Artikelförfattare: Gösta Danielsson.

Artikel ur ”Västgöta-Demokraten” 1979-02-23.
Från pressklipp ur Tranemo Biblioteks samlingspärmar.
AB Pressurklipp
102 20 Stockholm 12
Foto har utelämnats p.g.a. dålig bildkvalité i tidningsurklippet.

På lördag (läs år 1979) firar Tranemo Grus & Betong AB 30-årsjubileum med en större personalfest för de 35 anställda med respektive, plus ett antal inbjudna. 150 personer kommer att vara med i Tranemo Medborgarhus när ägaren Gösta Gustavsson välkomnar och Bosse Lidéns musiker lättar upp stämningen kring långborden.

Det döljer sig många poänger i historien om hur Gösta ”Ville” kommit fram till dagens position, med ett företag som omsätter 7,5 miljoner kronor.
Han började som anställd i Knut Olssons häståkeri i Tranemo som 14-15-åring. Körde häst och vagn med varor av allehanda slag.

Potatisfåror
– Har kört upp potatisfåror till en hel del tranemobors grönsaksland med häst och plog i slutet av 40-talet, säger Gösta Gustavsson. Fanns med och skötte hästen som drog ”spelet” till dragkälken vilken man flyttade den stora fastigheten från nuvarande hotelltomten bort till Norrgatan. Många tanter tyckte synd ”om den lille krabaten” som fick gå runt-runt bakom hästen och mana på, medan chefen för flyttningen argt ropade att skynda på.

Gösta fick också köra kalkbruk till olika byggnadsplatser i Limmared. Det gällde att lasta av förhand från den lilla vagnen bakom hästen som troget stod kvar och mumsade på lite havre.

En stor dag
Det var gott gry i Gösta, som såg en framtida uppgift i att bli sin egen i transportbranschen. Men inte gick det att lita till vanliga hästkrafter i längden. Nej, en lastbil skulle det vara om det skulle ge något i utbyte. Men en lastbil kostade stora pengar.
Pappa Ville Gustavsson ställde upp och Gösta kunde köpa en begagnad ”4-tonnare”, P 5313. Det var en underbar skapelse för då 17-årige Gösta.
Han körde lastbilen själv, och var bara 17 år och utan körkort.

Gösta satte igång att köra mjölk mellan vissa gårdar i Mossebotrakten och mejeriet i Tranemo, därifrån även till affärer i Limmared. Det fanns bara en hake i tillvaron. Han körde bilen själv, och var bara 17 år och utan körkort.

En dag trodde Gösta att domedagen var nära. När han kom upp till Hässleås gårdar stod dåvarande riksdagsman Ragnar Svenningsson där. Han ville åka med till samhället.
– Du som är så liten och ser så ung ut, kan du ha körkort, frågade Svenningsson?
Motvilligt fick Gösta bekänna att så inte var fallet.
– Men inte kan jag väl driva ett företag i denna bransch om jag inte får köra mitt fordon, sade han.
Svenningsson hade hjärtat på rätta stället. Han tog med sig nödvändiga handlingar vid ett Stockholmsbesök och ordnade alla formaliteter och den flora av stämplar som måste till. 62 kronor fattigare blev Gösta på detta, men samtidigt landets yngste innehavare av den dyrgrip, som ett körkort då utgjorde.

Oj, vad minnen
Gösta Gustavsson säger sig så full av glada minnen från de 30 åren som företagare att han skulle kunna sitta i dagar och bara berätta. Han säger sig ha haft turen att träffa så många underbara och hjälpsamma människor genom åren Ta som exempel när han köpt sitt första grustag för att kunna sälja sand och grus i bygden:
Detta hände ute i Skillerås, Mossebo. Gösta hade med sig Janne Sjögren och ”Aron på kraftstationen” över en lördag-söndag för att klara funktionen hos ett transportband. Det gällde att finna rätt utväxling på detta, och de slumrande snillen herrarna hade att bära på gav valuta. Med hjälp av en separatormaskin klarades problemet, och Göstas första anläggning i branschen var ett faktum.

Men ack ve. Gösta skulle köra sitt första gruslass från denna grop. Man hade lastat och sedan provade han tippen och utlösningen av baklämmen. Den senare fastnade och Gösta ropade till Emil Davidsson i Skillerås:
– Slå till på lämmen där bak. Emil klippte till, och hela lastbilen gick i två bitar.
– Ja, detta är inget skoj, säger Gösta Gustavsson. Bilen hade nämligen ett par sprickor i ramen, och när flaket stod rätt upp kom det ögonblick då rambalken brast. Själv låg jag framstupa mot vindrutan inne i hytten, undrade om hela världen var på väg att gå under. Emil rusade runt i förtvivlan och skrek. Jag slog på rätt ställe, jag slog på rätt ställe. Det tog tid att övertyga honom om hans oskuld i dramat.

