En tidsbild från frihetstidens slut

Författare: Fridolf Wildte

Artikel ur”Från Borås de Sju häraderna-1970″. Årg.25. Sid.5-20.
Kulturhistoriska Föreningen. Redaktör: Ingegärd Vallin.

Återges med tillstånd av föreningens ordf. Lennart Wasling 2006.

I Mossebo i Tranemo pastorat stod till 1773 en gammal träkyrka, som då fick lämna rum för den nuvarande kyrkan. Räkenskapsboken upplyser, att den gamla kyrkan byggts 1624 och att den var mycket liten och låg. Genom prosten Nils Kollinius berömliga försorg och pådrivande hade den 1685 märkligen förbättrats både utan och innan. Kyrkan hade då blivit ”upphöjd från jorden” av furubjälkar och stenmur, och dörren hade flyttats. Den gamla och bristfälliga stapeln hade 1689 ersatts med ett torn.

En utförligare men delvis avvikande beskrivning av kyrkan får man i en redogörelse, som talmannen Joseph Hansson ingav till domkapitlet 1771 i samband med fråga om nybyggnad. Kyrkan hade byggts 1544 ”uti en kyrkoherdes tid som hetat Erasmus Tertulius”, den var ganska låg med små fönsterlufter och allenast ingång på södra sidan – ”på katolisk sätt byggd”. År 1670 under prosten Nils Kollinius tid hade kyrkan med koret höjts, dörren på södra sidan satts igen och dörr gjorts på västra gaveln. Ett torn hade byggts vid västra gaveln 1684. Det gamla platta innertaket ersattes 1710 med välvt innertak. Vid samma tillfälle borttogs en del av gaveln mellan koret och storkyrkan (detta arbete avsåg tydligen väggen mellan långhus och kor). År 1719 ”höggs hela fönster korgaveln bort” och Mossebo säteris ägare byggde ett gravkor i kyrkans förlängning. Slutligen insattes 1737 nya fönster både i kor och långhus.

Det är sannolikt att vissa detaljer i dessa beskrivningar, främst tidsuppgifterna, inte äro helt korrekta. I huvudsak får man emellertid en ganska god bild av den gamla kyrkan med långhus, ett från detta avskilt kor med fönster på östra gaveln och ingång förlagd till långhusets södra sida, alltså en rätt vanlig kyrkotyp. Att denna kyrka i sitt ursprungliga skick kan ha varit från 1500-talet är väl inte orimligt; dock förefaller räkenskapsbokens uppgift att kyrkan tillkommit i början av 1600-talet mer sannolik.

På 1760-talet var kyrkan i behov av en omfattande reparation. Förslag uppkom nu att bygga en helt ny kyrka. Meningsbrytningarna härom mellan pastoratets kyrkoherde, prosten Mårten Kjerrulf i Tranemo och talmannen Joseph Hansson på Mossebo Stom är en intressant tidsbild från frihetstidens slut. De två huvudagerande voro båda färgstarka personer. Från skilda utgångspunkter förfäktade var och en sin mening på åtskilliga sockenstämmor och inför konsistoriet, dock med undvikande av personliga utfall och med bevarad respekt, talmannen för sin vän och själasörjare, prosten för bondeståndets myndige och inflytelserike talman, tillika hans vän och frände.

Mårten Kjerrulf tillhörde en släkt, som givit Göteborgs stift en rad dugande präster. Han var född i Göteborg 1705, där fadern var handlande. Farfadern, kyrkoherde i Vessige i Halland, uppges ha bistått Karl XI i danska kriget och åtnjutit hans gunst. Mårten Kjerrulf blev magister i Lund 1734, prästvigdes följande år och blev redan 1736 kyrkoherde i Tranemo, Mossebo, Ambjörnarps och Sjötofta församlingars pastorat i Kind. Han fungerade som preses vid prästmötet 1747 och blev kontraktsprost 1756. Makan Elisabet Lignell hade tidigare varit gift två gånger, först med kyrkoherden Magnus Ekman och därefter med kyrkoherden Christopher Lidelius, båda i Tranemo. Dottern i andra äktenskapet Magna Elisabet blev gift med talmannen Hanssons son, kyrkoherden i Ljungby Nils Josephsson.

