framställer Jesus uppenbarande sig för Maria. Den bär årtalet 1554 och i bården ingår Stenbockska och Leijonhufvudska vapnen. Upphovsmannen anses vara en av de vävare, som inkallades av Gustav Vasa, och tapeten har utförts för kungens svärföräldrar Gustav Olofsson Stenbock och Brita Eriksdotter (Leijonhufvud). Tapeten inköptes år 1880 av Statens historiska museum för 500 kronor av en man vid namn Berglund, men hade tidigare tillhört friherre Fabian Wilhelm Staël von Holstein, som avled barnlös i Lund 1877. Hans farfarsfar Otto Wilhelm (1668-1730) var första gången gift med grevinnan Kristina Katarina Lewenhaupt, vars moder Magdalena Katarina Stenbock (1652-1676) i rakt nedstigande led härstammade från den nämnda tapetens första ägare. Denna mycket omskrivna tapet kan ej ha funnits i det Siöbladska hemmet utan måste ha lämnat Torpa redan på 1600-talet. Däremot är det sannolikt att ett av de nämnda turkiska bordtäckena är identiskt med en gobeläng av icke fullt så hög kvalitet men också den mycket förnämlig, som nu förvaras på Torpa. Den visar Hagar och Ismaellegenden och anses av Fischer vara vävd av en flamskvävare, verksam i trakten av Torpa i slutet av 1500-talet.

Ett av rummen, ”amiralens garderob”, hade förmultnade flamska tapeter och här låg också ett av de turkiska bordtäckena. Tapeterna kan ha hört till samma svit som täcket, men troligen rörde det sig i detta fall om enklare hemvävda hautelissetapeter med enbart bladdekor. Delar av sådana har i sen tid använts för att laga Hagartapetens bård.

I ett förmak i övervåningen, som under Siöblads tid avdelats i två kamrar, fanns en för högreståndsmiljö ovanlig och ålderdomlig väggklädsel, en vävnad i opphämtateknik, i bouppteckningarna kallad stjärntäckevävnad, som i Västergötland skall ha mycket gamla anor (fig. 9). Bitar av tapeten tillvaratogs vid den nämnda undersökningen 1963, men redan 1916 hade Torpas dåvarande ägarinna fröken Charlotte Sparre överlämnat ett par våder av stjärntäckevävnaden till Röhsska museet i Göteborg. I museets katalog lämnas följande beskrivning av vävnaden: ”den ena våden av lärft av halvblekt lingarn, 12 varp och 10-11 inslagstrådar på 1cm. Indigoblått grovt glansigt ullgarn inslaget i opphämta. På rätsidan bildar lärften stjärnmönstret medan det färgade inslaget bildar bakgrunden.” Den andra våden var slarvigare vävd och skilde sig från den första genom att inslaget där var krapprött ullgarn, som med tiden blekts till brunt. Rummet torde ha varit tapetserat med omväxlande röda och blå våder.

En av gästkamrarna hade s.k. franska tapeter. Detta är ett mycket vidsträckt begrepp med olika innebörd under olika tider. Under större delen av 1600-talet och ännu under 1700-talet, men då med tillägget ”gamla”, menade man vanligen med denna benämning, importerade randiga tapeter av ylle eller ylle och linne i flera färger. I bouppteckningarna förtydligas ibland benämningen genom tillägg som: grova, fina, invävda med silke, silver- eller guldtråd, ”småvåguga”; ”storvåguga” (=viggmöstrade) och flammerade d.v.s. vävda med flamgarn. Men det fanns även franska tapeter under samma tid av annat material. Så t.ex. talas det om randiga tapeter av franskt lärft, rayerade franska tapeter, gröna med vita ränder eller bruna och vita etc. Båda dessa typer har tydligen eftergjorts i Sverige, särskilt i Västergötland, s.k. Västgötatapeter, och i Småland, s.k. Ekesjötapeter. Dock förefaller det som man i Småland enbart specialiserat sig på den första sorten. Beträffande Västergötland är att märka, att de tyger av nämnda slag som vävdes i landskapet oftast kallas Västgötatapeter först utanför länet, då de salufördes av knallarna över hela Sverige. I Västergötland förekommer olika benämningar som Marbotyg, Boråsetapeter, randiga tapeter av fyrtrå (=fyrskaft), randiga av yllet och linnet etc.

