Samtal med Thyra Philipp född 1916.
Uppvuxen i Uddebo, numera bosatt i Tranemo.
Samtalen hölls i maj och juni 2007.

Jag kom till Uddebo som 3,5åring, tillsammans med min familj.
Min pappa hade nämligen fått en ledande plats på Uddebo Väveri.
Pappa hette Hans och var ursprungligen från Österrike. Han kom från en gedigen textilfamilj och blev den fjärde generationen som utbildade sig inom branschen.
När han var färdigutbildad sökte han arbete i Sverige såväl som Ryssland.
Det blev Madängsholm i Västergötland som svarade först.
Där träffade han min mamma, bonddotter från Hökensås och det sa klick.
De gifte sig och de fick snabbt tre barn, där jag kom som nummer två.

Jag kommer så väl ihåg hur jag klev in i vårt bostadshus i Uddebo den där allra första gången.
Snälla grannar hade tänt en hemtrevlig, sprakande brasa och det hängde en tänd elektrisk lampa i halltaket.
Det var ett mycket trevligt hus, jag kände mig hemma där med en gång.
Det fanns en fintambur och en köksingång in till huset.
Om man tog sig in genom köksingången, stötte man raskt på både vedlår och slask.
I köket fanns en vedspis och ett stort ”gå-in-i-skafferi”, där mamma förvarade alla matrester.
Vi gick in där och nallade ibland”¦
Diskbänken var försedd med en kallvattenkran.
Bredvid köket låg matsalen.
På bottenvåningen fanns det även ett herrum och ett damrum.
En svängd trappa med en härligt glatt ledstång ledde upp till övre våning.
Tänk, så många gånger jag svischade ner för det räcket!
Där uppe fanns det tre sovrum och förrådssvalen.
I ett av rummen fanns en väggmålning som förre ägaren hade ordnat.
Jag tyckte mycket om den där målningen och hittade på en liten melodi till den.
Huset berikades även med en underbar veranda som sommartid försågs med vindskydd.
Där ute åt vi ofta och gärna, så fort vädret tillät.
Till huset hörde utedass.
Precis mot vår köksingång hade grannen sin vattenklosett och vi hörde varje gång han spolade.
Ååå, vad vi tyckte att det måste vara smidigt med en sådan modernitet.
Ute på gården fanns även slaskhuset, där vi tömde våra sopor och där råttorna trivdes gott.
Bostadshuset står kvar i Uddebo än idag och är relativt oförändrat.
Vi tvättade tvätten i tvättstugan som låg en bit in på andra sidan vägen.
I anslutning till den, låg odlingslotter där vi odlade lite morötter och annat.
Det var en bra placering av kökslandet med tanke på närheten till vattnet.
Precis utanför vårt bostadshus gick grusvägen som ledde till Tranemo alternativt Svenljunga.
Mjölkbordet stod på andra sidan vägen, där även Uddebo Trikåfabrik låg.

I förhållande till samhällets storlek, omfattades det av ett mycket rikt industriliv.
Samhällsmedborgarna umgicks i lite uppdelade kretsar, med arbetarna för sig och disponenterna med stab för sig.
Det fanns två lanthandlar, Cooperativa och Svensson & broder.
Cooperativa var mer arbetarnas affär.
Jag var tillsagd hemifrån att inte gå in i den affären.
Att inte få, leder ofta till nyfikenhet, i alla fall hos mig.
En natt drömde jag att jag trotsade min far och trots allt gick in där.
I drömmen hade Cooperativa en mycket trevlig stämning, med den leende handlaren ståendes bakom disken.
Han undrade om han fick lov att bjuda på en grön geléorm och räckte inbjudande fram sin sötsaksfulla hand emot mig.
Jag skulle just till att ta en sådan orm, då jag plötsligt vaknade.
Ja, jag säger då det.

När jag var 5 år fick jag småsyskon.
De var tvillingar, en flicka och en pojke.
Mamma födde dem uppe i föräldrasängkammaren.
Det kändes riktigt högtidligt och spännande när vi tre äldre syskon kallades upp till mamma och de små underverken.
Min lillasyster hade ett ilsket rött märke i ansiktet.
Det tyckte jag såg lite slarvigt ut så jag frågade varför hon såg ut på det sättet.
Barnmorskan visade då på sin väska och sa att lillasyster hade råkat komma i kläm i den.
Det tyckte jag var en förklaring som var helt försvarslös.
Klämma en liten unge på det viset!
Nej, fy då, det var inte snällt.
Men det där märket bleknade efterhand för att till slut inte ens synas.

