Författare: Lars Rydh

Artikel ur ”Kindsforskaren” Nr.3 – 2002 Årg.13 Sid.8-9

Innan Erik Rosenius blev kyrkoherde i Sexdrega 1709, var han bataljonspredikant vid Älvsborgs regemente och hade som boställe Tokarp i Blidsberg. Här föddes 1708 hans och makan Anna Wekanders andre son Sven. Efter studier i faderns privatskola i Sexdrega kom han som 13-åring till gymnasiet i Göteborg. I denna stad hörde han komminister Andreas Hilleströms pietistiskt färgade förkunnelse, vilken kom att få avgörande betydelse för Sven Roséns livsinställning.

1726 blev Sven Rosén student i Uppsala. Meningen var att han skulle bli präst men han började med språkstudier. Som informator hos friherre Stael von Holstein kom han i kontakt med pietistiska kretsar. Sven Rosén daterar sin omvändelse till den 5 december 1729.

Första tiden i Uppsala hade han enligt tidens sed peruk och värja och deltog i en del studentikosa upptåg. Efter omvändelsen kallar han denna period för ”sin blindhets och ovetenhets tid.” Hos von Holstein fick Sven hålla husandakter. I Stockholm hörde han predikanten Tolstadius pietistiska förkunnelse. Den ortodoxe fadern i Sexdrega försökte förgäves få sonen på andra vägar och hans mor varnade honom för ”pietisteri” och svärmande.” Sven Rosén anslöt sig till det pietistiska botgörarsällskapet Gråkoltarna. Men när myndigheterna ingrep mot dessa, reste han till Riga och tog kontakt med herrnhutarna där. Så småningom återkom han till hemlandet och var i Sexdrega 1732. Han hade då inte besökt föräldrahemmet på sex år.

Av biskop Erik Benzelius fick Rosén tillstånd att predika den 3:e och 4:e böndagen i Sexdrega kyrka. En tid tjänstgjorde han för sin sjuke fader. Han for också runt och predikade ”i tolv kyrkor” – ett slags mission i hembygden. Sven var också en tid informator hos sin morbror kyrkoherde Arvid Lindman i Mjöbäck. En själsfrände till Sven Rosén var överste Isendorf i Örby några mil från Sexdrega. Denne hade varit fånge i Ryssland och där kommit i kontakt med pietismen. Översten understödde Sven Roséns verksamhet.

1734 kom ett förbud för Rosén att predika från biskop Benzelius. Roséns renlärighet hade tidigare ifrågasatts vid förhör hos biskopen. Hans venia ansågs överskriden i och med att han i tal och skrift försökt att sprida pietismens idéer. De sjukbesök han gjort betraktades som maskerade konventiklar, vilka ju var i lag förbjudna. Rosén reste åter till Uppsala men hans studier blev inte så långvariga. Med anledning av tryckandet av en teologisk skrift blev han av universitetets rektor förbjuden att tjänstgöra som informator. Utan denna möjlighet var han i praktiken förvisad från universitetet. Han anslöt sig till den fria församlingen Mommas hus, som kritiserade statskyrkosystemet. Man krävde också individuell religionsfrihet. Rosén anklagades efterhand för att både muntligen och skriftligen ha utspritt ”sina irriga och skadeliga satser.” Man kunde inte ostraffat förkasta barndopet, tala om ogudaktiga präster och ”munkristna” och uttrycka tankar, som stred mot kyrkans försoningslära.

Mot Rosén inleddes en långdragen process och Svea Hovrätt dömde honom slutligen till landsförvisning. I utslaget hette det: ”Studenten Sven Rosén skall alltså sig till näpst och andra till varnagel ofördröjligen ur riket förvisas.” Han var ”utan frihet att återkomma med mindre han med Guds nåd sig ifrån villfarelsen rättar.”

Efter en tid på Kastenhofs fängelse sattes Sven Rosén den 3 mars 1741 på fångskjuts. I varje stad på vägen söderut mötte trosfränder upp. Ibland stannade man och Rosén fick predika! Bevakningen tycks ha varit ganska mild. I Jönköping fick han träffa sin mor Anna Wekander, som rest dit för att ta avsked av sin son. Han vägrade att ta emot de pengar, som modern ville ge honom.

I Malmö förpassades Rosén ur riket och sattes på en båt till Danmark. Han var passlös på väg till Köpenhamn. Myndigheterna hade vägrat att utfärda pass för honom. En passlös riskerade att bli tagen och tvångskommenderad till militärtjänst i Danmark. Men Rosén undslapp passvisitering och kom från Danmark vidare till Tyskland. Efter några år bland herrnhutare här for han till England och sammanträffade med bröderna Wesley. Rosén hade planer på att bli missionär och resa till Kina men avråddes av sina vänner.

1746 skrev Sven Rosén till Svea Hovrätt och redogjorde för sin lärouppfattning gällande de punkter, som han dömts för. Det hade funnits möjlighet för honom att återvända till Sverige. Myndigheterna var emellertid tveksamma och ville ha bevis för att Rosén ändrat sin lärosyn. Men han vände hemlandet ryggen, när möjlighet gavs att resa till Amerika som diakon för herrnhutarna. På resan träffade han sin blivande hustru Anna Margareta Riethin. Den 28 december 1746 ankom man till nedre Delaware. Floden var fylld av ismassor och man tog landvägen över Philadelphia till Bethlehem, dit man kom i mitten av januari. Färden gick förbi de forna svenskbygderna med namn som Tom, Mölndal och Nya Vasa.

Som diakon för Brödraförsamlingen fick Rosén ett vidsträckt arbetsfält. Ibland träffade han utvandrade svenskar och fick predika på både svenska och engelska. Han slog sig ner i Emmaus (Macungi) i Pennsylvania. Redan 1750 satte döden punkt för hans verksamhet. I Behtlehem c:a 100 km norr om Philadelphia fick han sin grav. På den lilla kyrkogården restes en enkel sten med inskriften:

SV. ROSEEN
NAT.D. 17 Oct. 1708
DEN.D. 4 dec. 1750

(nat. = natus, född
den. = denatus, död)

Prästen Israel Acrelius utgav 1759 ”Beskrivning om de svenska församlingarnas forna och nuvarande tillstånd uti det så kallade Nya Sverige”. I denna bok omnämns Sven Rosén ”ifrån Göteborg landsförvist 1740 för sine pietistiske villfarelser och sedan dragen till Zinzendorfs anhang.” En minnesruna över Sven Rosén finns bevarad i Brödraförsamlingens arkiv i Bethlehem i Pennsylvania. (The Archieves of the Moravian Church at Bethlehem) Herrnhutarna lade stor vikt vid att bevara personhistoriska uppgifter.

I mars 1751 kom underrättelsen om Sven Rosén bortgång till Sverige. Länge levde hans minne i de kretsar, som stått honom nära. Han kom att gå till kyrkohistorien som en ädel religiös personlighet. Rosen var den förste i Sverige, som principiellt förordade religionsfrihet. Han blev dess martyr.