Joseph Hansson var bondson från Mossebo och född 1707 på gården Kvarsebo. Hans levnadsbana var tvivelsutan märklig. Enligt kyrkoboken bodde han 1731 på Mossebo Stom, kyrkoherdens tilldelningshemman, som han brukade och sedermera lyckades förvärva genom s.k. skatteköp. Vi träffa honom 1737 som nämndeman i Kinds häradsrätt. Tre år senare valdes han av häradet till riksdagsman och återvaldes sedan alla följande riksdagar under frihetstiden. Vid riksdagen 1769-70 underkändes dock valet med motivering att Hansson, som på förpantning innehade ett säteri, egentligen icke hade rätt att tillhöra bondeståndet. Hansson synes ha haft en betydande affärsbegåvning och förvärvade en avsevärd förmögenhet, bestående av gårdar och sågverk i Kind. Han var god talare, klartänkt och orädd och fick snart ett betydande inflytande i bondeståndet. Från början synes han icke ha varit någon utpräglad partiman, men så småningom slöt han sig alltmera till mösspartiet och förde ofta oppositionens talan mot de dominerande hattarna. Vid riksdagen 1765-66 blev han vald till talman med stor röstövervikt över motståndaren Olof Håkansson. Han var åter talman vid riksdagen 1771-72.

Både prosten och talmannen uppnådde hög ålder. Joseph Hansson avled 1784. Prosten Kjerrulf levde till 1788. Han hade 1778 i domkapitlet föreslagits till teol. doktor men undanbett sig för sin höga ålderdoms skull. ”Jag går på gravens brädd och har redan fått hemsökelsebrev”, skrev han till kapitlet.

Fråga om Mossebo kyrkas ombyggnad hade väckts på en sockenstämma 1764, men först fyra år senare, den 16 mars 1768, dryftades den på allvar. Prosten Kjerrulf synes först ha lämnat en redogörelse för vad som tidigare förekommit om kyrkans reparation. Härefter uppträdde kaptenen Grubbe och påyrkade ”för sina bönder” att kyrkan skulle ombyggas, varjämte löjtnanten Kuylenstierna på Mossebo säteri lovade fullborda ett tidigare löfte att skänka 100 riksdaler s:mt till kyrkans ombyggnad under förbehåll att släktens grav lämnades orubbad. Även talmannen Joseph Hansson påstod ”med sina bönder” nybyggnad och förmenade att kyrkans botande skulle kosta mer än nybyggnad. För sin del utlovade han 100 riksdaler s:mt ¹ till den nya kyrkan, varjämte han förklarade sig villig hålla byggmästaren med spis och betalning.

Prosten sade nu sin mening vara denna: ville församlingen komma överens om att bygga sin kyrka av sten, ville han härtill giva sitt fullkomliga samtycke, men till kyrkans uppbyggande av trä kunde han inte samtycka. Genomsökte man hela Tranemo gäll, ja hela Kinds härad, kunde man inte finna så ”härligt timmer” som det varav kyrkan vore byggd. Om kyrkan bleve till tak och väggar ”väl förvarad”, kunde hon vara som ny. Vidare hänvisade han till en omröstning som skett 1764, då mer än två tredjedelar av socknen röstat för ”kyrkans botande och förvarande”. Han hade också vidtagit åtgärder för verkställande av ett sådant beslut.

Härtill tycktes nu hela församlingen stillatigande lämna sitt bifall, säger prosten i protokollet. Äntligen begynte emellertid kapten Grubbe samt talmannen jämte flere, som höllo det parti att kyrkan skulle ombyggas, upprepa sina påståenden och fingo några av dem på sin sida, som förut uttalat sig för kyrkans botande, ”vartill pluraliteten ännu var helst böjd, då den (åt) sig själv var lämnad”. Pastor vore dock missnöjd med den ostadighet som förmärktes och att hos ett och samma folk förmärktes dubbla tungor. Han avbröt vidare överläggning till en annan gång och önskade dem lycka att överlägga med bättre endräktighet och ordhållighet, när det gällde att besluta en sak, som lände till Guds ära och församlingens bästa. Skulle församlingen tvärt emot sin omröstning besluta att ombygga kyrkan ville han avsäga sig befattningen därmed. Församlingen begärde emellertid nu att pastor ville i protokollet införa deras ”överenskommelse om kyrkobyggnaden”.

