Författare: Kenneth Berg

Artikel ur ”Från Borås och de Sju häraderna – 1982″. Årg.35. Sid.109-131.
Kulturhistoriska Föreningen. Redaktör Anders Larson.

Återges med tillstånd av föreningens ordf. Lennart Wasling 2006.

Glas är en märklig materia. Det är inte blott fönstret mot omgivningen, utan även mot universum. Samtidigt är och har glas varit ett underbart material för konstnärligt skapande. Jag ger efter ingående studier i olika arkiv i denna artikel några rapsodiska glimtar från både arbetsliv, försäljning och porträtterar några köpare av glasprodukter i Sjuhäradsbygden.

Kampen om duglig arbetskraft i Sjuhäradsbygden är långt ifrån något nytt problem. Intet är nytt under solen heter det ju och det är tillämpligt även här. Ty när den svenska glasbruksdriften började inledas på allvar under 1740-talet förslog inte antalet anställda. Även bruken i grannländerna, och Tyskland samt Italien tävlade om att få så dugliga medarbetare som möjligt och sedan behålla dem. Genom gamla brev kan man få en inblick i hur det kunde gå till på Limmareds glasbruk vid nämnda tid.

Grundare av bruket var överste Gustaf Ruthensparre, som fann trakten med dess rika tillgång på bränsle och kvarts särskilt lämpad för ett glasbruks etablerande.

Den 7 oktober 1748 har översten skrivit ett brev från Stockholm till baronen Georg Bogislaus Stael von Holstein på Kosta glasbruk där det heter:
Högwälborne Herr Baron General Lieutenant Landshöfd. Öfwercommendant
och Riddare af Kongl. Swärdsorden.
Filion, som för några weckor sedan warit wid mitt glasbruk i Westergötland, har utom sig sjelf utbudit några arbetare, som torde hända warit af Hr. Baron General Lieutnantens Landshöfding Öfwercommendantens och Riddarens glasblåsare, Hwarför iag i sådant fall och emot Hr.Barons General Lieutnantens Öfwercommendantens och Riddarens samtycke på intet sätt welat dem antaga, utan sådant hörsammat härmedelst welat låta wetta; Skulle dock Filion för dess person wara ledig, så täcktes Tit. lämna mig honom så giärna som någon annan hwarom jag hörsammast beder.

Samme Filion har berättat, at en af mina blåsare vid namn Gustaf Holm skall uppehålla sig wid Kosta Glasbruk, och som denne Holm allenast haft mitt tillstånd på Sex weckor at under den tiden mitt bruk i Sommar varit släckt, få förskaffa sig sitt uppehälle, antingen vid Kosta eller Havermanska glasbruket, men sedermera sig wid mitt Bruk icke infunnit; Så är till Tit. min hörsammaste begäran, thet gunstig befallning skie måtte, at Glasblåsaren Holm ofördröjligen begifwer sig till Limmareds Glasbruk emedan samma Glasblåsare icke allenast, som en liten gås se wid mitt Bruk blifvit uppdragen, utan har iag låtit honom lära alt hwad han nu kan, så att han därföre är förbunden wid mitt glasbruk at arbeta, utom det han hos mig häftar för en ansenlig skuld, som han är skyldig at med arbete afbetala.

Jag tilförser mig Tit. benägna bifall därutinnan, att om någon glasblåsare, utom mitt afskedspass kommer till Kosta bruk, the tå gienast blifwa fasttagne och återförda, hwaremot jag å min sida, aldeles försäkrar att draga lika omsorg om någon ifrån Kosta bruk, skulle wid mitt bruk, utom Tit. avskied gifwa sig an, och the tå behörigen blifwa tillbaka sända, hwarigenom Skiäligen kan förmodas, at bägge bruken kunna åtniuta sina förmoner , utan at blåsarne hafwa någon nytta deraf, men de på sådant sätt inskränkas och icke tillåtas utom rigtigt afskedspass få antaga tienst, hwarest de behaga.

Med högachtning har jag den ähran stedse at framhärda Högwälborne Herr
Baron Generallieutenantens, Landshöfdingens och Öfwercommendantens och Riddarens
Ödmiukaste och hörsammaste
Tienare
G. Ruthensparre

Det svarsbrev som Stael von Holstein avsände finns bevarat i form av ett odaterat concept.

Fast ogärna har jag förnummit, huru såsom Herr Öfwerstens Sohn Lieut. Ruthensparre nyligen i samtahl med glasföraren Westergren på allt sätt lastat Kosta glasbruks tillwärkning såsom odug. sökt persvadera bemte glas förare til at taga glas på Herr Öfwerstens Bruk och ej mit. Hr Lieutenanten har äfwen utlåtit sig, att den bästa glasblåsaren wäntades ifrån mit Bruk til Herr Öfwerstens, med mehra och detta alt kan ej annat än förkomma mig sälsamt. Jag har i alderringaste måtto aldrig giort något Herr Öfwerstens glasbruk till prejudice, eller last dess tilwärkning mindre sökt dragit några Herr Öfwerstens glasblåsare til mit Bruk, utan twärt om altid önskat, det Herr Öfwersten med sit Bruk måtte hafwa all nytta och välsignelse.

Och äfwen så sinnad skulle jag föreställt mig Hr. Öfwersten warit mot mit bruk och wet mig aldrig mot af Herr Öfwersten hafwa förskylt. (Ett par satser därefter har ej gått att tyda) – likwäl har den bedragaren gått ifrån mig eftersom han sade sig hos mig vara blind, wem därtile ära wållen är mig fulle obekant, likaledes ock en annan glasblåsare, och nu sökes at få glasblåsaren Giöbel ifrån mig.

Men så är det svårt at see den ene efter den andre wilja practicera sig bårt, som dock eij skall lykas för dem. Huru tilbörligt det är at den ene skal förolämpa dena andre, lämnar jag Herr Öfwersten själf at eftersinna, jag lät så passera med Eder (troligen glasblåsaren med detta namn?) att han kom ifrån mig och kunde jag ej annat än låta honom gå, som den skiälmen gjorde sig blind, men en tijd derefter fick jag förnima, at han arbetade på Herr Öfwerstens Bruk, detta lät jag nu få passera för Hr Öfwerstens skuld, men at än widare försöka at draga arbetarne ifrån mit Bruk, kan jag ingalunda tohla, och underlåter jag eij deröfwer at beswära mig å wederbörlig ort, detta har jag funnit nödigt wälment och tiensteligt af gifwa Hr. Öfwersten wid handen, förmodandes, at Hr. Öfwersten hädanefter gynnar mit glasbruk på samma sätt, som jag hans, så at den ena eij förolämpar den andre i någon måtto, och skulle Hr Öfwersten fehlas goda glasblåsare, så kan han dem ju föreskrifwa uthe ifrån. Så har jag måst giöra och det icke utan stor kåstnad och beswär, hwarföre ej annars kan, än wara mig sensibelt när jag finner sådane karlar locka ifrån mig till end annans tjenst.
Förblifwer

Hur ärendet sedermera avlöpte är inte helt känt. På Kosta glasbruk var Gustaf Holm anställd åtminstone åren 1750-1751. Eventuellt var han verksam vid Limmared före och efter denna tid. Senare troligen verksam i Norge. Ättlingar till den tyska glassläkten Holm har varit anställda på ett flertal svenska bruk, bl.a. i Västergötland.

