SALPETERSJUDERIET OCH SALPETERSJUDARNA
Författare: Olof Langlet
Artikel ur ”Från Borås och de Sju häraderna – 1974-75”. Årg.29. Sid.19-56.
Kulturhistoriska Föreningen. Redaktör: Hans Kruse.
Återges med tillstånd av föreningens ordf. Lennart Wasling 2006.
Professor Olof Langlet har nedlagt ett omfattande arbete för att utforska en hittills föga uppmärksammad yrkesgrupp – salpetersjudarna. Hur viktig salpeterutvinningen en gång var i vårt land framgår inte minst av de många statliga ingripanden den blev föremål för.
Salpetersjudarna var underställda Krigskollegium. De rullfördes som soldater, dock utan att i princip behöva fullgöra krigstjänst, ett förhållande som tidvis gjorde yrket lockande. Deras sociala tillhörighet återspeglas i namnskicket, som följer soldaternas. Ett kringflackande liv, ett stundom hårdhänt uppträdande gentemot allmogen hör också till bilden av en yrkeskår, som i dag är nästan helt glömd.
Man kommer icke ihåg, vad förut skett. . . i mörker går det bort och dess namn bliver höljt i mörker. (Pred. I:11, VI:4.)
”Ehuruwäl Saltpetter-siuderierne äro ibland de nyttigaste och mäst indräcktige wärck i Riket”, är de lätt räknade, vilka nu för tiden alls hört talas om en verksamhet, som under århundraden varit av största betydelse för Sveriges krigföring och som såväl under krig som fred oavbrutet fortgått inom stora delar av landet och där under långa tider varit en landsplåga. Det har varit slumpen som gjort, att salpetersjuderiet på senare tid blivit uppmärksammat.
Hembygdsforskaren och Linné-kännaren, folkskolläraren Assar M. Lindberg i Diö, träffade under arkivstudier på ett klagomål från kyrkoherden i Loshult 1736, över att salpetersjudare i socknen jämte andra ”faselige svärjare, liderlige drinkare och bolare” fick ”nådemedlen” i Stenbrohult av Linnés fader, som de betalade dubbelt så mycket som han själv brukade få. Då blev Lindberg intresserad av salpetersjudare och började med otrolig flit synnerligen omfattande forskningar och arkivstudier, bl.a. i Kungl. Krigsarkivet (Lindberg 1955; 1959; 1960 – med litteraturförteckn.; 1961, 1964).
Chefen för FN:s arkiv i New York dr Alf Erlandsson, som studerat arbetskraftsförhållandena hos allmogen i Kristianstads län vid 1700-talets mitt, påträffade en kategori vandringsarbetare: salpetersjudare. Även han blev intresserad av ämnet och utförde mycket noggranna och sorgfälligt dokumenterade forskningar.
För egen del påträffade jag under släktforskning en person, som i mantalslängden 1761 betecknats som ”salt” Från Nordiska Museet fick jag då anvisning på bl.a. ovan anförda litteratur, som jag flitigt utnyttjat liksom svar på frågelistor från 1951 ang. salpeterlador. För övrigt har mina källor huvudsakligen utgjorts av dels mönstringsrullor i krigsarkivet, dels mantalslängder.
En koncis och detaljerad framställning av förfarandet vid salpetertillverkningen har givits av Jakobsson (1943).
Först efter sättningen har jag fått tillgång till ett par nyare publikationer rörande salpetersjudning, nämligen av ingenjör Harry Bergenblad (1971) om Husqvarna Krutbruk, samt av biskop emer. Sven Danell (1973) med anledning av förekomsten av ortnamnet Salpetersjudaretorp i Älgarås socken.
Nedan följer först en redogörelse för salpeterframställningen och därmed förknippade omständigheter, därefter en sammanfattning av salpetersjudningens debet och kredit. Salpetersjudarna behandlas sedan dels allmänt, dels speciellt för Västergötland med avseende på personalstyrka, ålder och tjänsteår samt namnskick.
Jag tror mig belysa salpetersjuderiets arbetsmiljö bäst genom att i stor utsträckning anföra utdrag ur utfärdade förordningar (enl. Barchræus 1784-1785 och Modée 1749), i stället för att omskriva innehållet till modernt språk.
SALPETERSJUDNINGEN
Vad krigföringen krävde var krut, svartkrut, bestående av 75 % salpeter (KNO3), 15 % träkol och 10 % svavel. När eldvapen började brukas, uppstod snart behov av inhemsk tillverkning. Träkol gjordes helst av benved (Rhamnus frangula) men vanligen av alved. Bästa svavel fick man från Dylta bruk i Närke. Salpeter kunde erhållas från jord uppblandad med diverse avfall, spillning och liknande ”persedlar”.
Salpetern utvanns genom att ”salpeterjorden” lakades ur med vatten i stora kar. Luten fick stå att klarna, varefter den skulle kokas, ”sjudas”, under 5 à 6 dagar i stora kopparpannor, vanligen rymmande 300 kannor (785 lit.) Efter sjudningen tillsattes kalk och aska till ”säden” varvid koksalt kristalliserade och kunde avlägsnas, ”krämpningen”. När så ”krämpet” svalnat till ca 25º bärjade salpetern ”anskjuta” kristaller. Råsalpetern fraktades sedan till krutbruk, där den ”luttrades” från kvarvarande koksalt. Koksalt är nämligen hygroskopiskt – det tar upp fuktighet från luften och hindrar att man ”håller krutet torrt”.
När tillverkningen av salpeter började i Sverige vet ingen, men det är känt att Erik av Pommern – alltså under förra delen av 1400-talet – lät flytta salpeterverkstaden i Sigtuna från dess läge vid östra bron till stadens västra sida. Gustaf Vasa anlade salpeterbruk både i Enköping, där det tidigare stått ett fransiskanerkloster, och vid Uppsala. Nu räckte det emellertid inte med den salpeter, som framställdes i verkstäderna. Man fann då, att salpeter bildades under golven i uthus och ladugårdar, där jorden blev uppblandad med hö och strö, spillning och urin.
Konungen var icke sen med att förklara jorden under böndernas uthus för regale, d.v.s. Kronan tillhörig. Stengolv förbjöds, bönderna ålades att genom dikning hindra att vatten trängde in under golven och de förbjöds att rubba eller förstöra salpeterjorden. Dessutom lät konungen taga jord från nedlagda kyrko- och klostergårdar till sjudning, vilket högeligen förtröt både allmoge och prästerskap. För att rädda sina förfäders döda mull erbjöd sig då allmogen att utgöra salpeterhjälpen, som hastigt av konungen förvandlades till ordinarie pålaga. Från varje helt krono- och skattehemman skulle årligen till salpeterverken levereras (enl. 1624 års räkenskaper):
5 tunnor (ca 735 l) god mylla; 1 tunna fårgödsel; 3 lass ved; 2 stora kärvar halm 1 aln i diameter; 1/2 tunna aska. Dessutom skulle utgöras 2 dagsverken. – Frälsehemman slapp undan med hälften.
Karl IX föreskrev, att jorden skulle tagas ”antingen der Bönderne haffue hafft deres fää boskap, fåår och getter eller och der bonden först khörer dyngia, som åhwan på är utt på åckren, då skall han taga aff den jord der är nest under dyngian tu lass til saltpetter-bruket, doch icke grafue diupere än en half alen i jorden til högste, ty gräffuer han diupere, så dåger jorden int.”
”Hjälpen” kunde innebära många mils körning på den tidens dåliga vägar, så t.ex. ända från Södra Möre härad i Kalmar län och till Huskvarna (Lindberg 1964) – fågelvägen upp till 20 mil – med 5-6 lass! Därför erhöll Mickel Hagesten 1581 tillstånd att inrätta så många salpeterverkstäder, som ske kunde, eftersom allmogen klagat över för långa vägar till de platser där ”salpeter-persedlarna” skulle avlämnas.
Salpetertillverkningen var icke bunden till verkstäderna, utan utfördes även vid de enskilda gårdarna av kringresande sjudare. Så t.ex. redovisas – oberäknat leveransen från bruk och verkstäder -i Archlie Längdh widh Stockholms Slott 1630 (enl. Hamilton 1846) ”Änn som Wäll:ne Axel Drake hafwer låtit tilverka på bygdena” 3 skeppund och 15 lispund salpeter (drygt 600kg). – Drake var den förste ståthållaren i länet (Broomé 1951).