Men hade då någon överenskommelse träffats? Hade församlingen fattat ett nytt beslut eller hade frågan åter uppskjutits? Här förelåg åtminstone såvitt protokollen utvisa – en oklarhet. Det skulle också visa sig, att prosten hade sin mening om utgången och talmannen sin.

Sedan ny stämma beslutat om laga syn å kyrkan hölls sådan den 7 september 1769 av byggmästaren Johan Fejl (Feigel) från Göteborg. Prosten beskriver utförligt hur han förde byggmästaren jämte socknens äldste – bland dem Joseph Hansson – att bese kyrkan. Han tillsade dem ”på det högsta” att icke dölja för byggmästaren någon bristfällighet, på det att han måtte vara i bättre stånd att säga sin mening om kyrkan kunde äga bestånd eller borde nedrivas. Kyrkan besågs ut- och invändigt; byggmästaren gick även upp under valvet och besåg resningen. Sedan byggmästaren av prosten anmodats att på sitt samvete och utan avseende på någondera parten säga sin mening svarade han, att kyrkan kunde bestå och att bristfälligheterna icke fordrade dess rivande.

På ny stämma samma år upplästes vad som förekommit vid synen. Ordväxling sades då ha uppstått med talmannen, som vidhöll kravet på nybyggnad. Enligt protokollet blev emellertid reparation beslutad. Vid vårstämman 1770 upprepade talmannen Hansson sin mening liksom sitt löfte om ekonomiskt bistånd. Detta hans löfte antecknades tacksamt till protokollet.

På höststämman den 14 november 1770 kom det till en verklig kraftmätning mellan prosten och talmannen. Den sistnämnde begärde nu att till protokollet få anföra sin särskilda ”dictamen” – säkerligen en mycket ovanlig åtgärd i en liten landsförsamling på den tiden. På denna begäran svarade prosten: – ”Jag förmodar att nämndemannen fader Joseph Hansson med detta sitt Dictamen ingalunda vill nu åter göra något påstående om kyrkans byggande ånyo, sedan församlingen efter bilagd tvist. . . på tvenne nästföregående sockenstämmor enhälligt beslutat kyrkans skyndsamma reparation”. Och vidare: ”Jag vet att fader Joseph Hansson, vilken med beröm anfört såsom taleman ett helt hedervärt stånd, har sig väl bekant att icke en eller annans påstående kan hindra Ståndets beslut, som skett efter de flesta röster. Och att det är kristligt, ärligt och hederligt att lämpa sig efter överenskommelse av de flesta”. Åtskilligt mer hade prosten att tillägga och slutade med att han hellre ville avsäga sig all församlingens styrelse än hålla sockenstämmor och i kyrkoboken införa församlingens beslut och se dem icke bliva verkställda.

Om prosten trott att talmannen skulle ändra mening blev han emellertid besviken. Dennes vidlyftiga inlaga upplästes nu och infördes i kyrkoboken.