Generalen och landshövdingen Stael von Holstein drev Kosta glasbruk till år 1756 då det försåldes. Limmared däremot ägdes av Ruthensparre och senare dennes arvingar till år 1787 då bruket försåldes till överste Carl Eric Sparre.

Glasblåsaren Christian Filion slutligen hann med många fantastiska bravader under sin levnad. Eftersom dessa förslag till nya produkter osv. skedde på andra glasbruk än i Sjuhäradsbygden kan de lämnas därhän i detta sammanhang.

Det s.k. Havermanska glasbruket hette Ettorp och var beläget på Ettorps Säteri i Enslövs socken i Halland. Anlades 1736 och nedlades 1756.
Ordet prersvadera tillhör inte de mer frekventa i dagens svenska, men betyder
övertala eller truga.

EN SÄREGEN LIVSRYTM
helt olik alla andra var 1800-talets glashyttor, vilka låg i skogrika trakter, främst i Småland och Värmland, men även i Västergötland fanns flera bruk. Namn som Limmared, Bollsjö, Strömsfors, Nittorp och Foglavik har renderat i att Sjuhäradsbygden erhållit en speciellt hedersam placering i tabellen över de som tillverkat glas.

De gamla bruken hade en alldeles egen atmosfär. Ingenting torde tillnärmelse kunna skapa den bakgrund för tankens snabba flykt, som en sotig och nedrökt trähytta gav och alltfort ger.

För många var hyttan halft om halft deras andra hem. För utomstående var det som att beträda en okänd värld när de kom in i en gammal trähytta. En värld med en särskild arbetsrytm och med verktyg, som inte förändrats något nämnvärt genom åren.

Personalen samlades även på lediga stunder kring den av elden sammansmälta massan, som blåstes ut till en ljusröd, men ändock ganska genomskinlig bubbla. Det blev ibland rustika, lite lekfullt utförda pjäser såsom hundar och grisar, brevpressar m.m., vilka kanske beundrades av de andra i hyttan, men det blev lika gärna ett föremål av en sådan form att den blott fick en dagsländas liv. Allt blev dock en god träning i att bli en bättre blåsare i det dagliga arbetet.

Under mörka kvällar blev hyttan med sin värme och sitt lite trolska, fantasieggande ljus den vanligaste samlingsplatsen för folk i alla åldrar. Det var oftast många beresta män och minnesvärda personer som då slöt upp och man samlades framför ugnen, vari man stekte både sill och potatis. Hyttsill är än i dag en förekommande finess. Den speciella ”glasblåsargrillen” har för övrigt i senare tider lanserats för allmänt bruk och användning. Många ur personalen i 1800-talets hyttor utförde sitt arbete sjungande. På kvällstid, har gamla mästare berättat, blev det mer tid för stoj och glam. Luffare infann sig också i hyttan och bidrog med att ge glimtar från andra håll.

KNALLAR VÄLSEDDA
Glasbruken spelade i forna dagar även en central plats som nattkvarter för vandringsmän av skilda kategorier. Här samlades alla. Åtskilliga är de kolportörer som lagt ut Bibelns texter i hyttans dunkla sken. Med vandringsmän måste inräknas knallarna och mycket av vad de hade att förtälja var sådant som hade timat, men som aldrig blivit omnämnt i dags- och veckopressen. Knallarnas ankomst var därför uppskattad på bruken. Att knallarna även lyckades sälja sina varor går det att få otaliga bevis för i bouppteckningar där det då och då återfinns någon liten skuld till en västgötsk affärsman.

HERR GLASBLÅSARE
De gamla glasblåsarna var fina herrar och åtskilligt yrkesstolta. På många håll krävde de att bli titulerade ”Herr Glasblåsare”. Den yrkeskunniga personalen kom till in på 1900-talet i ytterst få fall från kretsar utanför de redan etablerade brukssläkterna.

Många av de gamla mästarna kunde även konsten att göra reklam för sig när de sökte sig till annat företag. Ett brev på ett sådant tema kommer från glassliparen Augustinus Pettersson på Limmareds glasbruk.

Pettersson skrev nämligen år 1867, att han sport av sin syster Johanna att hans svåger skall flytta från Kosta ”skulle jag för att komma på min fädernebygd ej hava något emot att övertaga hans plats. Att jag är kompetent därtill hoppas jag ej kan dragas i tvivelsmål vad slipning beträffar, men att jag även numera ritar torde vara obekant på Kosta, emedan jag övar mig däruti på senare tiden, någon kännedom och ett särdeles gott handlag för teckning har gjort att det gått ovanligt lätt för mig.

Jag ritar nu ganska mycket, dock ej annat än finare ritning, den vanliga ritningen är här gamla ritare som ritar, vilka ej kunnat annat. Finare ritning tycks också komma på modet igen, den vanliga simpla ritningen ersättes numera här med målning som liknar ritning, vilket jag även kan göra, och har en flicka vid 16 år, som varit någon tid hos härvarande glasmålare, hon kan även detsamma, men för att kunna flytta måste jag hava 3 eller 4 stolar eller verkstad emedan jag har gossar som till en del börjat arbeta i sliperiet.

Skulle prover äskas kunde sådana översändas till Jönköping, om Herr Bruksförvaltaren ville uppgiva någon kommissionär till vilken jag kunde sända dem och som befordrade dem vidare.

Emellertid anhåller jag högaktningsfullt om svar med det snaraste, och torde då Herr Bruksförvaltaren hava godheten adressera det till glasarbetaren J.F. Dåfver, så fruktar jag ej att det stannar här på kontoret. Även önskade jag få en uppgift på vad de kan förtjäna per år de slipare som är på Kosta, och i händelse av plats för mig vad villkor som erbjudes eller vad Erik (Kjellander) haft.

Jag har i dag fått brev från en god vän bokhållare vid Sandö, som gör sig lustig över att därvarande slipare Ahrens skulle ha fått kondition på Kosta. Men det kan väl ej vara möjligt, för han är känd för en stor stackare i allt vad han likt vanliga tyskar ger sig ut för. Han skickade hit prover med en glasarbetare Fige, som kommit från Sandö, men det var eländigt fusk. Patron här svarade, att kan han ej åstadkomma något bättre var det ej värt för honom att bjuda till”.

Det i brevet ofta förekommande ordet ”ritning” avser gravering på glas. Redan i början av 1800-talet började emellertid benämningen gravering att bli den allmänt förekommande. Det hela var ett högkvalificerat slipnings förfarande. Om man skall förklara tillvägagångssättet kan sägas, att det utfördes med en roterande koppartrissa. Dessutom användes olja, smärgel eller karborundumpulver . Trissorna, varierade mycket i storlek. Det fanns sådana om 1mm upp till cirka 150mm i diameter.

