TELEFON
Utdrag ur kompendiet ” LJUNGSARP från kyrkby till tätort. En bygds utveckling under 100 år ”.
Sammanställt av Ljungsarps Hembygdsförening år 1992.
Med godkännande av Ronny Edgren.
” På begäran var extra kommunalstämma utlyst för att besluta med anledning av väckt förslag att kommunen skulle bidraga till uppsättning av telefonledning från vexelstationen i Dalstorp till Ljungsarp. Stämman beslutade bidraga med 1:- krona pr beviljningskrona till nämnda telefonledning. Beslutades att telefonapparaten skulle installeras hos hem-äg. C. Pettersson, Ljungsarps Stom som förband sig att upplåta lokal för apparaten samt betala den årliga avgiften för densamma. Ävenså åtog sig Pettersson sända bud till den som är begärt samtal med”.
Detta beslut fattades av kommunalstämman i Ljungsarp den 15 jan 1921.
Beslutet överklagades, men detta vann inget gehör vid den efterföljande stämman. Förslaget hade varit uppe i stämman redan 1918, men avslogs då.
Det första beslutet angående telefon gjordes emellertid av Ljungsarps kommunalstämma redan 1911 då följande paragraf finns att läsa i stämmoprotokollet från den 7 maj: ”För att få en telefonledning framdragen till Dalstorp med station i pastorsexpeditionen beslutade stämman enhälligt att bidra med 20:- kronor pr år, under fem års tid”.
År 1922 byggdes ledning från Dalstorp till Ljungsarp och förutom nämnda telefon på Ljungsarps Stom installerades apparater också hos Frans Claesson, Mickelsgården och hos Gustav Larsson, Kvarntorp.
Ringde man Dalstorp 19A kom man till Mickelsgården, 19B till Stommen och 19C till Kvarntorp.
Efter fem år gjordes en framställning till stämman av folkskollärare J. G Göransson,J. H Salmonsson och J. Emanuelsson, med begäran om tillåtelse att få koppla trådar på kommunens ledning, vilket beviljades av stämman, med villkor om att samtliga deltager i framtida underhåll av ledningar.
Dessa abonnenter fick Dalstorp 23 A, B och C.
Nästa trio som framförde samma anhållan kom redan 1928 och stämman beviljade deras anhållan under samma villkor.
Dessa tre var Kooperativa affären i Ljungsarp, chaufför Martin Björklund samt bleckslagaren F. Johansson, Genhöve.
Nästa beslut om sockentelefonen kom upp på kommunalstämma den 28 dec 1933 då enligt § 15 beslöts följande: ”Ljungsarps allmänhets rätt att utan avgift använda den på Stommen varande telefonapparaten upphör den 1 jan 1934. Från och nämnda skall för varje samtal erläggas en avgift av 10 öre utöver vad som debiterats av telegrafverket”.
Dessförinnan hade Carl Pettersson flyttat från Ljungsarps Stom, men hyresgästerna Martin Björklund och John Johansson fick av stämman tillåtelse att handha kommunens telefon under samma villkor som Carl Pettersson.
Den största händelsen i socknens telefonhistoria inträffade 1938 då telegrafverket beslutade att bygga en växelstation i Ljungsarp om det blev minst 12 abonnenter.
Det blev 15 stycken och en manuellt skött telefonväxel installerades på Kvarntorp, som sköttes av fröken Greta Larsson.
Abonnenterna ökades under åren, vilket förde med sig att också växeln fick utökas två gånger, för att slutligen ersättas med en automatisk växelstation år 1952.
Denna placerades i Stommens grushåla men i mitten på 1960- talet flyttades den till Björkstigen 2.
En annexstation byggdes också på Björkelyckan i Ljungsarp för ett drygt 10- tal abonnenter däromkring.
Denna växel sköttes av Magna Johansson, på Björkelyckan, men växeln lades ner så småningom och abonnenterna överfördes till automatstationen i Ljungsarp.
Bearbetat av Petra Annerdahlen.