Efter inspelningar med Stig Svedberg född 1920, Dalstorp.
Vissa tillägg av Jan ”Janabo” Johansson, Dalstorp och Hans Claesson, Nittorp.
Samtalet hölls i januari 1999.
Jan ”Janabo” Johansson intervjuade.

Min farfar Emil arbetade till en början hos Junkell i Genhöve, nuvarande Ljungsarps verkstad.
Han bodde på Lövåsen i Ljungsarp.
Senare flyttade han till Dalstorp och startade en egen bleckplåtsfirma i ett hus som numera går under namnet hemvärnsgården.
Många var de, som startade egna bleckplåtsverkstäder i Dalstorp med omnejd under 1910-talet, även farfars bror och ett syskonbarn tillverkade mjölkhinkar i Dalstorp.
Konkurrensen var hård.

Farfars kåk var rödmålad och innehöll både en liten bostad och en liten fabrik.
När han dog så flyttade istället min far in med sin familj och tog även över den lilla fabriken.
Precis när de hade hunnit installera sig så föddes jag.
Lägenheten som vi bodde i var på två rum och kök och som mest bodde vi nio personer där och det var inget ovanligt med det eftersom det var det tidiga trettiotalets hyfsat normala boendestandard.
Min far var sträng.
Han satte oss i arbete på fabriken redan då vi var 6-7år men idag högaktar jag faktiskt honom för det.
Han lärde oss verkligen att arbeta.

Vi tillverkade mest mjölkflaskor och fotogenkannor, till den allra största delen var föremålen rena hantverksprodukterna.
Det enda vi hade till vår hjälp vid tillverkningen var ett fåtal småmaskiner som ”spättlade” upp bottnar.
Utöver det var det mycket knackning med träklubba som gällde.
Far och jag satt i många år och arbetade mitt emot varandra vid lödbordet, där det stod en brännare, lödkolvar och tenn.
I början eldades brännaren med träkol för att senare bytas ut mot en mer modern gasolbrännare.
Från det jag var liten minns jag tre småländska kolare som med jämna mellanrum kom hem till oss med ”kolryssjer”.
De kom körandes med häst och bak på vagnen transporterades en stor ryssja på ungefär 3 kubikmeter.
Denna kol köpte far enbart till att kunna värma upp lödkolvarna med.
Kolen förvarades i ett uthus och vi fick gå dit dagligen för att fylla kol i en medhavd hink som sedan bars in för sitt ändamål till fabriken.
Det var mycket viktigt att vara noggrann vid lödningen.
Säg bara att en mjölkflaska inte var ordentligt lödd i botten – då var den totalt värdelös.
Jag vet inte säkert men det känns som om jag har lött minst 100 000 mjölkflaskor genom åren.
Det var ju bland det första som jag lärde mig och sedan höll jag på med det.
Tenntråden kom i stora rullar, där varje rulle vägde mellan 50-75 kilo, inga lätta grejer men vi bar ändå upp rullarna till vinden som fungerade som lagerlokal.

1953 övertog jag och min bror fabriken som vid det laget hade blivit tillbyggd med 200 kvm.
Tiderna inom branschen var svåra.
Plasten hade kommit ”¦

Vi samarbetade en hel del med Haglunds och även en del med Berglunds, båda dessa företag hemmahörande i Gällstadtrakten.
Vi var alla medlemmar i en lokal hantverksförening.
Alltså träffades vi då och då och vi hade även en del studiecirklar ihop.
Jag minns särskilt den fredagen då jag träffade bröderna Haglund utanför deras fabrik uppe i Rånnaväg.
Jag gav mig för att det var besvärligt att få jobb.
Då sa de: – ”Vi har ju börjat göra kyldiskar till båtar nu efter att ha gjort badrumsskåp i ett par år. Det vore la bättre om ni tog över de grejerna.”
Jag tyckte att det lät som alla tiders.
Men det var ju såklart en kostnadsfråga. – ”Ja, får vi bara ett par tusen för verktygen så kan ni hämta`t. Vi ska hjälpa er att få igång det, hemma hos er.”
Jag åkte hem till brorsan och berättade om erbjudandet och även han blev eld och lågor över det hela.
Redan på måndagen satte vi in Haglundsgrejerna i fabriken.
Vi satte igång med att göra badrumsskåp, av den gamla modellen.
Det fanns bara en typ, med spegel i dörren men både brorsan och jag tänkte att det där måste vi försöka modernisera.
Sedan gick det undan, vi fick lov att bygga om och ut den ursprungliga fabrikslokalen hela sex gånger, 1968 byggde vi en helt ny fabrik, den Svedbergsfabrik som fortfarande är kvar om än utbyggd.
Vi tog fram ett helt nytt badrumsskåp som bestod av två mindre skåp med en sammanhållande spegel i mitten.
Brorsan kom på namnet på det nya skåpet – Nyform.
Det blev en revolution!
Vi gjorde väl ett par hundratusen av dem innan vi förnyade oss igen, nu med ett skåp med skjutspeglar i – Tvilling.
När vi byggde den nya fabriken var det på 2000 kvm, året efter byggdes det ut ytterligare 2000 kvm.
1974 sålde jag min del i företaget och då var fabrikens yta alltså på 4000 kvm.