Jag växte upp i ett fantastiskt varmt och kärleksfullt hem där det var självklart att visa respekt.
Pappa var en mycket temperamentsfull människa.
Han var stark, drivande och väldigt arbetsam.
Jag var den enda av oss syskon som inte var rädd för honom.
Bakom den tuffa fasaden fanns det dock en man med ett hjärta av guld.
Det vittnade om inte förr, alla de blommor som skickades, från för oss okända människor, till hans begravning.
Det visade sig då att han hade hjälpt och stöttat folk i nöd, både ekonomiskt och på andra sätt.
Han hade gjort det i tysthet.
Det var sådan han var.

Min mamma var kolugn i sitt sätt.
Hon lät pappa hållas med sina humörsvängningar.
Det var hon som var den stadiga, trygga och som tog det fulla, praktiska ansvaret för hem och barn.
Utan henne skulle pappa ha stått sig slätt.

Jag hade mammas färger men var lik pappa till sättet, glad men envis som bara den.
Sjöng gjorde jag också, i alla sammanhang.
Pappa som kom från det musikaliska Österrike, uppmuntrade alla sina barn inom området.
På sina årliga resor till hemlandet inhandlades alltid nya nothäften.
Jag fick ta privatlektioner i piano och fiol.
Fiol, för att jag ansågs vara så följsam i armen.
Men pyttsan, det var inget för mig!
Piano var bättre, men allra roligast var att sjunga.

När mamma tyckte att jag hade varit uppkäftig eller misskött mig på annat vis, stängde hon in mig i en skrubb under trappan.
Det var inget som gjorde mig något, där hade jag inrett en dock- och lekstuga.
När mamma öppnade för att släppa ut mig, valde jag ibland att stanna kvar.
Jag tyckte om att vara ensam.
Men trots ett stort ensambehov har jag alltid varit väldigt social.

Tänk, vilka fantastiska julgransplundringar jag har varit på i Uddebo!
Vi satt ett gäng välkammade ungar i matsalen i villan till en av pappas chefer.
Hela huset andades jul och salighet.
Det stora matsalsbordet var vackert dukat och det dignade av frukt och gotter.
Vi bjöds först en himmelsk, mjuk och god risgrynsgröt för att sedan få frossa i alla godsakerna.
Därefter lektes det lekar så som ”Denna ringen den skall vandra”.
En annan lek var att en strumpa stoppades upp och ersatte tillfälligt någons ben.
Den som ”var”, skulle sedan lista ut viket ben som var oäkta.
När vi tröttnade på det, dansade vi runt granen.
Vi fick alltid varsin rejält tilltagen godispåse med oss hem.
Det var tillställningar som hette duga!

Varje Mors dag tog pappa med oss barn till en trädgårdsmästarvilla i Strömsfors där det fanns ett orangeri.
Där odlades både vindruvor och blommor.
Pappa köpte alltid med sig en stor, ståtlig hortensia hem till mor.
Han tyckte att det var en bra presentblomma.
Efter flera år av den uppvaktningen, visade det sig att hortensia var den hemskaste blomma som mamma visste.
Men tanken var god.

En gång besökte vi Ambjörnarp i samband med ett kringresande sällskap som visade upp lite exotiska djur.
Jag fastnade alldeles särskilt för en liten apa som jag tyckte var så söt.
Men ve och fasa, den bet mig!
Det blev en stor folksamling runt oss.
Någon kom med jod till såret.
Jag skrek, mer av uppståndelsen än över själva bettet.

Jag gick första och andra klass, 1923-24, i Uddebo skola.
Vi började varje skoldag med en kvarts psalmsång.
Jag älskade de stunderna.
Det var verkligen en rogivande morgonstart.
I bänken bakom mig satt en pojke som ofta roade sig med att dra mig i håret.
En vacker dag tröttnade jag på det, vände mig om och gav tillbaka.
Fröken såg endast mitt utfall, vilket innebar att det var jag och bara jag, som ensam fick ställa mig upp i bänken.
Tanken med att utpeka ett enskilt barn på det viset var väl att det skulle skrämma de andra barnen ifrån dumheter.
Hursomhelst, jag tyckte att fröken var orättvis i detta fallet men oftast tyckte jag att hon var bra.
På rasterna puttade vi kula.
Det var mycket viktigt att inte ”fösa” kulorna, då fick man inte vara med.
Vi lekte även tafatt, datten eller så sprang vi bara runt ett hus eller liknande så fort vi kunde.