Dessa tyger begagnades även som bordtäcken, kudd- och bolstervar. Rester av sådana bolstervar av linne i fyrskaft med bl.a. randning i blått tillvaratogs på Torpa 1963 (fig. 11), där de sönderklippta bolstervaren haft samma funktion som de tidigare omtalade stofftapeterna. I de Siöbladska bouppteckningarna från Torpa kallas detta tyg följdriktigt endast blårandigt linne, men i familjens bouppteckningar från godsen i Småland (Herrestad) och Skåne finner man benämningen Västgötatyg på liknande bolstervar.

Ett par av rummen på Torpa hade cassianstapeter. Ingegerd Henschen har i en intressant artikel ”Tygtryckare i Borås under 1700-talet” (publicerad i denna tidskrift 1957) givit oss många värdefulla upplysningar om cassiantyg, varför här endast skall lämnas några kompletterande uppgifter hämtade ur det rika material, som den svenska adelns bouppteckningar, inventarier och arvsskiften från 16- och 1700-talen erbjuder. Man finner där, att det först var efter tryckningen med cassianvalsen, som de ofta hemvävda tygerna fick namnet cassian. Råvaran var vanligen ett tyg av ylle och linne, men det kunde även vara rent ylle eller rent linne. Så t.ex. tillverkade Flors linnefabrik 1752 dels linne cassian dels ”linne ylle cassian”. Tyget var merendels enfärgat från vitt, grått eller svart till violett, brandgult och aurorafärgat, men det förekom även randigt cassian i två färger ävensom rutigt. För övrigt omtalas cassianet som vattrat, linnetryckt, damascherat eller blommerat. Namnet på tyget stavas många gånger caschan eller cashan och kan därför förmodas ha fått sitt namn efter Cashan i Persien, berömt för sina högklassiga mattor och ylletyger.

Cassiantyger synes ha införts till Sverige under 1650-talet och har sannolikt då kommit i bruk som vägg- och möbelklädslar.

I inventariet över lösöret efter riksskattmästare Sten Bielke (1624 -1684) omtalas ”grönt cassian till att kläda salen med på Geddeholm”. Geddeholm, nuv. Thureholm, var Bielkes fädernegods, och den nämnda väggklädseln var säkerligen gammal då inventariet upprättades. Det gäller även det cassian som beskrives i fyra av rummen i det Stockholmspalats, som ägdes av änkegrevinnan Maria Elisabeth Lillie, född Stenbock (död 1693) – en syster till den ovannämnde riksmarskalken. Ett av rummen i det Lillieska huset var klätt med grov blå cassian, ett annat med violett cassian brämat med violett, vitt och aurorafärgat brocadellsiden. Under 1600-talet och ett par decennier in på 1700-talet brukade de cassianklädda väggfälten liksom hos Lillies vara brämade med något annat tyg eller kantade med broderade bårder, men därefter blev det vanligt att cassianväggfälten uppdelades av vertikala stolpar, s.k. bander, ofta broderade med redgarn eller silke på hårduk.

Innanför entrédörrarna låg stora förstugan från vilken en bred dubbeltrappa ledde upp till övervåningen. Varken i övre eller nedre förstugorna omnämnes tapeter, varför väggarna här troligen liksom t.ex. på det samtida Gripenberg varit panelade och dekorerade med målningar. I stora förstugan omtalas för övrigt endast en lykta av glas och ett litet granbord med fot.

Under trappan passerade man in i Stora salen, som var klädd med stofftapeter av förgylld väv, dekorerad med lövverk av brun ull. Övrig vägg utsmyckning utgjordes av fyra porträtt och ett ”skilderi”, alla i förgyllda ramar, samt sex stora försilvrade väggljusplåtar. De sistnämnda jämte en kristalljuskrona med sex pipor svarade för rummets belysning. Av möbler kan nämnas ett skänkskåp ”med fyra gammaldags drickskärl uppå”, ett ovalt furubord med rött klädestäcke, ett fyrkantigt fällbord med röd vaxduk och rött kläde omkring, ett slagur med fodralet målat i blått och rött, tjugotvå styrstolar (=stolar med ryggstöd) klädda med rött läder medan sju hade gråvitt gyllenläder. Här nämnes slutligen en länstol med rött och grönt flammigt tyg samt en liten barnstol.