En nyordning infördes 1642, i det att hjälpen i stället skulle utgå med ett penningbelopp av 1 daler 17 öre Smt per mantal – därmed upphörde tillförseln av ”persedlar” till salpeterverkstäderna, varefter” dessa gamla och med mycken kåstnad anlagda värkstäder” nedlades, fick förfalla och vanligen spårlöst försvinna. Kronans rätt till jorden ”under tak och gålf” bestod, med sjudningen skulle nu ske vid de olika gårdarna av kringresande arbetslag, som medförde kar, pannor och behövliga redskap. Åbon var skyldig att tillhandahålla sjudarna husrum, mat och dricka liksom bete för deras hästar.
Beträffande bränslet stadgades:
”På Gårdsens ägor, där Siudaren siuder, får han til sit bruk hämta sig nödig wedbrand af windfällen, och sådan ofruktbar suur skog, som Landt-boen sielf nyttjar och utwisar, men ei annan: . . .”
Vid brist på bränsle skulle sådant utsynas ”af Jägerij- eller Landtbetiänterne, på Cronones skogar och allmänningar”. I nödfall fick man använda torv.
”Til wärcktygs och Pannors fortskaffande ifrån det ena Bruksstället til det andra, niuta Siudarne skiuss af Allmogen…” Detsamma gällde frakt av pannorna till kopparslagare vid behov av lagning.
Det är givet, att denna verksamhet gav möjlighet till allsköns övergrepp och oredlighet, även om det här i landet knappast gått så långt som i Finland, där Karl IX i en förordning given i Åbo 1602 förklarar (enl. Barchxus 1784):
”Saltpetter-Siudarne hafva icke allenast haft en hop drängar, som dragit ut på landet, platsat och plågat bönderne och tagit af dem hvad dem hafver lyst, mycket mer än deras beställning medgifvit och som icke varit ringa; utan de hafva ock tilhållit bönderne at årligen utgöra tegel, kohl, stockar, bräder, ljus och näver, liksom et hus eller en mur icke kunde längre vara än et år. Men den Saltpetter man för all denna bekostnad skulle hafva igän, har varit litet eller intet, både för Saltpetter-Siudarnes oflit, hwilke, då de utbekommit sin del, föga sett på Kronans bästa, som ock för deras otrohet, i det de hemligen sållt Saltpetter til deras egen nytta.”
Visserligen tillägges, ”at hushållningen icke varit aldeles så elak vid de Svänske Sjuderie-värken”, men Karl XI hade sina goda skäl att försöka åstadkomma ett sakernas bättre tillstånd genom att 1686 förordna om inrättande av salpetersjuderi-indelningsverket.
Avsikten var att förteckna alla med ladugårdar försedda lägenheter, inbegripet icke skattlagda gårdar och torp jämte åbons och ägarens namn, att inventera förekomsten av gammal och ny salpeterjord och att uppskatta ”hur många lispund på vart ställe kunna sjudas” (1 lispund = 8,5kg) och tillgången på brännved resp. torv. Tillika skulle kontrolleras, att salpeterjord icke fördärvades. Indelningen utfördes av överinspektor med biträde av en salpetersjuderiverkmästare, en gevaldiger och lokal kronobetjäning. Karl XI fick dock aldrig själv se sin ”indelning” genomförd. Först efter krigkollegii anmaning till inspektorerna 1737 att skynda på, sattes verket igång på allvar – för Västergötland blev det färdigt 1746-1747.
Landet indelades i inspektionsområden – ett utgjordes av Västergötland, Dalsland och Bohuslän – och varje sådant område i ett antal distrikt. Inom varje distrikt skulle ett ”pannelag” eller ”wärck” om 1 verkmästare och i regel 2 drängar ombesörja sjudningen. Distriktet i sin tur delades i rotar om vardera 8 Ã 10 hemman. Sjudning ägde rum inom en rote per år ”så att ej oftare å något ställe kommer at kokas än vart 6:e år”.
Förhållandena reglerades i detalj genom ett stort antal förordningar, brev och instruktioner, som under tidernas lopp ej sällan upphävde varandra. Sålunda uppmanades landshövdingarna i en cirkulärskrivelse 1737 att tillhålla allmogen att dika runt uthusen – 1741 frikallades allmogen från dikningen. I stort reglerades verksamheten genom förordningar av 1723 och 1746.
En bestämmelse från 1682 att allmogen själv finge ombesörja sjudningen och behålla förtjänsten, bekräftades 1723. Åbon kunde ”gå i intressentskap” med kronosjudaren och dela förtjänsten. Sjudaren bar dock hela ansvaret för salpeterns kvalitet. Vidare bestämdes, att sjudaren ägde rätt att sjuda dubbelt eller mera salpeter än vad ”inwisningen” angav. Det var även sjudaren ”obetaget, at obehindrat tilwärka Saltpetter på Frälsets och Adelens Sätes- och Ladugårdar, när ägaren ey genom egit folk, wil låta siuda Saltpetter til Cronans behof. Samma frihet lämnas dem på Boställen och Prästegårdar, samt Cronans Kongs- och Ladugårdar”.
Sjudarens förhållande till åborna var självfallet ett mycket känsligt kapitel, som man genom förordningar sökte reglera så gott det gick. Sjudaren var till exempel – säkerligen på förekommen anledning – förbjuden ”at afhugga de Trä och Lunder, som stå til zirat vid Gårdarne, och att tiudra deras ökar i Allmogens oslagne ängar och Åker-Giärden; dock at Allmogen förunnar deras Hästar nödigt muhlbete”.
Det ålåg inspektorerna att noga tillse, ”at Husen, där Saltpetter-Jorden tages, intet skadas eller rubbas, och at Saltpetter-siudarne, sedan de den utlakade jorden i sitt förre ställe åter inlagdt, laga och lägga alt oskadt i sit förre skick igän. Men sådane Wånhus, som med spisar och gålf äro inredde, måge de icke rifwa eller rubba. Finnes någon Saltpetter-siudare wårdslös, giöra någon skada, otidig eller öfwerdådig å den ort han arbetar, lagsökes han wid nästa Ting, upprätte skadan, där han bråttslig finnes, samt plickte med Gatulåpp, efter målets beskaffenhet; Kommer han annan gån igän, sware til Skadan, och sättes til Kneckt under närmaste wärfwat Regemente, eller om han därtil ei dåger, straffas med dubbelt Gatulåpp emot första gången, och fördrifwes ifrån Saltpetter-siuderiet utan afsked. Komme sådana Klagomål igän öfwer flere Saltpetter-siudare tillika, gifwa Häradshöfdingarne, utom målens lagliga afgiörande, Landshöfdingen sådant tilkiänna, hwilken därom underrättar KrigsCollegium, som sätter Inspectoren ifrån tiänsten, för det han ey hållit sit Manskap i bättre aga.”
Detta var nog lättare sagt än gjort, ty 1762 besvärade sig allmogen i underdånighet hos Kungl. Maj:t däröver, att trots gällande bestämmelser ”det Saltpetter-siudarne icke böra rubba eller skada de hus warest Siudning wärkställes, utan alt oskadt i sit förra skick och ordning åter inlägga, skal dock sådant ske så wårdslöst, at Husägarne med omkostnad och tids spillan måste altsammans åter omlägga.” Kungl. Maj:t resolverade salomoniskt, att då sjudaren kommer till en by, så skall ”stället, där han wil Saltpetter-jord afhämta, först af en Nämnde- och en annan beskedelig Man synas, och, sedan Siudningen förrättad och jorden i sit förra rum inlagd blifwit, bör en lika syn anställas; finnes då skada genom Saltpetter-siudarens wårdslöshet hafwa timat”, så blev han ersättningsskyldig för skadan.
Det visade sig emellertid, att indelningsverket icke åstadkom tillräckligt med salpeter för Kronans behov och för den förbrukning som behövdes för bergsbruk, jakt etc. Man började då på 1740-talet återupptaga den gamla hanteringen med särskilt uppförda ”salpeterplantlador”, där jord blandades med aska, spillning och allsköns avfall. Linné har i sin öländska resa 1741, men framför allt i sin Skånska resa 1749 lämnat en mycket detaljerad skildring både av salpeterlador och salpeterframställningen.
En originell metod att framställa salpeterjord meddelas i ett svar på Nordiska museets rundfråga 1951. Johan Norberg i Svenljunga svarade:
Axel William Johansson, född 1891 i Ringstena, Sexdrega socken, har ur minnet berättat, hur han en gång, då han var liten, hörde berättas av Johan Svensson i Svalegården, Ringstena, att det förr ”fanns vid varje kyrka en pissoar. Den var väl av enklaste slag, en bänk gjord av stockar, placerad vid en vägg eller under ett träd, så att solen inte sken på denna inrättning. I bänken ifylldes myrjord. Antingen var det en knekt eller en avdankad sådan som forslade den av urin indränkta myrjorden till ett hus, där ljus inte fick tränga in. Knekten vattnade ur myrjorden och de ämnen som då återstod användes vid sprängämnestillverkning. Så säger sägnen.”