Joseph Hansson börjar med att sockenstämman för två år sedan beslutat att ”vår lilla gamla sönderlappade kyrka” skulle ombyggas och att prosten önskat församlingen lycka därmed men undanbett sig tillsyn över arbetet. Talmannen hade då åtagit sig detta i församlingens närvaro. Härefter redogör han för de överläggningar som skett, för korrespondens med byggmästaren, fördelning av kostnaderna och virkets framskaffande. Sedan såvida var kommet, fortsätter han, var det mesta till bygget gjort och man borde tänka på hur många olägenheter som kunde förebyggas i framtiden. ”Jag tror åtminstone att förstärkningen på den gamla (kyrkan) bliver kostsammare, men om den iden följes så får vi ändock en liten, låg och sönderlappad kyrka, som aldrig kan hava bestånd längre än Mosjöbos gravhus har bestånd, som nu stödjer koret från att ramla omkull. Gravhusets längre eller kortare bestånd är en sak som varken rörer mig eller församlingen utan får ankomma på herrskapets eget behag, om de vilja hålla sin grav vid makt eller låta den förfalla. Men kyrkan bör vara fri från stank och osund lukt, som kan förorsaka farsot och sjukdomar.” Härefter hänvisar han till sitt och löjtnant Kuylenstiernas löften om bidrag, liksom till sitt eget löfte att hålla byggmästaren med säng och husrum jämte mat och dricka utan att församlingen behövde göra något sammanskott. Talmannen slutar sin dictamen med dessa ord: ”Men mine käre vänner och medbröder betänker att jag härmed icke söker den allra minsta min egen förmån utan hoppas att det skall vara till Guds ära och församlingens heder och nytta nu och i framtiden. Jag beder Eder nu för Edert och våra efterkommandes väl bliva vid det enhälliga beslut som gjordes på sockenstämma 1768 och låt i Herrans namn bliva vid det som beslutat blivit utan både syn och onödiga kostnader. Men i den händelse att någon skulle påstå laga syn, vill jag mig därtill begiva (d.v.s. låta vara) med det förbehåll, att den måtte ske med det allra första till vinnande av tiden på det att vårt sköna timmer icke må skadas. Men skulle mig bli fönekat bägge dessa givna förslag, då utber jag mig strax få anmäla denna sak hos Biskopen och Konsistorium och emellertid varken byggnad eller reparation företages innan Biskopens yttrande kommer.”

När sockenborna åter samlades på våren 1771 kom saken icke längre, och Joseph Hansson fann nu för gott att hänskjuta hela byggnadsfrågan till biskop och konsistorium. I inlaga den 14 maj 1771 hänvisade han till sin ”dictamen ad protocollum”, framhöll att stämman beslutat nybygge och anhöll om konsistoriets gunstiga biträde, så att verkställighet kunde följa på ett så kristligt beslut och förehavande. Både han och församlingen frikallade prosten Kjerrulf från all möda och besvär härmed under hänvisning till hans ålderdom. Aldrig hade de dragit i tvivelsmål hans goda avsikt och berömliga vilja och välmening, och med kärlek och högaktning hade de upptagit att han avsagt sig befattningen med kyrkbygget.

Konsistoriet inhämtade nu prostens och församlingens yttrande, varjämte ytterligare skriftväxling ägde rum med inlagor å båda håll. Åtskilligt som tidigare anförts blev nu givetvis upprepat. Men ett nytt argument tillkom, fråga om kollekt till kyrkans nybyggnad, och det var detta som till slut synes ha lett till en lösning i enighetens tecken.

Sockenstämmans uttalande var ett försvar för reparationsarbetet men innebar samtidigt att man gick med på nybyggnad om kollekt erhölles och kyrkan byggdes på den gamla platsen. Prosten medgav i en senare förklaring, att ett hastigt påstående om nybyggnad väl tidigare gjorts, men att ingen allmän överenskommelse härom träffats. Man får också veta att talmannen själv tillkallat en byggmästare från Småland för kyrkans besiktigande, men att denne uttalat sig på ett sådant sätt, att man ej kunde ha förtroende för honom; han hade sagt ett ute på kyrkplatsen och ett annat när han kommit in i talmannens hus. Prosten hade skrivit efter en god och känd byggmästare och så hade mäster Fejl besiktigat kyrkan. Efteråt hade talmannen kommit till prosten och begärt att få framställa sin tanke om kyrkan för församlingen. Sedan skulle han ej nämna ett ord mer härom utan låta församlingen göra som den ville med kyrkan. Detta hade han gjort ”med mycken saktmodighet” och prosten hade i lika måtto besvarat honom. Prosten sade sig ej vara emot församlingens sista utlåtande i byggnadsfrågan, om talmannen kunde utverka kollekt för en kyrka, som efter förnuftigt folks samt en förståndig byggmästares omdöme vore ansedd som ”fast och behållen”, allenast den i tid förvarades. Men att styrka församlingen att bygga ny kyrka på den av talmannen föreslagna tomten kunde han inte. Han förklarade sig nu nöjd med att saken dragits inför oväldig och upplyst domstol. Själv toge han gärna rättelse och trodde att talmannen vore lika sinnad. Slutet skulle dock bli gott.