Det stora rummet öster om salen var troligen ”Cabinettet”. ”Detta rum”, heter det, ”är beklätt med gipsväggar och loft, utsirade, förgylte och målade, och således finnes här inga tapeter.” Att döma av beskrivningen förefaller det som rummet haft den franskinspirerade barockdekor, som Nikodemus Tessin d.y. under 1690-talet introducerade bl.a. i sitt eget palats i Stockholm. Tessin var vid den tiden gift med en kusin till Torpas dåvarande ägare Erik Stenbock, och det förefaller inte otänkbart att arkitekten själv svarat för denna inredning.

Även om väggarna var rikt dekorerade i kabinettet, hindrade detta ej att här upphängts en större konstsamling. Där fanns nämligen 42 stycken större och mindre ”schillerier” i gröna, förgyllda, blå eller vitstrimmiga ramar. I detta rum kunde man emellertid inte bara beundra konst, här kunde man också roa sig med diverse spel. I kabinettet stod sålunda ett gammalt ”schaktspel” och ett dambräde, båda inlagda med elfenben och ebenholtz, samt ytterligare ett dambräde inlagt med strå (= halm). För dem som föredrog kortspel fanns här ett trekantigt spelbord, överdraget med grön sammet. Ett flertal andra bord var utplacerade i rummet: ett fyrkantigt guldlackerat med fötter och fem lådor under, ett svart ovalt, större och mindre thebord, däribland ett svart och förgyllt, två röda och ett med en papegoja målad på skivan. Några stolar var klädda med gul silverbroderad sammet, medan andra hade klädsel av gul sarge. Framför den franska cheminéen stod en eldskärm på järnfot, klädd med gult sidensarge och svarta silkesfransar, samt tre kronor i guldbroderi. De fem fönstren hade nättelduksgardiner med kappor.

Det motsvarande stora rummet väster om salen torde ha varit stora gästkammaren, som säges ha haft blå och gula tapeter tryckta på väv. Det har tydligen varit en stofftapet, och rester av en sådan är tillvaratagen. Den har gult stiliserat bladverk i barockstil på blåmålad botten. Väggarna smyckades dessutom av ett damporträtt och fem ”skilderier” samt en spegel med fyrkantig förgylld och skulpterad ram. Möblemanget utgjordes av ett svartlackerat glasskåp, en stor ståndsäng med himmel och huvudskärm av gult bast och röda cassianskappor, en paviljongsäng med liten röd cattunsinnerkappa (kanske av det rödblommiga tyg som även påträffades vid undersökningen 1963. Fig. 11.) Här stod också en slagbänk med bordskiva.

På franskt maner disponerades rumssviten väster om förstugan av överamiralen, medan motsvarande rum på östra sidan tillhörde grevinnan. Till höger om förstugan kom man direkt in i Siöblads sängkammare, som var klädd med gyllenläder, behängt med sex ”skilderier” och en barometer. Den stora paviljongsängen hade omhäng av grönt cassian och kappor av rött och gult sidentyg. Resten av möblemanget bestod av ett rödmålat skåp, ett par bord, det ena överdraget med grönt kläde, det andra täckt med en duk med kamelhårssöm på hårduk. En bokhylla innehöll förmodligen större delen av hemmets tämligen rikhaltiga bokförråd, c:a 100 volymer. Teologi, juridik och historia dominerade, men många andra ämnesområden fanns företrädda. Denna boksamling kunde dock varken kvalitativt eller kvantitativt mäta sig med den som fanns förtecknad i grevinnans bouppteckning i Karlskrona.

Från sängkammaren kom man in i överamiralens förmak, som var klätt med brandgula cassianstapeter med grönt bräm av samma tyg. Här fanns tre släktporträtt, därav en barnbild i svart ram, förmodligen föreställande något av de i unga år avlidna barnen. Tre ”skilderier” prydde dessutom rummet. Av andra föremål kan nämnas en eldskärm av rött kläde och gult värken, ett masurfärgat bord, en järnkista samt en perukask.

Intill förmaket låg amiralens garderob i västra flygeln. Den var klädd med gamla förmultnade flamska tapeter, och ett turkiskt bordtäcke låg över det fyrkantiga bordet. Här uppräknas f.ö. ett blåmålat skåp, en länstol klädd med grön cassian, ett porträtt och ett ”skilder”.

