Utdrag ur boken ”STORA SPÅNARP I NITTORPS SOCKEN KINDS HÄRAD”
författad av Karl-Gustaf Junhall.

Så levde Salomon och Christina Josefina i Stora Spånarp åren från 1880 och framåt.

Ett är säkert.
För tio tusen år sedan sågs ingen kindsbo till.
Landet täcktes av en kilometertjock inlandsis.
Århundraden och årtusenden förrann, vi går snabbt till omkring 3-4000 år före Kristi Födelse.
Merparten av isen har smält undan och temperaturen har stigit till en rimlig nivå för de första människorna som tog i anspråk stränderna utmed Ätran och dess biflöden för att jaga med spjut eller pilbåge och fiska med ljuster.

Klimatet blev under århundradena fram till 400-talet före Kristus allt mildare, förutsättningarna för jägarfolket blev allt bättre.
Man kunde under längre perioder bo kvar i samma områden, etablera ett fast boende och bygga ett timmerhus.

Det kan ha varit vid tiden för Jesu födelse som de första sädeskornen ströddes i den svedjande marken.
Skörden blev säkert knapp trots en tung arbetsinsats men det blev en startpunkt för en ny och helt förändrad livsstil.

Jägarlivet ersattes av bondelivet, flyttlivet utbyttes mot ett fastboende.
Att leva för dagen eller möjligen för veckan byttes mot en årsplanerad framförhållning.

Ännu en rad revolutionerande förändringar ägde rum från 400-talet fram till Vikingatiden.
Timmerhusen skapade en tryggare tillvaro och skydd mot både ovälkomna gäster och sträng vinterkyla.
Järnålderns bostad bestod av ett enda stort rum med plats för både boskap och människor.
Eldgropen i husets mitt var den samlingspunkt som allt kretsade kring, röken letade sig ut genom en fällbar lucka i taket.
Bronsverktygen som varit i bruk i omkring tusen år var mer försvarsvapen än fungerande redskap.
Det smidda järnet däremot tålde långvarit slitage mot jord och sten.

När det första huset i Spånarp restes kan vi endast i fantasin göra oss en föreställning om.
Kanske kring år 1000.
Det kan vara en rimlig gissning.
Går vi framåt ett halvt årtusende till 1500-talet, Vasatiden, finner vi med säkerhet en etablerad jordbruksbefolkning.

Stora Spånarp har blivit en frälsegård med en adelsman som ägare och en ”åbofamilj” som brukare.
Åborätten innebar en form av arvsrätt till utnyttjandet men icke ägandet av marken.
Rätten gick i arv från generation från generation så länge arvsförhållandena kunde åberopas.

Mycket skulle kunna berättas om de 300 åren från Vasatiden till 1879 men vi gör ett raskt språng till Salomons intåg i frälsegården Stora Spånarp en vårdag 1879.
Hustrun Christina Josefinas förfäder har innehaft Åborätten i flera generationer på 16-och 1700-talen.
Nu stundar en ny tid med nya villkor.

STORA SPÅNARP 1879-1909
Salomon blir hemmansägare på en gård om ett halvt mantal cirka 15 hektar odlad mark och 150 hektar skog, därtill 23 hektar vatten (del i Gytteredssjön).
Detta skulle med stor framgång komma att förvaltas av den nya familjen Svensson.

Till Stora Spånarp hörde också de båda torpen Svedjorna och Lyckås.
Spånarpsgårdarna hade 1895 ett mer centralt läge än nutidens.
En trevägskorsning ledde till Hulareds kyrka, till Nittorps kyrka och till Södra Åsarps kyrka med Limmareds glasbruk.
Vägen till Nittorps kyrka gick förbi Svedjorna, Lyckås, Hagatorpet och Västergården i Haga.
Vägen till Limmared gick förbi Lindås, Sjörred och Ås.
Dessa vägsträckningar gällde fram till 1927 då en ny väg byggdes mellan Limmared och Grimsås.
Den nya vägen passerade Hedåkra och Haga Västergården, en helt ny anslutning byggdes från Spånarp över torpet Lindås till Hedåkra.

De båda gårdarna i Spånarp berördes inte av Laga skiftet i mitten av 1800-talet och mycket litet av Storskiftet på 1700-talet.
År 1780 genomfördes en uppdatering av skogsmarksgränserna mellan gårdarna och mot angränsande byar Gyttered, Nittorp och Sjörred.