Sprit – mjölk
Detta hände på söndagsmorgonen och nästa morgon väntade nya mjölkturer. Nu var goda råd dyra. ”Smé-Larsson” blev räddningen. Med lite lockmedel blev det fart på denne hedersman. Både dagen och natten gick åt, men lagom till morgonturen var bilen klar och mejeriet fick sin mjölk.

Alltnog. Företaget som börjat så blygsamt växte med åren. Den hårda konkurrensen gjorde att Gösta ansåg sig nödsakad uppföra en betongstation.
Kruxet var hur snart betongstationen kunde komma upp. Tolv månader var normalt men, nu måste det ske på tre månader, annars försvann kontraktet.
24 meter hög skulle betongstationen bli. Inga ställningar hanns med, utan man byggde inifrån. En förlängning av hammarskaften till två meters längd behövdes när fasadplåten skulle spikas fast, och detta gick bra!
Högt byggtempo, järnhård vilja och en serie taklagsfester gav önskat resultat, och innebär inledningen till en fin utveckling på 1960-och 70-talet i företaget.

Idrotten
– En sak är jag tacksam särskilt för, säger Gösta Gustavsson. Det är idrotten och alla de tjusiga personkontakter dessa medfört. Plus det faktum, att. den vägen har jag funnit såväl avkoppling som styrka att klara det många gånger svåra arbetet att driva ett företag. Det handlar ju inte om några 40-timmarsveckor precis.

Tittar man lite på utvecklingen, så tag den första lastbilen jag köpte. Den kostade ju 4 200 kronor och lastade fyra ton. I dag (läs 1979) kostar en lastbil 350 000 kronor och lastar nio ton, plus att den drar en släpvagn med samma kapacitet. Vår största lastmaskin kostar nära en miljon kronor. Här finns fyra grävmaskiner, sex hjullastare, två väghyvlar, åtta boggiebilar, fem grustag med maskinutrustning, sex utan sådan plus betongstation, garage och stor egen verkstad och kontor, slutar jubilerande entreprenören Gösta Gustavsson.

Tillägg till ovanstående artikel.
Artikeln är publicerad enligt tidningens version och innehållet kan ses som ett bidrag till att bevara ett stycke ”nutidshistoria”.
Läs gärna fler inlägg och berättelser från förr i tiden fram till våra dagar under www.tranemo.nu

Inga-Lill Lindgren, Tranemo Bibliotek.

Artikelförfattare: Gösta Danielsson.

Artikel ur ”Västgöta-Demokraten” 1979-02-23.
Från pressklipp ur Tranemo Biblioteks samlingspärmar.
AB Pressurklipp
102 20 Stockholm 12
Foto har utelämnats p.g.a. dålig bildkvalité i tidningsurklippet.

På lördag (läs år 1979) firar Tranemo Grus & Betong AB 30-årsjubileum med en större personalfest för de 35 anställda med respektive, plus ett antal inbjudna. 150 personer kommer att vara med i Tranemo Medborgarhus när ägaren Gösta Gustavsson välkomnar och Bosse Lidéns musiker lättar upp stämningen kring långborden.

Det döljer sig många poänger i historien om hur Gösta ”Ville” kommit fram till dagens position, med ett företag som omsätter 7,5 miljoner kronor.
Han började som anställd i Knut Olssons häståkeri i Tranemo som 14-15-åring. Körde häst och vagn med varor av allehanda slag.

Potatisfåror
– Har kört upp potatisfåror till en hel del tranemobors grönsaksland med häst och plog i slutet av 40-talet, säger Gösta Gustavsson. Fanns med och skötte hästen som drog ”spelet” till dragkälken vilken man flyttade den stora fastigheten från nuvarande hotelltomten bort till Norrgatan. Många tanter tyckte synd ”om den lille krabaten” som fick gå runt-runt bakom hästen och mana på, medan chefen för flyttningen argt ropade att skynda på.

Gösta fick också köra kalkbruk till olika byggnadsplatser i Limmared. Det gällde att lasta av förhand från den lilla vagnen bakom hästen som troget stod kvar och mumsade på lite havre.

En stor dag
Det var gott gry i Gösta, som såg en framtida uppgift i att bli sin egen i transportbranschen. Men inte gick det att lita till vanliga hästkrafter i längden. Nej, en lastbil skulle det vara om det skulle ge något i utbyte. Men en lastbil kostade stora pengar.
Pappa Ville Gustavsson ställde upp och Gösta kunde köpa en begagnad ”4-tonnare”, P 5313. Det var en underbar skapelse för då 17-årige Gösta.
Han körde lastbilen själv, och var bara 17 år och utan körkort.

Gösta satte igång att köra mjölk mellan vissa gårdar i Mossebotrakten och mejeriet i Tranemo, därifrån även till affärer i Limmared. Det fanns bara en hake i tillvaron. Han körde bilen själv, och var bara 17 år och utan körkort.