Det är märkligt att se hur hårt Pettersson går till angrepp mot Fredrik Ahrens, som blev en stor tillgång för småländsk glasindustri. År 1867 flyttade Ahrens från Sandö glasbruk i Ångermanland till Kosta där han var verksam i många år. Senare flyttade den naturaliserade tysken till Transjö glasbruk där han svarade för målning på glas och Ahrens presenterade under åren där många förtjusande mästerverk. Samma var förhållandet på Johansfors glasbruk där Ahrens sedermera slog sig ner.

Brevet skall dock inte ses som en persons enstaka utfall, utan det skrivna speglade en relativt vanlig syn på förhållandet till tyskar ute i glasbrukssamhällena. Åtskilliga gamla brev och uppteckningar talar sitt tydliga språk om att det då och då uppstod små kontroverser mellan svenskar och tyskar. Lite av denna tendens förekom rörande den tidigare omnämnda tyska glassläkten Holm. På många av bruken där släktmedlemmarna arbetade lades det ofta till prefixet tyske-resp. tyska Holm.

SKÄMTSAMMA GLASBLÅSARE SKAPADE GLASTÅRAR
Att hitta på rackartyg var något som förekom lite varstans i glashyttorna och oftast var det besökande eller nyanställda som råkade ut för skämten. Sålunda togs varmt glas från en glasblåsarpipa och släpptes ned i kallt vatten. Glaset fick då droppa ned, underst tjockast och en smal tråd överst när det släppte från ”pipan”. Det kallnade snabbt i vattnet. Så stoppades glaset snabbt ned i fickan på besökaren. Samtidigt bröts den smala tråden av upptill och det blev en explosion med en liten knall och alltsammans pulveriserades.

Detta sätt att ställa till med hyss är bekant från 1700-talet och den store kemisten Jöns Jakob Berzelius, vilken hade starka band med glasindustrien, berättade om ”glastårar” i en av sina skildringar om kemi i början av 1800-talet. Senare blev metoden mycket använd vid fysikaliska experiment.

PATRON BJÖD PÅ FEST
Hade det varit modernt att skriva och sjunga en ballad om den gamla, goda tiden hade det i Fåglavik gått att göra detta på temat ”Minns den lyckliga tiden”. Bruksparken i samhället var nämligen i forna dagar en uppskattad samlingsplats för glasblåsarna och deras familjer då patron stod för värdskapet och bjöd på både mat och dryck.

För vissa blåsare kanske dessa besök endast blev en episod i deras kringflackande liv, för andra skapade de outplånliga intryck, vilka man än i dag kan få höra berättas om. Många av yrkesmännen tyckte att omgivningarna i trakten av Fåglavik var tråkiga och ödsliga, men att få gästa bruksparken var att få bli delaktig stora skönhetsvärden.

Det berättas att under stilla och varma sommarkvällar var bruksparken illuminerad med kulörta lyktor, vilka bidrog till att ge området ett både pittoreskt och smått förtrollat utseende. I denna park satt de fryntliga bruksherrarna i sina vita stärkkragar och stora plommonstop och med välbehag och lyssnade till den nästan alltid obligatoriska musiken från brukets egen musikkår.

Musikkåren valde, som väl nästan alltid är fallet, en populär repertoar. På den tiden hölls också fosterlandskänslan högt hos många, vilket även satte sina spår i ett patriarkaliskt styrt samhälle. Många musiker har under åren bestämt takten och tonen i kåren i Fåglavik. När dirigenten svängde sin taktpinne och musikerna, med sina prydligt vaxade mustascher, blåste i de alltid skinande och blänkande instrumenten, ja, då var det en fröjd att leva.

SY OCH BRODERA VAR DE KVINNLIGAS KVÄLLSNÖJE
Vad gjorde den kvinnliga bruksbefolkningen på kvällarna när mörkret kom tidigt och det gällde att spara på ljuset? Ja, det är en fråga som folkminnesforskare ofta får. Svaret är att de flesta satt och sydde eller broderade och detta drevs till en stor konst på glasbruken. Ett prov på detta framgår av Teckla Bergs märkduk (se bilden).

Märkdukar var förr i tiden oftast en fyrkantig duk, sydd av unga flickor som prov på deras broderiskicklighet och var förebild vid märkning m.m. Teckla Berg gjorde sitt prov på linnestramalj och var, enligt tidens sed, broderat med silke i flera färger i korsstygn. Utom alfabetet och siffror förekom allehanda småmönstermotiv .

Utöver vad som framgår av bilden utmärktes dylika arbeten av blommor, djur och ornament, vilka sedan gick igen i vävnadsmönster . De initialer som förekommer överst är föräldrarnas, därunder levande syskon och längst ned avlidna syskon. För de senare broderades texten i en avvikande färg, som regel svart eller mörkblå.

HYTT ÅR
En teknisk benämning som inte är så allmänt känd är hyttår eller även benämningen hytteår. Det är en indelning som härstammar från de tyska glasblåsarnas sätt att räkna. Året var därvid indelat i 13 s.k. hyttmånader, vardera om 28 dagar.
Denna något märkliga beräkningsform började dock försvinna redan under 1700-talet eller vid den tid då allt fler svenskar började komma in i yrket.

MÅNGA PRÄSTER INOM GLASBRANSCHEN
Det är förvånansvärt vilket stort intresse prästerskapet ägnat åt glashanteringen. Den kanske aktivaste av västgötaprästerna var Isak Strandh. I kyrkligt hänseende var han först verksam inom Redvägs härad, senare prost i Habo och under 20 år verkställande direktör vid Sunds glasbruk inom Jönköpings län. I sin befattning som bruksledare avgick Strand år 1899. I detta fall synes det ha gått bra att kombinera de olika arbetsuppgifterna.

I ett annat fall, långt utanför Västergötlands gränser, blev socknens själasörjare så djupt engagerad i en bruksrörelse att församlingsborna vädjade att antingen vara ”präst eller patron, men ej bådadera”.

Andra exempel där prästerskapet hade ett gott inflytande över bruksdriften var Limmareds glasbruk där från 1850-talets första år en fjärdedel av andelarna ägdes av prosten i Tranemo, Lars Hagstedt och en fjärdedel av Wilhelm Chronander, på sin tid komminister i Länghem och senare kyrkoherde i Dalstorp.

Ett senare vittnesbörd på kyrkligt och glasbruksmässigt engagemang var förre ärkebiskopen Erling Eidem, vilken under många år var styrelsemedlem i Fåglaviks glasbruk och delvis uppvuxen på bruket.

STORT RELIGIÖST INTRESSE
En myt som bildats i vissa kretsar är att glasblåsarna inte skulle haft något nämnvärt intresse för religionen. Sanningen är helt enkelt den, att glasfolk av skilda kategorier skänkt både pengar och föremål till olika tempel och ägnat mycken tid åt kyrkan.