Talmannen sade sig visserligen ha en del anmärkningar mot protokollets avfattning men ville hålla sig till huvudsaken, ”helst som Herr Prosten är en gammal hedersman, min vän, min bytesbroder, min själasörjare och icke min fiende”. Han utvecklade sedan sin mening om beslutets tolkning, vidhöll att han i prostens ställe fått i uppdrag att ordna byggnadsfrågan och undrade ånyo, om det kunde vara fördelaktigare att i en skogsbygd lappa en liten, gammal och sönderhuggen kyrka än att bygga en ny. Han kunde ej begripa varför prosten vore emot detta. ”Det synes som han skulle hava i sinnet att göra en lag av sin egen vilja, vilken ingen bort understå sig klandra. . . när vi fått en annan kyrkoherde hade kyrkan ändock inom tjugo år visst skolat ombyggas.” Han slutade med att berätta, att han redan i bondeståndet anmält kollekten och att han även skulle rekommendera den i övriga stånd.

Konsistoriet översände talmannens yttrande till prosten och utlät sig därvid den 30 oktober 1771 sålunda: Som konsistoriet ej kunde finna annat än att Mossebo församling förenat sig i beslut att ånyo uppbygga sin förfallna kyrka samt därtill även gjort början med nödiga materialers anskaffande och talmannen redan skall utverkat tvenne kollekter för denna byggnad samt dessutom lovat att bidraga med egna medel därtill, så bleve nu intet annat för Herr Prosten än att se till att denna kyrkobyggnad bleve med det första företagen på det sätt och efter den plan församlingen med talmannen förenat sig om.

Med anledning härav skrev prosten Kjerrulf den 16 november till konsistoriet att, ehuru han kunde ha åtskilligt att påminna, saknade han böjelse för långvariga trätor. Hellre ville han eftergiva rätten än fullfölja den. Med villighet och lydnad skulle han följa sina förmäns råd. Komme talmannen överens med löjtnant Kuylenstierna om gravhuset, med den övriga församlingen om tornet och den fattiga delen av allmogen med onödig kyrkobyggnad i hårda år ej bleve betungad utan hulpen och lättad genom kollekt eller genom talmannens egna medel, bleve dock på något sätt ändamålet vunnet, trätan skild och förtrolighet vunnen på alla sidor. Konsistoriet beslöt översända en avskrift av detta yttrande till Joseph Hansson, på det att han därav måtte inhämta, huruledes tvisten angående Mossebo kyrkas nybyggnad blivit efter både Consistorii och talemannens önskan i vänlighet bilagd.

Redan den 9 januari 1772 medgav Kungl. Maj:t, uppå Riksens Ständers underdåniga anhållan, att tvenne ovillkorliga kollekter samma år finge upptagas i hela riket till Mossebo kyrkas å nyo uppbyggande. Ständerna hade framhållit att sockenkyrkan befunne sig uti ett så bristfälligt tillstånd att den snart vore alldeles obrukbar och att församlingen i anseende till tryckande fattigdom utan publikt understöd ej förmådde bygga ny kyrka.

Talmannen Joseph Hansson hade nått sitt mål. Den nya kyrkan restes på den gamlas plats, en rymlig och vacker byggnad som står än i denna dag. Om kyrkbygget berättar en i kyrkan uppsatt tavla:
”År 1773 tå Konung Gustaf den III til hela landets glädje spiran förde Generalmajoren samt Riddaren af Kungl. Maj:ts Sverds Orden Baron Swen Cederström war Länets Höfdinge Doctor Eric Lamberg Stiftets Biskop och Magister Mårten Kierrulf Härads Probst och Församlingens Herde samt Johan Bouchman Cominister Taleman Joseph Hansson Mosiöebo Kyrkas Föreståndare samt thess byggnings och prydnads befordrare blef thenna Mosiöebo Kyrko bygd af Anders Hammarberg. Målad 1774 af Johan Christopher Weisstern.”