Vid de tillfällen som pappa tyckte att vi syskon var för pratiga vid matbordet, sa han alltid på sin brutna, respektingivande svenska att vi skulle prata tyska.
Det var ett smart och utstuderat sätt att få oss tysta då ingen av oss kände sig så särskilt bekväm med tyskan.
Vi talade alltid svenska hemma.

Efter det andra Uddeboskolåret ville pappa att jag och min äldre syster skulle till högre skolor.
Vi fick läsa hos en privatlärarinna, stationerad i Tranemo.
Hon, likväl som många fler ogifta lärarinnor, försörjde sig på att resa runt i Sverige och ta emot mindre barngrupper och förse dem med kunskaper goda nog att komma in på privata skolor.
Vår lärarinna kom ifrån Varberg men i Tranemo bodde hon i ett stort gammalt hus som låg på den tomt där nuvarande Elbyrån ligger.
Fröken hade rum på tredje våning, undervisningen hölls i källarlokalen i samma hus.
Utöver min syster och jag, fanns i klassen ett flertal bekanta barn men den intensiva privatläsningen var ganska svår, proven sållade bort många av barnen.
Till sist var det endast fyra barn kvar, inklusive min syster och jag.

För det mesta tog vi oss till Tranemo på cykel.
I vår familj var vi utrustade med en gemensam cykel som i ledigt tillstånd brukade stå lutad
mot ett träd i trädgården.
Det gällde att äta sin frukost så snabbt som möjligt för att kunna lägga beslag på den och inte bli utan.
Somliga dagar åkte vi tåg, somliga dagar körde pappa oss i sin Chevrolet.

En dag åkte lärarinnan tåg med oss, in till Borås.
Där fick vi tenta, för att eventuellt komma in på flickskolan.
Både jag och min syster klarade testerna!
Efteråt gick vi in i en fin gottaffär, där vår lärarinna köpte underbart god konfekt till oss.
Alla var så glada.

10 år gammal, lämnade jag Uddebohemmet för att inackorderas i ett hem i Borås.
Min syster var 12 år.
Vi delade rum hos en ung änka med småbarn.
Hon hade ytterligare ett syskonpar inneboende hos sig.
De bodde i våningens herrum, min syster och jag i ett genomgångsrum.
Min systers säng rymdes att stå framme hela dagarna, medan min tältsäng varje kväll fick tas fram för att bäddas upp.
Vi åt alla måltider hos änkan.
Matlagning var inte hennes intresse och maten blev därefter.
För oss, vana vid en matlagningsälskande mamma, blev kontrasten stor.
Vi skötte oss, utöver matlagningen, helt själva.
Det var inte åberopat att någon annan skulle ta hand om oss men jag hade ju min syster.
Någon fritid att tala om var det inte, skolan upptog en större del av dagarna och kvällarna var vikta för läxläsning inne på rummet.
Vi läste bland annat svenska, tyska och engelska. Franska var frivillig läsning.

Två gånger i veckan gick vi hem till en musiklärare där vi tog pianolektioner.
På lördagskvällarna uppträdde vi elever för hans familj och vänner vid middagstillställningar.
Fast de kvällarna behövde vi inte betala någon lektionsavgift.
Pianolektionerna var något jag utförde av pliktkänsla, inte av glädje.

Ett tag fick vi verkligen ligga i, då vår pappa hade bestämt sig för att vi utöver pianolektionerna, skulle läsa för prästen två kvällar i veckan.
Jag var egentligen för ung och min syster för gammal men pappa ville att vi konfirmerades samtidigt.
Det var en mycket sträng präst av det äldre slaget.
Han bestämde att vi skulle bära svarta, fotsida klänningar vid konfirmationen.
Vi såg på så vis ut som ett begravningsfölje.
Det var verkligen inte roligt!
Vita klänningar skulle ju senare kunna sys om och användas vid dans”¦

Vi fick åka hem på så kallat månadslov.
Det innebar att vi fick resa hem till familjen i Uddebo en fredagskväll i månaden för att stanna till söndag kväll, då det var återresa till Borås.
Dessa underbara lov!
Vi kom hem och blev tankade med kärlek, omvårdnad och mammas fantastiska mat.
Jag brukade ge mig ut för att springa runt huset ett par varv mellan maträtterna.
Springrundan infattade även ett hopp över ett stort dike och spring rakt genom källaren.
Syftet var såklart att jag skulle orka äta mera mat.
Det var ju så himmelskt gott!