Förr i tiden, då husförhör existerade, skulle allmänheten kunna återberätta för prästen vad som stod i Bibeln, Luthers katekes och i vissa fall, även lokalt använda kristendomsböcker och postillor.

Kunskaperna testades, för att använda ett modernt ord, vid de olika husförhören och som regel var glasblåsarnas kunskaper mycket goda. Kanske berodde det på att glasblåsarna var en på sitt sätt priviligierad kategori, eftersom de till allra största delen var läs- och skrivkunniga. Flera av dessa yrkesmän ägde ett, efter den tidens uppfattning, stort förråd av böcker. Urvalet var visserligen inte så brett, eftersom större delen av litteraturen under 1700-talet och början av 1800-talet som regel kretsade kring religionen.

På många glasbruk hölls också årligen stora hyttgudstjänster. Gudsgemenskapen hölls på så sätt synnerligen levande. Foglaviks glasbruk är ett särskilt tydligt exempel på detta.

STORT FISKEINTRESSE PÅ BRUKEN
De som var intresserade av naturen i form av jakt och fiske eller vad skogarna kunde erbjuda av skogsbär hade rika tillfällen att bli belönade. På 1800-talet fanns det frisk luft och vatten lite varstans och i det senare fallet gav ett gott fiskeresultat snart nog ett synligt bevis på många matbord.

Mången kan lätt få en felaktig uppfattning om den tidens liv när de studerar de gamla boplatser, som kanske övergivits för många år sedan. Naturligtvis rådde det inget materiellt överflöd, sett med nutida ögon, men det är felaktigt att tala om armod. Glasblåsarna hade också den fördelen att de erhöll kontanter och kunde köpa vad den av bruken erhållna täppan inte kunde ge.

Drömmen om Amerika, som det förlovade landet, berörde därför inte så många inom glasbruken. Åtskilliga emigrerade visserligen till USA, men de flesta återvände till Sverige när någon mästartjänst blev ledig. Det ansågs även som en merit att ha tjänstgjort i USA. Nästan lika fint var det att under en tid ha tjänstgjort på något av de finska bruken.
GRAVERAD BRÖLLOPSGÅVA
Att följa ett glas föremåls vandringar genom åren är ibland inte det lättaste. Hos framlidne trävaruhandlare Arvid Johansson i Bollebygd fanns en glasflaska, som härledde sig från Limmared och var tillverkad 1844. Glaset var mycket rent och genomskinligt, trots de många åren. Denna glaspjäs, av den kända rektangulära flaskmodellen, hade ursprungligen använts som bröllopsgåva och var därför försedd med de båda kontrahenternas initialer, P.L.D. respektive A.P.S., prydligt ingraverade.

Förmedlare av köpet var glasknallen Sander, bördig från Kinds härad, men bosatt i en fastighet alldeles invid vägporten i Hultafors, en plats som man än i dag kan få höra benämnas som Sandra`s.

Såsom tidens sed var, medförde den kringresande västgöta-handlaren sina alster i en stor säck. Sander rörde sig, efter både dåtida och nutida förhållanden, ganska sävligt, berättas det. Som svar vid eventuell anspelning på långsamheten och som levnadsfilosofi hade Sander: ”Jag far varligt fram, för jag har glas i säcken . . .”

Alltnog, den nämnda pjäsen hamnade som bröllopsgåva i Nedergården i Bollebygd och sedan fortsatte dess färd genom åren till Rinna, därefter till Kråketorp, för att senare hamna i torpet Liera, samtliga inom Bollebygd. Nästa anhalt blev Göteborg och därefter prydde flaskan sin plats på herrgården Hulta, för att senare återbördas till ursprungsplatsen Nedergården.

Av den lämnade beskrivningen framgår att glas är ett synnerligen starkt material. En förutsättning härför är emellertid att ytan är opåverkad. Att glas går sönder beror på att det utsätts för speciell omild behandling, tappas i golvet eller drabbas av något liknande. Sker det inte några sådana missöden går inte vanligt glas sönder av sig själv.

Här invänder kanske någon, att föremålen kan vittra sönder, få s.k. glassjuka. Men ej heller detta är någon normal företeelse, utan beror på felaktiga råvaror eller felaktig blandning av de olika råvarorna.

LÄKARE I BORÅS SKAFFADE SIG ELEKTRICITETSMASKIN
Vad vore världen om inte glastillverkningen hade uppfunnits? Det är inte enbart i form av de traditionella grupperna prydnads/konstglas och emballageglas som glaset spelat en stor roll. Inom det medicinska facket har upptäckten betytt mycket och för våra forna elektricitetsmaskiner spelade detaljerna av glas en central funktion.

Det heter i en sliten slogan, att ett brev betyder så mycket och detta har verkligen sin tillämpning för att sprida ljus över glasförbrukningen i forna dagar i Sjuhäradsbygden. Tack vare att korrespondensen sparats på vissa glasbruk går det att få reda på åtskilligt från flydda dagar.

Inom de sju häraderna har glasframställningen gamla anor, men det har samtidigt inköpts mycket från andra landskap, främst från Småland. Wilhelm Mauritz Heinrici, som på sin tid var bataljonsläkare vid Elfsborgs regemente satte på sin tid följande på pränt (med moderniserad stavning).

Om förfärdigandet av en glascylinder till en Elektricitetsmaskin, enligt närlagde utklippte pappersmått, får jag ödmjukeligen anhålla bliva med allra första företaget, och maskinen väl inpackad och hit avsänd vid samma tillfälle som apotekare v. Sydow s glasrekvisition från Bruket expedieras.

Cylindern bör blåsas av vitt glas, fritt från stenar och blåsor, av ¼ dels tum
tjocklek mittpå samt avkylat på det långsammaste.
Den måste även blåsas så jämnt och cylinderformigt som möjligt, ty i annat
fall, kommer den vid omvridningen att skeva och vinda.
Längden blir 20-21tum; genomskärningen 8½-9tum. Så fort jag har nöjet emotse underrättelse, att pjäsen är färdig att avsändas, skall kontant med samma post överstyras.

Med högaktning tecknar
S.H.T.
ödmjukast
W.M. Heinrici
Borås den 27 april 1828

Det är således mer än 150 år sedan denna beställning sändes till Kosta glasbruk i Kronobergs län. Glascylindern anlände så småningom och i nytt brev heter det:

Med översändandet av skyldiga summa 3 Rdr 16 Bco som härmed vidfogas, har jag med flit velat dröja, dels för att invänta Glasmaskinens ankomst från Jönköping vilket förliden gårdag inträffade, dels för att avlägga skyldig tacksägelse för cylinderns fabrikat, vilken, ehuru mindre än avsända måttet, likväl är ganska bra och passande.

