När vi blir sjuka och krassliga idag vänder vi oss oftast till vår närliggande vårdcentral. Här får vi söka hjälp för alla åkommor som kan tänkas drabba oss till kropp och själ. Vi förväntar oss bli hjälpta med råd och mediciner. Just tron på att bli hjälpt till bättre hälsa genom mediciner och rätt behandling kan ha stor betydelse för tillfrisknandet. Den s.k. placeboeffekten spelar en viktig roll. Hur många procent i exakta siffror vågar jag inte ange eftersom jag inte är expert på området, men läste om en undersökning där det hävdades att upp mot 30 % av en förbättring kan vara en sådan effekt. I detta sammanhang får inte glömmas att läkaren och dennes attityd till patienten och sjukdomstillståndet också är mycket viktig för tillfrisknandet. Ett förtroende mellan läkare och patient måste upprättas på den korta tid som oftast är uppsatt för varje enskild patient, vilket kan vara svårt i den stressande tidspress vi alla lever under idag.

Går vi bara några årtionden tillbaka så var läkartätheten inte så stor som idag och doktorn fick nog inte så ofta någon sammanhängande ledighet. Då var doktorsrollen mer auktoritär och patienten vågade inte, och kunde inte, ifrågasätta behandlingen. Läkarvetenskapen har gått framåt och idag vet naturligtvis doktorn mer om olika sjukdomstillstånd och bot samtidigt som dagens patient är mer kunnig och ifrågasättande efter egenhändigt utforskande via olika sidor på internet och andra kunskapsförmedlande media.

Idag tror vi oss kunna undvika sjukdomar med hälosamt liv och leverne. Vi ska äta rätt och motionera tillräckligt för att få ett långt och friskt liv. Förr arbetade man hårt kroppsligt och maten var nog inte alltid så sund som vi vill tro när vi jämför med dagens snabbmat. Lagring av mat, då inte frys och kyl fanns, ställde till med problem med hållbarhet och innehåll av vitaminer och mineralämnen. Inte kunde de gå till fruktdisken och välja bland frukter och grönsaker”¦
Så visst kunde ”kloka gummor” och ”kloka gubbar” med kunskap om läkeörter bota tillstånd som orsakade bristsjukdomar genom att ge tillskott av näringsämnen som dessa växter innehöll. Och vi får inte glömma att många örter innehåller halter av ämnen som har läkande krafter använda på riktigt sätt och i rätt dos. I annat fall kan de vara toxiska och ge farliga biverkningar.

”Begreppet alternativmedicin eller komplementärmedicin är samlingsbegrepp för medicinska
praktiker som avses vara alternativ eller komplement till den generellt accepterade medicinen, i dessa sammanhang även kallad skolmedicin”.(direkt från Wikipedia) Den s.k. skolmedicinen som grundas på vetenskap och beprövad erfarenhet ställs oftast i motsatt läger mot den s.k. alternativa medicinen.
Idag har vi ett flertal olika behandlingsformer från början helt utanför skolmedicinen, där en del numera kan anses vedertagna, såsom exempelvis akupunktur.

Patienter som vänder sig till människor som jobbar med vårdande utanför den etablerade sjukvården upplever ofta att de inte blivit sedda eller tagna på allvar av den ”vanliga vården”. Kanske gav inte behandlingen önskad effekt och då vill man prova något annat. I Sverige samarbetar inte skolmedicinen med komplementärmedicinen som i en del andra EU-länder. Det kan tyckas värdefullt att ta tillvara varandras erfarenheter allt för att skapa bäst förutsättning för maximalt välbefinnande för patienten. Då kunde de mest oseriösa i den komplementära medicinen upptäckas. De som vill tjäna stora pengar på människors ohälsa. Det är ju oftast dessa som blir uppmärksammade av media, med all rätt, då felbehandling exempelvis genom fördröjning av läkarvård kan leda till förvärrad sjukdom och i värsta fall dödsfall. Dessutom skulle eventuella risker som kan uppstå när mediciner från den traditionella och den alternativa vården intas samtidigt, en s.k. korsreaktion, elimineras. Samverkan vore att föredra, för vi får dock inte glömma alla som känt sig bättre eller blivit botade.

Läs följande utdrag ur nedan angivna bok och begrunda hur man såg på sjukdomar och botemedel under 1800-talet, samt vilka möjligheter som stod till buds när hälsan sviktade.
Då som nu fanns pengar eller någon annan förmån att tjäna på botgöring, även om de nedan utvalda delarna inte visar specifikt på detta.
Det står även angivet från vilken ort i Västergötland, för alla som tycker att det är extra intressant att veta ursprunget. Det finns fler böcker av författaren som alla tar upp samma tema.

SJUKDOMSBOT I VÄSTERGÖTLAND

Författare: Carl-Martin Bergstrand.
Utgiven av Gumperts Förlag Göteborg 1950.

BENBROTT
Jag fick ett slag av en plog en gång, så att ett revben knäcktes. Jag hade en mässingskam, som jag filade på; den fick inte vara ärgig. Jag tog in så pass som en kaffesked filspån var morgon i fjorton dars tid, sköljde ner det med vatten. Det var inte svårt att ta! Hele kammen gick åt. Filspånet går till brottet och sätter sej, så att det läker fortare och blir starkare.
Dalstorp.

BLEKSOT(anemi, järnbrist eller i dagligt tal blodbrist)
När de hade bleksot, tog de in järnfilspån, som de fick av en, som hade filbänk eller verkstad.
Örsås.

BLÅSA PÅ TUNGAN
Jag hade en blåsa på tungan. ”Det beror på att någon skäller på dej”, sa min svärmor, ”spotta i en klut och knyt inne det!”
Kalv.

BÄLTROS
Röe ormen kallas det. Det vet jag ingen bot för. Gick den om livet, så blev det döden.
Mjäldrunga.

Revorm, rimmark. Det var en piga, som fick det mitt om livet. Så hade Karl i Gäddeviken haft detsamma, och han stack hål på sitt finger och det kom ut blod och pigan fick av den blon att smörja rimmarken med. Hade den gått runt om livet på henne hade hon dött.
Ullasjö.

BÄVELSREV
Bällsrev hade jag som liten. Det är väl blindtarmen, för det är väldiga plågor. Jag fick inget annat än nymjölkad mjölk, och den skulle skingra`t. Det var det att jag inte skulle dö den gången.
Brunn. Kvinna f. 1867.

Bällsrev – stöta skarppeppar och råttlort och häva det i brännvin och dricka.
Ljungsarp.

ENGELSKA SJUKAN (rakitis, brist på D-vitamin)
Det är allt nio sorters skiver, men jag vet inte, om jag kommer ihåg alla: Solskerva, stjärnskerva, likskerva, horeskerva, morskerva, jordskerva och fallskerva. Fallskerva, det var om modern gått över en gärdsgård, som fallit ner. Ledskerva, det hade hon fått i ett led.
Nykyrke, 86-årig gumma.

Om ett fruntimmer, som är havande, gick över en grav, som föll igen, då kunde barnet få likskerva. Då skulle man gå till kyrkan en natt och ta jord och fila på kyrknyckeln och ge dem in.
Sandhem.

Stjärnskivert, då hade modern sett en stjärna falla och blivit rädd.
Holsjunga.

Min mor hade stått och tittat i en öppen grav, när hon var med mig. Jag fick skiver, och de bar mej till Dalstorps kyrkogård, och där fick jag ligga i en öppen grav från det solen gick upp om morgonen, tills det blev mörkt på kvällen. Jag minns det än. Det var jordskiver.
Dalstorp.

Det finns ett ben i svinhuvet som kan bota sju sorters skiver. Man skulle torka och bösta det och ge barnet in.
Håksvik.

Kristina i Prekebo gjorde nio knutar på ett linstrå, och det skulle barnet, som hade skivern, bära i en tråd på bara kroppen, tills det var utslitet. Och hon ordinerade medicin, som hon lagade till, man skulle ge barnet nio droppar om dagen av medicinen.
Östra Frölunda.

Skiver, det är nio sorter. Tattare-Manda lever än. Ingen är säkrare att bota skiver. Hon bodde inte långt från vårat, och jag mötte henne ibland om våren. Då var hon ute om morgnarna och tog örter; hon kände dem på bladen, för det var innan de hade blommor. Hon tog dem på maden med rötter och allt. Hon kokte medicin på dem.
Brunn.

FALLANDESJUKA (epilepsi)
Fallandesjukan, det beror på modern, om hon har varit med, när de har slaktat. Men bara modern lever, så är det snart hjälpt. Det är att ta av hennes blod och ge dem in.
Upphärad.

I Tovhult finns en tös, som har fallandesjukan. Det beror på att modern blivit skrämd, när hon var med tösen. Hennes gamle far trillade utför vindstrappan, och hon blev så illa rädd. Hade hon bara tagit blod utav gubben eller flisor ur trappan, så hade barnet sluppit att få fallandesjukan. Hon skulle gett barnet in av det, det var klart.
Kalv.

Fallandesot, Källängsgumman botade det. När en katta kättlat, följde hon kattan och tog efterbörden på två stickor – den fick inte falla på marken. Sen torkade hon den och stötte och blandade den i mat och gav den sjuke. (kättla = katt som föder ungar)
Örsås.

Jag hade en pojk. När han var tre år, dog min gubbe. Det var klockan tre en morgon. Då hade pojken ett anfall, men sen fick han aldrig mer något anfall. Då hade Johan tagit sjukdomen med sig.
Dalstorp.

FROSSA
Frossa, är inte det detsamma som lunginflammation? Min gubbe hade det. Jag kokade havregrynsgröt och lade handdukar med gröt på både bröstet och ryggen. Först hade jag droppat lite terpentin i gröten. Efter fyra dagar var han bra.
Brunn.

Frossa – en del har velat tro, att de supit för mycket, andra trodde, att det kom av starkt arbete. De skälver. Jag talte vid en gubbe från Tostared. ”Sen jag fick den häre skaken”, sa han. Värme var enda botemedlet.
Kinnarumma.

FÖDELSEMÄRKEN
Harmunt blev barnet, om modern, när hon gick med det, sett en hare eller ett kluvet trä.
Ornunga.

Här var en kvinna i gårdsstugan, som såg en eldsvåda. Hon blev ledsen av det och grät. Sen fick hon ett barn som var så rödögt och ögona ville väta sej. Det kom en tattarkäring. ”Har du inte sett en vådeld?” – ”Jo.” Hon gick dit och tog aska och la kring barnets ögon. Det dröjde inte en vecka, så började de visa sej bättre och snart var de bra.
Nittorp.

