Efter samtal med Stig Rylander född 1925 i Kalsebo, Uddebo.
Samtalen hölls i september 2007.

När små barn nattas på kvällen är det vanligt att de får berättat en saga för sig av mamma eller pappa.
Så var det även i mitt hem, då jag var barn.
Det var pappa som läste för mig och han läste ofta ur ”Odhners svenska historia” en bok som han hade fått när han gick i skolan i Ambjörnarp.
Pappa hade ett enormt historieintresse och det smittade verkligen av sig till mig och innebar att jag redan som 7 åring kunde det mesta om Sveriges historia, allra mest gällande hembygden.
Intresset innebar många bra stunder mellan pappa och mig, även sedan jag uppnått vuxen ålder.
Vår första gemensamma resa till landsarkivet i Göteborg gjorde vi 1947.
Där satt vi då en hel dag och läste om framför allt Tranemos och Ambjörnarps socknar.
Jag har genom åren samlat på mig, inte mindre än drygt trettio pärmar, fulla av noteringar från bygderna häromkring.

Min pappa var snickare och var också den som byggde mitt barndomshem.
Huset har jag kvar än idag fast numera fungerar det som fritidsboende.
Far var även med och byggde skolorna i både Uddebo och Strömsfors.
Han hade en liten snickerifirma tillsammans med en gammal skolkamrat och dennes pappa.
När de tog sig an byggnationen av Uddebo skola till en budget av 87 000 kronor var det många Uddebobor som skakade på huvudet och undrade hur några ”bönder från Kalsebo” kunde vara betrodda att bygga denna viktiga byggnad.
Men det visade sig att det gick alldeles utmärkt!
Det blev dessutom pappas livs bästa affär då det efter bokslutet det året visade sig att det fanns hela 3 400 kronor kvar åt var och en av de tre karlarna som ingick i firman.
Under hela byggnadstiden hade de tagit ut en helt vanlig snickarlön, nu fick de igen för sitt arbete.
I den där skolan gick jag sedan, under mina samtliga skolår.

Jag började i skolan i augusti 1932.
Då var det verkligen fart på Uddebo!
Trikåfabriken och Möbelväveriet var navet i samhället.
Sammanlagt jobbade det cirka 250 personer på dessa fabriker.
Det fanns två affärer och en kombinerad café- och lunchrestaurang som bland annat serverade god husmanskost.
Håret klipptes på någon av de två frisersalongerna som fanns.
Utöver detta fanns ett antal mindre företagare och dessutom en författare i John Andersson.
Han cyklade runt i trakterna, samlade materiel och skrev böcker som Boken om Kind och Boken om Mark.

Till varje skoldag skickade mamma med mig en rendiskad vichyvattensflaska med patentkork, fylld med mjölk.
I matpaketet låg alltid tre smörgåsar.
Mamma var duktig i matlagning, mina smörgåsar låg alltid bra till jämfört med de andra kamraternas.
Jag tyckte allra bäst om när pålägget bestod av en fläskbit, toppat med ett stekt ägg.
Då var det kalas!
Varma sommardagar byttes mjölken ut mot saft och kalla vinterdagar togs en termos fylld med chokladmjölk med istället.
Men utsikterna över att själva termosen skulle hålla en hel vinter var inte så stor.
Som liten, lekfull pojke var jag inte alltid så aktsam.
Vägen till och från skolan var ju några kilometer lång och det blev ju så klart både snöbollskastning och knuffar ner i diken under den tiden.
Så jag får nog erkänna att det oftast skedde fler än ett glasbyte i termosen per säsong.