För nutiden framstår Joseph Hanssons iver att genomdriva nybygget som en riktig åtgärd: när han påstår att den gamla kyrkan ändå komme att ombyggas i en nära framtid måste vi ge honom rätt. Säkerligen hade kyrkan blivit otillräcklig, om inte förr så under nästa århundrade, och man bör vara tacksam för att kyrkbygget inte uppsköts till en tid, då nya tempel restes så gott som på löpande band.

Emellertid kräver rättvisan att man – i den mån så är möjligt efter tvåhundra år – söker förklara det motstånd, som prosten Kjerrulf så envist reste mot kyrkbygget. Vanligen var det prästerna som önskade större och rymligare tempel och sökte förmå församlingarna att besluta härom. Men prosten talade sig varm för den gamla kyrkan och han fick en erfaren byggmästares vitsord på att den inte hade tjänat ut.

Att prostens ålder skulle vara orsaken till hans ovillighet att engagera sig i ett nybygge kan knappast ha varit avgörande. Han var vid denna tid en några och sextio års man och talmannen, som gärna framhöll prostens ålderdom, blott några år yngre. Ej heller torde man kunna utgå från att han drivits av några antikvariska intressen. Mest sannolikt synes vara, att hans motstånd bottnade i en naturlig reaktion mot ett arbete, som, utan att vara behövligt, skulle betunga den lilla församlingen. När möjlighet yppades att genom kollekt bespara församlingen dryga utgifter, bedömde han saken på ett annat sätt (”den fattiga delen av allmogen med onödig kyrkobyggnad i hård tid ej bliva betungad utan hulpen och lättad”.)

Men även om man tror sig ha funnit en förklaring till prostens handlingssätt, går det inte att av protokollen få en klar bild av församlingens inställning. Omröstning synes blott ha förekommit vid en stämma före 1768. Att olika meningar sedermera yppats framgår emellertid av protokollen. Böndernas väntade opposition mot nybygge kom troligen av sig inför Joseph Hanssons auktoritet och löften. Visserligen talade han om ”sina bönder” liksom han varit herreman, men han hade utgått ur deras led och var officiellt en av dem. Sannolikt skedde här en omsvängning, hur omfattande går ej att utreda.

Kollektens betydelse i sammanhanget ger oss emellertid anledning att närmare skärskåda beslutet härom. Anhopningen av kollekter till kyrkbyggen hade resulterat i ett särskilt Kungl. brev den 22 mars 1759, då vissa villkor uppställdes för kollekts erhållande. Syn eller besiktning skulle hållas på kyrka och ritningar till nybyggnad eller förbättring uppgöras. Orsaken härtill var, att församlingarna ofta försummade kyrkornas underhåll och sedan genom kollekt sökte överföra det ekonomiska ansvaret på andra församlingar. Det krävdes att underhållet ej blivit eftersatt. Åtskilliga kollektframställningar blevo också avslagna eller återförvisade, och i ett nytt brev den 28 augusti 1764 hade vikten av att föreskrifterna följdes framhållits.

Hur var det beträffande Mossebo? Som vi nyss erfarit hade talmannen förklarat att han anmält kollekten i bondeståndet och även skulle rekommendera den i övriga stånd. Det skulle vara intressant att veta, vad han sagt eller skrivit och vilka handlingar han bifogat. Tyvärr måste vi nöja oss med den framställning från Ständerna, som låg till grund för kollektbeslutet. Den är avfattad den 17 december 1771 och lyder så:
”Vid övervägande av den framställning som hos Riksens Ständer invånarne i Mossebo socken Kinds härad och Älvsborgs län genom deras riksdagsfullmäktig, Bondeståndets taleman Joseph Hansson ingivits att för nästkommande år 1772 över hela riket undfå tvenne ovillkorliga kollekter till berörde Mossebo sockenkyrkas uppbyggande ånyo hade Riksens Ständer inhämtat: det församlingens invånare för flere år tillbaka varit omtänkte, att deras sockne kyrka, som redan i de katolska tiderna blivit anlagd, ånyo uppbygga och enligt Consistorii i Göteborg tillstånd på annan inom kyrkomuren därtill utsedd plan förflytta; samt att den gamla uti ett ganska bristfälligt och snart alldeles obrukbart tillstånd sig nu befinner. Men att denna församling, som endast består av 12,5 hela hemman, i anseende till tryckande fattigdom utan publikt understöd sådant ej förmår åstadkomma. Och anhålla altdärföre hos Eders Kungl. Maj :t, Riksens Ständer nu underdånigast att de begärda tvenne ovillkorliga kollekter för nästkommande år 1772 över hela riket till denna Mossebo kyrkas ånyo uppbyggande i nåder bevilja och till behörig verkställighet befordra låta. . .”