När man är 11 år är man inte så noga med att byta strumpor som har blivit blöta och sådana saker.
Det var inte heller jag och det ledde till slut med att jag blev sjuk.
Riktigt sjuk.
Jag drabbades av halsfluss som på den tiden var en illasinnad sjukdom.
Inget penicillin fanns.
I takt med att de variga mandlarna svällde och febern steg, förstorades även hjärtat.
Då fick jag givetvis vara hemma i Uddebo.
Den sommaren vräkte regnet ner, till slut blev det översvämning.
Vägen utanför huset förvandlades till en å.
Alla fick ro om de skulle någonstans.
Pappa rodde till arbetet på Väveriet.

Det tog nästan ett helt år innan jag ansågs frisk nog att få börja i skolan igen.
Då fick jag intensivläsa för lärarinnan i Uddebo under tre veckor.
Tre veckor!
Det förstår väl vem som helst att det inte går att läsa in ett helt läsår på tre veckor.
Alla utom min pappa.
Han var väldigt krävande men ville alltid vårt allra bästa.
I sin stränghet hade han hela tiden en strävan, ett mål.
Han hade själv lagt ner så oerhört mycket arbete för att komma någon vart.
Jag fick alltså börja i min vanliga flickskoleklass igen.
De första veckorna satt jag som ett fån, förstod ingenting.
Det tog sig efter hand, för att till slut bli riktigt bra.

Strax efter det att jag hade återhämtat mig från min sjukdomstid, blev min älskade lillebror, tvillingen Bruno sjuk.
Han hade under en längre tid haft problem med andningen, nu blev det akut.
Bruno – solstickspojken.
Han var ett riktigt litet charmtroll.
Pappa kom hem efter en herrmiddag i Uddebo där han hade konsulterat en doktor.
Utan någon närmare förklaring blev det en snabb sammankallning till fotografering av alla syskonen, dessutom målades Bruno av i helfigur av en duktig konstnär.
Så här i efterhand är jag så glad över rådigheten i pappas handlande.
Lillebror gick bara några veckor i skolan i Uddebo, sedan orkade han inte mera.
Min syster och jag fick på grund av familjeskäl åka hem på ett extra månadslov i oktober 1928.
Den helgen fick Bruno köras in till Borås lasarett.
Mamma var med honom.
Jag gick dit både på måndags och på tisdags kväll.
När jag kom dit på onsdagen var även pappa där.
Den kvällen dog Bruno.
Lungcancer.
Han blev bara 7 år.
Det här var något som skulle glömmas, livet skulle fortsätta.
Vi skulle inte sörja eller prata om det.
Det var inget unikt beteende för vår familj, det bara var så på den tiden.
Men minnena är kristallklara.

Efter juldagens julotta i Tranemo kyrka det året, arrangerade pappa någon form av ljussättning vid Brunos grav.
Det blev väldigt vackert och väckte stort intresse.
Att ljussätta gravar var något helt nytt.
Det var förresten många människor som ville gå på julotta det året, 1928.
Den fick hållas under två omgångar, samma morgon.
Det sattes in ett extratåg mellan Uddebo-Tranemo för att kunna forsla alla människor.

1934 gick jag sista året i flickskolan.
Jag fick ett riktigt bra slutbetyg och dessutom ett musikstipendium.
Den här tiden höll familjen på att bryta upp från Uddebo för att flytta till Ulricehamn.
Pappa, med kompanjon, startade där Bogesunds Väveri.
Vi installerades i en stor femrumslägenhet, alldeles vid Lilla Torget.
Efter 2 år där, flyttade vi till ett nybyggt hus som låg på den plats där ICA Tornet ligger idag.
Jag fick en praktikantplats på Eiser.