Kalsebo, som var min hemby hade ett relativt rikt barnantal under mina barndomsår.
Min 6 år äldre bror och hans kamrater röjde upp en gammal åker och gjorde det till en fotbollsplan.
De var de som gjorde jobbet men det var mest vi, killarna i min ålder, som några år senare spelade på den allra mest.
Vi spelade till och med matcher mot Uddebo och Strömsfors.
Jag var otroligt idrottsintresserad!
Allra roligast var skidåkning.
När jag var i trettonårsåldern sålde jag jultidningar för att få råd till ett par nya skidor.
Jag fick ihop 15-20 kronor på försäljningen och det räckte precis lagom till ett par skidor.
Senare blev skidutrustningen mer och mer avancerad.
Vi köpte skidorna på Strömqvist cykelaffär i Ambjörnarp.
Det anordnades en hel del skidtävlingar, bland annat i Tranemo, Sexdrega och Sjötofta.
Vi tävlande gick ihop och fyllde en taxi som körde oss till tävlingarna.
Skidorna bands fast på taxitaket.
Det var inte så knussligt.
Jag deltog i många skidtävlingar genom årens lopp men 16 år gammal ställde jag upp i en tävling i Strömsfors som jag aldrig kommer att glömma.
Det fanns Old boys, seniorer och juniorer representerade i olika klasser.
Tävlingen hölls enbart mellan skidåkare från Strömsfors och Uddebo.
Jag tävlade i juniorklassen för Uddebo.
Så fort startskottet hade gått, såg jag inte någon annan än mig själv ute i spåret.
Jag vann, fick faktiskt bättre tid än vinnaren i seniorklassen.
Det var riktigt roligt.
Men så var där en ledare ifrån Strömsfors som kom på att jag egentligen var medlem i Ambjörnarps IF”¦
Det var sant.
Jag och min bror tyckte att de hade en bättre friidrottssektion i Ambjörnarp än i Uddebo och det var anledningen till att vi var med där.
Så tävlingen slutade helt enkelt med att jag blev diskvalificerad.
Men när jag kom till mitt arbete på Konsum dagen efter, överraskade mina arbetskamrater mig med en liten pokal.
Ett härligt minne!

Jag började arbeta som expedit på Konsum 1939.
Det var krigstider och många av Konsums anställda blev inkallade.
Jag fick jobba där jag allra mest behövdes, vilket ofta innebar 3-4 veckors arbete i samma butik, efterföljt av butiksbyte.
Jag pendlade mellan Konsumbutikerna i Uddebo, Strömsfors, Tranemo, Svenljunga, Hillared, Fristad och Frufällan.
För det mesta cyklade jag men till de mer avlägsna orterna åkte jag tåg.
Jag hade även övernattningsmöjligheter på vissa av orterna.
Det blev aldrig långtråkigt och jag arbetade på det viset, fram till 1945.

Parallellt med arbete, bygdehistoria och idrottsutövande höll jag på mycket med musik.

Både mamma och pappa var musikaliska.
Pappa spelade fiol och mamma läste noter och kompade.
Jag blev intresserad och lärde mig av dem och lite av en man som hette Mats Fors.
Han hade hand om musikkåren i Uddebo på den tiden och det visade sig att han hade en trumpet som han inte behövde längre.
Den där trumpeten erbjöd han mig att få låna och gav mig även en hel del tips om hur jag skulle bära mig åt med den.
Trumpetandet var den egentliga början till min musikaliska bana.
En juldagsmorgon ställde min bror och jag upp oss ute på gårdsplan och spelade julpsalmer med våra blåsinstrument.
Vi spelade så starkt och kraftigt så att det hördes rakt över sjön Visen, till Näset i Ambjörnarp.

Det hörde till de flesta småorterna att ha en stationär musikkår.
I Uddebo var det bröderna Claesson som 1890 bestämde sig för att starta en kår.
Då var de bland de första i trakten.
Musikkåren bestod förutom de tre bröderna, av ytterligare tre medlemmar.
Samtliga var blåsare, vilket innebar att de hade en mässingssextett.
När Claessons senare slutade spela, uppstod lite kris men efter ett tag anställdes en musiksergeant från Skillingaryd.
Han visade sig vara mycket duktig, standarden blev bättre än vad den någon gång hade varit.
Han fick även med sig en hel del yngre duktiga Uddebopojkar.
De flesta var anställda på någon av fabrikerna.
Blåsarna utökades med slagmän på både virveltrumma och bastrumma.
De framträdde årligen första maj, körda på ett lastbilsflak.
Dessutom hade de en del spelningar på Uddebos dansbana.
I danspauserna spelade sergeantens bror mandolin och det sägs att denne brodern var alldeles enastående duktig.
Så man får nog säga att musiklivet i Uddebo var rikt, trots avsaknad av kultur/musikskola som det finns nu för tiden.
På den tiden stod det sång på skolschemat och det var också just vad det handlade om – sång.
Någon möjlighet till att få prova olika instrument genom skolan var inte att tänka på.
Det var istället genom personliga kontakter som sådana tillfällen gavs.
Själva musikkåren var kvar till cirka 1970, då titulerade som Kindsblecket, ett samspel mellan Uddebo- och Tranemo musikkår.

