Efter samtal med Einar Pettersson, Dalstorp född 1915.
Samtalen hölls i januari 1999.
Jan ”Janabo” Johansson intervjuade.

När jag tittar i backspegeln på mitt liv inser jag att jag trots envis träning aldrig blev någon riktigt bra fotbollsspelare.
Alla småpojkar hemomkring sparkade boll och på det viset, även jag.
Ja, det passar bättre att säga att vi sparkade boll än att säga att vi spelade boll.
Vi snodde ihop en trasa som fick finna sig i att bli betraktad som en fotboll och sedan gick vi ihop utanför husen där det var hyfsat plant för att enträget sparka på den där ”tussen”.
Jag skilde mig redan tidigt ifrån de andra när jag avbröt fotbollssparkandet till förmån för de vuxnas samtal.
Jag var vetgirig på vad som hände i världen och bröt mig alltså ofta loss från mina vänner som spelade fotboll tills det rök ur skallen på dem.
Så fort det kom besök till far, slutade jag att sparka och gick in och satte mig i ett hörn där jag obemärkt kunde höra vad som sades.
Min mor tyckte väl inte alltid att det var så hälsosamt för mig att lyssna på ”gubbapratet” och det var klart, även om de flesta av samtalen hölls inom vissa gränser så var de väldigt töjbara.

De talade ibland om en man som kallades för ”Skräddarn i Gundlabo”.
Han och hans bror hade slagit sig ner här i Dalstorp som gesäller och gick nu omkring i gårdarna och sydde kläder.
Farsan och de andra gubbarna tyckte att det måste vara ett svårt sätt att försörja sig på då det dels fanns en hård konkurrens i utbudet av skräddarna och dels började folk nu i allmänhet köpa de allt populärare fabrikssydda kläderna.
På de lite större gårdarna hade man tidigare passat på att sy upp kläder till alla som var berörda på gården och skräddarjobben hade då kunnat bli ganska så omfattande och hålla på i upp till tre veckor.
Det var fram för allt kostymkläder och överrockar som hade haft åtgång.
Vanliga hemmakläder syddes för det mesta av frun på gården.
Skulle skräddaryrket försvinna nu?

Liksom skräddarna, hade även skomakarna arbetat på ett ambulerande sätt.
De hade också kunnat få stanna länge på en och samma gård då alla där skulle ha nya skodon.
På den tiden hade aldrig damerna några stövlar utan bar istället långskaftade kängor med en ohygglig massa snörning.
Själv hade jag inga fabriksgjorda skor innan jag var 15 år.

Trots att jag smet ifrån fotbollen så ofta tycker jag nog allt att det blev mycket av den varan i alla fall.
När vi kom upp i 10-årsåldern lämnade vi våra planer utanför hemmen och träffades istället uppe vid Ryttars, ett ställe som ligger på vägen mellan Källarås och Grönahög.
Där hade det tidigare stått ett torp men vid tidpunkten då vi invaderade stället, var det bara torpargrunden kvar och det var en plätt som inte skogen hade hunnit ta över.
Plätten röjdes och användes till fotbollsplan trots att det inte var den bästa plan som skådats.
Det var som att sparka på ett halvt, sluttande ladugårdstak.
Vid match innebar det spel i uppförsbacke ena halvlek och spel i nedförsbacke den andra.
Vi sparkade där till tusen, oftast så gott som hela söndagarna.
Ibland kom väl någon förälder upp till planen och tyckte att vi borde gå med dem till kyrkan men då låtsades vi bara som om vi inte hörde och fortsatte spela.
Efter all träning och alla interna matcher, utmanade vi till slut Vallgårda på en riktig match.
Jag var 15 år.
Vallgårda antog utmaningen, bjöd in oss och besegrade oss med vad jag tror, 12-0.
Jag spelade någonting på högersidan, om det var back eller något annat det kommer jag inte ihåg och det visste jag sannerligen inte då heller.
Dagen efter hade jag så ont så jag rådde inte ens med att blinka, tydligen var jag inte så vältränad som jag hade trott.
Denna Vallgårdamatch blev för mig, den enda organiserade match som jag någonsin har deltagit i.