Berta, en av mina töser, hade ett födelsemärke i huvet. Vi for till doktorn i Skövde. ”Det ska I inte röra”, sa han. Men Broddesa sa: ”Dä ska I gå te en död kar å låta honom ta p唝. Så hände det att Rölander i Rör blev ihjältrampad av en häst. Då kom Broddesa och hämtade mej och tösen. De hade lagt Rölander på logen, och Broddesa tog med sej tösen och gick fram. Sen lade hon likets pekfinger på märket och sa tre gånger: ”Följ mä, följ mä, följ mä!” Och det dröjde inte länge, innan det hade gått bort.
Väring.

FÖRSTOPPNING
Man ska äta levande väggskäkter i gröt. (väggskäkter = vägglöss)
Sjötofta.

Förstoppning – ta in sur dricka.
Källunga.

GASTAKRAMM, ONT MOT
Gastakramm, de hade gått emot något, för de döde gick och vångla. Kom de inte tillbaka till kyrkogården före tolvslaget, fick de stå där osynliga. Sådant kallas dagstånd.
Holsjunga.

Gick man ut en kväll och kom in uppsvullen och med munnen dragen upp te öra, då hade man kommit mot ett mot, det var ”det som dåligt va”.
Källunga.

Hastig sjukdom kallade de gastakramm. ”Han hade kommit före ett mot.” Då drog de täcket över huvet på den sjuke och la krut på en trästicka och tände på det tre gånger, först över huvet, sen mitt på människan och sist vid fötterna. Och så skulle han ta in lite krut med.
Molla.

Gastakramm, då ska man bita över en kniv och lägga kniven under huvudputan och sova. När man vaknar, är man bra. Man ska spotta tre gånger, sedan man bitit över kniven.
Upphärad.

Ont mot har jag fått om nätterna; det gör rysningar. Det är spöke som en går emot, och det kan vanka örfilar så rasande. Det är detsamma som gastakramm.
Brunn.

Gastakramm fick jag en gång, när jag var ute i markerna och rakade hö. Jag frös, så jag hoppade i sängen, fastän jag hade flera fällar på mej. Och jag blev skinnlös i munnen och på läpparna. Men sedan fick jag lära mej, att man ska ha svavel på sej jämt, och sen har jag aldrig råkat ut för sådant. Min far var i syne och såg så mycket. Men han såg ingenting som han hade ont av, sen han börjat bära svavel på sej.
Kalv. Kvinna f. 1846.

GIKT
Gikt hade min far, när han var ungefär sexti år, men han skaffade sig en hund och hade under täcket i sängen varenda natt. Och far blev av med gikten, men hunden fick den så svårt, så han rådde inte med att röra sej till sist. Vi fick lov att skjuta honom.
Holmestad.

Jag såg när Ila-Johanna satte på mor blodiglar för gikt i bena. Hon satte tre iglar på varje ben. De skulle suga till sej ond blod.
Björketorp.

Det var bra att koka myrstack för gikt och tvätta sej i det vattnet.
Landvetter.

Giktvärk, ringar i öronen hjälpte för det. Så var det bra att koka myror och enris och sitta invirad över det så immen går in i kroppen riktigt. Det kan en göra själv.
Brunn.

Mot gikt hade de magnetiska krampor i en tråd om halsen.
Starrkärr.

Giktringar köpte de i affärer och trodde att de skulle hjälpa för gikt. Blyringar hade de i örona, de drog ut värken. Sådana ringar gjorde de själva. Blyet är frackare än silver. (frackare = bättre, används mest i negativa sammanhang)
Långared.

Giktringar fick man köpa i alla affärer. Många köpte sådana i stället för guldringar, när de gifte sig. De var av mässing med en svart kant omkring, och de kostade två kronor. Samma vet jag en bonde, som hade en giktzinka, en magnet, som han bar i kläderna. Han tyckte att det lindrade, men det var la tron, som gjorde det.
Tun.

GULSJUKA (gulsot)
Torstes-Maja sa, att om man låter sängen stå och inte brer över, och en gul fågel far över taket, så får man gulsjuka. Det är bara det, att man inte brett över. (brer över = bäddar sängen eller lägger på överkast)
Algutstorp.

Mot gulsjuka försökte de få tag i en gulspink och torka och bösta sönder och baka en ring och ge dem in. (gulspink=gulsparv) (bösta = knacka eller slå hårt)
Håksvik.

Gulsot, det var en vanlig sjuke förr. Jag hade gulsoten själv. Då åt jag gult môs, som jag tog på nolväggar. Svavelblomma skulle man ta in. De som förstod det, botade det med mångahanda. Ett sätt var att ta upp kärnådern på halsen. (nolväggar = väggar som låg åt norr)
Upphärad.

Gulsot, en gumma i fattighuset gav ut för gulsot. Det var tre kakor med tre huvudlöss i varje. När folk var vid kyrkan, gick de in till henne och fick sådana kakor. Det fick jag ock en gång, tre små kakor och tre skedar mjölk.
Länghem.

Fick man gulsot, skulle man krypa tre gånger genom en härva gult garn. Det var många som gjorde det.
Östra Frölunda.

Jag hade gulsjuka och var gul som en fibbla. Då gick jag till en gumma i Ljushult. Gumman tog en sno och mätte från kruna till hälen och över hala och om livet. Hon sa, hur många veckor jag haft sjukan och att jag hade dött, om jag inte hade kommit då. Hon gjorde så många öglor på trån, och jag fick spotta i vareveli ögla. Sen knöt hon trån om hasa på mej och jag fick ha den över natten och sen skulle jag kasta den på elden. Och hon klippte av naglarna på mina fingrar och tår och skrapade på tungan och det la hon i en bit bröd, och den la hon i skänken i rummet. De visste inte var hon gjorde av den sedan. Jag fick ha sjukdomen lika länge efter, som jag haft den då, men sen var jag bra. Det kostade 50 öre. Jag kände genast att jag blev bättre. (kruna = huvudet) (hasa = fotleden, nederdelen av benet eller benet)
Dalstorp.

HALSHUGGNA TÅR (självsprickor under tårna)
Tårna var halshuggna, det blev skäror inunder tårna. De virade om en ulltråd och lät sitta, så läkte det sig.
Bollebygd.

”Halshoggna tär.” De virade om läkebjälkar. En fick alltid värkar i fötterna, när en var barn. Vi var alltid barfota om sommaren, och då fick vi stubbar och annat i fötterna.
Landvetter.

HESHET
Man kunde bli så hes, så man rådde inte tala. Då hade en hare sett en. Då skulle man gå till en gärdsgård och skrika genom ett hål i gärdsgården: ”Jag har la sett dè, fast du har sett mè.”
Ölsremma.

Heshet beror på att räven hade sett dem. Då skulle de ha en vrängd stumpa om halsen.
Holsjunga.

”Du har sett räven”, sa de. Då skulle man laga så att man fick se räven en gång till. En vrängd vänsterstrumpa skulle man vira runt halsen.
Sjötofta.

HICKA
Hicka – folk talade om en. Kunde man bara tänka på rätt person, så gick hickan över. Då skulle det släppa.
Örsås.

Hickade någon, skulle man säga: ”Hicka och gal, bär hem det du stal!” Det berodde på att någon förtalte dem. Man kunde ock säga: ”Köss mej i räva!”
Källunga.

HUNDBETT
Då skulle man klippa en lock av hunden och tända eld på den och röka sig. Det gjorde de med en flicka i Länghem, och hon blev bra.
Länghem.

HUVUDVÄRK
De la råa potatisskivor på huvet, hela huvet fullt.
Norra Härene.

Ringar i örena hade de för hörseln och mot huvudvärk. Mor Stava försökte göra hål i mina öron, men jag sprang min väg. De satte in blydubbar först, tills de läknat; då satte de in ringarna.
Brunn. Man f. 1850.

KIKHOSTA
Jag har plockat kikebär på enebuskar och kokat och gett mina barn att dricka. Videbark var också bra.
Örsås.

Då ska de ha kikaskal. Det ligger i sjön och ser ut som ostron. Ja, musslor är det, ja. Ta upp det locket, det är något köttaktigt i, det ska de äta.
Länghem.

Det är bäst att ta pankor levande och svälja; de ska äta upp slemmet. (pankor = vägglöss)
Algutstorp.

När barnen hade kikhosta, skulle man gå till en bäck och ta wáa och ge barnen in.
Wáa är skum som bildas i en vattenvirvel.
Örsås.

Kikhosta botades med niingevatten. De tog nio slankar vatten i en bäck, som rann åt norr. De tog med ett kärl och hällde i ett annat, tre slankar tre gånger. De fick inte räkna till nio. (slank, slankar=lite grand av något)
Sätila.

KLÅE (klåda)
Skabb och spetälska botas med huggorm. Det var Henning Pettersson i Källebo, som hade`t. Man skulle gå där det fanns ormhölser och befalla ormen komma, och det gjorde han. Då skulle man säga: ”Kom å möt mej, å antingen ska ditt liv gälla eller mitt”! Vände man på det, så kom ormen inte. Man skulle döda ormen och koka och tvätta sej i det vattnet. Han blev bra. (ormhölser = ormskinn)
Strängsered.

Klåe, då skulle de gnidas in med istersmult med svavel i, och då skulle de ta in svavel ock, så skulle det slå ut. (istersmult = smält speciellt fett som suttit på insidan av grisens buk. Ister togs tillvara vid slakt och kunde användas bl.a till bakning. Ansågs ge möra skorpor och ringar.)
Dalstorp.

En bror till mej hade skinnklå. Far brukade hänga skinnen i taket och torka. Mor hade gått under skinnen, medan hon var gravid, och det hade droppat från dem. Men hon tog pojken och gick dit, där de hade slaktat en kalv eller sö och tog och lindade pojken i ett rått skinn. (sö = får eller lamm)
Långared.

KOLERA
När koléra gick i Göteborg, satte de upp en bom över vägen vi Vännebo – det är sockengränsen – och rökade alla smålänningar, som kom från Göteborg, med svinhår och tjära för att de inte skulle dra smittan in i socknen.
Redslared.

Jag tror det var 1856 när koléra gick. Då gravde de ner ett barn levande i Båstorps bräcka i Skepplanda. De gav barnet en smörgås och lurade det att gå ner i en grop, och sen hävde de igen. ”Häv inte jord på min smörgås!” sa barnet. Det var två karlar, som gjorde det. De lär ha blivit vansinniga bägge två. Den ene var Johannes Persson, han var på Hökällan i flera år. Den andre var Kristiansson från Heden Västra i S:t Peder. Det var för att sjukdomen skulle upphöra.
S:t Peder.