Förbliver med Högaktning
S.H.T.
Ödmjukaste Tjänare
W.M. Heinrici
Borås den 14 november 1828

Aha, säger kanske någon, Cylindern användes till en influensmaskin. Så är dock inte fallet. Heinricis maskin tillkom ungefär 20-30 år före det influensmaskinen konstruerades i Tyskland. Elektricitetsmaskinerna har nämligen undergått mångahanda förändringar och förbättringar genom åren. Alla maskinerna har dock haft till syfte att åstadkomma en kraftig elektricitetsutveckling. Den praktiska betydelsen har emellertid varit ringa, utan främst har maskinerna tillkommit för undervisningsändamål.

Alla maskinerna har som en oundgänglig beståndsdel ett rivtyg, en gniden kropp, som tillika är en dålig ledare, och en konduktor eller en uppsamlare av den alstrade elektriciteten, vilken måste vara en god ledare.
Glasskivan kunde man vrida med en vev. Vid den tid då Heinrici beställde sin maskin användes dessutom skinnputor . På detta var utbrett en amalgam av kvicksilver, tenn och zink, blandat med talg. När någon drog i gång elektricitetsmaskinen, kunde man genom beröring med skivan överallt framlocka små gnistor. Vid ytterligare kringvridning flög sådana sprakande ut så att säga av sig själv, till stor förundran för åskådarna och samtidigt spreds en fosforartad lukt.

I mörker syntes på skivan ett sken. En dylik maskin var synnerligen känslig för fukt. Ju högre fuktighet, desto sämre resultat. Många experiment kunde göras med människor när de blev ”elektriserade”, som skrifterna berättar. Exempelvis reste sig håret på huvudet; till stor skräck för både den utsatte och åskådarna.

När Heinrici anlände till Borås, inte 30 år fyllda, hade han många års skiftande praktik bakom sig. Wilhelm Mauritz Heinrici föddes i Stockholm år 1796, där fadern Johan Samuel Heinrici var verksam som kammarmusiker. Modern hette Charlotta, född Westerling.

Wilhelm Mauritz antogs till extra elev vid Fältläkar-korpsen och som underläkare vid Garnisionssjukhus redan 1812. Året därpå blev han extra läkare vid Örlogsflottan i Karlskrona. 1814 underläkare både vid reservarmen i Vänersborg och på det ryktbara svenska örlogsskeppet ”Dristigheten”, (mest känt för deltagandet i 1788-1790 och 1808-1809 års krig mot Ryssland, men ej att förväxla med det sedermera omskrivna pansarskeppet med samma namn).

Under några år var Heinrici underläkare vid Kalmar regemente. Senare följde en period som läkare i det samhälle, vilket i dag är känt som staden Oskarshamn och det var därifrån Heinrici avflyttade, för att bli bataljonsläkare vid Elfsborgs
regemente. Dessförinnan hade Heinrici hunnit med åtskilliga kommenderingar och bli kirurgisk doktor.

År 1835 förordnades Heinrici till extra provinsialläkare i Ulricehamns distrikt och 1854 utsågs han till förste bataljonsläkare vid Elfsborgs regemente. Ett par år senare tog Heinrici avsked av det militära och tilldelades kung Carl XIV Johans-medaljen och efter ytterligare några år kröntes det hela med att Heinrici dubbades till riddare av K.W.O.

I sin syssla som provinsialläkare arbetade Heinrici ända till sin bortgång år 1866. I biografier om Heinrici omnämnes att läkaren under sin långa tjänstebana var synnerligen nitisk och ett mönster av ordentlighet i tjänsten.

RIGABALSAM OMTYCKT UNIVERSALMEDEL
Apotekaren Christian von Sydow författade i Borås den 9 februari 1827 följande brev och adresserat till Herr J.J. Vogt, Kosta glasbruk.

En liten rekvisition på glas som jag anhåller måtte med samma noggrannhet bliva expedierad och inpackad som det jag hade nöjet förliden höst emottaga.
Ibland dess glasvaror finns även en Retort och en kolv, det är kanske överflödigt att jag dels skickar ritning på dem, dels att jag erinrar att därtill användes god glasmassa, så att de ej bliva med bläddror i Glaset eller osmälta kiselbitar , dels att formen så nära liknar ritningen som möjligt i synnerhet vad retorten beträffar, ty det beror ofantligt mycket på böjningen samt vidden i proportion till baken, om den ger ett preparat till mer eller mindre så kvalitet som kvantitet.
Kunde denna lilla retort bliva färdig så att den kunde gå nu medan slädföre varar, vore väl. Kan Tit. få någon bonde som körde däruti hit vore bäst, i annat fall får de gå över Jönköping, och kan då adresseras till apotekare Berzelius, men om möjligt är så önskade jag få det direkt hit.
Med all högaktning har äran teckna
ödmjukaste tjänare
Christi. von Sydow

Den ”lilla” rekvisitionen som von Sydow talade om omfattade 200st ½ kvart apoteksglas, 200 jungfrur apoteksglas, 200 ½ jungfrur, 300 ögonflaskor, 300 Riga-balsam, 100 kvartsburkar och 100 ½ jungfru burkar. Den ovan omtalade retorten och en kolv om 2 kannors rymd vardera.

Några förklaringar kanske bör lämnas. En retort är i korta drag en glaskolv med vinkelböjd hals. Måttenheterna verkar kanske en aning märkliga, men de var på den tiden de vanligast förekommande. En jumfru eller jungfru omfattade 8,2centiliter och för att fylla en kanna måste man slå i drygt 2,5liter eller 2,617liter för att vara exakt. Bläddror är en gammal benämning med anknytning till sekunda kvalitet.

Ett observandum bör göras beträffande transporter. Glas var i forna dagar en besvärlig vara att transportera långa sträckor på grund av den stora bräckage-risken. Av denna anledning skedde många transporter under vintertiden, vilket kanske inte är så allmänt bekant. I Norge med dess extra svåra väg- och terrängförhållanden skedde under lång tid alla stora transporter under vintermånaderna.

I forna dagar var Rigabalsam ett synnerligen vanligt förekommande antiseptiskt sårmedel av lite olika sammansättning. Enligt vissa uppgifter var innehållet 98½ procent slagvatten och 1½ procent aloedroppar med saffran. Preparatet härledde sig från Lettlands huvudstad Riga och var avsett för yttre värk, men att innehållet i en och annan flaska eller burk använts för invändigt bruk är också känt.

Slagvatten var nämligen ett fint ord för spritlösningar av starkt luktande ämnen, där förekom sålunda timjan, rosmarinolja, kanel och ingefära. Andra recept på rigabalsam innehöll bensoeharts och tinktur på gurkmeja. Det senare var jordstammar från en växt från tropiska nejder. Även andra recept förekom.

År 1827 var som bekant ett dramatiskt år i Borås historia och den 14 september satte apotekaren följande på pränt:
Har blivit underrättad att från Kosta fås ett utmärkt vackert taffelglas såväl grönt som vitt, och som denna artikel efter den fasansfulla olyckan kommer att behövas, för oss något var, så anhålles ödmjukeligen få en prisnota på alla sorter tillika med underrättelse på hur många (Kosta?) köres på paret och vad frakten till Jönköping belöper sig till.
Vidare nämnde von Sydow, att efter förra olyckan togs glas från Årnäs och
Bromö.