En dag trodde Gösta att domedagen var nära. När han kom upp till Hässleås gårdar stod dåvarande riksdagsman Ragnar Svenningsson där. Han ville åka med till samhället.
– Du som är så liten och ser så ung ut, kan du ha körkort, frågade Svenningsson?
Motvilligt fick Gösta bekänna att så inte var fallet.
– Men inte kan jag väl driva ett företag i denna bransch om jag inte får köra mitt fordon, sade han.
Svenningsson hade hjärtat på rätta stället. Han tog med sig nödvändiga handlingar vid ett Stockholmsbesök och ordnade alla formaliteter och den flora av stämplar som måste till. 62 kronor fattigare blev Gösta på detta, men samtidigt landets yngste innehavare av den dyrgrip, som ett körkort då utgjorde.

Oj, vad minnen
Gösta Gustavsson säger sig så full av glada minnen från de 30 åren som företagare att han skulle kunna sitta i dagar och bara berätta. Han säger sig ha haft turen att träffa så många underbara och hjälpsamma människor genom åren Ta som exempel när han köpt sitt första grustag för att kunna sälja sand och grus i bygden:
Detta hände ute i Skillerås, Mossebo. Gösta hade med sig Janne Sjögren och ”Aron på kraftstationen” över en lördag-söndag för att klara funktionen hos ett transportband. Det gällde att finna rätt utväxling på detta, och de slumrande snillen herrarna hade att bära på gav valuta. Med hjälp av en separatormaskin klarades problemet, och Göstas första anläggning i branschen var ett faktum.

Men ack ve. Gösta skulle köra sitt första gruslass från denna grop. Man hade lastat och sedan provade han tippen och utlösningen av baklämmen. Den senare fastnade och Gösta ropade till Emil Davidsson i Skillerås:
– Slå till på lämmen där bak. Emil klippte till, och hela lastbilen gick i två bitar.
– Ja, detta är inget skoj, säger Gösta Gustavsson. Bilen hade nämligen ett par sprickor i ramen, och när flaket stod rätt upp kom det ögonblick då rambalken brast. Själv låg jag framstupa mot vindrutan inne i hytten, undrade om hela världen var på väg att gå under. Emil rusade runt i förtvivlan och skrek. Jag slog på rätt ställe, jag slog på rätt ställe. Det tog tid att övertyga honom om hans oskuld i dramat.

Sprit – mjölk
Detta hände på söndagsmorgonen och nästa morgon väntade nya mjölkturer. Nu var goda råd dyra. ”Smé-Larsson” blev räddningen. Med lite lockmedel blev det fart på denne hedersman. Både dagen och natten gick åt, men lagom till morgonturen var bilen klar och mejeriet fick sin mjölk.

Alltnog. Företaget som börjat så blygsamt växte med åren. Den hårda konkurrensen gjorde att Gösta ansåg sig nödsakad uppföra en betongstation.
Kruxet var hur snart betongstationen kunde komma upp. Tolv månader var normalt men, nu måste det ske på tre månader, annars försvann kontraktet.
24 meter hög skulle betongstationen bli. Inga ställningar hanns med, utan man byggde inifrån. En förlängning av hammarskaften till två meters längd behövdes när fasadplåten skulle spikas fast, och detta gick bra!
Högt byggtempo, järnhård vilja och en serie taklagsfester gav önskat resultat, och innebär inledningen till en fin utveckling på 1960-och 70-talet i företaget.

Idrotten
– En sak är jag tacksam särskilt för, säger Gösta Gustavsson. Det är idrotten och alla de tjusiga personkontakter dessa medfört. Plus det faktum, att. den vägen har jag funnit såväl avkoppling som styrka att klara det många gånger svåra arbetet att driva ett företag. Det handlar ju inte om några 40-timmarsveckor precis.

Tittar man lite på utvecklingen, så tag den första lastbilen jag köpte. Den kostade ju 4 200 kronor och lastade fyra ton. I dag (läs 1979) kostar en lastbil 350 000 kronor och lastar nio ton, plus att den drar en släpvagn med samma kapacitet. Vår största lastmaskin kostar nära en miljon kronor. Här finns fyra grävmaskiner, sex hjullastare, två väghyvlar, åtta boggiebilar, fem grustag med maskinutrustning, sex utan sådan plus betongstation, garage och stor egen verkstad och kontor, slutar jubilerande entreprenören Gösta Gustavsson.

Tillägg till ovanstående artikel.
Artikeln är publicerad enligt tidningens version och innehållet kan ses som ett bidrag till att bevara ett stycke ”nutidshistoria”.
Läs gärna fler inlägg och berättelser från förr i tiden fram till våra dagar under www.tranemo.nu

Inga-Lill Lindgren, Tranemo Bibliotek.