Koleran hade vi här på Rydal 1866. Då dog elva. Men den sista, de begravde var inte död. Det var en tjugo års tös, som nyss var kommen till fabriken ifrån Hyssna. Hon hade tvättat upp kläder efter sådana, som hade dött i kolera, och så insjuknade hon själv. Och på morron efter tyckte de, att hon var död, och tog henne tvärt, för de hade så brått att få dem åt kyrkogården. Men när jordfästningen var, så hörde de, att det böstade i kistan. Men de gjorde inget åt det, för de trodde det, att sjukan skulle sluta så fort de hade fått begravt en levande. Och sen slutade sjukan också. (böstade = knackade hårt.)
Seglora.

LUNGSOT (lungtuberkulos, tbc)
Lungsot kallade de trånsjuka. Det var nog på så sätt, att de var ledsna för något, så de sörjde sej till den sjukdomen.
Långared.

Lungsot sa de aldrig, det var bröstsjuka. Det skulle vara nyttigt att andas lagårdsluft, så sådana höll sej i lagårdarna mycket.
Björketorp.

Lungsot, det försökte de röka bort med träkol. Och så kokte de hampefrö och gav dem.
Nykyrke.

MATLEDA
Matlea, man skulle gå till tre käringar, som fått en pojk först, och få tre sorters mat av varje käring och ge den sjuke att äta.
Svenljunga.

Matlea, då skulle de för det mesta ha matlessegräs. Det är sterregräs . De plockade av som dill och åt.
Molla.

Matlea, de tog in malörtsdroppar för det. Dem gjorde de själva, satte en kvist malört i en flaska med brännvin.
Säter.

NATTVÄTA
Om modern hade tittat i en öppen grav, medan hon var med barnet, pinkade barnet ner sej. Då skulle man ta en liten råtta och hacka allt precis och göra en köttbulle av det och ge barnet att äta.
Norra Härene.

Det var en tös i Håksvik, som inte rådde med att ligga torr. De skaffade en av gudmoderns skor och hällde i vatten i den och lät tösen dricka.
Håksvik.

NÄSBLOD
Näsblod var det en här i byn – han hette Wille Nyman – som läste bort. Han tog tag om näsan på den som blödde och läste bort det i Guds namn och i sin fars namn. Fadern hette Olagus.
Länghem.

De slog svaligt vatten i nacken.
Björketorp.

ONDA BETTET (självsprickor i fingrarna)
Onda bettet, det fick man av maskar, när man sköljde kläder. Det hade min moster. Tummen var riktigt som kluven.
Starrkärr.

Onne biten fick de ofta i fingertopparna förr. David i Ryd botade alla, som kom till honom i rätt tid. De trodde inte, att de fick den genom stick, det bara tog till att värka. De stoppade fingret i kokande vatten. En vit mask skulle komma ut. Fick de dän den, blev det bra.
Örsås.

Onne biten skulle vara en sorts mask i vattnet som en symaskinstråd. En gumma i Håksvik lagade till ett medel, som hjalp. Hon grävde upp kardborrarötter och tog ägg och rågmjöl och ältade till en deg och lade på. Blev det aldrig så svårt, fick de inte ta dän det.
Holsjunga.

ORMBETT
Jag hade en bror, som blev biten i ett finger. De fick tag i ormen och skar sönder honom och la på. Min bror fick inget ont av det. Brännvin hjälpte ock; svullnaden kom inte längre än brännvinet, så var de stuckna i benen och tog in brännvin, kom giftet aldrig upp i livet.
Öxabäck.

Om de kunde komma till vatten före ormen och blöta på hugget, då var det inte farligt. Midsommarkvast var också medikament mot ormhugg. Det skulle vara nio sorters växter i den. Den var det att röka med för ormhugg och all sorts svullnad. Ormskinn tog de upp och rökade med för sådant.
Rångedala.

Det tjänligaste var, om någon sög ut giftet. Konvaljeblad plockade många och rökade med för ormhugg.
Rångedala.

Blev någon ormhuggen, virade de ormskinn om det stället.
Nittorp.

Ormbett, det gjorde de bort. Näsen och Fina i Bråten kunde det. Det fick de lära bort från kvinna till man och från man till kvinna. Näsen – Erik på Näset – var Finas morbror. Han hade en kniv med stål i, och den drog han tre varv motsols kring det stället, där ormen bitit, och sa: ”Såvitt som denne kniven är utav stål och järn skall det varken svi eller värka.”
Långared.

PIGGAR ( finnar, utslag eller infekterat eksem)
De skulle göra ett pulver av finaste glas och porslin och arsenik och ge dem in. Det botade min far många med. Det hjälpte, så de blev så rena i blodet. Far hade lärt till doktor av präst i Tranemo.
Grönahög.

Piggar – min farmor bakade små kakor med tegelsten, fönsterglas, porslin, svavel och flera andra sorter i, och de skulle stekas i smör och tas in. Det skulle rensa blon.
Dalstorp.

REUMATISM
Till Karis Olas i Häljared var ena som hette Stava, och hon blev förskräckligt fördärvad av reumatism. De gick till skogen och tog en hel myrstack och kokade. Hon fick stå naken i immen och andas in den, och hon blev bra.
Starrkärr.

RYGGSKOTT
Jag har haft blodiglar på mej för ryggskott. Det var för 45 år sen, när jag sågade med maskinsåg. Det blev med detsamma så hårt. Det var en halv timmes väg från mitt hem, men för mej tog det två timmar. Jordegumman i Starrkärr satte på mej fyra iglar och ryggskottet försvann strax.
Starrkärr 1926.

När de kände sig sjuka och hade ont nånstans i kroppen, skulle de låtas åre. Hade de ont i ryggen, skulle de ta hål på fötterna.
Od.

RÄNNESKITA (diarré)
Ränneskita – då skulle de ta in drickajäst. Det låter stolligt men det hjälper.
Nittorp.

När de fick utsot, skulle de ha i sej en deg av röksvamp, vatten och brända ben. Det var både för människor och djur. (utsot = diarré)
Holsjunga.

Utsot – Maria i Ryt åt la upp mest ett skålpund krita i veckan för det.
Dalstorp.

Diarré – de tog in ett nävatak starkpeppar i brännvin, så stannade det. Eller ock åt de stekt salt sill eller tog in malörtsdroppar.
Holmestad.

De torkade och åt blåbär och drack brännvin.
Örsås.

SKRIKLYTE (spädbarn som gråter mycket)
Jag var så skrikig, när jag var liten. Någon död plågade mig, hade de för sej. Man skulle kalla upp de döda. Mej kallade de upp efter en morbror till mej som hette Johannes. Annika i Nöa sa, att de skulle klyva en rönn och kila isär och dra mej igenom. Jag såg den rönnen, när jag var lite större, som de falat mej in genom.
Sjötofta.

Var det svårt att få barnet att sova, lånade man mull från kyrkogården och lade i botten på vaggan; då rådde barnet med att sova. Men de måste lämna igen mullen, annars blev barnet sjukt. Det var de döde, som kom och plågade barnet.
Dalstorp.

En del tror att det är en död, som förorsakar att de är skrikiga, någon som tyckt om dem. Så t.ex. på Stommen här i Örsås, ena som var änka tyckte så mycke om en liten pojk, som var årgammal. Hon dog och sen började pojken bli så kinkig om nätterna. ”Må Augusta kan ha sån makt?” sa de.
Örsås.

SKÄRSÅR
Om jag skär mig aldrig så, häver jag bara snus på och binder åt, då blir det inte nån blodförgiftning.
Dalstorp.

De skrapade i skorstenen och lade sot i sår. Var händerna spruckna, var det bättre att tvätta dem i urin.
Örby.

På sår hade de älgatungedroppar. Älgatungor är långa, breda blad, som växer på åkerrenar, grå på avigsidan och gröna utanpå. De tog saften av dem på buteljer, och den var det likaste läkemedel, som fanns. Jag högg mej en yxa i foten och fick sådant på; det läkte på några dar. Och far hyvla av sej fyra fingrar. Han hällde älgatungedroppar på och band om och gick sta och hyvla igen.
Grönahög.

STAMNING
Stamning, det kom sig av att man hade dem till att skratta gränslöst mycket, när de var små.
Tvärred.

Jag var hos slaktare Örn. Örn hade en pojk som stamma så rasane. Örn viska i örat åt mej. Jag smet till pojken rakt över mun med lungorna. Det skulle bota för stam.
Länghem.

STOLSTEG ELLER STORSTEG (vagel, ögonlocksinflammation)
Stolsteg, det är en stor kula vid ögat. Jag hade det, när jag var tio år eller så. Johanna i Grunne gjorde bort det. Jag måste säga du till henne, fast hon var äldre, och hon sa I till mej. Vi hade dörren stängd mellan oss. Så glytte Johanna på dörren och sa:”I har stolsteget, tös”. Och jag var tvungen att svara: ”Dä löx du”. Så svara vi tre gånger, och på natten efter gick det bort.
Starrkärr.

Storsteg. De var rädda för att en stol skulle falla så att de fick se undersidan, för då fick de storsteg. De skar flisor ur sopan och rakan och grisslan och av en stols eller palls steg och la i en panna och tände på och rökade ögat.
Örsås.

När barn vänder upp och ner på en stol och tittar under stolen, får de stolsteg. Men bara de spottar i stolen tre gånger, blir det inget.
Asklanda.

SURA BEN (bensår)
Sura ben, de kokade gröt och la på eller la på groblad eller kålblad.
Örsås.

Klas vid Galgen la på ett pepparkorn, en funtanell kallades det. Det blev ett hål och det skulle aldrig läkna. Varet kom ut ur hålet, det rann ut en hoper, då han tog ut pepparkornet. Benet svullnade, om han inte hade funtanell, så kunde han inte gå.
Marbäck.

TANDVÄRK
När jag tjänte i Häljared, fick jag så svår tandvärk i slåtta. Jag la in snus, men det hjälpte inte. Då gick jag till en barnmorska. Hon hade tänger och nycklar, och hon tog ut ena jäcksla (oxeltand), som var söndrig. (oxeltand = bakre kindtand)
Fänneslunda.

Jag fick så ont i tänderna en gång, när jag var hos min bror i Holsjunga. Då skickade de av mej till Prekebogumman. Hon frågade mej, om jag trodde, att hon kunde bota mej. Jag sa, att de säger att hon kan bota. Men jag trodde det inte precis, för de sa, att hon satte in tandvärken i ett träd. Jag fick gå ohulpen ifrån henne för att jag inte hade riktig tro. Sen kom en lumpesamlare, och han tog blod av tänderna på ett par stickor och satte in dem i barken på en gran eller fur, men det hjälpte inte. Då gick jag till en smed i Svenljunga, som bröt ut tänderna.
Svenljunga.

