Författare: Lena Ringqvist

Artikel ur ”Kindnytt” Nr.5 – 1992 Årg.1 Sid.7
Ansvarig utgivare: Niclas Jennerteg
Chefredaktör: Niclas Jennerteg

Ett helt livs samling av allt som de flesta skulle slängt på sophögen finns i Ambjörnarp. Precis intill järnvägen ligger museet som folk kommer i busslaster för att se.

Det är Alf Strömqvist och hans fru Ella som har varit flitiga hamstrar och prydligt ordnat allting som bara tänkas kan i de olika rummen i det röda huset. En gång i tiden var det cykelverkstad, men nu är det tillbyggt och omgjort till museum.

Det var dock inte alls tänkt att bli ett museum. Alf hade tänkt ha samlingen för sig själv, att gå och greja med när andan föll på.
-Jag gick och snickrade här i några år. Jag vill gärna reparera och laga grejor, det är roligt. Men så kom en gubbe och fick se samlingen och sa: ”men för jösse namn, har du ett museum här”. Så sprack bubblan och det kom ut bland allmänheten.
Sedan dess har inget varit sig likt på gårdsplanen utanför huset i vilket alla sakerna finns. Stora busslaster med nyfikna människor i alla åldrar kommer, och Alf och Ella visar gärna runt.
-Folk kan gå här i ett par timmar och bara titta, säger Alf.

Här finns allt
De är ett glatt par, skrattar och skojar mycket. Själva bor de inte i Ambjörnarp, utan har en sommarstuga där eftersom museet är öppet om somrarna. De kommer från Tranemo och är där kända som innehavarna av cykelaffären på Storgatan. Deras barn är tredje generationen som driver den.
-Min far kom från Amerika 1913 och öppnade då en cykelverkstad lite längre ner i Ambjörnarp. Sen köpte han det här huset 1927 och flyttade upp cykelverkstaden hit. Så sålde han huset och jag köpte tillbaka det 1980. Det var då jag började samla på fler grejer. Man hinner inte med så mycket sånt under de yrkesverksamma åren.

Vad finns det då att titta på i museet i Ambjörnarp? Jo, där finns – allt. Man kan säga att det som inte finns där gör sig lika bra på soptippen. Alf och Ella har omsorgsfullt tagit tillvara på grejer som kan vara det allra minsta intressanta att titta på. De har organiserat upp sakerna på väggar, hyllor och golv.

Köpte en vind
Många av deras privata saker finns uppställda, såsom gamla foton och tidningsurklipp. Men mest finns där ting från auktioner och loppmarknader. Folk kommer också med gamla grejer de hittar hemma.
-Den här trehjulingen med fyra hjul skulle de kasta, men det tyckte jag var synd så jag tog hit den och reparerade den. Och den här – Alf tar upp en gammal nästintill förmultnad träspade – kom en kvinna hit med. Hon hade hittat den i jorden och var i flera delar. Det var bara att limma ihop den.

På väggarna i de olika rummen hänger i välordnade rader verktyg med några decennier på nacken, likaså tavlor och affischer. På hyllorna och på golvet står smörkärnor, orgelpipor, en gammal matlåda med tillhörande plåt-termos, en skrivmaskin, en noshålsgörare för tjurar, en kassalåda, gardinhållare av glas, klädnypor, telefoner…
-En gång köpte jag en hel vind på auktion. Och en annan gång en halv lagård med plogar och allt möjligt. Men nu har vi nästan slutat med att åka på auktioner och loppmarknader och köpa skulle bli för brötigt. Vi har fyra rum i Tranemo som är fulla med grejer också.
Alf och Ella skrattar gott ihop. Båda två kanske vet att om det dyker upp fler åtråvärda saker skulle ingen av dem tacka nej…

Många minnen
När rummen är genomgångna säger Ella att det finns en övervåning. På vinden finns nästan lika mycket till.
-Där står fars och mors amerikakoffert, säger Alf och pekar på en bastant trälåda.
-Och där står hennes symaskin som hon sydde klänningar med . Vi var sju personer i ett rum och kök och så kom kärringar och provade.
Han suckar, ler och skakar på huvudet.
-Jag har många minnen härifrån.

Alf var inte gammal när han började samla på sig grejer. Han plockar fram två stora träplattor med handtag som man förstår vad det är när han börjar förklara.
-De här bordtennisracketarna snickrade jag till när jag var tio-elva år. Dagböcker från den tiden har jag också kvar. Jag har alltid samlat på saker och det har bara fortsatt på den vägen.

Såsom gammal cykelhandlare är Alf mest stolt över sin cykelsamling. En massa gamla cyklar står uppställda i rad utanför huset, och prydnaderna som alltid prydde framhjulet har han tagit av och satt upp på väggen.
-Det är rena konstverken allihop, tycker han.

Två cyklar är hans allra käraste samlingsföremål – eller rariteter som han kallar dem. En av dem är en Crescent tillverkad i Amerika med bara originaldelar och med träfälgar. Den andra är en något annorlunda cykel från 1893 som Alfred Nobel var med och satsade pengar i.
-Den här säljer jag inte för pengar. Den är femväxlad, man trycker bara på en knapp här på styret så växlar man ner. Och man trampar inte på vanligt sätt, utan bara upp och ner med fötterna hela tiden. Det gjordes 2 000 cyklar och nu finns det kanske tre kvar av dem i Sverige. Den är fantastisk, den är jag glad över, säger Alf med eftertryck i rösten.
Det enda han saknar i sin cykelsamling är en höghjuling, en av de allra första cyklarna som gjordes. Men de kostar pengar…
-Jag har försökt att få tag på en höghjuling på alla sätt och vis, men jag har inte lyckats. Jag bjöd 5 000 kronor för en på en utställning, men de ville ha 20 000 kronor för den.

Tjänar inget
Ella skakar på huvudet.
-Det var ju alldeles för dyrt, säger hon.
Några pengar tjänar de knappast på sitt museum, men Ella tycker att de får betala lite för att de har roligt.
-Det är ju ett nöje för oss, menar hon och fortsätter.
-Gubbar kommer hit och tittar på våra gamla verktyg och de säger ”men herregud, de här grejerna har ju jag jobbat med”. Då är det roligt.

En samling av allting som människor använde under sina liv finns samlade under ett och samma tak i Ambjörnarp. Den är värdefull att se både för äldre som minns, och för unga som kan få se hur en serietidning eller telefon såg ut förr. Inte minst är den värdefull för eftervärlden. Alf och Ella Strömqvist gör ett slag för kulturen…