Säkerligen var det till en salpeterlada jorden fördes för inblandning i vad där för övrigt fanns. Det är även mycket möjligt att sättet var allmänt och att det fallit i glömska liksom salpetertillverkningen över huvud taget.
Framställningen i salpeterlador slog mer och mer ut den gamla sjudningen enligt indelningsverket, samtidigt som antalet kronosjudare minskade. Från statens sida gjorde man stora ansträngningar att uppmuntra anläggande av salpeterlador. Premier utdelades från 1756 och snart beviljades även lån för ändamålet, först endast till adel och ståndspersoner, snart dock även till hemmansägare. Lånerätten upphörde först 1850. Åtminstone på papperet fanns över tusentalet sådana lador – i Älvsborgs län ca.25, i Skaraborgs län ca.5 (enl. Lindbergs karta, 1964) – men i verkligheten blev många aldrig färdigställda eller användes de för helt andra ändamål. Rätt allmänt tycks de icke ha nödtorftigt underhållits, utan lämnats att förfalla.
Först med år 1805 upphävdes Kronans rätt till jorden under ladugårdarna, salpeterhjälpen avskaffades och det blev definitivt slut med kronosjudningen. Kronosjudarna fick avsked och handeln med salpetern blev fri. Salpeterhjälpen avlöstes nu av salpetergärden: varje hemman skulle årligen till staten mot fastställd ersättning leverera en viss kvantitet salpeter. Därmed ernåddes även större rättvisa. Förut hade skogsbygderna fått dra det ojämförligt tyngsta lasset – åtskilliga av landets rikaste jordbruksbygder hade helt sluppit undan kronosjudningen på grund av brist på nödigt bränsle. Så befriades t.ex. 1685 inte mindre än 12 härader i Skåne från salpeterhjälpen och även i andra skoglösa trakter kunde det inte bli fråga om sjudning. Även enstaka gårdar hade på grund av olika orsaker kunnat slippa undan. Litet senare kom bestämmelsen, att salpetergärden kunde få utgöras med penningar och då fick även städernas invånare bidraga. Salpetergärden avskaffades 1830.
I och med det finska krigets olyckliga slut förlorade Sverige en mycket betydande del av salpeter leveranserna till krutbruken. Därför tillsattes 1811 en salpeterkommission för att söka stimulera den inhemska produktionen, vilket den även lyckades med. Dess verksamhet upphörde 1867 i och med att import av salpeter kom att helt täcka behovet. Salpetersjuderistaten, som sedan 1600-talet haft ansvaret för salpetertillverkningen, försvann till sin sista rest först år 1895.
Det hade då gått ungefär 500 år sedan salpeterverkstaden vid Sigtuna anlades.
SALPETERTILLVERKNINGENS DEBET OCH KREDIT
Det var rätt avsevärda mängder salpeter, som under århundradenas lopp framställdes i inhemsk tillverkning, även om denna under långa tider icke kunde tillfredsställa alla militära och civila behov.
Erik XIV har i sin dagbok antecknat, att år 1561 producerades vid de då befintliga 22 verkstäderna icke mindre än 150 skeppund salpeter, dvs. i dagens mått dryga 25 ton. Vid tiden för Sveriges inträde i det trettioåriga kriget levererade de svenska salpeterverken årligen ca 21 ton, de 12 finska ca 24 ton. – Detta bör – åtminstone teoretiskt sett – efter vederbörlig luttring vid krutbruken ha givit bortåt 50 ton krut.
Tillverkningen steg med tiden, ehuru mycket ojämnt, som framgår
av här meddelade årsresultat, räknat i ton:
År Ton
1680 68
1700 80
1708 110
1713 76
1718 76
1719 66
1730 106
1752 191
1809 68
1816 280
1834 246
1862 110
I dessa summor är – åtminstone för 1700 och 1708 – icke medräknad den i Skåne framställda salpetern, vilken skulle höja nämnda års produktion till 114 resp. 150 ton. De meddelade årsvärdena visar ändå tydligt den förbättring indelningsverket medförde tillika med den mycket kraftiga stimulans, som salpeterkommissionen av år 1811 lyckades åstadkomma.
Salpetersjudningen i Västergötland var förhållandevis produktiv. Under 1700-talets tidigaste år gav den ca 25 % av totaltillverkningen, eller 18 %, om leveransen från Skåne medräknas. Egendomligt nog upptar det ”Extract af Saltpettersiuderi Räkningarne i Swerige uppå Manskap som årligen arbetat och huru mycken Saltpetter Årligen Lefwererat är sedan År 1699 ner Krige begyntes”, som finnes i krigsarkivet, varken Värmland eller Dalarna och icke heller någon del av Norrland.
Under senare delen av 1700-talet gjorde sig flera författare till tolk för den åsikten, att salpetertillverkningen i själva verket gick med förlust och var skadlig för landet. Barchæus (1784) framhåller, att bara det bränsle som förbrukades för sjudningen, var mera värt än inköpspriset på motsvarande mängd salpeter, som kunde erhållas från Ostindien. Därifrån köpte England sitt salpeter – ”England, som är så uppmärksamt på sine fördelar. . .” Förlusten framstår än mer uppenbar, ”när man til bränslet lägger utgifter för pannor, Sjudarenas tid och arbete, Landtmannens förlust af den goda myllan under Ladugårdshusen, skadan, som sker på deras byggnader med mycket mera. . .” Tidigare, under tiden för Karl XI:s och Karl XII:s krig, ”innan handel och sjöfart hunnit göra åtkomsten af Ostindiens skatter så fri som den nu är, så fordrade försigtigheten at af egen grund framskaffa denna varan.”
Den skada salpetersjuderiet tillfogade lantbruket, vittnar Barchæus om, hänvisande till ”En liten afhandling i detta ämne, som utkom 1775, bjuder til at bevisa det Ladugårds-myllans användande til Saltpetter-lutning, skall ensamt göra Svänska Landtbruket en förlust av 360 000 tunnor säd årligen.”
För år 1810 har jag data till hands över landets samlade skörd
(Djurberg 1818), som då uppgick till följande antal tunnor:
Vete 118 000
Havre 1 454 000
Råg 1 638 000
Blandsäd 708 000
Korn 1 706 000
Ärter 180 000
Sammanlagt blir detta 5 800 000 tunnor – 360 000 tunnor skulle då motsvara ca 6 % av totalskörden. Nu var denna emellertid säkerligen betydligt mindre under 1700-talet, vartill ytterligare kommer att de rikaste jordbruksbygderna i stor utsträckning klarade sig undan sjudningen. Skördebortfallet slog därför hårdare i de fattiga skogsbygderna.
Det kan ifrågasättas, vilken uppfattning lantbrukarna hade om detta förhållande i äldre tider. Det var inte för att man var angelägen om ladugårdsmyllan, som man försökte undgå ”den högst besvärande och stundom våldsamma kronosjudningen”, ofta genom att direkt förstöra salpeterjorden. Icke heller när salpetersjudningen blev frivillig upphörde illverkningen. Från Istorps socken i Mark meddelar således A. W. Johansson, Torse, Horred 1951, att ”här talats om, hur bönderna på andra platser förstörde sin gödsel, med att göra salpeter av den, tills deras jordbruk blevo så utmagrade, att de intet längre fick någon gröda”.
Det har sagts, att om all den mylla, som använts för salpetersjudning i stället hade använts till att gödsla åkrarna, så hade mycken svält och barkbrödsdiet kunnat undgås.
Å andra sidan får man inte heller bortse från, att den privata sjudningen, med eller utan ”intressentskap” med kronosjudarna, tillförde jordbruket kontantbelopp av icke ringa betydelse i naturahushållningens dagar. För den fattiga befolkningen i Kronobergs län var sålunda salpetertillverkningen av mycket stor ekonomisk betydelse ända fram till 1870-talet (Lindberg -1955). I Lantbruksakademiens annaler för 1817 utsäges just om detta län att där ”Ingen annan lönande näring är ännu allmänt känd” än salpetertillverkningen.