Jag har haft iglar i mun för tandvärk. Det var en gumma, som hette Kulle-Edla på Lillekullen. Jag fick gå till henne en natt. Hon stod upp och strök grädde på tanden, innan iglarna bet sig fast. När de hade sugit sej mätta, släppte de, det tog lång tid. Det lindrade på några minuter.
Örby.

Tandvärk hade jag så mycket. Jag gick till Lotta Timell i stan(Ulricehamn) och hon satte iglar på mig, en på var käke. Hon hade iglar i en glaskula. Den ena igeln hade sugit i sej så mycket blod; den släppte och slog i golvet och sprack. Jag fick betala 50 öre. Det blödde tills solen var nedgången. Det blev inte bättre med tandvärken. Till slut köpte jag skeavatten, det var 1882 eller 1883. Jag strök skeavatten i tänderna, och de började multna och föll ut. Det blev inte en nogge kvar. (skeavatten = salpetersyra)
Brunn.

URINSTÄMMA (urinförgiftning)
En nittitvåårig gumma i Hyssna hade urinstämma. De hade dit provinsialläkaren. ”Det är urinförgiftning, hon lever inte mer än tre fyra dar till”, sa han. Men så kom en gumma dit och sa till dem, att om de bara kokte pionrötter och gav henne spadet, skulle hon bli bra. De kokte rötter av röda pioner och hon fick dricka spadet. Hon blev bra och levde i fyra år till.
Hyssna.

VÅDELDSMÄRKEN (födelsemärken av röd karaktär s.k. smultronmärken)
Om en havande kvinna får se en eldsvåda och slår sig i ansiktet, får barnet ett fult märke på samma fläck. Om modern vet, var det var vådelden syntes, skall hon gå dit och ta lite aska från stugan och tvätta på märket.
Nittorp.

VÅRTOR
Jag hade en vårta så stor som en halv nöt på vänstra tummen, när jag tjänade i Fänneslunda. Där var en rättare, som hette Rodhe. Han var född i Danmark, och det var hans hustru med. Hon sa till mej: ”Det är inte svårt för dej att bli av med den. Stjäl en bit spekefläsk och smörja allestädes på vårtan med det och lägg det sen så att en skata kommer åt fläsket; hon får vårtan”. Ja, jag gjorde som hon sa och la fläsket på avträdestaket och flere stod och tittade på, när skatan tog det. Vårtan började strax att fjälla och jag skrapade bort det, och det dröjde inte länge, förrän vårtan var totalt borte. Efter åtta dar var den borte precis. Fläsket tog jag i en torpares matväska, passade på och skar mej en bit med fällekniven.
Fänneslunda.

VÄTTA (depression, förtvivlan eller stark oro)
Vätta, var en konstig sjukdom. De var så nervösa. De trodde de fick det i vattnet, då de tvättade eller badade.
Länghem.

Vätta uppkommer genom ett djur, som heter vätta. Den ser ut som en firfota men är röd under buken; firfotan är vit. De finns i vatten eller källare och potategraver. De är saktmodiga och bryr sej inte om att röra en, men om man rör dem eller dödar dem, får man vätta. Då blir man ledsen och orkar inget och har ingen matlust. Här var en gumma, Nora i Källäng, som botade vätta. Hon gjorde vättapulver av blodrot, vetterljus, bävergäll och dyvelsträck. Hon tog en och femti för en sats på fyra paket med sex strutar i varje. Det skulle tas in på ny och nä. Vätta var detsamma som nervositet. (firfota = ödla)
Örsås.

Skulle man bota för vätta, skulle man ta en skål med vatten och lägga en torva över den. Sen skulle man gå i nol och ropa: ”Du laja vätt som har sagt, att jag inte ska bli bra, innan jag legat under en skål med vatten!”(nol = norr)
Ljungsarp.

ÄLVABLÅST (hastigt uppkomna hudutslag, kanske allergisk reaktion typ nässelutslag)
Älvablåst kom i vind. Då var det att sätta sej naken och ha någon med sej, som blåste på en med bälgen, så gick det bort.
Dalstorp.

Naffern blir på hele kroppen. Det var att hugga huvet av en vit tupp och smörja på med det blodet. Det gjorde de med mej.(naffern = annat ord för älvablåst)
Sjötofta. Man f. 1857.

ÖRSPRÅNG
En som hade blivit ormbiten skulle blåsa en i örat med en nässelpipa, så blev det bra. Många kom till mej, när jag hade dibarn, och ville att jag skulle mjölka in i örat på dem. Örnsting säger somliga.
Sandhem.

Örnsting, då skulle en ta hål i örsnibbarna och sätta in blytrillor; det gjorde far på mej. Se, ska herrn få se, jag har ärr utav det än! Dem gick jag med i flera månader. Det drar ur. Hål, det gjorde far med en synål och en potata.
Länghem. Man f. 1851.

SPECIELLA BOTEMEDEL

Blodiglar

Här följer tre berättelser från Långared.
Inåt Vagnhedskogarna i småsjöar och i Lomsjön ovanför Herrgården i Långared fanns blodiglar. Janne Eliasson i Ljuselid på Börta skog var igelfångare. Iglarna ligger i flöttorvor, som flyter på vattnet. Han tog en handräfsa först och rev i torvorna; då släppte iglarna, och han passade på och tog dem med bara handen. Han hade kärl med sej, som han samlade dem i. Han sålde blodiglar till apoteket i Alingsås. Han rände ikring och satte blodiglar på folk, när de hade tandvärk eller blodutgjutning eller försträckt sej. Hade man tandvärk, kunde man få ha en igel inne i mun t.o.m. Han tog igeln men nypan, och ville den inte hugga tag, tog han grädde och strök på stället, där igeln skulle hugga. Jag har haft två eller tre iglar på knät en gång, när jag hade skadat mej. Blödningen ville inte stanna, för om igeln tagit i en åder, så – . Men Janne la på spindelväv, och till slut stoppa det. Blodiglarna var svarta med tre gula ränder. De andra, som en träffar i sjön var som helst, kallas blodsugare.

Susa-Britta bodde ett stycke ovanför Häckelid – det var så fullt med torpare på skogen förr. Hon hade blodiglar. Min mor hade ont i halsen. Vi hade bud efter Susa-Britta. Hon satte iglar vid öronen på mor. Där gjorde det ont, när de sög. När iglarna blev fulla med blod, släppte de. Tron verkar ju mycket, och mor blev bättre.

Maja Höglund i Sågen hade iglar i en butelj. Här var många och sökte henne. Katrina och Anna i Ravelsbo var här ibland och fick iglar påsatta för värk. Och Anna Greta i Svedhagen kom hit, för hon hade sådan reumatism, att det stack i hele kroppen. Rätt som hon satt, ropade hon till. Maja satte iglar på henne. Hon brukade ta 25 öre för det. När igeln släppte, hade hon lite salt på en tallrik, som hon doppade näsan – igelns näsa! – i, och då släppte han blodet. Sen la hon honom tillbaka på buteljen.
Här på Risveden bodde Olles Lena. Hon satte fötterna i vattnet i Kroppsjön och då sög iglarna sej fast i dem. På så vis fick hon iglar.

Mordvapen

Det var en som hette Ekered, som hette Rydström. Han skar halsen av sej med en rakkniv. En gubbe, som de kallade Killen, fick kniven, och han filade av den och gav filspånet till sådana, som hade skivert. De fick ta in det i vatten. Det såg allt ut som det hjälpte. Han slet nästan ut hele kniven. (skivert = engelska sjukan)
Dalstorp.

Gamle Kjöllerström på Gölingstorp hade en bror, som skurit halsen av sej med en rakekniv. Kjöllerström tog vara på den kniven. Det var många som var uppe hos hans fru och fick lite, som hon filade av på rakekniven. Det gav de barna in.
Ljungsarp.

Myror

Det första de fick se myrorna ute om våren, skulle de reta dem och dra in den syran, det skulle vara hälsosamt.
Brunn.

Mördares blod

Här var en gammal gumma, de kallade Remma. Hon bodde i Bråttensby. Hon var barnamörderska, men hon var ostraffad. När ett barn hade skivern skaffa de tre droppar av henne, hon stack sej på fingret. Det blodet gav de barnet in. (skivern = engelska sjukan)
Landa.

Det bodde en knekt i Ljungsarp, hette Rapp. Han hade varit med i kriget mot Napoleon. Han gick i bygden och botade barn för skivert. Han band en tråd om fingret, som han hade tryckt av skottena med, och stack hål ovanför med en nål och fick ut lite blod. Bloden skulle de komma i barnet i lite mjölk. Han levde på det, att bota skivert så, på gamledagarna.
Nittorp.

Åderlåtning

Åderlåtning var vanlig förr. Men den fick inte ske utan att vattnen var öppna. Isen skulle vara borta, så vattnet var öppet. ”Ja kan inte låta mej åre, inna sjöa blir rena, för då gör dä inga nötta”, sa de.
Holsjunga.

En gång om året lät alla sej åre. När den tiden kom, började de få värk.
Länghem.

Musa-Banka återlät folk. Hon visste, vilken åder som skulle öppnas för den sjukdomen. För fosterfördrivning åderlät hon stortån. Det var tämligen vanligt, att de gamle skulle åderlåtas. En karl, som arbetade i Göteborg varje år och kom tillbaka hit på hösten, begav sig alltid till Musa-Banka och åderlät sig. Det var för det allmänna välbefinnandet. Hon hade en snäppare att slå åder med.
Starrkärr.

Bengt Jönsson gick och latte åre mycket. Det var så jämngrant. När de kände sig sjuka och hade ont någonstans i kroppen, skulle de låtas åre. Hade man ont i huvet, skulle man åderlåtas i armhålan. Hade de ont i ryggen, skulle de ta hål i fötterna.
Od.

Inledande text och sammanställning är skriven av Inga-Lill Lindgren.

Källor: www.lakemedelsvarlden.se

http://sv.wikipedia.org/wiki/Alternativmedicin

Ordförklaringar inom parentes är till en del hämtade ur ”Ordlistan” Språk i Sjuhärad – då och nu.
Författare: Sven Lagerström och Göran Stenbäcken.
Utgiven av Borås Tidnings förlag 2001.

Övrig ordförklaring efter internetbaserad ordsökning och efter egen tolkning med hjälp av minnen från släkt och vänner.