Ja, utvecklingen har verkligen gått framåt, inte bara i mitt yrkesliv.
Min far var med i Dalstorps föreningshus när det var under uppbyggnad.
I början av 40-talet, precis före jag skulle göra lumpen, var jag liksom några andra vaktmästare där.
Vi skurade bland annat alla golv efter varje enskild dans som hade hållits i huset.
Det hölls även filmkvällar där, med Fritz Hultman som filmvisare.
När han blev inkallad till Värmland lärde han mig hur jag skulle köra filmer för att sedan kunna ta över ansvaret.
Efter bara ett litet tag i den rollen, blev jag själv inkallad.
Till en början låg jag i Banarp utanför Jönköping, senare i Skåne.
Ansvaret för att köra filmen fick mig att under tre helger i rad cykla hem till Dalstorp från Banarp.
Jag fick extra permission för att kunna inställa mig senast klockan 02.00 på söndagsnätterna.
Så jag körde film i Dalstorp på kvällen och cyklade sedan iväg mot Banarp så fort jag bara kunde.
Detta var i augusti och september månad och de har ganska så mörka nätter.
Det var väldigt populärt att gå på bio under krigsåren.
En av kvällarna kom det en hel lastbil körd med gengas, full med Unnarydsbor för att titta på kvällens film.
Jag frågade lastbilschauffören om han möjligen kunde vänta med hemresan till det att jag hade gjort i ordning det sista efter filmvisningen.
Han var hygglig nog att vänta till 22.00 och låta mig och min cykel få åka med i lastbilen till Unnaryd.
Sedan cyklade jag till Banarp därifrån, tacksam för en avkortad väg.
Det hela är inget som jag skulle kunna tänka mig att göra idag men då kändes det självklart.

1946 köpte jag det hus som är byggt 1939 och som jag fortfarande bor kvar i.
Jag råkade stöta på dåvarande husägaren nere på fiket (som numera och sedan många år tillbaka är blomsterhandel i Dalstorp).
Han berättade att han skulle flytta ifrån samhället och hade tänkt att hans hus vore något för mig.
Jag var 26 år och bodde fortfarande kvar i föräldrahemmet. – ”Du jobbar ju nere hos din pappa, skulle inte det vara bra att ha ett eget hus där i närheten?”
Jag berättade om erbjudandet för far så snart jag kom hem.
Han tyckte att det verkade vara en bra idé. – ”Vi går upp och tittar på det!”
Farsan frågade vad priset var och när han hörde 25 000 kronor så sa han att han tyckte att det lät bra.
Det hela hände på en gång och bara en liten stund efter vårt möte på fiket tog jag i hand med säljaren om köp av huset, det hade blivit affär.
Detta hände alltså samma dag.
På kvällen cyklade jag till Stina i Torsbo som jag sällskapade med och berättade, lite chockerande, att jag hade köpt ett hus.
Det hela gick bra och i juni samma år, gifte vi oss.

Ett tag sålde jag bilar, Renault 4 CV.
Jag och min kollega köpte bilarna från en försäljare i Falköping men vi hämtade även många bilar nere i Malmö.
Vid ett tillfälle hade jag en kund som ville följa med för att hämta sin nybeställda bil.
Då bilen var hämtad och vi skulle åka hem, körde jag den splitternya bilen med kunden i passagerarsätet.
Fabriksnya bilar skulle köras in, som det hette.
De första 50 milen fick man inte överstiga en hastighet av 40 km/tim.
Kunden såg ingenting av det landskap som vi körde förbi, lyfte inte blicken från hastighetsmätaren.
Han var livrädd för att jag skulle köra för fort.
Det är skillnad mot dagens bilar som vi bara sätter oss i och kör iväg med men vi sålde ganska många bilar då, åren efter kriget.
Utbudet var dock begränsat och handlade oftast om antingen Renault eller Wolkswagen.
Även det, stor skillnad mot dagens valmöjligheter.

Jag har spelat en hel del bandy på naturis i Dalstorp.
Det var seriespel som gällde och matcherna var oftast förlagda till söndagar.
På så vis var det många söndagar som man fick gå upp riktigt tidigt för att se om det fanns is nog till att spela på och hur mycket snö man hade till att skotta.
Den tänkta matchisen fick aldrig frestas med något fordon, att skotta med hjälp av en skopa på det viset var därför aldrig att tänka på, istället hittade vi på ett alldeles eget snöskottningssätt.
Erik Halldén hade åkeri på den tiden och därmed tillgång till rejäla fordon.
Vi satte en talja uppe vid ett ställe som vi kallade för Storkes, på fastmark nära isen och förband den med Eriks skopa som vi fäste en vajer i.
Han backade sedan 100 meter och då sköt vi andra spelare ut skopan på sjön, så långt det gick medan Erik körde framåt och tog med sig snön in till fastmark.
Detta upprepade vi sedan tills vi fick en hel, avskottad plan.
Det skrevs till och med om detta skottningssätt i en Stockholmstidning.
Det var inte så dumt!