Den 17 juni 1937 inleddes pappas storsatsning på mig, i form av en resa till Österrike.
Han tyckte att jag hade kvaliteter inom textilbranschen, väl värda att satsa på.
Trikåstickningens möjligheter stod för dörren och jag skulle utbildas inom området.
På den tiden fanns det inte en enda trikåutbildning i Sverige.
Tänk, vad allting förändras!
Vi – pappa, mamma och jag stuvade in oss i bilen tillsammans med vår packning och for iväg.
I Österrike stod folk utmed vägarna för att sälja körsbär.
Solen sken och allt kändes exotiskt och spännande.
Efter en del påhälsningar hos släktingar tog vi oss till hjärtat av Wien, till stadens finaste gata.
Där gick vi in i en tygaffär av klass och frågade efter någon bra textilskola.
Det var pappa som förde talan.
Jag hade bara min skoltyska, inte för att jag någonsin stått rådlös, men det här var pappas sak.
Jodå, jag fick plats på en väl ansedd stickskola, förlagd i området.
Jag inkvarterades hos en trevlig, judisk familj och pappa och mamma återvände till Ulricehamn.
Ååå, vad jag kände mig självständig.
Jag var snabb till att lära både språket och studierna.
Jag skaffade många goda vänner.
Egentligen var jag nog sinnebilden av en infödd österrikiska, nästan mer österrikisk än mina vänner.
Jag älskade det stora nöjesutbudet med den underbara wienermusiken och valserna, dessa valser.
Efter ett tag fick jag nys på skandinaviska klubben som hade bildats av österrikare som hade fått åka till Norge, Sverige eller Danmark under första världskriget för att äta upp sig.
Jag mottogs med öppna famnar.
Jag var ung, pigg och glad och den enda svenskan i klubben vilket gjorde att jag snabbt blev populär.
Vi hade gemensamma utflykter och möten.
Efter varje möte gick vi till någon av stadens alla vinkällare, där vi åt och drack.
Vi gick ofta på bal.
Det ordnades alla möjliga baler, allt från Tvätterskans bal till Operabalen (som var den flottaste).
Vi gick armkrok och sjöng på Wiens gator mitt på nätterna.
Ja, jag säger då det!
Det var tjo och tjim och ett sorglöst leverne.

Efter hand insåg jag hur vansinnigt fattigt det var i Österrike.
Maten var usel och många levde på ruinens brant.
Tänk, att de levde där i sina flotta, lyxiga våningar utan någon vettig mat.
Ja, det var inte klokt som det var!
Många av österrikarna sneglade på hur människorna hade det i Tyskland.
Där hade de det, vad man tyckte, så mycket bättre.
I mars 1938 började det dyka upp unga män, klädda i speciella skjortor.
De förpestade tillvaron bland annat med att dra ut judar ur hemmen för att de skulle skura gatorna utanför.
Det var fruktansvärt.
Men allt liksom smög sig på, vi förstod inte riktigt då vad det var som hände.
Vi trodde nog att allt snart skulle bli bättre.

Pappa kom till Wien för att kombinera ett besök hos mig med deltagande på en textilutställning.
Utställningen blev inställd på grund av alla oroligheter som var i landet.
Tåget som pappa hade kommit med, hade varit fullspäckad med tyska prominenta.
Det visade sig att det hade varit anhängare till Hitler.
Han kom till Wien för att inta Österrike.
På sin bilresa in i landet välkomnades han av glada, vinkande människor, placerade utmed färdvägen.
De trodde verkligen på hans löften om ett bättre liv.

Han höll sitt tal på slottets balkong!
Det som tidigare hade varit kejsarens vistelse.
Det var verkligen en handling som föranledde förundran och något som dessutom ingav stor respekt.

Alla var där, även jag och pappa.
Tänka sig, att komma från lilla Uddebo – rakt in i världspolitiken!
Hitler stod där på balkongen, liten, långt bort.
Han använde sig av en mycket bra högtalaranläggning och ett energiskt tal.
Vi stod där och lyssnade, placerade på en av Österrikes vackraste platser men vi tänkte inte så mycket.
Nu vet man ju allting men då hade man ingen aning om någonting.
Just det mötet i sig, var inte så skrämmande.
Om det plötsligt händer något ute på en gata och du ovetande går rakt in i det, så är det lika plötsligt bara över.
Du kan inte greppa, inte förstå.
Men efter ett tag dök ju de fientliga rörelserna upp.
Fasansfullt!
Så fasansfullt!