I västra flygeln fanns ytterligare tre rum, gästkammaren, klädd med stofftapeter ”blackot ull på vit botten”, skafferiet, som hade gamla utslitna gyllenläderstapeter, samt ett rum, som ej namngives, där väggklädseln var gamla franska tapeter.

Dörren t.v. om stora förstugan ledde till grevinnan Stenbocks sängkammare. Detta rum uppgives ha haft tapeter dekorerade med limfärgsmålning på linneväv. Ett kungligt porträtt, ett ”schilleri”, två kopparstick med Kristusbilder, en stor spegel med skulpterad och förgylld ram samt två sämre fyrkantiga speglar med förgyllda och ”silvererade” bleck ramar med svarta lister fullbordade väggutstyrseln. Tydligen har även en av döttrarna sovit i detta rum, ty förutom grevinnans säng omtalas ”Jungfruns”. Båda sängarna var påfallande enkla av furu utan utsmyckning, men kan hända var denna borttagen då bouppteckningen förrättades. Av övriga möbler märkes sex engelska styrstolar ”med rutiga sydde dynor och ryggstycken”, två kullerstolar och en styrstol med gyllenläder, en liten mas(=masur)färgad barnstol, två masfärgade geridoner, ”en masfärgad fruntimmersbyrå med åtskilliga rum och lådor”. Här fanns slutligen en röd sammetsstolputa, en eldskärm av vit damast med lappsöm och namnet F. U. S., en käpp med ebenholtskrycka och en lackerad nattlåda i svart och guld. Rummets två fönster hade undergardiner av blå och gul värken medan övergardinerna sannolikt var av grov nättelduk med kappor.

Intilliggande rum var grevinnans förmak, klätt med stofftapeter av väv, ”förgylte med blått lövverk av ull”. (Fragment av denna är bevarad.) På dessa hängde fyra blåmålade ”skilderier” och en spegel med masfärgad ram. Av möbler kan framhållas fyra flätade engelska styrstolar, två kullerstolar med sammetsplysch, två geridoner av fur, ett rödmålat thebord och ett lackerat thebräde.

Från förmaket kom man in i östra flygeln, som inrymde kök, spiskammare, ett rum som ej namngives samt pigkammaren. Den sistnämnda hade gula cassianstapeter med röda lister.

Hur de sju rummen i övervåningen varit disponerade kan man endast gissa sig till. Av de ofta nämnda handlingarna framgår endast klart att rum nr 3, som kallas Stora förmaket, låg väster om trappan.

Rum nr 1 torde ha varit det stora rummet i väster på husets baksida. Det var tapetserat med en intressant stofftapet, där dekoren utgjordes av familjerna Stenbocks och Siöblads vapenbilder i brun ull på blåmålad väv. Ett kungligt porträtt, två damporträtt och en stor spegel i brun ram smyckade dessutom väggarna. Av möbler finner vi en ståndsäng med sparlakan och kappor av blått sarge med breda brokiga snören av silke och kamelgarn. Ett av de tre borden i rummet var av valnöt liksom två geridoner. Eldskärmen framför den franska cheminéen var av blått ylletyg.

Rum nr 4 låg sannolikt ovanför stora salen och förefaller av planritningen att döma att ha fått den utbyggda delen av rummet avskrankad till garderober, vilket innebar att det stora rummet måste ha saknat fönster. Rum nr 4 kallas även för Brudkammaren. Väggarna var behängda med röda och vita gyllenläderstapeter, och under dem fanns blommiga papperstapeter. Här hängde tre gamla ”schillerier” och en stor spegel ”med utgräfen och förgylt ram och krona”. Ståndsängen hade himmel och huvudskärm av grönt linne samt söm och fransar av vit ”knytad” tråd. Möjligen hade denna säng vid högtidliga tillfällen en annan och vida förnämligare utstyrsel, som i vardagslag låg nedpackad i en kista. Det var ”Konung Gustaf den 1:stes Brudsäng af svart sidentyg Broderad med guld och silfver och silke med all t tillbehör bestående af 18 stycken större och små”. Den märkliga sängutstyrseln beskrives i inventariet 1775 och var sålunda vid den tiden 223 år gammal.

I detta rum fanns f.ö. ett bord med marmorskiva och förgylld skulpterad fot, två förgyllda geridoner, tre länstolar varav en med blå silkesfälb och två med redgarnssöm på hårduk. Fyra breda styrstolar var klädda med blå sarge och brokiga, breda snören, och sex engelska styrstolar var av flätat rör. I motsats till alla de övriga rummen, som hade öppna spisar, fanns här en kamin, troligen en s.k. biläggarugn av järn.