Till detta kommer hanteringen av all den salpeter, som illegalt kom i omlopp inom landet och som åtminstone delvis användes till lika illegal kruttillverkning (jfr Lindberg 1961). Det kunde röra sig om avsevärda kvantiteter. Vid genomförandet av indelningsverket i Småland beräknades att enbart inom 3 härader (Allbo, Kinnevald, Konga) hade salpeterjord förstörts, som skulle kunnat ge Kronan 1 250 lispund salpeter (över 100 ton). En del hade sannolikt förts ut på åkrarna, medan en betydande del säkert använts till olaga salpetersjudning. Som jämförelse kan nämnas att åren 1704-1713 utgjorde det officiella utbytet från samma län c:a 2.700 lispund. Säkert kom 1/3 till 1/5 av den totala årstillverkningen på avvägar genom illegal avsalu men en hel del gick säkert också till jaktkrut.
SALPETERSJUDARNA
Sjuderimanskapet skulle vår och höst mönstras: ”Landshöfdingen skal mönstra Saltpetter-siudarne i Lähnet, efter Förordningarne, om hösten eller Wåren, då de af Inspectoren honom föreställes, wid det tilfälle har Landshöfdingen noga at efterfråga, huru Inspectoren förrättar sin tiänst, så wäl med Saltpettrets ricktiga emottagande, som huru Saltpetter-siudarne och wederbörande därföre åtniutit sin fulla betalning, efter Förordningarna.”
Vid vårmönstringen erhöll varje sjudare ett förskott om 10 daler S:mt, vilket frånräknades ersättningen för den på hösten levererade salpetern. Per lispund fick han år 1687, 2 daler S:mt, varav han utfått 10 daler som förskott. De hade dock ej sällan svårigheter att få ut den stadgade ersättningen, särskilt vad gällde betalningen för överleveranser. Ibland hade de t.o.m. svårigheter att få sina förskott.
Från Kronans sida sett var givetvis det viktigaste att få den kvantitet salpeter, som sjudaren var skyldig att leverera: 10 lispund med en högsta halt koksalt av 17 %. Brist härvidlag var den enda skuld, som vid avsaknad av andra medel måste täckas genom utmätning:
”Ehuruwäl uti Förordningen af den 16. October 1723 de Siudare, som niutit deras försträckning, men ändå icke lefwererat 10 Lispund Saltpetter på Man, äro sakfälte til en daler S:mt för hwarje Lispund som brustit; Förnimmes likwäl, at samma plickt icke warit tillräckelig förmå en del av Siudarne til deras skyldighet. Kongl. Maj:t har därföre, til hämmande af Sielfswåld och försummelse i arbetet funnit nödigt, således förordna; at den, som utan bewisligt hinder, i tilwärkningen til korta kommer, skal så wäl hädanefter, som hit intil, på någre år, efter Krigs Collegii förordnande, i anledning af berörde Förordnings 9. Articels 31 § skedt, hwarje bristande Lispund Saltpetter betala, efter det wärde, som den Cronan kostar, eller så mycket, som Saltpetter-siudarne eljest för hwarje Lispunds ordinarie tilwärkning bestås, hwilka penningar Inspectoren af deras arbetslön genast hafwer at innehålla och afdraga, så framt han icke sielf därföre wil wara answarig. Skulle Siudarnes förtiänst ey wara tilräckelig til böterne; Måste af deras redbareste Egendom så mycket undantagas, som swarar emot bristen af dess böter; Är ingen tilgång hos Siudaren til böterne, afstraffas han med så många par spö, som emot böterne swara. Understår sig någon Saltpetter-siudare, at upte någon falsk eller oriktig Attest, hwarigenom han wil förleda Inspectoren, at anmäla honom til befrielse och afskrifning på Saltpetter-brist-böterne; bör en sådan icke allenast Saltpetter-brist-böterne fullt erlägga, utan jämwäl för et sådant tilbudit bedrägeri plikta 10 daler S:mt. Orkar han ey botum, plikte med kroppen. Kommer han med slik flärd flere resor, fördubblas straffet, och sättes sedan Siudaren, utan Wärfnings-penningar til kneckt, wid nästa wärfwat Regemente, där han dugelig är, eller som odugelig fördrifwes ifrån Saltpetter-siuderi Staten, utan afsked.”
De böter, som indrevs till följd av bristande leverans av salpeter var betydande. Sedan inspektorerna erhållit sin fjärdedel, så räckte det övriga både till underhåll av redskap och kärl och till avlöning av en profoss i varje inspektion, samt dessutom till bestridande av ”åtskilliga utomordentliga avgifter”. Sjudarnas opålitlighet i tjänsten berodde dock till stor del på att de ej erhöll dem tillkommande ersättningar. På 1660-talet klagades i synnerhet på inspektorernas ”egennyttighet” såsom orsak både till salpetersjuderiets förfall och till förtryck av sjuderimanskapet. Emellertid hade även inspektorerna anledning att 1701 besvära sig över uteblivna löner.
Vad som särskilt torde ha lockat folk till salpetersjudningen var friheten från krigstjänst:
”alle Saltpetter-Siudare skola, likmätigt Förordningarne af den 20:de Febr. 1640 som 19:de Dec. 1683 war a frie för all Krigs-tienst” (1723). Dock, ingen regel utan undantag. 1743 var man nödsakad att förordna som följer:
”Ehuruwäl Saltpetter-siuderierne äro ibland de nyttigaste och mäst indräcktige wärck i Riket, och således böra på alt giörligt sätt understödias och styrkas; Doch likwäl, och i anseende til angelägenheten, af Krigs-machtens skyndesamma recruiterande, samt i brist på tilgång af annat Manskap, bör en Karl, af hwarje 3 mans Saltpetter panna til de swagaste och mäst nödlidande rotar, emot skälig lega, aflåtas, och Kokningen, under Krigs-tiden, bedrifwas af Wärkmästaren med en Karl, jämte tilhiälp af gamle och lytte Mans-personer och Qwinfolk: Doch warda de ständige Saltpetter-siuderi-karlar, som således utskrifwas, försäkrade, at, så snart Kriget uphörer, blifwa åter til tienst-giörande wid Saltpetter-siuderi-Staten antagne.”
I många fall synes ha förekommit, att sedan en sjudare väl blivit antagen så höll han sig undan för att bedriva en mera lönande sysselsättning. Blev han då tagen till knekt såsom lösdrivare, anhöll han hos krigskollegium att få återkomma till salpetersjuderiet, vilket även beviljades honom. Å andra sidan tillhöll krigskollegium inspektorerna att icke ”skydda” folk genom att enrollera icke behövlig personal.
Uppskattningen av friheten från krigstjänst varierade uppenbarligen från tid till tid efter förhållandena: ”På 1560-talet i synnerhet inkommo till Kongl. Krigs-Collegium många böneskrifter af sådane, som sade sig hafva blifvit tagne til Knektar på omilt angifvande at hafva varit lösdrifvare. Men sedan indelningsvärket gjort någon förändring uti Sjudarenas tankesätt om denna tilförne så högt aktade friheten, så nödgades Konungen år 1698, vid straff af fem gånger gatulopp genom 300 man, förbjuda dem att emottaga knektelega.”
Det är naturligt, att salpetertillverkningen redan tidigt, 1611, ställdes under militär kontroll. Sjudarna enrollerades som soldater och betraktades i huvudsak som likställda med knektar och båtsmän. De behövde i regel icke heller betala högre utskylder än dessa och när det genom riksens ständers bevillning 1720 ålades sjudarna att till Kronan erlägga ”10:de penningen af deras löner” så ingrep Artillerie-Contoiret och påpekade, att sjudarna ”aldrig tilförne med sådane afgifter warit betungade, utan i alla tider blifwit ansedde såsom annat wärfwat folk”. Detta hindrade emellertid icke, att vid 1743 års bevillning sjudarna ålades att erlägga 2 daler S:mt, medan ”Ryttare, Dragoner, Soldater och Båtsmän, som ey hafwa Gårdsbruk, blifwa för denna gången, till befordran af Recruiteringen, ifrån Contribution befriade”. Även vid 1748 års bevillning slapp soldaterna helt undan ”Contribution” men skulle ”Saltpettersiuderie Wärkmästarne erlägga 1 dal. 16 öre S:mt, men drängarne wid samma arbete 24 öre S:mt.”
År 1753 skrev emellertid Kungl. Maj:t till landshövdingarna, att ”Som Saltpetter-siudarne sig åtagit, at til Kronans pannor sielfwa hålla sig med all annan nödig redskap, som Spadar, Yxor, Hackar, Kar, Såar, ämbare & c. och de dessutom ingen löhn åtniuta; Så frikallas de ibland dem, som ei hafwa Hemmans bruk, för sine Personer för alle Riksdags bewillningar och sådan e Krono-utgifter, som Ryttare och knektar slippa.”
