TANKAR OM GRAND – LÄNGHEM 1993

Artikelförfattare: Berit Nilsson.

Artikel ur ”Svenljunga & Tranemo Tidning” år 1993, vecka 43.
Nr 10. Sid. 8.
Familjetidning för Kind.
Ansvarig utgivare: Sune Strand.
Produktion: Strand Reklam.
Tryck: Tryckerigården, Bollebygd.
Distribution: Posten.

Grand har brunnit. Eller rättare sagt det som var kvar, ruinerna av det som en gång var Grand. Det Grand som i mycket var centrum för oss som växte upp på 1940- och 50-talet i Länghem.
Nog kände jag en smärta i bröstet när jag fick höra om branden eller var det kanske ett mycket uttalat vedmod. En epok var helt borta. I minnet dök en del bilder och dithörande känslor och reflektioner upp.

Grand, som betyder stor, ja vad hade detta Grand varit utan Göte Nyman! Givetvis en omöjlighet! Jag ser honom framför mig när han med pipan i högsta hugg går till Grand för att i god tid förbereda allt inför filmen som skall visas senare på kvällen. Han kunde skilja agnarna från vetet och visste vem som fick komma in på de barnförbjudna filmerna. De som hade den aktningsvärda åldern av 15 år fick se vilda västern och spännande deckare (kanske var det tur de var barnförbjudna, de verkade lite hemska också). Vi andra såg Åsa-Nisse, Edvard Persson, Doris Day, Frank Sinatra och Rita Haywort.
Vilka sång- och dansfilmer i färg! Alla i Amerika var visst vackra, dansade hela dagarna och hade massor av pengar.

I pausen såldes godis från en försäljare med låda på magen. Vad spännande det var att gå upp och titta på bilderna för den kommande filmen. När vi skulle gå ut och gå blev det ofta till Grand för att titta på bilderna . En gång var Håkan Rylander med i en film och då var det så fullsatt att inte en plats gick att uppbringa. En bygdens son som filmstjärna! Om inte minnet sviker mig helt var det dock en mindre roll det handlade om.

Några teaterföreställningar kan jag inte påminna mig ha sett men vi spelade teater själva. Stina Landh var så lysande att pjäsen fick ges flera gånger. Vad stycket hette minns jag inte. Min egen scendebut minns jag däremot tydligt. Vi var en syskonskara som nattetid kapade av pappas byxor, eftersom vi ångrat att vi inte gjorde det när han bad oss om det på dagen! Min nervositet gjorde att jag inte lyckades trä nålen men fållade ändå ihärdigt upp nämnda byxor. Snart nog kom nästa syskon och klippte med saxen, vad gjorde det då om fållen var en chimär!

Vilka Luciatåg och vilka julfester har jag inte fått vara med om på Grand! Stora familjesammankomster och som barn uppfattade jag inga skuggor. Ljusets drottning regerade fullständigt suveränt.

Frälsningsarmén var på Grand och spelade, antagligen predikade de också men jag minns bara deras fina uniformer och alla blanka instrument de hade. Jag beundrade dem oerhört, men en vuxen i mitt sällskap sade att de var speciellt utvalda och inte alla kunde få bära en så där fin uniform.

Även jazzkonserter har vi kunnat avnjuta på Grand. Det torde dock ha rört sig om mindre namnkunniga band och artister, men vad jag minns är spelglädjen och stämningen.

Hillevi Stenhammar gav visaftnar och jag betogs av hur vacker hon var, nästan som filmstjärnorna i Amerika. Tänk att en sådan som hon stod livs levande på scenen här på Grand. Det blev liksom en helt ny scen och ridåns röda sammet verkade tjockare och än mera magisk än i vanliga fall.

Länghems föreläsningsförening med eldsjälen Dagmar Gustafsson.
Gamla tiders föreläsningar och gamla tiders bildningstradition. Föreläsare med sina skioptikonapparater. Så gärna jag skulle velat se program över ämnen och föreläsare. En detalj från en föreläsning har etsat sig fast. En äldre distingerad herre och föreläsaren kunde skämta! (Han behöver förresten inte ha varit så gammal). Fyndigt fångade han vår uppmärksamhet med att säga: ”När jag ser att ni håller upp klockan, skakar den och håller den till örat, ja då förstår jag att det är dags att sluta.”

Det jag ändå tycker var det mest fantastiska med Grand var att där kunde vem som önskade hyra för sin fest och varje förening för sin sammankomst. SSU, NTO eller Högern, bröllop eller realexamen. På Grand kände vi oss hemma. I samband med olika arrangemang spelade oftast Alf ”Tåen” Andersson eller Åke Fjärsgård. Var det mera högtidligt spelade Länghemskvartetten. Auktion på de alster som kyrkliga syföreningen hade skänkt hölls också på Grand. På den auktionen ville vi gå så mangrant som möjligt.

Dans på Grand. Ja, det är ett kapitel för sig. När Grand enbart blivit ett dansställe hade jag sedan länge lämnat hembygden. Som med allt här i livet gick det upp och ner även för Grand. Det fanns tider då endast få kände sig kallade. Det minne som mest uttalat gör sig påmint för mig i danssammanhang är hur en utsocknes kavaljer anförtrodde mig att hans kamrat undrade över att han flera gånger dansat med någon, som hade så stor näsa. Min uppriktige kavaljer sade att han tyckte att fula flickor var trevligare!

Tillägg till ovanstående artikel.
Artikeln är publicerad enligt tidningens version och innehållet kan ses som ett bidrag till att bevara ett stycke ”nutidshistoria”.
Läs gärna fler inlägg och berättelser från förr i tiden fram till våra dagar under www.tranemo.nu

Inga-Lill Lindgren, Tranemo Bibliotek.