I oktober 1827 skrev apotekaren och berättade ”behöver till våren glas till mitt nya hus”. Trots den kortfattade texten visar det att handlingskraft fanns och att Borås åter skulle byggas upp.

Den 29 februari 1828 hette det så här: behöver en kista ljusgrönt fönsterglas av 21/17 tum och så många Riga-balsam flaskor att det tillsammans utgör last för en häst. Önskemålet i avslutningen på brevet var ”önskade snar expedition”.

Året därpå, den 16 mars 1829 betalade apotekare von Sydow in 145 rdr och han skrev då, att det varit flera olyckor och att det ej hunnit att repa sig och han konstaterade att det även varit trögt med betalning.

Vem var då von Sydow? Jo, han var smålänning, född 1788 och i dopet kristnad till Christian Fredrik. Fadern var krigskommissarie och hette Nils Ludvig von Sydow och modern Benedicta var född Heller.
Den unge Christian erhöll först undervisning i Vimmerby skola och 1804 antogs han som elev vid apoteket Kronan i Göteborg. Under tiden där blev han, som biografier benämner det ”farmacii studiosus”. von Sydow kom senare till Stockholm, förestod under några år apoteket i Lund och därefter i Härnösand. År 1816 inköpte och tillträdde han apoteket i Borås. Under sin aktiva tid i Borås blev von Sydow utsatt för två eldsvådor, först 1822 och därefter 1827. Vid den sistnämnda förstördes alla droger och större delen av inventarierna. Det var strax efter denna händelse som von Sydow skrev det tidigare citerade brevet.

År 1835 var Christian von Sydow representant för sitt distrikt vid detta års apotekaremöte. Året därpå sålde han apoteket och lämnade sin tjänst samt flyttade till sitt lantställe; det inte helt obekanta Kristiansfält som då låg en bit från staden. Apotekaren fick emellertid inte njuta av friheten från det dagliga arbetet någon längre tid. Ganska snart därefter insjuknade von Sydow i svåra stenplågor (förmodligen njursten) och han avled den 5 augusti 1836.

I några minnesord om apotekaren angavs, att han var älskad och aktad inom det samhälle, till vars gagn han offrat arbete och ansträngningar. Efter 1827 års brand utsågs von Sydow till ordförande i tomtregleringsnämnden i Borås. Därutöver var apotekaren verksam i styrelsen för stadens fattigvård och i Sparbanken.

År 1817 gifte sig apotekaren i Jönköping med Johanna Maria Rydin, barnfödd i Göteborg 1795 och hennes levnadsbana sträckte sig till 1866 då hon gick ur tiden i Borås. Hustrun var dotter till handlaren i Jönköping, Bengt Henrik Rydin och Hedvig Charlotta Grönwall. Det kan nämnas att av makarnas barn blev en kyrkoherde och en sonson var på sin tid sekreterare hos Hushållningssällskapet i norra Älvsborgs län.

GLASBRUK KÖPTE TILLSTÅNDSBREV FRÅN BORÅS
Den kände fabrikören i Borås, Carl Gustaf Rydin, dagtecknade den 10 april
1837 ett brev ställt till Löjtnanten vid Kronobergs Regemente

Herr Angerstein
Växjö och Kosta Glasbruk
Till svar å ärade skrivelse av den 4 dennes får jag härmed äran översända det begärda Tillstånds brevet för uppförande av tvenne mellanväggar av kalkbruk vid Kosta Glasbruk ävensom ett exemplar av broschyren gjutna kalkbrukshus, och har jag därföre debiterat HH med tillsammans 10 Rgs, som jag torde få anhålla motse med omgående post.
Högaktningsfullt
C.G. Rydin

Helt parentetiskt kan nämnas att den 27 april sände Kosta glasbruk i väg 10
riksdaler riksgälds.
Rydin blev med tiden tidningsägare i Borås och den som fabrikören köpte av var redaktören Nimrod Schmidt. Denne var av gammal glasbrukssläkt och hade goda kontakter med Kosta glasbruk, där hans förfäder hade arbetat. Man kan spekulera över om inte Schmidt var den som hjälpte till att förmedla kontakten.

DRICKSGLAS MÄTTES I DECIMALLINJER
De som i dag bläddrar i 1800-talets priskuranter, tryckta efter 1855, från de olika glasbruken kan kanske bli något undrande över storleken på exempelvis dricksglas. Där anges siffrorna för höjden vanligen till något mellan 26-40. Foglaviks Glasbruk kom för tunna, fina dricksglas upp till 60. Det gäller dock inte centimeter, utan höjden angavs fordom oftast i decimallinjer och rymden var i svenska kubiktum. Där motsvarade 34 svenska decimallinjer 100 millimeter och 38 svenska kubiktum var det samma som
l liter.

VEM HAR SETT EN KONTORSKINKÉ?
I samband med industrialismens framsteg behövdes kontor på företagen och för att kunna arbeta även när det var mörkt erfordrades kontorslampor. Dessa var på sina håll kända under benämningen kontorskinké. I ett intressant och detaljerat brev från 1850, det år då koleran grasserade våldsamt även i dessa trakter, heter det exempelvis:
”Vad kontorskinkén vidkommer så hoppas jag att Du blir nöjd med den och
får upplysningsvis nämna, att jag som Du ser av räkningen uppköpt allt vad till densamma nödigt är: l ds vekar, varav en sitter fastsatt, l sax att avklippa det brända av veken innan den tändes. (N.B. när veken är nyttjad för Olja att börja med).
Kinkén ligger söndertagen nerpackad i lådan och finner av delarnas utseende lätt huru den sammansättes. Vekens upp- och nedskruvning bestämmer starkare eller svagare sken, och när den ej vill lysa men veken fort förtäres, så är det ett säkert tecken att oljan är slut och att den behöver påfyllas. När oljan är kall lyser den sämre, varföre jag alltid plägar hava en flaska stående på kontoret till hands. Som Ditt kontor är större och I ärgen flere kring pulpeten, så har jag köpt en större lampa än den jag nyttjar”. (Priset för lampan var 9.38 Rdr Rgs).

NOBELS REFORMGLAS
En på sin tid välbekant detalj i upplysningens tjänst gick under namnet Nobels reformglas. För de flesta säger detta i dag inte mycket. Det var emellertid ett lampglas, speciellt konstruerat för rysk fotogen. Anledningen till nykonstruktionen var att tidigare brännare var avsedda för amerikansk lysfotogen och fungerade sämre med den billigare ryska varan.