Ytterligare en uppskattad undantagsställning av stor betydelse hade salpetersjudarna, vilken dock icke finge missbrukas:
”Emedan den beqwämligaste tiden at idka Saltpetter-siuderi Handtwärket, är emellan första Maij och Michaelis dag, och Saltpetter-siudarne den öfriga eller nästa tiden af året äro frie för all annan Cronones tiänst, och då hafwa frihet och tilstånd, at se sine Hemmans bruk til godo, eller på annat lofligt sätt, antingen igenom Handtwärks idkande, eller annat arbete, skaffa sig födo och förtiänst; Ty bör ingen Wärkmästare eller Dräng understå sig, inan han fullgiordt sin tilwärkning, och utkokat alla de ställen, som honom, uti den tilstälte inwisningen, äro, för hwarje års Siudning, anslagne, at använda något af förenämnde tid, ifrån första Maij til Michaelis dag, til något annat än Saltpetter-siuderiets idkesamma bedriwande, änskönt den ordinarie lewerantzen af 10 Lispund på man, på långt kortare tid skulle kunna utgiöras, eftersom, därunder beror ey mindre Kongl. Maj:ts och Cronones tienst, än Siudarnes egen båtnad och förmån, i anseende til den dem förundte tilökningen på öfwerlefwerantzen; Men skulle tvärt där emot någon Saltpetter-siudare beträdas, at om Sommaren afgå ifrån, och öfwergiwa Siudnings-arbete, igenom Hö och Sädes bärgning, eller något annat privat arbete; Så skal en sådan första gången wara förfallen til 10 daler S:mts plickt, hwaraf hälften bör tilfalla Angifwaren, och andra hälften Saltpetter-siuderi Statens underhålds Cassa, samt dessutan betala Saltpetterbrist-böterne. Försummar han sig flere resor, fördubblas böterne hwarje gång; Orkar han ey botum, plickte med så många par spö, som emot penninge böterne swara.”
Den ”underhålds Cassa” som ovan nämnts, torde ha kommit till stånd 1726, varvid hela ”Staten” eller manskapet ”enhelligt betygade sit bifall och samtycke til denna bewilning för de gamble och wählförtien des underhold som blifwer förafskiedade och betarfwar underhold”.
Vid hantverk hade sjudarna dock icke rättighet att taga ”lärgåssar” eller gesäller. Deras verksamhet var trots detta till förargelse för hantverksskråna och för årsstadda drängar, som inte åtnjöt samma skattefrihet – och som måste skatta för den eftertraktade rättigheten att få använda snus eller röka tobak, vilket bl.a. sjudare och knektar slapp.
Det synes inte ha varit någon större svårighet att rekrytera sjudare. Barchæus anser, att ”Sjudarenas kringsflackande lefnadssätt” var ”förföriskt, men de voro ett hushållsaktigt och af fattigdomen härdat folk, lider och genomgår alt för att ernå det kära ändamålet, lifvets bärgning”?. Yrket synes ofta ha gått i arv från fäder till söner, ofta från salpetersjudare med hemmansbruk till deras drängar. Flera åbor i samma by träffas ofta som sjudare, liksom hemmasöner och drängar.
Sjudarna i Västergötland tycks ha fört ett lugnt och fridfullt liv i sin verksamhet på hemmaplan – en i vardera länet hade låtit värva sig 1693. Annorlunda de småländska sjudarna, spridda över landet. Vid vårmönstringen 1693 noterades sålunda att av 543 sjudare:
Tagit värvning 15 man; flyttat till annan ort 17 (därav 6 gift sig); begått mord 5; avrättade 3; ihjälslagen l; ”?Rymbde för åthskillige ovetter” 10 – däribland en för ”tiyffery och säges vara wphängd i Ålems sochen”, en annan ”Rymbder m. klåckerens hustru i Jäder”, en tredje ”Rymb åt Söland för begånget hooer belägrat tuenne syskonbarn hustrun o. systrarna 1691”. Om sådant leverne nu kan betecknas som ”förföriskt”.
När sjudaren blev gammal och orkeslös, sjuk eller lemmalytt, kunde han påräkna visst underhåll, om han saknade ”bruk” eller annat levebröd. På inspektorens rekommendation kunde krigskollegium utfärda pensionsbrev.
Under senare delen av 1700-talet minskades kronosjudarnas antal successivt, vilket jag senare skall återkomma till. Det var många orsaker som samverkade till detta resultat. Cronstrand (1794), som energiskt förordar att salpetertillverkningen helt sker i salpeterlador, skildrar orsakerna till indelningsverkets minskade produktivitet:
”Så länge Saltpeter-priset lämpades efter Markegångs-priset å Spannemålen, och betaltes til arbetarne efter mängden, med upmuntringsprtemier tillika för dem som wunno mera än 10 Lisp. på man, då florerade desse Werk af öfwerflöd på Jord, Wed och Arbetare: Nu åter, sedan uplysningen hunnit öfwertyga Landtman, at all Gjödsel bör wårdas, Urinen samlas, tätare och waraktigare golf inrättas i Lagårdarna, än at de kunna eller böra af Sjudarne rubbas och efter Sjudarnes skyldighet i lika stånd sättas, sedan således större delen af den mäst betydande goda Jorden är liksom tilstängd, utan at omröra hwad som är fördärfwadt, och således den magra Ladujorden endast at tilgå, sedan Regeringen funnit nödigt at låta förbättra Swenska Krut- Tilwerkningen, och derå anställa en noga Krut och Saltpeter-probering, sedan i följe deraf Saltpeter nu mera icke beräknas efter des myckenhet, utan efter des godhet, sedan man nästan i alla Swenska Provincier kommit i nödwändigheten att påtänka Skogens besparing, des afsalu blifwit mera gängse, och des wärde så ansenligen stegrat, det gamla Wrak-Eket, Sjuderiets gamla Wed-tilgång, blifwit lemnadt åt Hemmansägarne och af dem förstördt, sedan betalningen för Salpetern på 1780-talet ofta blifwit flere års fordran, sedan Ostindisk Saltpeter så allmänt omtaltes och Swenska Werken voro mindre angelägne och med indragningar beswärade, sedan Sjudarnes arbetslön år 1783 förminskades, sedan de fattige, utarbetade och afskedade Saltpeter-Sjudares gratialer, i svit af indragningen, icke kunnat utbetalas, sedan Saltpeter-Sjudarne i allmänhet år 1789 emot wanligheten här til med blifwit ålagde bewillning. Och änteligen desse arbetare af alt sådant från och med år 1780 til denne dag i tretton år utståndne alt swårare och swårare öden, antingen utledsne eller utarmade måst aldeles lemna en så lönlös och osäker handtering, eller ock ännu med twång qwarhållne, se sine wilkor jemte krafterne dagligen försämras;… ”Utom hwilket stora lidande han oftast måste gå til fots hela 20 milen och därutöfwer både Höst och Wår, til och ifrån arbetsställen.”
Cronstrand beräknar, att sjudaren för detta fick en nettoinkomst av endast 2 sk. per dag, dvs. 1/4 av vad ett ”Karle-dagswerk” normalt betalades.
Från och med ingången av år 1805 avskedades kronosjudarna från salpetersjuderistaten i samband med att Kronans rätt tillladugårdsjorden upphävdes. Sjudarna anställdes därefter ofta av lantbrukarna som efter salpetergärdens tillkomst fick skyldighet att leverera salpeter till staten. Sjudarna rullfördes dock fortfarande och det var alltfort landshövdingen som hade att på förslag av inspektorerna anställa resp. avskeda dem.
SJUDARNA I VÄSTERGÖTLAND
Personalstyrka
Upplysningar rörande salpetersjudarna kan erhållas dels ur möns tringsrullor, dels ur mantalslängder. Möjligen finns ytterligare material på Kungl. krigsarkivet, förutom rullorna. Länsstyrelsens i Älvsborgs län äldre handlingar förstördes vid den ödeläggande eldsvådan i Vänersborg 1834. Länsarkivet för Skaraborgs län finnes däremot bevarat i Landsarkivet i Göteborg, och där finns säkert åtskilligt att hämta ur skrivelser till och från krigskollegium etc. vad rör salpetersjuderiet.