När vi blir sjuka och krassliga idag vänder vi oss oftast till vår närliggande vårdcentral. Här får vi söka hjälp för alla åkommor som kan tänkas drabba oss till kropp och själ. Vi förväntar oss bli hjälpta med råd och mediciner. Just tron på att bli hjälpt till bättre hälsa genom mediciner och rätt behandling kan ha stor betydelse för tillfrisknandet. Den s.k. placeboeffekten spelar en viktig roll. Hur många procent i exakta siffror vågar jag inte ange eftersom jag inte är expert på området, men läste om en undersökning där det hävdades att upp mot 30 % av en förbättring kan vara en sådan effekt. I detta sammanhang får inte glömmas att läkaren och dennes attityd till patienten och sjukdomstillståndet också är mycket viktig för tillfrisknandet. Ett förtroende mellan läkare och patient måste upprättas på den korta tid som oftast är uppsatt för varje enskild patient, vilket kan vara svårt i den stressande tidspress vi alla lever under idag.

Går vi bara några årtionden tillbaka så var inte läkartätheten så stor som idag och doktorn fick nog inte så ofta någon sammanhängande ledighet. Då var doktorsrollen mer auktoritär och patienten vågade inte, och kunde inte, ifrågasätta behandlingen. Läkarvetenskapen har gått framåt och idag vet naturligtvis doktorn mer om olika sjukdomstillstånd och bot samtidigt som dagens patient är mer kunnig och ifrågasättande efter egenhändigt utforskande via olika sidor på internet och andra kunskapsförmedlande media.

Idag tror vi oss kunna undvika sjukdomar med hälosamt liv och leverne. Vi ska äta rätt och motionera tillräckligt för att få ett långt och friskt liv. Förr arbetade man hårt kroppsligt och maten var nog inte alltid så sund som vi vill tro när vi jämför med dagens snabbmat. Lagring av mat, då inte frys och kyl fanns, ställde till med problem med hållbarhet och innehåll av vitaminer och mineralämnen. Inte kunde de gå till fruktdisken och välja bland frukter och grönsaker”¦
Så visst kunde kloka gummor genom kunskap om läkeörter bota tillstånd genom tillskott av näringsämnen som orsakades av bristsjukdomar. Och vi får inte glömma att många örter innehåller halter av ämnen som har läkande krafter använda på riktigt sätt och i rätt dos. I annat fall kan de vara toxiska och ge farliga biverkningar.

”Begreppet alternativmedicin eller komplementärmedicin är samlingsbegrepp för medicinska
praktiker som avses vara alternativ eller komplement till den generellt accepterade medicinen, i dessa sammanhang även kallad skolmedicin”.(direkt från Wikipedia) Den s.k. skolmedicinen som grundas på vetenskap och beprövad erfarenhet ställs oftast i motsatt läger mot den s.k. alternativa medicinen.
Idag har vi ett flertal olika behandlingsformer från början helt utanför skolmedicinen, där en del numera kan anses vedertagna, såsom exempelvis akupunktur.

Patienter som vänder sig till människor som jobbar med vårdande utanför den etablerade sjukvården upplever ofta att de inte blivit sedda eller tagna på allvar av den ”vanliga vården”. Kanske gav inte behandlingen önskad effekt och då vill man prova något annat. I Sverige samarbetar inte skolmedicinen med komplementärmedicinen som i en del andra EU-länder. Det kan tyckas värdefullt att ta tillvara varandras erfarenheter allt för att skapa bäst förutsättning för maximalt välbefinnande för patienten. Då kunde de mest oseriösa i den komplementära medicinen upptäckas. De som vill tjäna stora pengar på människors ohälsa. Det är ju oftast dessa som blir uppmärksammade av media, med all rätt, då felbehandling exempelvis genom fördröjning av läkarvård kan leda till förvärrad sjukdom och i värsta fall dödsfall. Dessutom skulle eventuella risker med att mediciner från den traditionella och den alternativa vården intas samtidigt, en s.k. korsreaktion, elimineras. Samverkan vore att föredra, för vi får dock inte glömma alla som känt sig bättre eller blivit botade.

Läs följande utdrag ur nedan angivna bok och begrunda hur man såg på sjukdomar och botemedel under 1800-talet, samt vilka möjligheter som stod till buds när hälsan sviktade.
Då som nu fanns pengar eller någon annan förmån att tjäna på botgöring, även om de nedan utvalda delarna inte visar specifikt på detta.
Det står även angivet från vilken ort i Västergötland, för alla som tycker att det är extra intressant att veta ursprunget. Det finns fler böcker av författaren som alla tar upp samma tema.

SJUKDOMSBOT I VÄSTERGÖTLAND

Författare: Carl-Martin Bergstrand.
Utgiven av Gumperts Förlag Göteborg 1950.

BENBROTT
Jag fick ett slag av en plog en gång, så att ett revben knäcktes. Jag hade en mässingskam, som jag filade på; den fick inte vara ärgig. Jag tog in så pass som en kaffesked filspån var morgon i fjorton dars tid, sköljde ner det med vatten. Det var inte svårt att ta! Hele kammen gick åt. Filspånet går till brottet och sätter sej, så att det läker fortare och blir starkare.
Dalstorp.

BLEKSOT(anemi, järnbrist eller i dagligt tal blodbrist)
När de hade bleksot, tog de in järnfilspån, som de fick av en, som hade filbänk eller verkstad.
Örsås.

BLÅSA PÅ TUNGAN
Jag hade en blåsa på tungan. ”Det beror på att någon skäller på dej”, sa min svärmor, ”spotta i en klut och knyt inne det!”
Kalv.

BÄLTROS
Röe ormen kallas det. Det vet jag ingen bot för. Gick den om livet, så blev det döden.
Mjäldrunga.

Revorm, rimmark. Det var en piga, som fick det mitt om livet. Så hade Karl i Gäddeviken haft detsamma, och han stack hål på sitt finger och det kom ut blod och pigan fick av den blon att smörja rimmarken med. Hade den gått runt om livet på henne hade hon dött.
Ullasjö.

BÄVELSREV
Bällsrev hade jag som liten. Det är väl blindtarmen, för det är väldiga plågor. Jag fick inget annat än nymjölkad mjölk, och den skulle skingra`t. Det var det att jag inte skulle dö den gången.
Brunn. Kvinna f. 1867.

Bällsrev – stöta skarppeppar och råttlort och häva det i brännvin och dricka.
Ljungsarp.

ENGELSKA SJUKAN (rakitis, brist på D-vitamin)
Det är allt nio sorters skiver, men jag vet inte, om jag kommer ihåg alla: Solskerva, stjärnskerva, likskerva, horeskerva, morskerva, jordskerva och fallskerva. Fallskerva, det var om modern gått över en gärdsgård, som fallit ner. Ledskerva, det hade hon fått i ett led.
Nykyrke, 86-årig gumma.

Om ett fruntimmer, som är havande, gick över en grav, som föll igen, då kunde barnet få likskerva. Då skulle man gå till kyrkan en natt och ta jord och fila på kyrknyckeln och ge dem in.
Sandhem.

Stjärnskivert, då hade modern sett en stjärna falla och blivit rädd.
Holsjunga.

Min mor hade stått och tittat i en öppen grav, när hon var med mig. Jag fick skiver, och de bar mej till Dalstorps kyrkogård, och där fick jag ligga i en öppen grav från det solen gick upp om morgonen, tills det blev mörkt på kvällen. Jag minns det än. Det var jordskiver.
Dalstorp.

Det finns ett ben i svinhuvet som kan bota sju sorters skiver. Man skulle torka och bösta det och ge barnet in.
Håksvik.

Kristina i Prekebo gjorde nio knutar på ett linstrå, och det skulle barnet, som hade skivern, bära i en tråd på bara kroppen, tills det var utslitet. Och hon ordinerade medicin, som hon lagade till, man skulle ge barnet nio droppar om dagen av medicinen.
Östra Frölunda.

Skiver, det är nio sorter. Tattare-Manda lever än. Ingen är säkrare att bota skiver. Hon bodde inte långt från vårat, och jag mötte henne ibland om våren. Då var hon ute om morgnarna och tog örter; hon kände dem på bladen, för det var innan de hade blommor. Hon tog dem på maden med rötter och allt. Hon kokte medicin på dem.
Brunn.

FALLANDESJUKA (epilepsi)
Fallandesjukan, det beror på modern, om hon har varit med, när de har slaktat. Men bara modern lever, så är det snart hjälpt. Det är att ta av hennes blod och ge dem in.
Upphärad.

I Tovhult finns en tös, som har fallandesjukan. Det beror på att modern blivit skrämd, när hon var med tösen. Hennes gamle far trillade utför vindstrappan, och hon blev så illa rädd. Hade hon bara tagit blod utav gubben eller flisor ur trappan, så hade barnet sluppit att få fallandesjukan. Hon skulle gett barnet in av det, det var klart.
Kalv.

Fallandesot, Källängsgumman botade det. När en katta kättlat, följde hon kattan och tog efterbörden på två stickor – den fick inte falla på marken. Sen torkade hon den och stötte och blandade den i mat och gav den sjuke. (kättla = katt som föder ungar)
Örsås.

Jag hade en pojk. När han var tre år, dog min gubbe. Det var klockan tre en morgon. Då hade pojken ett anfall, men sen fick han aldrig mer något anfall. Då hade Johan tagit sjukdomen med sig.
Dalstorp.

FROSSA
Frossa, är inte det detsamma som lunginflammation? Min gubbe hade det. Jag kokade havregrynsgröt och lade handdukar med gröt på både bröstet och ryggen. Först hade jag droppat lite terpentin i gröten. Efter fyra dagar var han bra.
Brunn.

Frossa – en del har velat tro, att de supit för mycket, andra trodde, att det kom av starkt arbete. De skälver. Jag talte vid en gubbe från Tostared. ”Sen jag fick den häre skaken”, sa han. Värme var enda botemedlet.
Kinnarumma.

FÖDELSEMÄRKEN
Harmunt blev barnet, om modern, när hon gick med det, sett en hare eller ett kluvet trä.
Ornunga.

Här var en kvinna i gårdsstugan, som såg en eldsvåda. Hon blev ledsen av det och grät. Sen fick hon ett barn som var så rödögt och ögona ville väta sej. Det kom en tattarkäring. ”Har du inte sett en vådeld?” – ”Jo.” Hon gick dit och tog aska och la kring barnets ögon. Det dröjde inte en vecka, så började de visa sej bättre och snart var de bra.
Nittorp.