Det var många slitiga stunder för att kunna spela men det övervägdes av allt det roliga vi fick genom bandyn.
När så småningom ändå ishockeyn tog över, slutade jag att spela.
Jag var belåten med mina år som idrottslig utövare men intresserade mig mycket för Dalstorps hockey, bland annat genom att sitta med i styrelsen för Dalstorps idrottsförening.
Det inträffade en hel del stora hockeydagar med besök av bland annat Elfsborgs hockeyklubb, som de hette då.
Men även med den konstfrusna banan var det mycket jobb.
Det var för utsedda personer att ge sig ut varje natt det var minusgrader för att spola.
Vissa matcher var det mer vattenpolo än ishockey, men spelade, det gjorde de.

När kontakter knöts med Nittorp om en eventuell sammanslagning vad gällde hockeyn, var jag av en säker åsikt.
Jag tyckte att vi skulle gå med i en sammanslagning.
Vi i Dalstorp hade så mycket annat, däribland bordtennisen som det gick mycket bra för.
För att bedriva en bra verksamhet behövs det folk som kan, vill och har möjlighet att ta hand om den.
Så är det i ett företag och så är det även i en idrottsklubb.
Vi hade fullt upp med att få våra pågående verksamheter riktigt bra.
Nittorp hade en mycket drivande och stark man i ordförande Georg Johansson.
Han hade stora men upplyftande planer för bland annat ishockeyn i bygden.
Detta till trots, påminde den faktiska övergångens diskussioner nästintill om Franska revolutionen.
Det hela upprörde verkligen många Dalstorpsbor och det fanns de som grät, av ilska och frustration.
Men med facit i hand så var övergången ändå det bästa.

Jag kom med i den gemensamma isbaneföreningen som vice ordförande.
Precis vid sammanslagningen av våra ishockeyklubbar, skulle Dalstorps kommun gå över till Tranemo för att bli en enda stor kommun.
Vi hade då turen att bli frikostigt satsade på, genom ett bidrag till en ishall på vad jag tror 800 000 kronor.
Dalstorps kommun hade pengar kvar i botten på sin kista och de ansvariga resonerade väl som så, att hellre satsa pengarna på hemmaplan än att låta de överföras till stora Tranemo.
Där fanns det ju inga garantier för pengarnas användande.
Bidraget från Dalstorps kommun blev alltså startskottet till Nittorps ishall.
Utöver bidraget visade det sig snart att de flesta skogsägare med anknytning till Nittorp var beredda att skänka virke till själva byggandet mot andelsbevis.
Georg var oerhört dynamisk och en riktig idéspruta.
Han lade bland annat fram idén om att ordna någon form av övernattning i samband med ishallen.
På det viset skulle man kunna erbjuda lägerverksamhet.
Tyvärr omkom Georg i en tragisk flygkrasch.
Vi var många som stod totalt handlingsförlamade en lång tid efter olyckan.
Georgs död var en fruktansvärd förlust för familjen men även för hela Nittorp och rent av hela bygden här omkring.
Jag fick ta över ordförandeskapet i Nittorp.
När orken återfann sig, förverkligade vi Georgs planer om en förläggning.
Nittorpsbornas inställning till det ideella arbetet vad gäller ishallen är inte jämförbar.
De var och är suveräna!
Man kan inte ens föreställa sig någon annan ort där samhällsinvånarna har lagt ner så mycket arbete som de har gjort på sin ishall.
De så gott som gifte sig med den.
Det var inte tal om att göra någon enstaka timma här och där.
När vi fått förläggningen färdig förberedde jag mig på ett kommande möte angående anskaffandet av inventarier genom att kontakta min snickerihyresgäst i de gamla Svedbergslokalerna.
Jag frågade om han på något sätt kunde hjälpa oss med tillverkning av sängar.
Det kunde han.
Han lånade gärna ut sina maskiner till oss och visade hur de skulle användas.
Med den hjälpen, tillverkade jag och Hans Claesson i Nittorp 28 stycken våningssängar.
Vi gjorde monteringsbara sängdelar i snickeriet i Dalstorp och sedan skruvade vi ihop dem på plats uppe på förläggningen i Nittorp.
Det var roligt!
Det har varit många gäster som har legat i de sängarna genom åren.
En del av dem har blivit riktigt kända, bland annat Daniel Alfredsson som numera spelar i NHL.
Han var i Nittorp på ungdomsläger.

Det händer saker hela tiden.
Utvecklingen går stadigt framåt.
Vad gäller mitt företag är det nog inte många som får vara med om att se en sådan enorm utveckling.
Från att själv ha suttit och lött ihop mjölkkannor till att numera se på när företaget omsätter miljoner på badrumsinredning.
Det är svårt att sätta ord på.
Själva bleckplåtsarbetet är det inte längre så många som kan.
Jag upprätthåller det hela lite grand då det händer att jag och en god vän i Marbäck går samman och tillverkar hinkar.
Men numera är det ju bara för skoj skull”¦

Nedtecknat av Petra Annerdahlen.