Uddebos glansdagar falnade på femtiotalet.
Eiser, dåvarande ägarna till Trikåfabriken, sålde till direktör Palmkvist från Tranemo.
Han gav sig på att börja tillverka täcken, kuddar och sovsäckar.
Det gick inget vidare.
Dt går en historia om direktör Palmkvist om att han ofta brukade gå runt på fabriken, sucka och säga: ”Det är ingen fart här!”
En dag började det brinna i fabriken och en farbror som hette David Gustavsson ska ha sagt: ”Direktörn, idag är det väl bra fart på`t”
Fabriken, en stor träbyggnad i tre våningar brann ner.
Det enda som stod kvar var lagerlokalen och den delen av fabriken som kallades för Dukarväveriet.
Väveriet för dukar låg inhyst i de tegelbyggnaderna, byggda i etage som står kvar än idag.
Där jobbade min faster och jag brukade gå in till henne för att hälsa på ibland efter skolans slut.
Därinne rådde ett förfärligt oväsen av alla dunkande vävar.
Det var svårt att prata.

Jag gjorde min musikaliska debut i Ambjörnarps bygdegård som trumpetare när jag var omkring 15 år.
Inte för att det gick dåligt men snart övergav jag trumpeten till förmån för basen.
Det fanns en kille i Uddebo som hette Holger Hagelin som var jätteduktig på att spela bas och han bidrog starkt till att jag blev nyfiken på det instrumentet.
Ett gäng i samhället, vars basist blivit sjuk och inlagd på Sjögunnarsbo sanatorium, frågade om inte jag kunde ta över efter honom.
Själva basen var ju fortfarande frisk, den fick jag ta över.
Jag övade och tränade och det gick riktigt bra.
Jag hade stor fördel i det att jag kunde läsa noter, vilket var långt ifrån alla musiker som kunde.
Vi spelade dansmusik, mycket jazz och åkte runt på spelningar i bygden.
Vår pianist var en gammal farbror som mest kunde spela klassiskt och han hade lite svårt för att följa med oss andra i den snabbare musiken.
Då började två nya killar i bandet.
En av dem var Bosse Lidén från Svenljunga.
Bosse hade reda på en amatörtävling i Ramnaparken i Borås och tog med mig och den nya gitarristen dit.
Vi vann tävlingen!
Som omdöme efteråt fick vi höra att vi egentligen ansågs vara överkvalificerade, att vi redan var proffs.
Vi fick genom tävlingen, en spelning på Park Hotell i Borås redan dagen efter.
De övriga bandmedlemmarna hemma i Uddebo blev väl inte direkt glada, men vad skulle vi göra?

Ramnaparken, en riktig nöjesmetropol, var ett av de ställen som vi fick spelningar på.
Det var många riktigt kända artister som uppträdde där genom åren.
Publiken satt ner, lyssnade och drack the och åt räksmörgåsar.
Allt gick väldigt fort för oss efter vinsten i tävlingen.
Vi fick enormt många spelningar och uppträdde bland annat på Restaurang Palladium, Folkets Park och i Friggahallen.
På det sistnämnda stället hölls det även dansskola vissa dagar.
Det var en kille som hette Percy som drev stället.
Han var mycket noga med ordningen.
För att få komma in i hans lokaler gällde det att man var välkammad och klädd i nystruken skjorta med slips.
Om det visade sig att någon hade tagit sig en nubbe, åkte han ut direkt.
Han höll sig med vakter som tillhörde Borås bästa brottare.
De byttes åt med att stå i dörröppningen och med att gå runt i lokalen, allt för ordningens skull.
Vi hade även många spelningar på fester av olika slag, bröllop och födelsedagar.
Oftast var de förlagda till helgerna men det förekom en och annan spelning mitt i veckan.

