Artikel ur Borås Tidning 1992-05-23
Artikelförfattare: Gustaf Boger.

Månsing är västgötaknallarnas unika och hemliga yrkesspråk. Första gången detta språk omtalas i litteraturen är i Nils Hufvedsson E Dals beskrivning av Borås, Boerosia, tryckt 1719. Dal skriver, att kyrkoherden i Timmele Harald Ullenius gjort en förteckning av knallarnas språk kallat ”bänarusk”. Den förteckningen är nu försvunnen.

De främsta kännarna av månsingspråket torde vara professorerna Gösta Bergman och Gunnar Tilander. Bergmans bok ”Slang och hemliga språk” har i kapitlet om månsing en utförlig behandling av månsingens ordförråd med kommentarer. Prisma 1964.

Knallarna har, skriver Bergman, i flera hundra år gått på svenska landsvägar – skålknallar, skedknallar, liaknallar, karsebönder eller karsare, boråsknallar eller rätt och slätt knallar. Efterlängtade då de trätt in i bondstugorna och frestat pigorna med sina vackra sjaletter med svart bomullsbotten och rutning i blått och vitt silke, sina dukar och klänningstyger.

Till dem som vittnat om knallarnas vinstgivande smuggling under 1800-talet hörde C Mollbech i Resa i Sverige 1815. Knallarna påstår, som det också i flera riksdagsdebatter sagts, att knallarna kringförde utländska, särskilt engelska varor, ”vilka de fordom brukade insmyga över norska gränsen eller hämta från Köpenhamn och Helsingör men numera från Göteborg”.

Kindbo
Språkforskaren Gunnar Tilander var född i Tranemo. Som pensionär flyttade han till Ulricehamn, där han bodde i en villa vid Höjdgatan och där han hade sin stora boksamling. Av hembygdsföreningen i Ulricehamn fick han uppdraget att från latin till svenska översätta Andreas Winboms latinska avhandling från 1782 ”Dissertatio di Ulricehamn Vesttrogothia urbe”. Med hänvisning till Gösta Bergmans månsingordlistor och egna uppteckningar skrev Tilander om knallarnas språk en utförlig artikel i Västgötaknallens Julblad för år 1933.

Gunnar Tilander berättar där, att han redan såsom liten pojke hörde ”darrafar”, grannen gästgivaren Rylander i Tranemo, som i sin ungdom på 1850-talet varit rese handlare i skånska bygder, i sitt tal briljera med ett och annat månsingord. Han ”stoade bra”, när han mådde bra, och va klink när han mådde dåligt. Hårdtjack betydde goda varor, grönntjack dåliga varor, vitt jack spetsar, bånnsträck tyg och snurka var en olämplig marknadsplats.

Som ung studerande fick Tilander kontakt med den 1924 avlidne kapten Otto Mannerfelt från Borås och av honom rådet att lära sig vad som fanns kvar av gamla månsingord.

Tilander började sedan intervjua och hälsa på gubben Sandin, som bodde i den lilla stugan Furulund belägen i skogen mellan Uddebo och Ullasjö. Denne hade i hela sitt liv rest som knalle och i yngre år besökt stora delar av Sverige från Skåne i söder till lappmarken i norr. Först förklarade Sandin, att knallespråket fick endast läras ut till knallar. Det var hemligt för alla andra. Men sedan Tilander förklarat att han nog tänkte ägna sig åt handel, lockades ett och annat knalleord fram. Räkneorden var yx en, kax två, tryx tre, börafyns fyra, bämmel fem, bäcksel sex, buasjun sju, båttaåns åtta, miating nio och biating tio.

Studenten fick en gliring, när han började anteckna ”Dä va skräp att han behöver skriva upp. Det behövde inte jag göra när ja lärte mek månsing.” När knallen gick landsvägen sa han, att han kulade på strätet. Hade han ingen klocka sa han, att ekel hankar inte minka. Vad maxar blackarna? betydde vad kostar byxorna. Paj betydde rock, mattel skjorta, och tove betydde hatt. Rull betydde vagn och skorra kärra. Hästen kallades tulle. Detta som månsingexempel.

Sandin hade i sin ungdom gjort affärsresor till både Köpenhamn och Lybeck. Av tyskt ursprung var ord som kes ost, potter smör, boja dricka, hoff bröd, prämare präst och liring kortlek. Ord med zigenarpåverkan är mandrom eller miro jag, lattjo bra, tjuring kniv och bäng polis. Flera månsingord har, enligt språkforskarna, förblivit oförklarade till sitt ursprung. Intresserade hänvisas till Bergmans eller Tilanders böcker i ämnet.

Ett eget hemligt språk var, skriver Tilander ytterst värdefullt för knallarna, när de träffades i byarna, på gästgivaregårdar och marknader. Det var av värde för affärshemligheters bevarande och tjänade därtill att imponera och väcka folks häpnad och beundran. Om indialand hade knallen hört att där växte brödkakor i trädtopparna, att det kom socker från molnen och fanns harar så stora som vargar i Norrland. Antydningar om trollkunnighet kunde inge respekt i bondstugorna.

Imponerade genom sin språkkunnighet gjorde knalleforskaren Tilander. Han var generös med utdelning av särtryck från sina skrifter. Som behandlar västgötaknallar men också herrgårdsliv i Mörkö, napoleonbrev, kakelmönster från 1400-talet samt något så ovanligt som kulturhistoriskt och språkligt i anslutning till uttrycket ”stång i vägg”.