För att idag kunna bilda sig en uppfattning om de villkor som Salomon och hans hustru hade att leva med för 100 till 130 år tidigare krävs inte blott ingående studier utan också ett visst mått av fantasi och inlevelse.
Allt är så väsenskilt från våra livsvillkor.
Vi lever i en tid av snabba förändringar med ständiga påminnelser om att vi måste förnya både oss själva och vår närmiljö.
Däremot upplevs Salomons arbetsmiljö som närmast statisk och stillastående.

Iakttagelsen är såtillvida riktig att nymodigheterna inte kom lika tätt på 1890-talet som 2004 men utvecklingen gick ändå framåt om än inte med stormsteg.
Även Salomon levde i en brytningstid mellan gammalt och nytt.
Det var alltså stor skillnad mellan 1879 då hemmanet tillträddes och 1909 då det lämnades till nästa generation.

STORA HÄNDELSER I SVERIGE OCH VÄRLDEN
Spinnmaskiner och mekaniska vävstolar ersätter handvävda textilprodukter.
En ny samhällsklass skapas: industriarbetaren.
Vapentillverkningen som sedan början av 1600-talet varit ett exklusivt hantverk ibland annat Jönköpings gevärsfaktori ersätts av Huskvarna Vapenfabrik.

Upptäckten att kvaliteten på utsäde och boskap kunde förbättras genom korsning började slå igenom också i det svenska jordbruket.
Nymodigheter som järnspisen, fotogenlampan och vändplogen kom till Spånarp under Salomons tid.
Gjutjärnsspisen kom från Norrhammars bruk och vändplogen köptes från Hjälmafors bruk i Dalstorp.

Till detta kommer ny kunskap om jordförbättring, dikning, gödsling och hygien som den nytillträdande brukaren hade tillägnat sig.

När Salomon tillträdde som lantbrukare i Stora Spånarp 1879 fanns alltså stort svängrum för en initiativrik bonde att utnyttja de innovationerna.
Företrädaren hade saknat både spisen, oljelampan och vändplogen.
De fanns helt enkelt inte i hans värld.

Vi har inga bilder av det hus som Salomon och Christina Josefina flyttade in i 1879.
Med kunskap om hur 1800-talets lantgårdsbyggnader såg ut i allmänhet kan vi dock göra rimliga antaganden.
Huset var troligen 100 år gammalt eller mer, en våning och med taktäckning av halm, torv eller vass.
Det kan ha varit något längre än den nuvarande huvudbyggnaden som ligger på samma grund och uppfördes strax före 1900-talets början.

Ännu på 1920-30-talet fanns det bondgårdar i bygden som inte rivits eller ombyggts.
Jag har själv i mina tidiga år sett och besökt flera.

Huset hade endast en murstock, ena halvan av huset saknade uppvärmning.
Fönstren var små och få, en huvudingång på framsidan och möjligen en ”skonke”(köksingång eller farstukvist) på höger gavel eller på baksidan.
I nybygget finns farstukvisten på vänster gavel.
Det finns goda själ att tro att den gamla murstocken förbättrades och återanvändes i den nya villan.
En ny mur tillkom som medförde att hela huset blev uppvärmt.
Tre kakelugnar uppfördes och ersatte de gamla öppna spisarna i kamrarna.

När Christina Josefina tog köket i anspråk 1880 fick hon elda uppe på hällen och koka sin mat på trebenta kärl över öppen eld.
Ganska snart var tiden mogen för en radikal förbättring av hennes arbetsmiljö.
En järnspis från Norrahammars bruk blev den första stora investeringen i hennes liv.
Konsekvenserna blev en helt ny uppsättning kokkärl med ringar istället för de gamla trebenta.
Positivt var naturligtvis också att den öppna rökgången ersattes med ett rör direkt från spisen.
Det som var sotigt och svart blev renligt och vitt.

Inga absolut säkra uppgifter om vilket år mangårdsbyggnaden uppfördes.
Stilenligt hör den till 1890-talet.
En tradition säger år 1900.
Innehållet (bl.a. rullgardiner och barometer) i Christina Josefinas bouppteckning tyder dock på att den uppförts före hennes död.
Jag håller byggår 1895 eller strax efter som mer sannolika.
Hon hade hur som helst inte mycket glädje av nymodigheterna.