Det kan kanske förvåna, men fotogen var inte en produkt med ett så lågt pris som många tror. Exempelvis förekom priser på runt 0,75 kr per liter i början av 1860-talet, då produkten var ny i Sverige. Ungefär 1870 låg priset kring 0,50 kr/litern. Senare sjönk priset mer och mer. 1875 kunde köp göras kring 0,30 kr och 1880 var literpriset runt 0,25 kr. Vid mitten av årtiondet var det lite drygt 0,20 kr och på 1890-talet skedde ytterligare sänkningar och vid senaste sekelskiftet var genomsnittpriset mellan 0,13-0,15 kr/litern. Det var därefter priser som stod sig i många, många år. Kanske med lite reservation under ett skede av Första världskriget.

DIGERT SORTIMENT AV GLASVAROR HAR UTGÅTT
Många produkter som en gång tillverkades av glas har i dag helt försvunnit eller tillverkas numera i mycket begränsad omfattning. Det kan bli en originell vandring genom alfabetet med dessa produkter där exempelvis ett otal halvvita eller bruna apoteksglas tillhör en gången tid. Blomsterglas och burkar. Blomsterkäppar på upp till 0,6meter var standard. Bläckhorn fanns för både kontor och hem. Bordsställspjäser förekom för olika ändamål såsom senap och ättika.

Flaskor utfördes fordom i de mest skiftande former. Många var fyrkantiga, till och med tolvkantiga, jaktflaskor, järnbaneflaskor, oljeflaskor osv. Andra artiklar är flugfångare och fågelmatskoppar . Gardinringar och glasmuggar . De senare producerades i ett flertal versioner och storlekar.

Kaffekulor och karaffiner var storsäljare på sin tid. När det gällde vattenkaraffiner var järnvägsbolagen stora kunder. Nästan varje bolag hade sin egen modell. Men karaffiner förekom även till mycket annat såsom matoljor och ättika. Knivhållare och koppglas är andra saker där efterfrågan nu är ringa.

Samma är förhållandet med ljusformar . Leksaker av glas var ett stort och vidsträckt område där det främst var två glasbruk, som svarade för produktionen. Mjölkbunkar, vilket många förknippar med filmjölk, gjordes i åtskilliga storlekar. Nattkommoder med och utan grepe fanns i både slott och enklare boningar, även om många gånger mer folkliga namn nämndes.

Nålfat förekom i olika utföranden. Främst är det de fyrkantiga som är borta ur hanteringen. Pokaler av glas förekom flitigt på sin tid. Punschglas och punschkupor fanns i många utföranden och slipningar.

På bokstaven ”s” fanns sanddosor , senapskannor , smöraskar , smörjkoppar. Snusburkar tillverkades i olika storlekar och med inslipade proppar, vilka gjordes lufttäta. Sockerurnor, även kända som sockerskålar med lock. Spritkokare och spritlampor tillhör något passerat inom avdelningen kemiskt glas. Symaskinsoljeflaskor ser man sällan i dag och samma gäller theflaskor. Ägg s.k. glasägg producerades exempelvis av Foglavik i ett speciellt utförande för sockerbagare. Dessa var en av de cirka 900 varianter inom glasområdet som för 100 år sedan tillverkades på detta sjuhäradsbruk.

Ibland sägs det att Limmared alltid varit ett typiskt emballageglasbruk, vilket är en uppgift som inte är helt korrekt. Går man ett antal år tillbaka i tiden förekom en ganska skiftande produktion på bruket. Limmareds specialitet under ett skede, de s.k. jaktflaskorna, kan visserligen hänföras till emballage, men var i lika stor del att hänföra till konstglassektorn. Till och med belysningsglas har producerats på bruket, liksom kristallskålar.

GLIMTAR FRÅN GLASHANDLARNAS LIV
De personer som reste omkring i landet och sålde glas har av gammal hävd kallats glas förare eller glashandlare. Senare har även benämningen glasknalle uppstått. Om en sådan persons vedermödor kan man få veta åtskilligt om man exempelvis studerar gamla brev. Johannes Elmblad var en av Kosta glasbruks mer bemärkta försäljare.

I maj 1871 satte Elmblad följande på pränt:
Här äro många glashandlare både från Reijmyre och Limmareds glasbruk. Somliga körer, somlige drar och somlige bär i säckar. Jag tänkte söka mig en bättre handlingstrakt än Skåne, men nu förstår jag att man icke kan förtjäna penningar utan med möda och arbete. Men jag tänker ändå hålla på här upp. Inga nyheter utan att jag befinner mig med god hälsa.

En lokal affär skildrade Elmblad i ett brev från 1876. – Sända något glas till Wille Johansson i Nittorp kan icke komma på frågan förrän han betalt det gamla. Han har väl sänt penningar kan jag tro, eftersom han begärt glas.
När jag var i Jönköping den 17 oktober (1875) hörde jag att eftersom han icke kunde få glas på Kosta åt Norrland, gick han i kompani med en annan glashandlare och packade 40 lådor på Limmared, och så tog han det med sig som han fick på Kosta. Jag tyckte det var underligt att han begärde glas den vägen, eftersom han väl visste att icke något glas från Kosta expedieras på Stockholm och Norrland.

Ja, så kunde det gå till i gamla tider. Trots att Norrland hade egna glasbruk lockade det många affärsmän att söka sin lycka i de norra landsändarna. Transportkostnaderna dit var också betungande, men detta till trots var Norrland populärt.

En som för 100 år sedan bearbetade vissa delar av Norrland var S. Svensson från Tomnared (även känt som Tommared) i Nittorps socken och med Gölingstorp som postadress. Han lät skeppa sina varor från Kosta glasbruk med båt från Kalmar till Sundsvall och andra städer i Norrland. Denne glashandlare sålde dricksglas även slipade, vinglas, punschglas, karaffer, skålar, tallrikar, gräddkannor, ljusstakar och ljusmanschetter, smöraskar , knivhållare med flera av dåtidens bruksföremål.

Många glashandlare har berättat om strapatsrika färder både till lands och till sjöss. Ett drastiskt prov på vad en resehandlare kunde råka ut för återgavs 1946 i den kulturhistoriska tidskriften Sjuhäradsbygdens Jul under rubriken ”Kulturbilder från en Gäsenesocken på 1800-talet”.
Det heter i texten:
En gammal glasknalle från Kind (där Limmareds glasbruk
är beläget) har lämnat följande för förhållandena i Nårunga på 1850-talet karakteristiska skildring:
”Jag trodde ej jag skulle komma med livet från Nårunga. På första ställe jag inträdde, var ett supgille. Först de fingo se mig, tog de mig fatt och dansade med mig tills jag knappast mäktade stå på mina ben. Under tiden hade de plockat ut glasvarorna ur min påse, upplöst halmfodralen och kringstrött halmen på golvet. De hotade under svordomar, att de skulle krossa allt. Men då deras uppmärksamhet för en stund riktades åt annat håll, skyndade jag att plocka ned mina glasvaror huller om buller, smög mig därpå ut och hastade, dödligt förskräckt, åter över sockengränsen, glad och tacksam emot Gud, att jag med livet undkommit de vilda sällarna. Detta var mitt första besök i Nårunga, och jag satte mig i sinnet på att detta också skulle bli mitt sista”.