Berta, en av mina töser, hade ett födelsemärke i huvet. Vi for till doktorn i Skövde. ”Det ska I inte röra”, sa han. Men Broddesa sa: ”Dä ska I gå te en död kar å låta honom ta p唝. Så hände det att Rölander i Rör blev ihjältrampad av en häst. Då kom Broddesa och hämtade mej och tösen. De hade lagt Rölander på logen, och Broddesa tog med sej tösen och gick fram. Sen lade hon likets pekfinger på märket och sa tre gånger: ”Följ mä, följ mä, följ mä!” Och det dröjde inte länge, innan det hade gått bort.
Väring.

FÖRSTOPPNING
Man ska äta levande väggskäkter i gröt. (väggskäkter = vägglöss)
Sjötofta.

Förstoppning – ta in sur dricka.
Källunga.

GASTAKRAMM, ONT MOT
Gastakramm, de hade gått emot något, för de döde gick och vångla. Kom de inte tillbaka till kyrkogården före tolvslaget, fick de stå där osynliga. Sådant kallas dagstånd.
Holsjunga.

Gick man ut en kväll och kom in uppsvullen och med munnen dragen upp te öra, då hade man kommit mot ett mot, det var ”det som dåligt va”.
Källunga.

Hastig sjukdom kallade de gastakramm. ”Han hade kommit före ett mot.” Då drog de täcket över huvet på den sjuke och la krut på en trästicka och tände på det tre gånger, först över huvet, sen mitt på människan och sist vid fötterna. Och så skulle han ta in lite krut med.
Molla.

Gastakramm, då ska man bita över en kniv och lägga kniven under huvudputan och sova. När man vaknar, är man bra. Man ska spotta tre gånger, sedan man bitit över kniven.
Upphärad.

Ont mot har jag fått om nätterna; det gör rysningar. Det är spöke som en går emot, och det kan vanka örfilar så rasande. Det är detsamma som gastakramm.
Brunn.

Gastakramm fick jag en gång, när jag var ute i markerna och rakade hö. Jag frös, så jag hoppade i sängen, fastän jag hade flera fällar på mej. Och jag blev skinnlös i munnen och på läpparna. Men sedan fick jag lära mej, att man ska ha svavel på sej jämt, och sen har jag aldrig råkat ut för sådant. Min far var i syne och såg så mycket. Men han såg ingenting som han hade ont av, sen han börjat bära svavel på sej.
Kalv. Kvinna f. 1846.

GIKT
Gikt hade min far, när han var ungefär sexti år, men han skaffade sig en hund och hade under täcket i sängen varenda natt. Och far blev av med gikten, men hunden fick den så svårt, så han rådde inte med att röra sej till sist. Vi fick lov att skjuta honom.
Holmestad.

Jag såg när Ila-Johanna satte på mor blodiglar för gikt i bena. Hon satte tre iglar på varje ben. De skulle suga till sej ond blod.
Björketorp.

Det var bra att koka myrstack för gikt och tvätta sej i det vattnet.
Landvetter.

Giktvärk, ringar i öronen hjälpte för det. Så var det bra att koka myror och enris och sitta invirad över det så immen går in i kroppen riktigt. Det kan en göra själv.
Brunn.

Mot gikt hade de magnetiska krampor i en tråd om halsen.
Starrkärr.

Giktringar köpte de i affärer och trodde att de skulle hjälpa för gikt. Blyringar hade de i örona, de drog ut värken. Sådana ringar gjorde de själva. Blyet är frackare än silver. (frackare = bättre, används mest i negativa sammanhang)
Långared.

Giktringar fick man köpa i alla affärer. Många köpte sådana i stället för guldringar, när de gifte sig. De var av mässing med en svart kant omkring, och de kostade två kronor. Samma vet jag en bonde, som hade en giktzinka, en magnet, som han bar i kläderna. Han tyckte att det lindrade, men det var la tron, som gjorde det.
Tun.

GULSJUKA (gulsot)
Torstes-Maja sa, att om man låter sängen stå och inte brer över, och en gul fågel far över taket, så får man gulsjuka. Det är bara det, att man inte brett över. (brer över = bäddar sängen eller lägger på överkast)
Algutstorp.

Mot gulsjuka försökte de få tag i en gulspink och torka och bösta sönder och baka en ring och ge dem in. (gulspink=gulsparv) (bösta = knacka eller slå hårt)
Håksvik.

Gulsot, det var en vanlig sjuke förr. Jag hade gulsoten själv. Då åt jag gult môs, som jag tog på nolväggar. Svavelblomma skulle man ta in. De som förstod det, botade det med mångahanda. Ett sätt var att ta upp kärnådern på halsen. (nolväggar = väggar som låg åt norr)
Upphärad.

Gulsot, en gumma i fattighuset gav ut för gulsot. Det var tre kakor med tre huvudlöss i varje. När folk var vid kyrkan, gick de in till henne och fick sådana kakor. Det fick jag ock en gång, tre små kakor och tre skedar mjölk.
Länghem.

Fick man gulsot, skulle man krypa tre gånger genom en härva gult garn. Det var många som gjorde det.
Östra Frölunda.

Jag hade gulsjuka och var gul som en fibbla. Då gick jag till en gumma i Ljushult. Gumman tog en sno och mätte från kruna till hälen och över hala och om livet. Hon sa, hur många veckor jag haft sjukan och att jag hade dött, om jag inte hade kommit då. Hon gjorde så många öglor på trån, och jag fick spotta i vareveli ögla. Sen knöt hon trån om hasa på mej och jag fick ha den över natten och sen skulle jag kasta den på elden. Och hon klippte av naglarna på mina fingrar och tår och skrapade på tungan och det la hon i en bit bröd, och den la hon i skänken i rummet. De visste inte var hon gjorde av den sedan. Jag fick ha sjukdomen lika länge efter, som jag haft den då, men sen var jag bra. Det kostade 50 öre. Jag kände genast att jag blev bättre. (kruna = huvudet) (hasa = fotleden, nederdelen av benet eller benet)
Dalstorp.

HALSHUGGNA TÅR (självsprickor under tårna)
Tårna var halshuggna, det blev skäror inunder tårna. De virade om en ulltråd och lät sitta, så läkte det sig.
Bollebygd.

”Halshoggna tär.” De virade om läkebjälkar. En fick alltid värkar i fötterna, när en var barn. Vi var alltid barfota om sommaren, och då fick vi stubbar och annat i fötterna.
Landvetter.

HESHET
Man kunde bli så hes, så man rådde inte tala. Då hade en hare sett en. Då skulle man gå till en gärdsgård och skrika genom ett hål i gärdsgården: ”Jag har la sett dè, fast du har sett mè.”
Ölsremma.

Heshet beror på att räven hade sett dem. Då skulle de ha en vrängd stumpa om halsen.
Holsjunga.

”Du har sett räven”, sa de. Då skulle man laga så att man fick se räven en gång till. En vrängd vänsterstrumpa skulle man vira runt halsen.
Sjötofta.

HICKA
Hicka – folk talade om en. Kunde man bara tänka på rätt person, så gick hickan över. Då skulle det släppa.
Örsås.

Hickade någon, skulle man säga: ”Hicka och gal, bär hem det du stal!” Det berodde på att någon förtalte dem. Man kunde ock säga: ”Köss mej i räva!”
Källunga.

HUNDBETT
Då skulle man klippa en lock av hunden och tända eld på den och röka sig. Det gjorde de med en flicka i Länghem, och hon blev bra.
Länghem.

HUVUDVÄRK
De la råa potatisskivor på huvet, hela huvet fullt.
Norra Härene.

Ringar i örena hade de för hörseln och mot huvudvärk. Mor Stava försökte göra hål i mina öron, men jag sprang min väg. De satte in blydubbar först, tills de läknat; då satte de in ringarna.
Brunn. Man f. 1850.

KIKHOSTA
Jag har plockat kikebär på enebuskar och kokat och gett mina barn att dricka. Videbark var också bra.
Örsås.

Då ska de ha kikaskal. Det ligger i sjön och ser ut som ostron. Ja, musslor är det, ja. Ta upp det locket, det är något köttaktigt i, det ska de äta.
Länghem.

Det är bäst att ta pankor levande och svälja; de ska äta upp slemmet. (pankor = vägglöss)
Algutstorp.

När barnen hade kikhosta, skulle man gå till en bäck och ta wáa och ge barnen in.
Wáa är skum som bildas i en vattenvirvel.
Örsås.

Kikhosta botades med niingevatten. De tog nio slankar vatten i en bäck, som rann åt norr. De tog med ett kärl och hällde i ett annat, tre slankar tre gånger. De fick inte räkna till nio. (slank, slankar=lite grand av något)
Sätila.

KLÅE (klåda)
Skabb och spetälska botas med huggorm. Det var Henning Pettersson i Källebo, som hade`t. Man skulle gå där det fanns ormhölser och befalla ormen komma, och det gjorde han. Då skulle man säga: ”Kom å möt mej, å antingen ska ditt liv gälla eller mitt”! Vände man på det, så kom ormen inte. Man skulle döda ormen och koka och tvätta sej i det vattnet. Han blev bra. (ormhölser = ormskinn)
Strängsered.

Klåe, då skulle de gnidas in med istersmult med svavel i, och då skulle de ta in svavel ock, så skulle det slå ut. (istersmult = smält speciellt fett som suttit på insidan av grisens buk. Ister togs tillvara vid slakt och kunde användas bl.a till bakning. Ansågs ge möra skorpor och ringar.)
Dalstorp.

En bror till mej hade skinnklå. Far brukade hänga skinnen i taket och torka. Mor hade gått under skinnen, medan hon var gravid, och det hade droppat från dem. Men hon tog pojken och gick dit, där de hade slaktat en kalv eller sö och tog och lindade pojken i ett rått skinn. (sö = får eller lamm)
Långared.

KOLERA
När koléra gick i Göteborg, satte de upp en bom över vägen vi Vännebo – det är sockengränsen – och rökade alla smålänningar, som kom från Göteborg, med svinhår och tjära för att de inte skulle dra smittan in i socknen.
Redslared.

Jag tror det var 1856 när koléra gick. Då gravde de ner ett barn levande i Båstorps bräcka i Skepplanda. De gav barnet en smörgås och lurade det att gå ner i en grop, och sen hävde de igen. ”Häv inte jord på min smörgås!” sa barnet. Det var två karlar, som gjorde det. De lär ha blivit vansinniga bägge två. Den ene var Johannes Persson, han var på Hökällan i flera år. Den andre var Kristiansson från Heden Västra i S:t Peder. Det var för att sjukdomen skulle upphöra.
S:t Peder.