Med bandet i Uddebo hade de kläder vi burit vid spelningarna varit valfria, så länge vi såg välvårdade ut.
Bosse däremot, ordnade enhetliga vita kavajer till alla i bandet, hans pappa var skräddare och den som sydde åt oss.
När karriären sedan på 50-talet hade tagit fart ordentligt, blev vi klädda i riktigt fantasifulla kreationer.
Jag kommer aldrig att glömma en guldlaméutstyrsel, en riktigt häftig klädsel men inget att vara klädd i till vardags, precis.
Vi samarbetade med Boråsföretagen Magni AB och Ärlabolaget.
De försåg oss med kläder och i gengäld stod deras företagsnamn tryckta på våra idolkort.
På det viset var alla inblandade nöjda.

I början kallade vi oss för Bosse Lidéns ensemble, senare blev det Bosse Lidéns orkester.
På femtiotalet räknades vi till ett av de tio bästa dansbanden i Sverige!
Det fanns ytterligare ett Boråsband på den listan samtidigt som vi och vi spelade alla, mest amerikanska schlagers.
Det var verkligen en rolig men intensiv tid.
Jag hade flyttat till Borås och arbetade i brosans firma, Läderbolaget.
Vi saluförde väskor, plånböcker, paraplyer och liknande.
Han hade en affär nere i stan, en uppe på Sjöbo och ett tag även en butik i Jönköping.
Jag hade hand om Sjöbobutiken.
Någon enstaka sommar arbetade jag heltid som musiker och i övrigt var det bra att ha en förstående arbetsgivare i min bror.
Han förstod alltid när jag bad om ledighet till fredag eftermiddagar och även till andra tillfällen.

Det ena ledde till det andra, vi uppträdde i precis hela landet och vi hade även en del spelningar i Norge.
Vid ett tillfälle ställde vi upp i en orkesterdeltävling på Nalen i Stockholm.
Vi var ett av de tre band som kom vidare till finalen i Konserthuset med 1000 personer i publiken.
Jag minns faktiskt inte om vi kom tvåa eller trea men det spelar inte så stor roll, att komma till finalen var det viktigaste.
Den känslan som det innebar att spela i pampiga Konserthuset inför alla dessa åhörare är svårslagen.

Ett annat svårslaget minne är när jag en helt vanlig arbetsdag på Läderbolaget blev uppringd av Bosse Lidén som frågade om inte jag kunde spela med Charlie Norman på kvällen.
Smått chockad, svarade jag ja.
Året var 1945 och det visade sig att Charlies basist hade blivit blixtinkallad till lumpen.
Norman, inbokad på en spelning i Borås på kvällen hade kontaktat Bosse angående sitt problem.
Jag träffade Charlie, som redan då var något av en legend och hans grabbar, för en genomgång på eftermiddagen och samma kväll spelade vi inför publik.
Det gick bra och jag blev erbjuden att följa med dem till Särö utanför Göteborg nästkommande dag för fortsatt arbete.
Jag tackade nej, sa att jag inte kunde lämna allt annat så hastigt men om sanningen ska fram, vågade jag nog inte heller.

Det blev många mil i bil under åren med Bosse Lidéns orkester och en gång bestämde vi oss för att cykla till Gävle istället för att bila.
Det hela blev (kanske lite uträknat) en enorm PR-grej.
Vi följdes av ett enormt stort uppbåd av diverse fotografer och journalister.
Bosse körde trots allt vår turnébil med alla instrumenten.
Bilen var utsmyckad med jätteskyltar med texter som: ”4 av oss cyklar 54 mil till Gävle”. Utöver de för tillfället uppsatta skyltarna, satt som vanligt även Bosse Lidénskyltarna uppe.
Vi började cykla från Borås på måndagsmorgonen och var framme i Gävle på onsdag eftermiddag.
Första och andra dagen cyklade vi 21 mil vardera, sista dagen blev det 12 mil.
Det rapporterades till och med löpande i radion från vår resa.
Den lilla ”reklamkuppen” lyckades verkligen!