CHRISTINA JOSEFINAS BOUPPTECKNING 1899
Christina Josefinas boutredning visar i detalj hennes arbetsredskap i kök, sovrum och visthus.
Hon ägde bl.a. 2 st stekfat och 5 st karotter, 4st blomkrukor och 3 st lampor.
Kokkärl, kaffekokare, kaffebrännare (de köpte sitt kaffe grönt och rostade själva), grytor och kittlar var tillverkade i koppar, järn eller bleckplåt.
Till detta kom träsaker, en ”sältebalja”, 2 st tvättbaljor, 2 st vävstolar, spinnrock, garnvinda, kardor och skrubbstol (för linberedning).

Hon hade 3 st vinterkappor, 1 st sommarkappa, 5 st schalar, 8 st lintyg, 4 st förkläden, en muff och ett paraply.
Bland möblerna nämns 2st chiffonjéer, 3 st skänkar, 4 st kistor, gungstol, klocka (golvur?)
Och speglar.
Vidare uppräknas 5 st soffor, 1 st sittsoffa, tvättkommod, säng, 12 st enkla och 4 st klädda stolar, 10 st bord, 7 st silkedukar, 16 st linnedukar, 3 st fjäderbolstrar(!), dynor, täcken och handdukar.

Slutligen finns också matbestick, bl.a. 6 st silverskedar, 2 dussin knivar och gafflar, kaffeskedar, ljusstakar av porslin, koppar och tenn samt gardiner, rullgardiner och gardinkappor och mer till nämnda.

Familjen tycks redan vid den här tiden ha löst ut svågern August Lundgrens hälftendel, vara skuldfri och har dessutom aktier i Borås-Alvesta järnväg, utlånade pengar av ett värde av nästan 1000 kronor.

SALOMONS BOUPPTECKNING 1909
Arbetsredskapen i Salomons bouppteckning visar vilken intensiv verksamhet som försiggått under åren.
Bland transportfordon uppräknas: Åkvagn och släde (högt värderade, för ”finresor”, sommar och vinter), 5 st arbetsvagnar, 2 st par kälkar, håfva(?), höharka och 4 st häckar.

För återbruket fanns en ”ärgekrok” (årder), 2 st plogar, 2 st harvar, fjäderharv, liar, räfsor, ok, tömmar och seldon för både oxar och hästar.
På ”rännet” (höskullen) fanns bl.a. en kastmaskin, ett hackelseverk och diverse logredskap.
Kronan på verket var en slåttermaskin värderad till 70 kronor, en ansenlig summa på den tiden, en nymodighet som sannolikt inköpts ett av de sista åren av Salomons liv.

Ladugården inrymde förutom stallar samt lagerutrymmen för otröskad säd och kreatursfoder också en tröskverksvandring som drevs med häst.
Torparna på Svedjorna (senare kallat ”Rankes”) och Lyckås var sannolikt dagsverksskyldiga men arbetskraften var ändå otillräcklig.
I gårdshuset bodde en statarfamilj som fick lön in natura.

Stora Spånarp undergick av allt att döma en omfattande omdaning med nya hus och moderna arbetsredskap.
Detta måste ha kostat inte bara arbete utan också kapital.
Samtidigt med detta visar de båda bouppteckningarna att familjens ekonomi förbättrades stadigt.
Var kom pengarna ifrån?

Skogen var naturligtvis en betydande inkomstkälla.
Till järnvägsbyggena på 1890-talet fodrades slipers.
Från Spånarp levererades stora mängder skogsprodukter vintertid över Grytteredssjöns is till Limmared via Stålaredsvägen.
I 1899 års bouppteckning fanns i dödsboet inte mindre än 450 stycken slipers i lager för leverans.
Också glasugnarna i Limmared förbrukade mycket ved.
Samma bouppteckning tar upp 380 kronor som fordran för vedleveranser.

Investeringarna i jordbruksredskap och maskiner liksom god insikt i jordens skötsel resulterade väl i både hög produktion och god kvalitet.
Limmared och Ulricehamn var goda marknader för både färsk mjölk, smör, ost, kött, ägg, potatis och trädgårdsprodukter.

Under åren har Salomon löst in August Lundgrens andel i Spånarp, köpt ytterligare en gård – Karsbo i Dalstorp, av samma storlek.
Vid sin död har han ansenliga fordringar, mycket lite skulder och en förmögenhet på över 28 000 kronor, i den tidens penningvärde en ansenlig summa.