Bygden i och runt om Dalstorp dominerades av lantbruket ända fram till krigstiderna då industrialismen tog över mer och mer.
Det fanns dock en hel del bleckslagerifirmor, faktiskt en fyra-fem stycken.
När det blev tal om att införskaffa telefoner till byn var det endast fyra stycken som ansåg sig ha nytta av en sådan.
Utvecklingen bestämdes utav tillgången av elektrisk kraft.
Det fanns likström som ägdes av ett Wallenbergs ägt bolag som hette AB Mölndal.
Det var Emil Hultman som från början förestod denna elektriska kraft som inkluderade både såg och kvarn och där allt gick på vattenkraft.
Den enda elektriciteten som fanns i de allmänna hemmen var belysning, oftast begränsad till en armatur i taket.
Men det var ett väldigt ojämnt ljus som levererades och oftast använde sig hemmen av de trofasta fotogenlamporna eller karbidlamporna.
Det var också den sistnämnda sortens belysning som folk fick använda sig av i sitt arbete i sina ladugårdar.
1928 bildades Dalstorp Elektriska Distributionsförening.
Det var några framsynta herrar som gick samman, med Henning Orre och Ernst Malmkvist i täten och de satte som mål att modernisera eltillförseln i bygden.
När möjligheten gavs så var det flera av bönderna som var på alerten.
De skaffade sig snabbt elektriska motorer som de då kunde driva sina tröskverk och kvarnar med.

Farsan var en av de alerta bönderna och hösten 1929 hjälpte brorsan och jag honom att sätta upp det nya tröskverket med motor.
Hjälpte och hjälpte förresten, vi var ju inte fullvuxna någon av oss men vi fick väl göra så gott vi kunde.
Arbetet var lite knivigt och det tog flera dagar innan det till slut kunde slutföras.
Efter en av dessa arbetsdagars frukostrast och vi precis hade återgått till arbetet på logen, kom en på bygden välkänd torvupptagare gående.
När han fick syn på oss, stannade han för att prata.
Han var känd för att vara en riktig pratkvarn men nu sa han faktiskt att han inte skulle stanna så länge för han var på väg till sitt arbete.
Eftersom torvupptagning var det enda han hade sysslat med i hela sitt liv så var det också det som han allra mest pratade om, så även nu, nämnde bara lite grand om det elektriska som vi höll på med.
Trots allt, verkade det inte som om han hade särskilt bråttom och när mor ropade att 11-kaffet var klart så fick vi ju erbjuda honom att följa med in och få en kopp.
Vi drack kaffet och återvände till logen med Svensson som han hette, i släptåg.
När det började närma sig middagstid bestämde far, brorsan och jag lite diskret att en av oss skulle stanna kvar ute och prata torv med Svensson medan de andra gick in för att äta och när de andra kom tillbaka så skulle den tredje få gå in.
När klockan började närma sig halv fem var det så pass mörkt att det inte längre gick att jobba med tröskverket.
Då vi började avsluta vårt arbete sa Svensson: ”Nähä, nu ä dä dags för me att gå å ta upp torv”.
Men när han då slutade att prata och tittade sig omkring såg han ju att det var mörkt. ”Äh, nu är dä la inte lönt att ta upp nån torv ida inte!” sa han, tog spaden på axeln och gick hemåt.
Så det var ingen väldig arbetsdag han gjorde den dagen precis.
I början av 1930-talet bildades SLU = Svenska landsbygdens ungdom här i Dalstorp.
Föreningen bestod av bonnapäjkar och bonnatöser och det fanns det ju gott om häromkring.
Jag var inte med till en början av den orsaken att farsan var folkpartist och tanken var väl förmodligen att äpplet inte skulle falla så långt ifrån päronträdet.
Det gjorde det tydligen”¦
Jag lockades till en början av de SLU- tillställningar, dans och annat, som arrangerades nere i Sörkvarna.
På danserna blandade sig SLU:arna med SSU:arna.
SSU = Socialdemokraternas ungdomsförbund men i alla fall här i Dalstorp var det så att det ”ungdomsförbundet” innehöll fler äldre människor än yngre.
I SLU, ingick bara unga.
Vi blev väl inte riktigt hej och du med SSU:arna precis.
Följaktligen blev vi i någon mån konkurrenter.
SSU:arna hade inga speciella lokaler för sina sammankomster men det hade vi SLU:are.