Jag stannade 1 år i Österrike.
Väl hemma i Ulricehamn, blev jag åter sjuk i halsfluss.
Det sänkte mig verkligen.
Efter ett segt och långdraget tillfrisknande, tog jag plats hos en sömmerska.
Men nyfikenheten och reslusten drev mig till att söka visum i Tyskland.
Detta var hösten 1939, andra världskriget hade startat.
Jag var myndig och rådde över mig själv.
Det var inte så lätt att resa men jag kom till slut fram till staden Chemnitz, där jag började på en fackskola för virkning och stickning i trikå.
Utbildningen gjorde oss till färdiga direktriser.
Vi var eftertraktade som arbetskraft.
Många fabrikörer kom till skolan med jobberbjudanden redan innan utbildningen var klar.

På skolan träffade jag Emmi.
Hon och jag var de enda eleverna som inte hade våra familjer i närheten.
Emmi kom från en fattig familj men hon var så duktig inom trikån att hon hade tilldelats ett stipendium, därav platsen på skolan.
Jag var framåt och spontan, Emmi var lugn och stadig.
Vi startade en livslång vänskap trots våra olikheter.
Eller kanske just, tack vare dem.

Jag nappade på en fabrikörs erbjudande om en direktrisplats på en liten trikåfabrik ute på landsbygden i Fortland.
Vi stickade tröjor till marinen.
Jag hyrde rum hos en snäll, religiös änka.
Hon tillhörde missionsförbundet som hade sin kyrka alldeles nära hennes hus.
All religiös verksamhet förbjöds ju av Hitler och hans anhängare så missionskyrkan var stängd.

Jag jobbade 56 timmar per vecka.
På kvällarna, då jag hade kommit hem brukade jag och ”min fru” äta tillsammans.
Det lästes kvällsböner om att kriget borde ta slut.
Efteråt brukade jag vira in mig i en varm yllefilt, sittandes i en korgstol framför kakelugnens brasa.
Där laddade jag en stund inför kommande arbetsdag.
Något nöjesutbud var inte att tala om.
Plötsligt en dag gick flyglarmet.
Vi skyndade oss ner i potatiskällaren som tjänstgjorde som vårt skyddsrum.
Min fru knäppte händerna och började be.
PANG!
Det slog lock för öronen och tryckvågen som kom av den släppta bomben, den kommer jag aldrig att glömma.
Faran tutades över.
Det var ett spaningsplan som hade släppt ner en bomb på taket av en lada.
Den blev helt övertänd.
Mamma och pappa ville absolut att jag skulle komma hem, men heter man Thyra Philipp, så biter man sig fast.
Jag trivdes ju så bra med alla mina vänner, jag ville inte överge dem.
Det kändes för lättvindigt.

De brev som kom hemifrån Sverige till Tyskland var kraftigt censurerade.
De var öppnade, lästa och så fort man hade trott sig ana något ofördelaktigt, var det överstrukit med blått bläck.
Vissa brev innehöll betydligt fler bläckplumpar än skrivna ord när de äntligen nådde mig.

Vid ett besök hos Emmi, som var kvar i Berlin, blev det bombanfall mitt i natten.
Året var 1943, kriget pågick som värst.
Hela Berlin var sönderbombat.
Kära barn, som där såg ut!
Jag tänkte att jag ville se Sverige och min familj en gång till så jag tog mitt pick och pack till spårvagnen och därefter hoppade jag på tåget hem.
Det låter kanske enkelt, men det var det inte.
Resan var på ett sätt overklig och svår att sätta ord på, men hem kom jag.
Jag har alltid varit alert med att reda ut problem.
Det var lättade och glada föräldrar som välkomnade mig hem.

Jag gick till kristidsnämnden där jag fick tillåtelse att sända matpaket till ”min fru” i Fortland.
Det togs emot av en innerlig tacksamhet.
Paketen skickade jag sedan med jämna mellanrum, fram till hennes död.

Pappa hade ordnat anställningsintervju åt mig, som direktris på Eiser i Borås.
De sa att om jag tog de 450 kronorna per månad som de kunde erbjuda mig, skulle platsen vara min.
Jag accepterade.
Arbetet hölls i stora, fina nybyggda lokaler med utsikt över Viskan.
Jag arbetade mellan klockan 7-17 måndagar till fredagar och mellan klockan 7-13 på lördagar.
Mitt arbetsrum var förlagt till en glaskub mitt i den sal där sömmerskorna arbetade.
Tanken var att jag på så vis skulle kunna ha en naturlig överblick över arbetet.
Jag upptäckte rätt snart att vissa av de yngre kvinnorna var oerhört pratbenägna.
De äldre kvinnorna däremot höll tyst, jobbade flitigt och hade dessutom svåra och pilliga arbeten att utföra.
Jag höjde raskt de kvinnornas löner.
Jag blev känd som bestämd men rättvis.
Det rådde ett gott arbetsklimat och jag tyckte mycket om de åren som jag arbetade där.
Avslutningsfesten som hölls för mig blev härlig men sentimental.