Mönstringsrullor finnas bevarade endast från nedanstående år:
Skaraborgs län: 1693 1726 1739
Älvsborgs län: 1693 1732 1737 1745
I tabell 1 redovisas den i dessa rullor förtecknade sjuderipersonalen. Som framgår, är drängarna ungefär dubbelt så många som verkmästarna. ”Pannelaget” eller ”wärcket” utgjordes vanligen av en verkmästare och två drängar, så att ”Staten” skulle kunna ställa upp lika många pannelag som verkmästare. Ovan nämnda ”Extract” upptar beträffande ”Wästergiötland och Dahls Land” för de första 14 åren av 1700-talet ett medeltal av 265 man, vilket skulle motsvara 88 pannelag. Nu hänvisar Kungl. Maj:t år 1763 till, att ehuru det bästa är, ”at de i Lands-orten födde sig til Saltpettersiuderiet wilja låta sig antaga, då de skola wara dertil närmast: men så länge hwar Lands-ort på det sättet icke kan förses med tilräckeligt Manskap, måste det skaffas ifrån Småland.” Så blev t.ex. 1694 17 verkmästare och 24 man från Jönköpings och Kronobergs län kommenderade till tjänstgöring i Västergötland.
Tabell 2 ger en uppfattning om omsättningen av sjuderimanskapet. Anställningsåret enl. 1745 års rulla ger vid handen, att under de tre femårsperioderna 1726-1730, 1731-1735 och 1736-1740 tillkom 18, 15 resp. 14 man. Under tiden 1737-1745 var nyanställningen minst 81 man – under hela tiden kan viss avgång ha skett. Samtidigt hade antalet sjudare ökat med 5 enl. tab. 1. Räknar man dels med detta antal, dels med en normal nyrekrytering av ca 16 man, innebär detta att efter 1737 anställts 50 drängar utöver vad personalökning och normal omsättning skulle betinga. Detta kan knappast betyda annat än att det var en relativt kort tid som inemot hälften av drängarna var verksamma som salpetersjudare, trots svårigheterna att bli avmönstrade.
Hemorter
Fördelningen av sjudarnas hemvist inom landskapet är intressant. I Skaraborgs län bodde sjudarna i de rika jordbrukstrakterna, så som framgår av tabell 3 med en förhållandevis jämn spridning i området Mariestad-Kinnekulle-Billingen. Mantalslängderna från länet har jag ej granskat – de lämna troligen samma bild av bosättningen.
För Älvsborgs län har rullorna kompletterats med de upplysningar man kan erhålla ur mantalslängderna. I de äldsta längder, som alls nämna salpetersjudare, dvs. 1710 och 1711, nämns endast ett fåtal ”Saltbittersiudare”, vanligen en son eller dräng. 1725 upptages ett 20-tal sjudare och 1744 är antalet 68, men ännu ofullständigt i jämförelse med de 139 namnen i rullan av 1745; 44 av namnen torde vara gemensamma.
Till skillnad mot förut anger mantalslängderna från och med 1750 dels de hemmansägare, som är salpetersjudare, dels följer efter förteckningen över skattskyldiga åbor och soldaters familjer en lista över salpetersjuderidrängar utan bruk och i de allra flesta fall ogifta.
Vid en jämförelse mellan längden för 1750 och rullan för 1745, visar sig dock trots överensstämmelse i antalet, att endast 40 namn med säkerhet kan återfinnas i både längden och rullan. Då det icke finnes något år, för vilket både mantalslängder och mönstringsrullor existerar¹, är det för Älvsborgs län uteslutet att verkställa någon detaljgranskning av överensstämmelsen, sådan som Erlandsson kunnat göra för Kristianstads län.
¹ Både mantalslängd och rulla finns för året 1732, men den förra upptar endast 3 sjudare, rullan däremot 126.
Anledningen till de ofullständiga mantalsuppgifterna före 1745 torde vara, att skattemyndigheterna saknade intresse för sjudarna, eftersom dessa var befriade från mantalspengar. Först sedan de ålagts viss ”Contribution”, synas de ha noggrannare medtagits i längderna.
Sjudarnas hemorter inom Älvsborgs län ger en helt annan bild än
förhållandena i Skaraborgs län. I förstnämnda län träffas sjudare bofasta endast och allenast i Sjuhäradsbygden och där i huvudsak samlade till norra delen av Kinds härad och angränsande socknar inom Redväg. Tabell 4 visar detta: sjudarna var hemma i första hand i Marbäck och Gällstad, men förekom även i omgivande socknar såsom Grönahög och Södra Säm, liksom i Tvärred och Finnekumla. Tabellen tyder på att det vid olika tider blev ”modernt” att sjuda salpeter inom olika socknar, jfr Länghem-Månstad. De egentliga jordbruksbygderna liksom Dalsland synes helt ha saknat bofasta salpetersjudare.
En motsvarande ojämn fördelning av salpetersjudarna har påvisats av Erlandsson (1961) i fråga om inspektionsområdet Skåne-Halland-Blekinge. Under perioden 1701-1766 mönstrades i medeltal 357 sjudare, varav det vida övervägande antalet kom från Kristianstads län, nämligen 312 man. Av dessa kom majoriteten, 166 resp. 77 man från Östra resp. Västra Göinge härader – största antalet av dessa sjudare i gränstrakten mot Småland, i socknarna Osby, Glimåkra, Loshult och Örknered. Minst lika påfallande var sjudarnas lokalisering i Småland. Där mönstrades 1693 från Jönköpings län 55 och från Kronobergs län 446 man. Av de förstnämnda var 40 hemma i Västbo härad, av kronobergarna ej mindre än 339 – 76 %! – antecknade för södra delen av Allbo härad: från Vislanda söderut till Skånegränsen mot Loshult.
Erlandsson anför som förklaring, att en hastigt tillväxande befolkning fick svårt att få arbete och uppehälle i de skogiga och karga hemsocknarna. Detta kan dock icke gälla generellt och icke heller vara hela sanningen. Antagligen var det exemplets makt som medförde en koncentration till vissa härader, socknar, byalag och gårdar.
Tabell 4 visar även hur antalet sjudare varierade under 1700-talet. Särskilt tydligt är hur antalet började minska redan på 1760- talet för att vid tiden för kronosjudningens upphörande 1804 ha nedgått till något tiotal. Även i Kristianstads län började rekryteringen av salpetersjudare tydligt avtaga på 1760-talet, för att senare successivt minska (Erlandsson, anf. arb.). Här återspeglas en antagligen allmän tendens inom landet, där kronosjudningen nådde sin kulmen vid mitten av 1700-talet för att sedan med detta sekel ebba ut till intet. Sjudningen blev dock som ovan sagts bestående långt in på 1800-talet och sjuderiet som privat yrke fortlevde under denna tid – med kronosjudningen var det definitivt slut strax efter sekelskiftet 1800.
Enl. Lindberg (1955) avled den siste salpetersjudaren i Sverige, f.d. sjuderiverkmästaren Peter Ny i Skrämbohult, den 1 juli 1924 i en ålder av 92 år. Med honom gick ett yrke och en epok i graven.
Ålder, tjänsteår och avsked
Mönstringsrullorna upptager sjuderimanskapets ålder och tjänsteår. Tabell 5 redogör för förhållandena vid Arvidh Gallanders (adlad Strålenhielm) vårmönstring 1693 – jfr rullan – och vid den ”Ransakning-Munster Rulla och Specification uppå Hans Kongelig Maj:ts och Cronones Saltpetter Siudare, som boo och wistas uti Ellfsborgs Lähn Pro Anno 1745” som inspektoren Haqvin Strålenhielm (son till Arvidh) upprättade i Marbäck den 12 november samma år.
I regel upptaga rullorna endast verkmästare och drängar, så i västgötalänen. Någon gång nämnes en eller ett par profosser. I 1744 års rulla över manskapet i Kalmar län och Öland återfinnes en mönsterskrivare och fyra gevaldiger. Gevaldigern hör till ”Saltpettersiuderistaten” och i Kungl. förordn. 1746 nämnes ”. . . Inspectoren, Gevaldigern, eller närmaste Upsyningsman . . .”. Normalt försvinner verkmästaren ur rullan då han befordras till gevaldiger, så t.ex. medlemmar av Bäckagårdssläkten i Marbäck (jfr. A. och B. Freidlitz 1967).
Som naturligt är, var verkmästarna i genomsnitt äldre än sjuderidrängarna, 13 år 1693, 11 år 1745. Deras tjänsteålder var ungefär lika mycket längre, 11-12 år i båda fallen. Av större intresse är den påfallande skillnaden mellan de båda rullorna vad beträffar ålder och tjänsteår. Den genomsnittliga åldern har sjunkit: 5 el 6 år för verkmästarna, 4 år för drängarna. Tjänstetiden likaså, men i lägre grad: 2 år för verkmästarna, 3 år för drängarna. Även åldern vid anställningen har sjunkit, ehuru den hela tiden rört sig mellan 20 och 24 år.