Koleran hade vi här på Rydal 1866. Då dog elva. Men den sista, de begravde var inte död. Det var en tjugo års tös, som nyss var kommen till fabriken ifrån Hyssna. Hon hade tvättat upp kläder efter sådana, som hade dött i kolera, och så insjuknade hon själv. Och på morron efter tyckte de, att hon var död, och tog henne tvärt, för de hade så brått att få dem åt kyrkogården. Men när jordfästningen var, så hörde de, att det böstade i kistan. Men de gjorde inget åt det, för de trodde det, att sjukan skulle sluta så fort de hade fått begravt en levande. Och sen slutade sjukan också. (böstade = knackade hårt.)
Seglora.

LUNGSOT (lungtuberkulos, tbc)
Lungsot kallade de trånsjuka. Det var nog på så sätt, att de var ledsna för något, så de sörjde sej till den sjukdomen.
Långared.

Lungsot sa de aldrig, det var bröstsjuka. Det skulle vara nyttigt att andas lagårdsluft, så sådana höll sej i lagårdarna mycket.
Björketorp.

Lungsot, det försökte de röka bort med träkol. Och så kokte de hampefrö och gav dem.
Nykyrke.

MATLEDA
Matlea, man skulle gå till tre käringar, som fått en pojk först, och få tre sorters mat av varje käring och ge den sjuke att äta.
Svenljunga.

Matlea, då skulle de för det mesta ha matlessegräs. Det är sterregräs . De plockade av som dill och åt.
Molla.

Matlea, de tog in malörtsdroppar för det. Dem gjorde de själva, satte en kvist malört i en flaska med brännvin.
Säter.

NATTVÄTA
Om modern hade tittat i en öppen grav, medan hon var med barnet, pinkade barnet ner sej. Då skulle man ta en liten råtta och hacka allt precis och göra en köttbulle av det och ge barnet att äta.
Norra Härene.

Det var en tös i Håksvik, som inte rådde med att ligga torr. De skaffade en av gudmoderns skor och hällde i vatten i den och lät tösen dricka.
Håksvik.

NÄSBLOD
Näsblod var det en här i byn – han hette Wille Nyman – som läste bort. Han tog tag om näsan på den som blödde och läste bort det i Guds namn och i sin fars namn. Fadern hette Olagus.
Länghem.

De slog svaligt vatten i nacken.
Björketorp.

ONDA BETTET (självsprickor i fingrarna)
Onda bettet, det fick man av maskar, när man sköljde kläder. Det hade min moster. Tummen var riktigt som kluven.
Starrkärr.

Onne biten fick de ofta i fingertopparna förr. David i Ryd botade alla, som kom till honom i rätt tid. De trodde inte, att de fick den genom stick, det bara tog till att värka. De stoppade fingret i kokande vatten. En vit mask skulle komma ut. Fick de dän den, blev det bra.
Örsås.

Onne biten skulle vara en sorts mask i vattnet som en symaskinstråd. En gumma i Håksvik lagade till ett medel, som hjalp. Hon grävde upp kardborrarötter och tog ägg och rågmjöl och ältade till en deg och lade på. Blev det aldrig så svårt, fick de inte ta dän det.
Holsjunga.

ORMBETT
Jag hade en bror, som blev biten i ett finger. De fick tag i ormen och skar sönder honom och la på. Min bror fick inget ont av det. Brännvin hjälpte ock; svullnaden kom inte längre än brännvinet, så var de stuckna i benen och tog in brännvin, kom giftet aldrig upp i livet.
Öxabäck.

Om de kunde komma till vatten före ormen och blöta på hugget, då var det inte farligt. Midsommarkvast var också medikament mot ormhugg. Det skulle vara nio sorters växter i den. Den var det att röka med för ormhugg och all sorts svullnad. Ormskinn tog de upp och rökade med för sådant.
Rångedala.

Det tjänligaste var, om någon sög ut giftet. Konvaljeblad plockade många och rökade med för ormhugg.
Rångedala.

Blev någon ormhuggen, virade de ormskinn om det stället.
Nittorp.

Ormbett, det gjorde de bort. Näsen och Fina i Bråten kunde det. Det fick de lära bort från kvinna till man och från man till kvinna. Näsen – Erik på Näset – var Finas morbror. Han hade en kniv med stål i, och den drog han tre varv motsols kring det stället, där ormen bitit, och sa: ”Såvitt som denne kniven är utav stål och järn skall det varken svi eller värka.”
Långared.

PIGGAR ( finnar, utslag eller infekterat eksem)
De skulle göra ett pulver av finaste glas och porslin och arsenik och ge dem in. Det botade min far många med. Det hjälpte, så de blev så rena i blodet. Far hade lärt till doktor av präst i Tranemo.
Grönahög.

Piggar – min farmor bakade små kakor med tegelsten, fönsterglas, porslin, svavel och flera andra sorter i, och de skulle stekas i smör och tas in. Det skulle rensa blon.
Dalstorp.

REUMATISM
Till Karis Olas i Häljared var ena som hette Stava, och hon blev förskräckligt fördärvad av reumatism. De gick till skogen och tog en hel myrstack och kokade. Hon fick stå naken i immen och andas in den, och hon blev bra.
Starrkärr.

RYGGSKOTT
Jag har haft blodiglar på mej för ryggskott. Det var för 45 år sen, när jag sågade med maskinsåg. Det blev med detsamma så hårt. Det var en halv timmes väg från mitt hem, men för mej tog det två timmar. Jordegumman i Starrkärr satte på mej fyra iglar och ryggskottet försvann strax.
Starrkärr 1926.

När de kände sig sjuka och hade ont nånstans i kroppen, skulle de låtas åre. Hade de ont i ryggen, skulle de ta hål på fötterna.
Od.

RÄNNESKITA (diarré)
Ränneskita – då skulle de ta in drickajäst. Det låter stolligt men det hjälper.
Nittorp.

När de fick utsot, skulle de ha i sej en deg av röksvamp, vatten och brända ben. Det var både för människor och djur. (utsot = diarré)
Holsjunga.

Utsot – Maria i Ryt åt la upp mest ett skålpund krita i veckan för det.
Dalstorp.

Diarré – de tog in ett nävatak starkpeppar i brännvin, så stannade det. Eller ock åt de stekt salt sill eller tog in malörtsdroppar.
Holmestad.

De torkade och åt blåbär och drack brännvin.
Örsås.

SKRIKLYTE (spädbarn som gråter mycket)
Jag var så skrikig, när jag var liten. Någon död plågade mig, hade de för sej. Man skulle kalla upp de döda. Mej kallade de upp efter en morbror till mej som hette Johannes. Annika i Nöa sa, att de skulle klyva en rönn och kila isär och dra mej igenom. Jag såg den rönnen, när jag var lite större, som de falat mej in genom.
Sjötofta.

Var det svårt att få barnet att sova, lånade man mull från kyrkogården och lade i botten på vaggan; då rådde barnet med att sova. Men de måste lämna igen mullen, annars blev barnet sjukt. Det var de döde, som kom och plågade barnet.
Dalstorp.

En del tror att det är en död, som förorsakar att de är skrikiga, någon som tyckt om dem. Så t.ex. på Stommen här i Örsås, ena som var änka tyckte så mycke om en liten pojk, som var årgammal. Hon dog och sen började pojken bli så kinkig om nätterna. ”Må Augusta kan ha sån makt?” sa de.
Örsås.

SKÄRSÅR
Om jag skär mig aldrig så, häver jag bara snus på och binder åt, då blir det inte nån blodförgiftning.
Dalstorp.

De skrapade i skorstenen och lade sot i sår. Var händerna spruckna, var det bättre att tvätta dem i urin.
Örby.

På sår hade de älgatungedroppar. Älgatungor är långa, breda blad, som växer på åkerrenar, grå på avigsidan och gröna utanpå. De tog saften av dem på buteljer, och den var det likaste läkemedel, som fanns. Jag högg mej en yxa i foten och fick sådant på; det läkte på några dar. Och far hyvla av sej fyra fingrar. Han hällde älgatungedroppar på och band om och gick sta och hyvla igen.
Grönahög.

STAMNING
Stamning, det kom sig av att man hade dem till att skratta gränslöst mycket, när de var små.
Tvärred.

Jag var hos slaktare Örn. Örn hade en pojk som stamma så rasane. Örn viska i örat åt mej. Jag smet till pojken rakt över mun med lungorna. Det skulle bota för stam.
Länghem.

STOLSTEG ELLER STORSTEG (vagel, ögonlocksinflammation)
Stolsteg, det är en stor kula vid ögat. Jag hade det, när jag var tio år eller så. Johanna i Grunne gjorde bort det. Jag måste säga du till henne, fast hon var äldre, och hon sa I till mej. Vi hade dörren stängd mellan oss. Så glytte Johanna på dörren och sa:”I har stolsteget, tös”. Och jag var tvungen att svara: ”Dä löx du”. Så svara vi tre gånger, och på natten efter gick det bort.
Starrkärr.

Storsteg. De var rädda för att en stol skulle falla så att de fick se undersidan, för då fick de storsteg. De skar flisor ur sopan och rakan och grisslan och av en stols eller palls steg och la i en panna och tände på och rökade ögat.
Örsås.

När barn vänder upp och ner på en stol och tittar under stolen, får de stolsteg. Men bara de spottar i stolen tre gånger, blir det inget.
Asklanda.

SURA BEN (bensår)
Sura ben, de kokade gröt och la på eller la på groblad eller kålblad.
Örsås.

Klas vid Galgen la på ett pepparkorn, en funtanell kallades det. Det blev ett hål och det skulle aldrig läkna. Varet kom ut ur hålet, det rann ut en hoper, då han tog ut pepparkornet. Benet svullnade, om han inte hade funtanell, så kunde han inte gå.
Marbäck.

TANDVÄRK
När jag tjänte i Häljared, fick jag så svår tandvärk i slåtta. Jag la in snus, men det hjälpte inte. Då gick jag till en barnmorska. Hon hade tänger och nycklar, och hon tog ut ena jäcksla (oxeltand), som var söndrig. (oxeltand = bakre kindtand)
Fänneslunda.

Jag fick så ont i tänderna en gång, när jag var hos min bror i Holsjunga. Då skickade de av mej till Prekebogumman. Hon frågade mej, om jag trodde, att hon kunde bota mej. Jag sa, att de säger att hon kan bota. Men jag trodde det inte precis, för de sa, att hon satte in tandvärken i ett träd. Jag fick gå ohulpen ifrån henne för att jag inte hade riktig tro. Sen kom en lumpesamlare, och han tog blod av tänderna på ett par stickor och satte in dem i barken på en gran eller fur, men det hjälpte inte. Då gick jag till en smed i Svenljunga, som bröt ut tänderna.
Svenljunga.

