Författare: Ulla Hökås

Artikel ur ”Kindsforskaren” Nr.3 – 1997 Årg.8 Sid.8

”Kinds härad i Västergötland är en högt belägen moss- och skogstrakt med utpräglade dalgångar. Tinget var beläget i Svenljunga, den tillsammans med Tranemo största orten idag. – Ortnamnet (1270 Kind) är snarast bildat till kind ”ätt”, ”folkslag”, som använts om folket i en viss bygd och sedan om dess område. ”

Citatet ovan är från 1990-talet och hämtat ur Nationalencyklopedien. Det vittnar i sin korthet om att häradsbegreppet numer mest är av historiskt intresse. Svensk uppslagsbok från 1950-talet är något utförligare. Där kan man inhämta att häradet består av 35 socknar inklusive Svenljunga köping, att arealen uppgår till 2 206,81 km² och att antalet innevånare år 1949 var 28.596 personer. Vidare att häradet också utgör Kinds kontrakt och att det tillsammans med Redväg och Ulricehamns stad bildar en domsaga. Domsagan avskaffades vid årsskiftet 1970 – 1971 medan antalet socknar och kontraktsindelningen består.

Kind är det till ytan största häradet i Älvsborgs län, men befolkningsmässigt mindre gynnat. 1805 hade häradet 19.758 inv., 1865: 31.346, 1880: 32.278. På 1860-talet var Kind länets glesast befolkade härad med 1490 personer per kvadratmil mot i medeltal 2175 person per kvadratmil för hela länet, städerna ej medräknade. År 1904 var folkmängden 13.556 mankön och 14.513 kvinnokön, tillsammans 28.069 personer. Mellan 1904 och 1949 ökade alltså folkmängden bara med drygt 500 personer. Nu när vi närmar oss nästa sekelskifte har Kind 29.277 invånare (1994).

Skogsbevuxet och kargt har Kind tvingat sina inbyggare att tidigt skaffa sig binäringar till jordbruket. Redan på 1500-talet skriver Olaus Magnus om att folket i Kind och Mark är duktiga på att svarva skålar och bägare: ”Där finnas skickligare mästare i svarfning än på något annat ställe inom Nordens landamären.” Skålknallarna var tydligen välkända redan på den tiden.

Vårt härad är av gammalt datum, hur gammalt är det ingen som vet, men 1270 förekommer häradsnamnet i skrift för första gången. Då utgjorde det en del av Vartofta bo, en administrativ enhet, som senare ersattes av län och fögderier. Under 1300-talet hörde häradet tidvis till Danmark, på 1400-talet räknades Kind till Openstens län. I början på 1500-talet överfördes Kind till Örestens län. Dess länsherre, Sten Sture d.y., fann kindborna uppstudsiga och oppositionella, vilket lär ha berott på att krigen med Danmark störde deras handelsförbindelser med grannlandet.

Som gränsbygd drabbades Kind särskilt hårt av de återkommande krigen. Efter det nordiska sjuårskriget på 1560-talet hade ungefär 50 % av gårdarna i Kind nedsatt skatteförmåga. De var öde, brända eller på annat sätt drabbade. Kind var en gränsbygd så länge Halland var danskt, till freden i Roskilde 1658, med de för- och nackdelar det innebar.

Gabriel Djurklou skriver att Kinds ”äldre inbyggare utan tvifvel varit närmare befryndade med finvedingar och hallänningar än med de ofvanskogs boende västgötarne”. De domböcker från början av 1600-talet som han bygger på vittnar både om släktförbindelser och flyttning över gränsen.

Modern forskning visar att det finns en västsvensk region, dit man i det här sammanhanget även räknar Småland, som skiljer sig från övriga delar av Sverige: I Västsverige har fötts fler barn inom äktenskapet men färre ”oäktingar” än i andra delar av Sverige. Självmordsfrekvensen har varit lägre och man har röstat borgerligt. Dessa förhållanden har gällt även under 1900-talet. En förklaring till denna västsvenska särart tror forskarna finns bland annat i den religiösa väckelse som uppstod under 1800-talet.

I Kind predikades en asketisk och sträng lära av komministern i Svenljunga, J. O Hoof.
Hoofianerna tyckte inte om ofrälsta präster och sådant som tydde på flärd och rikedom t.ex. röd färg och knappar i kläderna. John Andersson beskriver i ”Boken om Kind” hur en god hoofian gick klädd: ”Männen voro klädda i sina haktröjor, knäppta ända upp till halsen, de hade knäbyxor och damasker samt grova oblankade skor och kvinnorna voro iförda svarta eller mörkblå koftor av grovt, hemvävt tyg, blårandig kjol, så slät som möjligt och blårandig huvudduk med smala ränder.” Inga gardiner för fönstren och ingen färg på husen fick förekomma.

Hoofianismen kom emellertid att trängas undan av schartauanismen. Dessa båda läror hade vissa gemensamma drag men också skillnader. Hoofianerna godkände lekmän som predikanter, medan schartauanerna framhöll prästernas betydelse. Schartauanismen var fientligt inställd både till arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen, vars intåg därför lär ha fördröjts i Västsverige. Månne nutida kindbor känner igen sig i den här beskrivningen av västsvensk särart?

Andersson, Boken om Kind. 1930
Boger, Då häradsting hölls i Kind, Redväg och Ulricehamn. 1972
Djurklou, Livet i Kinds härad 1-2. 1885
Höjer, Elfsborgs län. En topografisk och statistisk beskrivning. 1882
Olaus Magnus Historia om de nordiska folken.
Ortnamnen i Älvsborgs län.
Petterson, Kinds Härad. 1900
Sverige. Geografisk beskrivning. 1933
Topografiska o. statistiska uppg. om Elfsborgs län 1860.
Västsvensk särart. 1992
Älvsborgs läns kalender 1906.
Österberg, Gränsbygd under krig. 1971