Jag ville vidga vyerna igen och började arbeta på en trikåfirma i vår egen huvudstad – Stockholm.
Där trivdes jag inte riktigt bra, jag sökte mig ganska snart istället till Malmö mekaniska.
Firman körde en hårdsatsning på mig och min trikåkunskap.
Jag gjorde baddräkter.
På företaget fanns redan en anställd direktris.
Det var tänkt att vi skulle arbeta sida vid sida under ett års tid.
Allt för en smidig övergång.
Det var bara det att den så kallade direktrisen som funnits på företaget sedan lång tid tillbaka var helt outbildad.
Hon kände sig åsidosatt över min ankomst och lät all sin frustration gå ut över mig, bevakade varje steg jag tog.
Det hela ledde till att jag kände mig tvungen att varje kväll låsa in mina skisser.
Jag var rädd för spionage.
Till slut blev situationen ohållbar och jag sade till mina chefer att de fick välja – hon eller jag.
Jag blev kvar och ritade då en baddräktskollektion som blev en riktig braksuccé.
De sålde till och med till Amerika.
Vi fick lov att skicka en del av lönsömnaden till Finland eftersom vi inte hann med allt arbete på hemmaplan.
Cheferna fick provision och blev rikare och rikare.
Jag fick min vanliga lön.
Men jag fick åka på utlandsresor i arbetet, 2-3 gånger per år.
Det var ett omväxlande arbete.
En dag hörde jag på radion om en man som hade lagt av med titlarna.
Jag blev inspirerad och sammankallade min arbetsgrupp.
Jag sa: – ”Nu lägger vi ner. Jag heter Thyra.”
Det blev stor uppståndelse på hela fabriken.
Många hade svårt med det informella till en början men efter hand anammades det mer och mer.
Jag har varit tidig med mycket.

På 50-60talen ägde jag en uppsjö med baddräkter och jag gav även bort många till vänner.
Vi hade genom jobbet många fotosessioner, tagna bland annat vid den skånska kusten.
Det togs underbara bilder.
När jag en dag gick in på en av Malmös resebyråer, möttes jag av en fullskalig reklamskylt av en modell, klädd i en av mina ritade baddräkter.
Inte visste jag något om den reklamkampanjen.
Var och en skötte sitt eget arbete.
Något slags samarbete, var inte att tänka på.
Men åh, vad det var roligt att rita baddräkter!

Jag kunde efter många års förmånligt företagssparande gå i pension vid 55 års ålder.
Det blev så, att allt som jag hörde talas om genom tv, radio eller tidningar ville jag besöka personligen.
Det kunde vara allt ifrån fruktansvärt krigshärjade platser till oerhört vackra platser.
Jag ville se allt!
Vanligaste färdmedlen var buss och tåg men visst hände det att jag flög ibland.
När jag var 57 år tog jag mitt körkort och köpte mig en liten bil.
Jag älskade friheten med den, att kunna besöka alla vänner i Sverige eller utomlands på ett så smidigt sätt.

Jag tycker det känns underbart att jag har varit en intresserad person och att jag har tagit mig runt i så många länder.

I samband med pensioneringen flyttade jag till Göteborg, dels för att jag hade flera vänner där och dels för att komma mina anhöriga lite närmare.
1995 läste jag att medellivslängden för kvinnor var 79 år.
Jag tänkte att det är ju precis vad jag är nu, så jag förberedde mig på det oundvikliga genom att rensa, skänka och kasta mina tillhörigheter.
Jag flyttade till en liten lägenhet i Tranemo.
Här har jag nära till pappa, mamma och Bruno på kyrkogården.
Bland dem ska jag också vila när den dagen kommer.
Så här är jag nu, 91 år.
Ja, ja vi får se vad som händer.
Roligt, det har jag i alla fall haft!

Nedtecknat av Petra Annerdahlen.