Östra hörnrummet är troligen det förmak som säges ha blivit uppdelat i två rum (nr 6 och 7). Detta hade ”röda och blå tapeter af Stjerntäckeväfnad”. Av möbler nämnes endast ett furubord och ett litet blåmålat skåp samt ett litet ”Barnebord med fot, masad”. Ett ”manscontrefait med svart ram och vita läderfläckar” var enda väggprydnaden.

Hörnrummet på framsidan av huset var troligen rum nr 2, tapetserat med gammalt grönt gyllenläder. Också här hängde ett mansporträtt. Endast två möbler omnämnes, ett fyrkantigt furubord med fot samt en ståndsäng med callminkhimling.

Näst intill låg det nämnda stora förmaket, eller rum nr 3. Stofftapeten här säges ha röda blommor på vit botten. Fragment aven stoff tapet med röda blommor på vit botten är tillvaratagna, men denna har dessutom stiliserat bladverk, nu nästan svartnat men ursprungligen mörkblått eller mörkgrönt. Stora förmaket synes särskilt ha varit ägnat släktens minnen, ty här fanns inte mindre än elva porträtt varav tre gamla kungliga, sannolikt av medlemmar av den befryndade Vasaätten. Här hängde också en stamtavla i svart ram med vita läderfläckar. Förmodligen var det Gustaf Eriksson Stenbocks antavla som visar hans 32 förfäder avbildade i miniatyr, vilken än i dag finns på Torpa. Av möbler nämnes här endast ett stort fyrkantigt bord med svart stenskiva.

T.v. om övre förstugan, där det bara omnämnes en lanterna i taket, kom man förmodligen in i rum nr 5, som var tapetserat med gamla och förgyllda tapeter på väv, säkerligen stofftapeter. Här fanns en målning i förgylld ram, ett blåmålat furubord och en ståndsäng med randigt callminkomhäng samt himmel och kappor med silkefransar.

I rum nr 8, som bör ha legat längst i öster, nämnes inga tapeter. Troligen var rummet omöblerat när bouppteckningarna förrättades. Här fanns endast elva porträtt utan ramar samt en eldskärm.

I östra byggningen hade rum nr 1 gamla flammiga tapeter av ylle, sannolikt hemvävda västgötatapeter. Rum nr 2 hade brandgula och vita tapeter möjligen av s.k. värken, ett slags ylletyg samt rosiga pappersbander. (Detta att blanda tygvåder med pappersvåder var inget ovanligt under 1700-talet.) I detta rum fanns bl.a. ett fyrkantigt bord med ett turkiskt bordtäcke. Rum nr 3 hade stofftapeter med brunt och grönt lövverk samt grönt ylletyg, troligen cassian eller kläde som utfyllnad över dörrar och fönster. En stolpsäng i detta rum var klädd med brandgul och vit randig värken, kanske samma tyg som användes som tapet i rum nr 2.

Utrymmet tillåter ej beskrivning av allt övrigt lösöre, dock skall nämnas att ännu vid grevinnan Stenbocks död fanns inrymd i stenhuset en mycket märklig rustkammare, över vilken ett särskilt inventarium skulle upprättas. Den sades då ännu vara oskiftad mellan de Siöbladska, Posseska och Braheska arvingarna. På den ovannämnda kartan över Hofsnäs och Torpa har lantmätaren Wilhelm Kruse textat följande beskrivning av Torpa och dess sevärdheter år 1710: ”1 Stenhuset är en proper Kyrkia och en kostbar RustCammare af all slags in- och utländsk Krigsrustning och många rariteter bland andra ett par midelstore Pistoler af purt Gull uti ElphenbensStockar. Ett stort wäl rjtat DryckesHorn, til bägge endar med silfver beslagit; På nederste stora Ringen står skrifvit 1645 den 5 Febr. fick jag detta Horn paa den edle og welborne Herrens Herr Fridrich Stenbocks Gaard Torpa til byte. Kring Spitzen står skrifwit annorlunda nembl. A:o 1658 då Konung Carl Gustav glorwördigst war i Dannemarck blef detta Horn igentagit och fördt til Torpa.”