Sjuderidrängarnas relativt låga ålder och framför allt deras mycket korta tidigare tjänstgöring år 1745 tyder på en anmärkningsvärt stor omsättning på personal, såsom ovan påtalats (jfr tab.2).
Rullan 1745 gör skäl för beteckningen rannsakning. Som synes av det utdrag, som här återgives, redogör den i detalj för resultatet sjudarnas arbete föregående sommar. En del har gjort fullt arbete, en del brister i leveransen med en uppgiven vikt salpeter. Bristen redovisas för verkmästarna och i fråga om de ”verk” som icke fullgjort sitt pensum, kan man utläsa sammansättningen av laget.
Uppgifterna i höstrullan ger sålunda vid handen, att pannelagen i 36 fall av 44 bestod av en verkmästare och 2 drängar. 6 lag bestod av en verkmästare och 1 dräng, medan i ett fall 3 och i ett annat ej mindre än 6 drängar var med i samma lag.
Tabell 6 utgör en sammanställning av arbetet under säsongen 1745 såsom det framgår resp. låter sig beräkna av höstmönstringen. Endast hälften av pannelagen har gjort fullt arbete, 10 lisp. (á 8,5kg) per man. 9 lag visar brist utan angiven orsak, 12 lag på grund av verkmästarens sjukdom resp. skada. I dessa lag ingår 1 sjuk dräng och 2 som råkat ut för olycka.
Av 48 verkmästare är det 7 som anhålla om avsked, av 91 drängar är det 5. Skillnaden är förklarlig med hänsyn till verkmästarnas högre ålder. Dessa 12 ”recommenderas til afsked” medan det i fråga om ett par andra verkmästare heter ”gammall och swag, dock kan ey undvaras”, om en tredje ”gammal och swag förmår ey mer än underwisa”.
Det behövdes laga skäl för att erhålla avsked, såsom framgår av nedanstående exempel från 1745. års mönstringsrulla:
”Giort arbete, men brustit i lefwerantsen som under No 81² Begärer och anhåller om afsked efter han enl-t Probsten Ödmans attest af 6 Nowembr. är aldeles oförmögen att giöra Cronan widare tienst, medelst det ett Kar förleden Sommar fallit på honom, och slagit af 2ne refben. Recommenderas til afsked har hemmans bruk. Intet hela arbetstiden förmedelst en åkomen twinnsiuka förmått det minsta arbete förrätta, enl. attest af d. 10 Nowembr. 1745 hwaröfwer widare tings bewis anskaffas. Brister som under No 76. Begär afsked, efter han är aldeles odugel. som bem-t atest utwisar. Recommenderas dertil. I stället antages dr Anders Månson i Fiflareg. Sämb 20 åhr gammal.
Brister som under No 17. Anhåller om afsked medelst det en vagn godt öfwer hela Kroppen af honom aldeles Sönder Krosat, hwilket hela staten intygar och om så nödigt pröfwas wil skaffa tings bewis derpå at så i Sanning är hwilket honom icke kan näkas efter han icke kan något Cronans arbete förrätta utan i högsta motton dertil recommenderas Har hemmansbruk.
Begiär afsked, förmedelst des oförmögenhet och bräcklighet, efter hela statens intygande, hälst ingen är belåten med honom i arbete. tient i 17 Åhr. har intet hemmansbruk. Aldeles utfattig.
Intet arbete innewarande Åhr 1745 förmått giöra, efter han enl-t Probsten Ömans attest af d. 4 Nowembr. hela Sommaren, af wärk i rygg, ben och armar warit beswärad, och är nu icke mera i stånd at kunna giöra Cronan tienst, utan anhåller om afsked hwartil han af hela staten för des oförmögenhet recommenderas”.
² No 81, 76, 17 och 2 hänvisar till verkmästarens löjpande nummer i ,rullan.
Bristen bokföres å honom, men är lika stor för var och en av drängarna. Någon överleverans är icke bokförd i 1745 års rulla.
Även sjukdom och olyckshändelser, som icke motiverade avsked måste behörigen styrkas, om böter för brist i leveransen skulle kunna undgås:
”Är i Boråhs at förtiena sig födan, giort Cronoarbete 1745, men brister i lefwerantsen 4 (lispund) 12 (skålpund). Berättas af staten thet han warit siuk under arbeitstiden hwarå han skaffar tings bewis.
Giort arbete, men brustit i lefwerantsen 6 lsp 8 skp och föregifwer det han warit
siuk, hwarå tings bewis anskaffas.
Brustit som under No 2. Berättar sig warit siuk under arbetstiden. Hwaröfwer
tingsbewis anskaffas.”
Oaktat förekommande fall av sjukdom, olyckshändelser, ålderdomssvaghet och bräcklighet, var dock hälsotillståndet betydligt bättre i Västergötland än vid 1693 års mönstring med smålandssjudarna i Kalmar. Av där mönstrade 613 man måste 112 avskrivas såsom odugliga till tjänsten: ”Gamble siuke förlammade, och Bräcklige”. Vid 1745 års höstmönstring i Marbäck var det av 139 man endast 12, som erhöll rekommendation till avsked.
En del av manskapet använde sig av möjligheten att ta annat arbete efter sjudningssäsongens avslutning. Ett par Gällstad-bor antecknades vara i Borås, 6 andra jämte en från Sämb och den ende från Sjötofta ”Berättas wara i Skaraborgs lähn på tröskande”. För övrigt var alla närvarande utom en dräng från Hössna som ”Berättas wara siuk”.
Vid höstmönstringen nyanställdes 4 drängar, oberäknat den ovan nämnde Anders Månson i Sämb.
Beträffande anställningstidens längd får denna icke alltid sättas lika med erfarenhet inom yrket. Så noteras 1693 om ”Eefwert Håkanson i Tijseredh. Denne af ålderdoms Swagheet odugel. fördenskull instellt sin Sohn Håkan Eefwertson i stellet, som han i nogra åhr lärth och underwist”. Håkan bokföres emellertid utan tidigare tjänstgöring.
Namnskick
De första här i landet, som lade sig till med tillnamn, var adeln. Länge användes dock fädernenamnet, sedan utökat med tillnamnet som till sist blev ensamt kvar: Gustaf Ericsson, Gustaf Ericsson Wasa, Gustaf Wasa (och sen bara Gustaf). Exemplet följdes av städernas borgare, fast de praktfulla adelsnamnen, som Gyllencreutz och Silfverstolpe, fick enklare paralleller, som t.ex. Malmborg och Björkgren. Immigranter söderifrån med tillnamn torde även varit mönster. För att inte glömma prästerna med sina latiniserade namn, sonnamn som Petri och Magni eller namn efter hemorten som t.ex. Nobelius efter Nöbbelöv (senare ändrat till Nobel) eller såsom Nicolaus Timmelinus, kyrkoherde i Timmelhed (Timmele).
En enhetlig kategori namnbytare blev sedan ryttare, knektar och båtsmän (jfr Krüger 1967). De behöll i huvudsak sina sonnamn till 1680-talet eller till dess Karl XI:s indelningsverk började genomföras. En instruktion för detta ändamål av år 1690 beordrar ”rena och riktiga rullor över manskapet med deras rätta dopenamn jämte fädernes- och tillnamn” (vilken önskedröm för en genealog!). Ändringen synes ha börjat med Östgöta inf.-reg. 1692 och avslutades med Jönköpings reg. 1742.
Det blev en blandning av olika slag av namn: ”typiska” soldatnamn (som blev regel först omkring 1800), namn efter hemorten eller roten, efter naturföremål, redskap etc., namn av ”borgerlig” typ samt fantasinamn av ofta nedsättande lydelse, t.ex. Gås, Stut, Falsk, Enfaldig, Näsvijs, Kain, Slav, Tattare. Soldatnamnen övergick icke som allmän regel till följande generation.
Nästa kategori som lade sig till med tillnamn synes varit salpetersjudarna. I deras fall var namnet säkert tillkommet på eget initiativ. De följde i tiden efter soldaterna, men var säkert inspirerade av dessa. Sjudarna var ju också militärt organiserade som ”wärfwat Manskap” med mönstringar och rullor och lydde under krigskollegium.