Framställningen är underskriven av lantmarskalken för adeln och för övriga stånd av resp. talmän, för bondeståndet av Joseph Hansson.

Ingen upplysning finns att syn hållits på kyrkan, som cirkulärbrevet 1759 föreskrev.
Den av prosten föranstaltade besiktningen visade att kyrkan icke behövde nybyggas; att Ständerna skulle känt till detta förhållande är inte sannolikt. En ritning måste ha funnits men någon remiss till Överintendentsämbetet för granskning därav omtalas ej. Man måste alltså få det intrycket, att ifråga om Mossebo har man inte varit så noga med att följa föreskrifterna. När ansökan om kollekt för Vallda kyrka i Halland gjordes 1773 avslogs denna under motivering att ritning ej blivit översedd och att ej heller behörig syn hållits enligt 1759 års cirkulär. Även om den politiska situationen efter 1772 förändrats fanns inte anledning att i sak bedöma kollektframställningarna olika.

Kollektbeslutet bör ses som ett utslag av den maktpolitik, som frihetstiden inte var främmande för. Bakom beslutet skönjer man Joseph Hansson, och han handlade väl inte annorlunda än många andra riksdagsmän, som önskade tillgodose lokala intressen. Att frånkänna honom ideella motiv vore säkerligen oriktigt. Men när han förmenade att ”han icke sökte den allra minsta sin egen förmån”, bör man nog inte ta honom alldeles på orden. Förspelet till kyrkbygget var en lång maktkamp och det blev för honom en prestigesak att föra den till ett slut, som stod i överensstämmelse med den mening han förfäktade.

Källor och noter
Tranemo och Mossebo kyrkoarkiv, Göteborgs Landsarkiv
Kyrkoräkenskaper Mossebo L I:1 och uppgifter om kyrkan i Tranemo C 1.
Sockenstämmoprotokoll Tranemo K I:1.
Göteborgs domkapitels arkiv, Göteborgs Landsarkiv
Protokoll 1771 och handlingar till samma protokoll. Kungl. brev 1771-1779.
Riksarkivet
Riksens Ständers Bref uti Inrikes Civile ärenden 1771-1772.
I övrigt ha genomgåtts Bondeståndets protokoll, diarier m.m., dock med negativt resultat.

Om kyrkoherden Mårten KjerruIf se Skarstedt, Göteborgs stifts herdaminne. Uppgifter om Joseph Hansson hämtade ur Svenska män och kvinnor. Professor Sten Carlsson i Uppsala förbereder en biografi över Joseph Hansson för Svenskt biografiskt lexikon.

I stämmoprotokollen omnämnde löjtnant Kuylenstierna torde vara identisk med Johan Kuylenstierna till Mossebo, f. 1698, d. 1795 på Gammalsjö i Kalv och begravd i Mossebo kyrka (Elgenstierna, Svenska adelns ättartavlor.) Kapten Grubbe var sannolikt Carl Christoffer G. på Segloraberg i Seglora, f. 1735 d. 1793 (Elgenstierna).
Byggmästaren Johan Feigel, f. 1702, d. 1771, bosatt i Göteborg, där han ägde hus och gård på den s.k. Stampen. Han har byggt Dragsmarks kyrka i Bohuslän och utfört arbeten i andra kyrkor.

¹ Silvermynt.