Jag har haft iglar i mun för tandvärk. Det var en gumma, som hette Kulle-Edla på Lillekullen. Jag fick gå till henne en natt. Hon stod upp och strök grädde på tanden, innan iglarna bet sig fast. När de hade sugit sej mätta, släppte de, det tog lång tid. Det lindrade på några minuter.
Örby.

Tandvärk hade jag så mycket. Jag gick till Lotta Timell i stan(Ulricehamn) och hon satte iglar på mig, en på var käke. Hon hade iglar i en glaskula. Den ena igeln hade sugit i sej så mycket blod; den släppte och slog i golvet och sprack. Jag fick betala 50 öre. Det blödde tills solen var nedgången. Det blev inte bättre med tandvärken. Till slut köpte jag skeavatten, det var 1882 eller 1883. Jag strök skeavatten i tänderna, och de började multna och föll ut. Det blev inte en nogge kvar. (skeavatten = salpetersyra)
Brunn.

URINSTÄMMA (urinförgiftning)
En nittitvåårig gumma i Hyssna hade urinstämma. De hade dit provinsialläkaren. ”Det är urinförgiftning, hon lever inte mer än tre fyra dar till”, sa han. Men så kom en gumma dit och sa till dem, att om de bara kokte pionrötter och gav henne spadet, skulle hon bli bra. De kokte rötter av röda pioner och hon fick dricka spadet. Hon blev bra och levde i fyra år till.
Hyssna.

VÅDELDSMÄRKEN (födelsemärken av röd karaktär s.k. smultronmärken)
Om en havande kvinna får se en eldsvåda och slår sig i ansiktet, får barnet ett fult märke på samma fläck. Om modern vet, var det var vådelden syntes, skall hon gå dit och ta lite aska från stugan och tvätta på märket.
Nittorp.

VÅRTOR
Jag hade en vårta så stor som en halv nöt på vänstra tummen, när jag tjänade i Fänneslunda. Där var en rättare, som hette Rodhe. Han var född i Danmark, och det var hans hustru med. Hon sa till mej: ”Det är inte svårt för dej att bli av med den. Stjäl en bit spekefläsk och smörja allestädes på vårtan med det och lägg det sen så att en skata kommer åt fläsket; hon får vårtan”. Ja, jag gjorde som hon sa och la fläsket på avträdestaket och flere stod och tittade på, när skatan tog det. Vårtan började strax att fjälla och jag skrapade bort det, och det dröjde inte länge, förrän vårtan var totalt borte. Efter åtta dar var den borte precis. Fläsket tog jag i en torpares matväska, passade på och skar mej en bit med fällekniven.
Fänneslunda.

VÄTTA (depression, förtvivlan eller stark oro)
Vätta, var en konstig sjukdom. De var så nervösa. De trodde de fick det i vattnet, då de tvättade eller badade.
Länghem.

Vätta uppkommer genom ett djur, som heter vätta. Den ser ut som en firfota men är röd under buken; firfotan är vit. De finns i vatten eller källare och potategraver. De är saktmodiga och bryr sej inte om att röra en, men om man rör dem eller dödar dem, får man vätta. Då blir man ledsen och orkar inget och har ingen matlust. Här var en gumma, Nora i Källäng, som botade vätta. Hon gjorde vättapulver av blodrot, vetterljus, bävergäll och dyvelsträck. Hon tog en och femti för en sats på fyra paket med sex strutar i varje. Det skulle tas in på ny och nä. Vätta var detsamma som nervositet. (firfota = ödla)
Örsås.

Skulle man bota för vätta, skulle man ta en skål med vatten och lägga en torva över den. Sen skulle man gå i nol och ropa: ”Du laja vätt som har sagt, att jag inte ska bli bra, innan jag legat under en skål med vatten!”(nol = norr)
Ljungsarp.

ÄLVABLÅST (hastigt uppkomna hudutslag, kanske allergisk reaktion typ nässelutslag)
Älvablåst kom i vind. Då var det att sätta sej naken och ha någon med sej, som blåste på en med bälgen, så gick det bort.
Dalstorp.

Naffern blir på hele kroppen. Det var att hugga huvet av en vit tupp och smörja på med det blodet. Det gjorde de med mej.(naffern = annat ord för älvablåst)
Sjötofta. Man f. 1857.

ÖRSPRÅNG
En som hade blivit ormbiten skulle blåsa en i örat med en nässelpipa, så blev det bra. Många kom till mej, när jag hade dibarn, och ville att jag skulle mjölka in i örat på dem. Örnsting säger somliga.
Sandhem.

Örnsting, då skulle en ta hål i örsnibbarna och sätta in blytrillor; det gjorde far på mej. Se, ska herrn få se, jag har ärr utav det än! Dem gick jag med i flera månader. Det drar ur. Hål, det gjorde far med en synål och en potata.
Länghem. Man f. 1851.

SPECIELLA BOTEMEDEL

Blodiglar

Här följer tre berättelser från Långared.
Inåt Vagnhedskogarna i småsjöar och i Lomsjön ovanför Herrgården i Långared fanns blodiglar. Janne Eliasson i Ljuselid på Börta skog var igelfångare. Iglarna ligger i flöttorvor, som flyter på vattnet. Han tog en handräfsa först och rev i torvorna; då släppte iglarna, och han passade på och tog dem med bara handen. Han hade kärl med sej, som han samlade dem i. Han sålde blodiglar till apoteket i Alingsås. Han rände ikring och satte blodiglar på folk, när de hade tandvärk eller blodutgjutning eller försträckt sej. Hade man tandvärk, kunde man få ha en igel inne i mun t.o.m. Han tog igeln men nypan, och ville den inte hugga tag, tog han grädde och strök på stället, där igeln skulle hugga. Jag har haft två eller tre iglar på knät en gång, när jag hade skadat mej. Blödningen ville inte stanna, för om igeln tagit i en åder, så – . Men Janne la på spindelväv, och till slut stoppa det. Blodiglarna var svarta med tre gula ränder. De andra, som en träffar i sjön var som helst, kallas blodsugare.

Susa-Britta bodde ett stycke ovanför Häckelid – det var så fullt med torpare på skogen förr. Hon hade blodiglar. Min mor hade ont i halsen. Vi hade bud efter Susa-Britta. Hon satte iglar vid öronen på mor. Där gjorde det ont, när de sög. När iglarna blev fulla med blod, släppte de. Tron verkar ju mycket, och mor blev bättre.

Maja Höglund i Sågen hade iglar i en butelj. Här var många och sökte henne. Katrina och Anna i Ravelsbo var här ibland och fick iglar påsatta för värk. Och Anna Greta i Svedhagen kom hit, för hon hade sådan reumatism, att det stack i hele kroppen. Rätt som hon satt, ropade hon till. Maja satte iglar på henne. Hon brukade ta 25 öre för det. När igeln släppte, hade hon lite salt på en tallrik, som hon doppade näsan – igelns näsa! – i, och då släppte han blodet. Sen la hon honom tillbaka på buteljen.
Här på Risveden bodde Olles Lena. Hon satte fötterna i vattnet i Kroppsjön och då sög iglarna sej fast i dem. På så vis fick hon iglar.

Mordvapen

Det var en som hette Ekered, som hette Rydström. Han skar halsen av sej med en rakkniv. En gubbe, som de kallade Killen, fick kniven, och han filade av den och gav filspånet till sådana, som hade skivert. De fick ta in det i vatten. Det såg allt ut som det hjälpte. Han slet nästan ut hele kniven. (skivert = engelska sjukan)
Dalstorp.

Gamle Kjöllerström på Gölingstorp hade en bror, som skurit halsen av sej med en rakekniv. Kjöllerström tog vara på den kniven. Det var många som var uppe hos hans fru och fick lite, som hon filade av på rakekniven. Det gav de barna in.
Ljungsarp.

Myror

Det första de fick se myrorna ute om våren, skulle de reta dem och dra in den syran, det skulle vara hälsosamt.
Brunn.

Mördares blod

Här var en gammal gumma, de kallade Remma. Hon bodde i Bråttensby. Hon var barnamörderska, men hon var ostraffad. När ett barn hade skivern skaffa de tre droppar av henne, hon stack sej på fingret. Det blodet gav de barnet in. (skivern = engelska sjukan)
Landa.

Det bodde en knekt i Ljungsarp, hette Rapp. Han hade varit med i kriget mot Napoleon. Han gick i bygden och botade barn för skivert. Han band en tråd om fingret, som han hade tryckt av skottena med, och stack hål ovanför med en nål och fick ut lite blod. Bloden skulle de komma i barnet i lite mjölk. Han levde på det, att bota skivert så, på gamledagarna.
Nittorp.

Åderlåtning

Åderlåtning var vanlig förr. Men den fick inte ske utan att vattnen var öppna. Isen skulle vara borta, så vattnet var öppet. ”Ja kan inte låta mej åre, inna sjöa blir rena, för då gör dä inga nötta”, sa de.
Holsjunga.

En gång om året lät alla sej åre. När den tiden kom, började de få värk.
Länghem.

Musa-Banka återlät folk. Hon visste, vilken åder som skulle öppnas för den sjukdomen. För fosterfördrivning åderlät hon stortån. Det var tämligen vanligt, att de gamle skulle åderlåtas. En karl, som arbetade i Göteborg varje år och kom tillbaka hit på hösten, begav sig alltid till Musa-Banka och åderlät sig. Det var för det allmänna välbefinnandet. Hon hade en snäppare att slå åder med.
Starrkärr.

Bengt Jönsson gick och latte åre mycket. Det var så jämngrant. När de kände sig sjuka och hade ont någonstans i kroppen, skulle de låtas åre. Hade man ont i huvet, skulle man åderlåtas i armhålan. Hade de ont i ryggen, skulle de ta hål i fötterna.
Od.

Inledande text och sammanställning är skriven av Inga-Lill Lindgren.

Källor: www.lakemedelsvarlden.se

http://sv.wikipedia.org/wiki/Alternativmedicin

Ordförklaringar inom parentes är till en del hämtade ur ”Ordlistan” Språk i Sjuhärad – då och nu.
Författare: Sven Lagerström och Göran Stenbäcken.
Utgiven av Borås Tidnings förlag 2001.

Övrig ordförklaring efter internetbaserad ordsökning och efter egen tolkning med hjälp av minnen från släkt och vänner.