Soldatnamnen tycks ha börjat användas i Stockholm, där bland ”Artillerifolket” år 1681 endast 10 av 80 hade sonnamn. Detsamma gäller sjudarna, där i Stockholm och Uppland redan 1745 endast 10 sonnamn uppgavs av 51 man. I Lidköping och Vadstena fanns 1744 bland 131 sonnamn ett enda undantag: Daniel Carlsson Sundijn – medan 1755 års rulla för Östergötland icke har ett enda sonnamn – endast 7 av 13 nyantagna hade sonnamnet kvar inskjutet före tillnamnet. Ett undantag utgjorde Skåne, där träffas utan undantag endast sonnamn i rullorna för 1767 (180 namn), 1768 (177 namn) och 1774 (169 namn). Sistnämnda år fanns däremot i Jönköpings och Kronobergs län icke ett enda sonnamn kvar.
Hur tillnamnen antogs i Älvsborgs län framgår av tabell 7. Det rena sonnamnet var allenarådande vid mitten av 1740-talet, både vad beträffar hemmansägare och ogifta sjudare utan bruk. De sistnämnda antog på 1750-talet vanligen ett tillnamn av borgerlig typ, ehuru sonnamnet bibehölls. 1760 hade dessa dubbelnamn börjat överges och 1765 var de helt ”ute”. Ett mindre antal sonnamn finnes vid varje mönstring – kanske de nyanställda, som ännu icke hunnit taga seden dit de kommit.
Sjudarnas namn visar stor likhet med soldaternas, ehuru de ”typiska” soldatnamnen är i minoritet och de nedsättande namnen helt saknas. En del är bildade efter hemmanet, byn eller socknen, de flesta är fantasinamn av rent borgerlig typ.
Som typiska soldatnamn kan anföras Lång, Grå, Fisk, Hög, Orre, Brun, Apel, Hane, Skata, Fager, Flink och Frisk. De borgerliga namnen verka till största delen tagna ur telefonkatalogen: Backman, Bergman, Carlberg, Nyberg, Rydberg, Hedberg, Hellström och Holmgren, Sjöberg och Skoglund, Melin och Morin, Kihlberg och Wiberg. Kringla torde ha kommit från Kringbo i Marbäck; Ramnö har tagit hembyns namn i Grönahög oförändrat – den norska metoden att bilda tillnamn, även använd av svenska riksdagsmän.
Såsom antydes av tabell 2, lämnade sjudarna rätt snart sitt yrke, ofta för att övertaga ett hemmansbruk. Och då hände det ej sällan att sonnamnet återtogs. Lars Nilsson i V:a Gunntorp – far till ”Genant Borgaren” (handelsborgaren) Nils Larsson Gunterberg – kom 1754 till salpetersjudaren Isak Fager i Ö:a Gunntorp, blev själv sjudare och tog namnet Grönvall efter hemsocknen Grönahög. Sedan fadern Nils Håkansson avlidit och han själv gift sig samt slagit sig ned i V:a Gunntorp, använde han aldrig mera namnet Grönvall – däremot användes det av hans yngre broder Nils när denne var sjudare.
Vid den tiden, under senare delen av 1700-talet, blev det eljest allt vanligare att även hemmansägare började använda tillnamn. Kanske var det före detta sjudare, som var de första, liksom Isak Fager. I varje fall ligger det nära till hands att antaga, att sjudarna i sina hemtrakter varit förebilder ifråga om detta namnskick.
Avslutningsvis vill jag anknyta till inledningen. Det är onekligen ytterligt anmärkningsvärt, att det allmänt utbredda, flerhundraåriga salpetersjuderiet – av avgörande betydelse för Sveriges krig och till allmän och betydande skada för lantbefolkningen och jordbruket – har kunnat bli till den grad bortglömt och försummat. Det omnämnes kortfattat i uppslagsböcker, men saknas totalt i historieböckerna, även i de mera omfattande verken. Undantag från regeln utgör viss krigshistorisk litteratur samt enstaka tidningsartiklar: enl. uppgift en i ”Tidsfördriv” och en i Ulricehamns Tidning av Feidlitz (1958), som räknar släkt med sjudare i Marbäck. T.o.m. i Hechschers ”Sveriges ekonomiska historia 1720-1815” bestås salpetersjuderiet blott ett fåtal rader. Betecknande är att Elin Wägner icke nämner ordet salpetersjuderi i ”Tusen år i Småland” liksom ej heller Hyltén-Cavallius i ”Während och Wirdarne”. Vilhelm Moberg tycks inte ha nämnt något om yrket, kanske aldrig ens hört talas därom, trots att Småland var ”Sjudarenas rätta stammort” i landet och det åtminstone 1693 fanns 14 sjudare i Algutsboda!
Salpetersjudarna kunde med skäl till sina ha gjort Hamlets ord:
The rest is silence.
Under mina studier över salpetersjuderiet har jag varit nödsakad besvära åtskilliga personer och institutioner. Till alla vill jag rikta ett varmt tack. Särskilt stor är min tacksamhet till Bibliotekarien vid Ulricehamns stadsbibliotek, Karin Hernqvist, Krigsarkivarien Bertil Broomé och Stadsarkivarien i Borås, Torgny Bondestam. Till Landsarkivets i Göteborg och till Nordiska Museets tjänstemän vill jag framföra mitt tack för visad hjälpsamhet.
Tyvärr kan jag icke längre till vännen Assar M. Lindberg, Diö, framföra min stora tacksamhet för hans stora godhet att ur sin rika samling låna mig värdefullt arkivmaterial.
Käll- och litteraturförteckning.
Barchræus, A. G. 1784. Om Saltpeter-Sjuderi Inrättningen i Sverige. I. – Upsala 1784, diss.
Barchræus, A. G. 1785. II – Upsala 1785, diss.
Bergenblad, H. 1971. Husqvarna Krutbruk. – Vår Hembygd, Huskvarna 1971.
Broomé, B. 1951. Nils Stiernsköld, de sju häraderna och Borås. – Från Borås och de sju häraderna, årg. 6.
Cronstrand, L. 1794. Wälmente Tankar om Saltpeter-Siuderiets förenande med Landtbruket
til bådas bättre Trefnad och Förkofran. – Ny Journal uti Hushållningen 1794.
Danell, S., 1973. Kaplaner och andra i Älgarås. – Hova-Älgarås, Mariestad 1973.
Djurberg, D. 1818. Geografiskt Lexicon öwer Skandinavien. – Örebro 1818.
Erlandsson, A. 1961. Salpetersjudarna i Skåne 1679-1762. – Vetenskaps-Societetens i Lund Årsbok 1961.
Feidlitz, A. 1958. Försvarsindustri i bygden för trehundra år sedan. – Ulricehamns Tidning 10 maj 1958. Feidlitz, A. och B. 1967. Bäckagårdssläkten. – Stencil 1967.
Hamilton, H. 1846. Afhandling om krigsmaktens och krigskonstens tillstånd under konung
Gustaf II Adolfs regering. – Kongl. Vitterhets, Historie och Antiqvititets Academiens Handlingar, 17.
Heckscher, E. F. 1949. Sveriges ekonomiska historia 1720-1815. I-III. – Stockholm 1949.
Hjelm, P. J. 1799. Anwisning till bästa sättet att tillverka salltpeter, etc. – Stockholm 1799.
Jakobsson, Th. 1943. Artilleriet under Karl XII :s-tiden. – Armémusei skrifter, 1.
Krüger, S. 1957. Om soldatnamn. – Skara 1957.
Lindberg, A. M. 1955. Från salpetersjuderiets tid. – Hyltén-Cavalliusföreningens Årsbok 1955.
Kronobergsboken.
Lindberg, A. M. 1959. De småländska salpetersjudarna. – Norra Allbo Hembygdsförenings
Årsbok Värendsbygder 1959.
Lindberg, A. M. 1960. Socknarna Blädinge, Aringsås och Lekaryd i Karl XI:s salpetersjuderiindelningsverk. – Ibid. 1960.
Lindberg, A. M. 1961. De småländska salpeterIadorna. – Ibid. 1961.
Lindberg, A. M. 1962. När smålänningarna sysslade med olaga kruttillverkning. – Ibid. 1962.
Lindberg, A. M. 1964. Salpetersjuderi före 1642. – Ymer, årg. 83.
Modée, R. G. 1749. Utdrag utur alle… Publique Handlingar… III. – Stockholm 1749.
Kungl. Krigsarkivet: Mönstringsrullor m.m. 1693-1774.
Riksarkivet: Älvsborgs läns verifikationer med mantalslängder 1710-1800.