Jag och brorsan högg i skogen vintertid.
Vintern 1936 arbetade vi åt Fritz i Byagårnen med att hugga och gallra i hans skog.
Allting gick för hand med stockasåg.
En gång då vi precis avslutat vår arbetsdag och kommit hem vid kvällstid hörde vi kyrkklockorna ringa.
Vi förstod att det måste ha hänt något utöver det vanliga.
Vi fick snart reda på att det var den gamla godtemplarlokalen och samlingslokalen i Sörkvarna som brann.
Det var inte så ofta som det hände något så storslaget i vår lilla värld.
Folk vallfärdade till brandplatsen för att titta på förödelsen.
På den tiden fanns det en hästaväg mellan Oset och Sörkvarna och den användes flitigt den kvällen av oss och många, många fler.

Det fanns ett stort behov av samlingslokal.
Bygdegårdsföreningen i Dalstorp blev till 1937.
För att kunna finansiera hela projektet kunde vem som ville, köpa in sig på 50-kronors andelar.
Fabrikörerna tog fem var!
Jag vill minnas att det på så vis kom in cirka 15 000 kronor och att Dalstorps kommun sedan lade till ytterligare 20 000 kronor.
Bygget kom till stånd 1938.
Jag kom med i styrelsen från start och var sedan primus motor fram till 1960 då jag avgick av åldersskäl.
Under den tiden hade vi hunnit göra en hel del förändringar på den ursprungliga bygdegården, rent byggnadsmässigt.
Vi hade bland annat byggt till en serveringsdel, ändrat på taket och iordningsställt garderober nere i källaren.

Någon gång under kriget köpte Väveribolaget i Borås stubbar av skogsägarna eftersom det var ont om ved.
Det var många skogsägare som nappade på det erbjudandet och vi blev ett tag anställda av en skogsägare i trakten för att sätta dynamit på stubbar och sedan spränga dem.
Hela stubbidén byggde på bristen på riktig ved.
Stubbflisor fick duga som fabriksbränsle.
Vi levde i en tid då det skulle sparas och gnetas med det mesta och det gällde även den dynamittråd som vi använde oss av vid stubbsprängningar.
Vi hann inte så värst många meter ifrån stubbarna innan de sprängdes.
Det var inte värt att stanna utan det gällde att springa så fort man bara kunde innan det small.
Som tur var hände det inga större olyckor.
Stubbarna kördes sedan till Borås och Väveribolaget för leverans.
Fabriken var rymligt inhägnad och på ett ställe tippades stubbarna av.
Det fanns två eller tre ingångar till det där stället, vilket för en del av chaufförerna föranledde ett visst kringgående vad gällde stubbarnas betalning.
En del chaufförer for in på ett ställe till fabriksområdet och ut på ett annat och rätt var det var kom de in på ett annat ställe med samma lass.
Eftersom betalningen skedde direkt vid porten vid inkörandet av lasten, innebar det ofta upprepade utbetalningar för ett och samma lass.
Det fanns de som försörjde sig på det upplägget!

Ett är då säkert, en bygdegård fyller verkligen ett viktigt behov.
Jag skulle kunna prata med värme i dagar om bygdegårdars möjligheter.
Jag känner mig fortfarande oerhört glad över allt arbete som vi lade ner på vår gård och det är mycket roligt att se att arbetet i allra högsta grad fortfarande pågår.
En bygdegård ger möjligheter för samhällsmedborgarna att kunna umgås på ett smidigt sätt. Socialt liv är ett rikt liv.

Nedtecknat av Petra Annerdahlen.