På 1860-talet kom en andlig väckelse över bygden och förändrade helt och hållet levernet. Överallt växte frikyrkligheten fram och missionshus uppfördes. Än i dag är Nårunga-bygden ett av Svenska Missionsförbundets verkligt starka fästen.

Redaktör Gustaf Thulin speglade i sin kulturhistoriska julläsning, Sjuhäradsbygdens Jul på ett mästerligt sätt en förgången värld. I det som blev tidskriftens sista utgåva kunde Thulin på grund av sjukdom ej fullfölja arbetet. Artikelförfattaren ryckte då in som tjänsteförrättande och redigerade tidningen. Bland medarbetarna den gången ingick framlidne Albert Josefsson från Gällstad, vilken skrev om ”Bleckknallar och marknadsresor”. I ett kort avsnitt skildrade Josefsson en produkt med anknytning till glas. Berättaren i detta fallet hette Claes Fredrik Josefsson från Röshult i Gällstad och född år 1857.
– Min far berättade, att han bl.a. tillverkade fotogenlyktor och gjorde själv både brännare och fotogenbehållare (oljehuset), men så kom han att köpa behållare av glas, vilket hade den fördelen att man kunde se hur mycket fotogen man slog i och inte riskerade att man ”slog över”. Vid en marknad kom länsman att fästa uppmärksamheten på att oljebrännaren var av glas och frågade om han även gjort det själv.
– Nej, det har jag köpt från Limmared, svarade far.
– Jaha, sade länsman, jag kan visserligen inte komma på er med en lögn att Ni gjort det själv, men ni för förbjudna varor, och därtill glas, som det fordrar särskilt tillståndsbevis att sälja.
– Han fick order om att packa ner sina varor och inte sälja något mer. Det blev förstås stämning, både för far och fyra andra knallar, som sålt liknande lyktor. Samtliga blev emellertid frikända vid tinget, då det blev fastslaget att en oljebehållare måste finnas i lyktan och antingen denna var av glas eller bleck hade ingen betydelse.

I CHRISTERNINS GLASBOD
En välsorterad handlare i Borås var V. Christernin, vilken bl.a. sålde glas för Surte i Göta älvdal, Eda i Värmland med flera glasbruk. Den 28 augusti 1868 skrev han även till Kosta glasbruk av den anledningen, att han hade erhållit upplysningar av en herr Jacobsson från Kind ”att Edra fabrikater i Glas skall vara vackra och jämförelsevis billiga”. Christernin önskade av denna orsak erhålla priskuranter, ritningar och konditioner.

År 1884 hade Christernin varit i Malmö, det vet man av bevarad korrespondens, för då skrev han till Kosta och meddelade följande: ”I tillfälle se flera vackra vattenkaraffer i Malmö å därvarande utställning” så önskade han nu få prov på en av varje för senare rekvisition därav.

Namnet Christernin var sedan lång tid känt och etablerat i Borås. Brevskrivarens fader, Johan Henrik Christernin, född 1803, blev med tiden handlare, rådman, stadskassör och lasarettssyssloman i Borås där han gick ur tiden 1861. V står för Viktor, övriga förnamn var Johan Otto, född 1834 och denne fortsatte, som framgått av texten, med handelsrörelse.

Diverseaffärerna på landsbygden hade under 1800-talet ett rikt urval av glasvaror. Ett exempel på detta kan lämnas från år 1881 då K.L. Gustafssons Speceri och Diversehandel i Grönahög skulle byta leverantör. I inledningsskedet beställde de från ett glasbruk följande: dricksglas, serviser, punschglas, karaffiner, skålar, assietter, nålfat, karotter, knivhållare, ljusstakar, tillbringare, gräddkannor, smöraskar, ostkupor, vasar, skålar, bläckhorn osv.

GLASFLASKAN SOM BLEV SAMLAROBJEKT
I början av år 1876 skrev Herrljunga Vattenfabrik till Kosta glasbruk och begärde pris på sodaflaskor, bläckflaskor och eau de cologne flaskor. Brevskrivaren tillfogade att de gärna även önskade prover.

Det var således ett ganska brett verksamhetsfält som denna vattenfabrik ägnade sig åt. Dessa rader ger även anledning att erinra om att något tidigare, november 1875, undertecknades ett patent på Sodavattensflaskor. En flasktyp som skulle bli många skolbarns ständige följeslagare på rasterna och som vidare skulle stå i centrum vid skilda utflykter. I och kring patenthandlingarna nämns kulflaskor, vilka, i stället för vanlig kork stänges med en i flaskhalsen anbragd glaskula och gummipackning i munstycket.

Uppfinnaren Gilbert Leisewitz skrev i ett brev från år 1876, ”att kulflaskorna hava en framtid för sig kan icke bestridas, enär desammas egenskaper obestridligen äro i alla avseende övervägande mot de äldre sodavattenflaskorna”.

Dessförinnan förvarades flaskorna liggande så att träpropp en eller korken hölls lite fuktig och därigenom minskade avdunstning.

När patenttiden utgått var det flera som kom att göra kompletteringar eller efterapningar på den flasktyp som senare mest blivit benämnda som Wichyvattens flaskor eller flaskor med patentkork.

En som skulle ha följt efter i spåren var en ingenjör Em. Boethius i Stockholm, som på 1880-talet erhöll patent på en speciell vattenflaska, vilken skulle tillverkas på Årnäs glasbruk i Västergötland från år 1885. Om denna flaska verkligen var försedd med någon speciell förslutning eller inte är obekant för artikelförfattaren.
Ev. kan en förväxling ha skett med den s.k. knoppflaskan som antogs av Stockholms bryggareförening år 1884 och hade korkfabrikanten Emil Boethius och bryggeri ägaren Anders Bjurholm till upphovsmän.
En som med bestämdhet kom ut med en speciell flaska var Quillfeldt, vars patentflaskor och patentproppar tillverkades respektive såldes vid Foglaviks glasbruk. Kunderna där hade tillfälle att välja mellan halvvita flaskor för saft om 33 kubiktum och halvvita och gröna om 15 kubiktum för mineralvatten. I runt tal rymde de förra närmare en liter och i sistnämnda fallet något under en halv liter.

Foglaviks glasbruk lämnade dessutom så god service att de sålde kompletta, separata patentproppar . Men det gick även att få införskaffa enbart en underbygel, överbygel, porslinsknapp eller kautschukpropp. I detta sammanhang kanske bör påpekas att Foglaviks glasbruk erbjöd sig att ordna med namnstämpel på både flaskor och buteljer.
Men det var då det. Nu har de gamla wichyvattensflaskorna spelat ut sin forna roll. Bryggeriet i Herrljunga var för övrigt, med det sista företag i Sverige som använde sig av den gamla sortens flaskor. I dag har dessa returglas blivit samlarobjekt . . .