Vad gällde vår packning inför spelningarna så var den inte speciellt stor.
Vi hade varsitt instrument, en förstärkare och två mikrofoner.
Dessa mikrofoner fick vi under uppträdandena skicka oss emellan, beroende på var solospelningarna hölls.
Vi serverades alltid kaffe och smörgås av arrangörerna i paus.
Marbäck var det enda stället där det förekom lite alkohol vid pausförtäringen.
Där serverades vi alltid först en kanna med vanligt kaffe och därefter bjöds vi på påtår, då spetsad med kaffegök.
Det var något vi hade lite roligt åt, att i Marbäck var det stående med kaffegök.
Någon större alkoholförtäring blev det trots allt inte heller i Marbäck, då skulle vi inte kunna hålla koncentrationen uppe vid spelningen och det var ju en självklarhet.
Däremot förekom det att de som dansade var något överförfriskade eller att det uppstod mindre slagsmål, trots det, har jag aldrig varit med om att en dans har urartat.
Poliser och ordningsmän var alltid på plats och tog hand om eventuella bråkstakar.

Jag saknade aldrig att själv vara ute för att dansa och roa mig, så som mina jämnåriga var.
Att få spela övervägde allt annat.
Det var bara någon enstaka gång som jag gick på dans, min bror hade lärt mig lite hur jag skulle bete mig och så hade jag ju dessutom varit en flitig dansiakttagare.
En av de där enstaka gångerna, gick jag på dans i Ambjörnarp och där fick jag verkligen fullt upp vad gällde dansandet.
Det var väl så att man som musiker blev lite extra intressant.

Vid en spelning på Folkets Park i Kinna 1949, träffade jag min fru för allra första gången.

Stigs fru Britta berättar:
”Jag var 15 år och nykonfirmerad, förr fick man ju aldrig gå ut och dansa förrän då. Men därefter var det fritt fram. Just den där kvällen gick jag till parken och då spelade Stig där. Han kom fram för att prata med mig men jag blev jätterädd för det fanns gott om flickor som stod och väntade på orkesterkillarna efter deras spelningar och då trodde jag att de där killarna måste vara ena riktiga odågor. Men jag var väl kvar där och pratade med honom en stund i alla fall och sedan gick jag hem, jag bodde alldeles i närheten. Sen träffades vi igen och det blev vi två!”

Det hände att min fru följde med på långväga spelningar men hon har alltid haft fullt upp med idrottande och annat.
Det har varit bra, måste vara jobbigt att vara en musikerhustru utan egna intressen eftersom man tvingas tillbringa så mycket tid ifrån varandra.

Aldrig en gång, ställde vi in en spelning på grund av sjukdom eller av någon annan anledning.
Jag höll mig frisk genom att ofta vara ute och springa de spellediga kvällarna och även genom att bada bastu.

Jag slutade spela med Bosse Lidéns orkester 1965, hade helt enkelt tröttnat på allt åkande.

Det kanske är lätt att tro att jag då skulle få en faslig massa tid över men så blev det inte.
Äntligen kunde jag lägga mer tid på bland annat bygdeforskningen.
Slutade spela förresten”¦
Det var bara själva turnerandet som jag slutade med.
Direkt efter avslutet med Bosse och hans gäng, började jag att spela bas i Fristads orkesterförening.
Där var jag sedan med och spelade till det att jag var drygt 75 år.
Ett tag gick jag även ihop med en annan kille för att spela gammaldans.
Jag blev sugen på att lära mig denna dansform så jag tog med mig min fru till Borås Hembygdsgille där vi lärde oss säkert 25 olika slags variationer på danser.
Att dansa gammaldans är väldigt roligt och dessutom bra motion för kroppen, svetten bara rinner av en.
Jag fick byta skjorta i paus varje danskväll!
Under en annan period spelade jag ihop med en trumslagare och ett par pianister.
Vi blev plötsligt riktigt populära och fick många spelningar på fram för allt Statshotellen i Borås och Ulricehamn.
Vi hette aldrig något speciellt, påannonserades enbart som ”finfin musik”.

Det allra roligaste med musiken har varit själva musicerandet, när vi fick till det så att det svängde sådär fantastiskt bra.
Visst, de kvällar då vi spelade inför riktigt, riktigt mycket folk var ju givetvis inte heller särskilt dumma.
Men det som jag tänker på i första hand är den speciella känsla som en musiker känner när allt blir riktigt hundraprocentigt.
Den känslan är mycket svårslagen!

Nuförtiden nöjer jag mig mestadels med att lyssna och njuta av gamla låtar med Ellington – en man som verkligen kan få fram den där känslan jag menar – att få musik att svänga.

Nedtecknat av Petra Annerdahlen.