Läs gärna ”Samlad introduktion om gårdar och torp i Tranemo socken – av Sven Slätteby” under www.tranemo.nu
Där får du veta hur arbetet med att kartlägga gårdar och torp i Tranemo socken gjordes under 1980-talet, samt vilka människor som levde och verkade där från 1795 till 1911. Arbetet sammanställdes till 9 pärmar. Varje pärm omfattar en viss tidsepok, där personernas namn, födelseår och ibland dödsår anges. Det visar också hur de flyttade mellan gårdarna.

Denna pärm, nummer 8, är en enligt överskriften en förteckning över soldattorp 1795-1911.
Vidare innehåll: västgötaknallar, vävnadsförläggare från Tranemo, näringslivet i forna tiders Tranemo, diverse artiklar, hembygdsföreningar i Tranemo kommun, Tranemo kyrka, m.m.
I ”nätversionen” är pärm 8 uppdelad i fem delar. Vissa delar av innehållet i pappersversionen av pärm 8 har utelämnats i denna upplaga.

Förkortningar som finns i texten:
f. – avser född eller födelseår.
h. – avser hustru.

Följande två utvalda delar av ”Pärm 8 – (del 4)” ingår i ”nätversionen”:

NÄRINGSLIVET I FORNA TIDERS TRANEMO.
Först görs en beskrivning av näringslivet och därpå dåtidens klassamhälle.
I denna del beskrivs också den ”sociala vården” och ”äldrevården”.

BRÖDERNA ISAKSSONS LEVNADSHISTORIA

Inledning och återgivning från pärm: Inga-Lill Lindgren.

Delarna återges enligt den maskinskriva text som gjordes efter Sven Slättebys handskrifter.

NÄRINGSLIVET I FORNA TIDERS TRANEMO

Den dominerande näringen under 17-och 1800-talet var jordbruket, med produktionen inriktad på självhushåll. Man producerade allt vad man behövde på den egna gården, spannmål, mjölk, smör, ost, kött och fläsk.
Man hade många får som gav ull som spanns och därefter vävdes till ylletyger.
Mycket lin odlades, som förädlades till linnevävnader. Det fanns en linbasta på så gott som varje gård.

Hudarna på de slaktade djuren bereddes till läder och skinn, som användes till skodon m.m. Det fanns gott om små garverier i Tranemo s.k. ”skinreare”. Byskräddare och byskomakare kom till hemmen och tillverkade kläder och skodon för familjens behov.

Man odlade humle som användes för ölbrygden. Även brännvinet brände man själv, fram till år 1845, då husbehovsbränningen förbjöds.

Det enda man egentligen behövde köpa var salt. Men saltet var ingen lättillgänglig vara. De forbönder som körde glas från Limmareds Glasbruk till Göteborg brukade bl.a. ta salt i hemlass, som de sedan sålde ut på hemtrakten.

Det största problemet här i skogsbygden, var att få brödsäden att räcka till. I missväxtår var man tvungen att med hästskjuts hämta säd i Skaraborgs län. Svåra missväxtår under 1800-talet var 1826 och 1868. I förhållande till annat var säden väldigt dyr. Däremot kunde man vid denna tid köpa en mindre gård för ca 500 riksdaler. Arbetslönerna låg så sent som omkr. 1870 på ca 1,25 om dagen.

Den kontanta inkomsten från jordbruket fick man huvudsakligen genom försäljning av djur. Denna trakten är sedan urminnes tider känd för sin stora djurtäthet. Djuren såldes i regel på marknaderna. Djuruppköpare mötte upp och köpte massor av djur, som sedan kördes lösa i stora flockar till bestämmelseorten. Detta kallades att man driftade djuren. Många av dessa djur gick på export.

Men det förekom även försäljning av smör till uppköpare, som fraktade smöret till Göteborg eller annan större ort. Vi hade sådana smörhandlare i Tranemo i mitten på 1800-talet.

Vid sidan om jordbruket, betydde hemslöjd för avsalu, oerhört mycket för befolkningen i Tranemo. Givetvis mest för torpare och backstugusittare, men även för bönderna.

Största betydelsen i dessa trakter, hade nog tillverkningen av textilier, där råvaran utgjordes av lin och ull, som man producerade på det egna jordbruket. I så gott som varenda stuga stod det en vävstol. Men det förekom även träslöjd i olika former, samt arbeten av skinn.
Dessa varor försåldes mest till Västgötaknallarna, som från mitten av 1600-talet fram till omkring 1865, drog land och rike kring med sin handel. De etablerade sig även som förläggare, så att de köpte upp råvaror som de lämnade ut för tillverkning av olika varor.

År 1820 kom riksdagsmannen Peter Classon till Tostarp, där han gifte sig med gästgiveriänkan Stina Andersdotter. Han började omedelbart förläggarverksamhet, med tillverkning av vadmal. Han köpte upp ull, såväl inom som utom landet, som han sedan lämnade ut till hemmen för spinning och vävning. Sedan ombesörjde han själv stampning och färgning.

Sedan han slagit sig i kompanjonskap med sin styvson Salomon Larsson, kom denna rörelse i mitten på 1800-talet, att nå en betydande omfattning. År 1853 överlät Peter Classon rörelsen i Tostarp, till sönerna Carl och Aug. Classon. De drev rörelsen gemensamt till 1864, då Aug. Classon startade egen förläggarverksamhet i Uddebo och Carl Classon fortsatte ensam i Tostarp.

På 1880-talet övertogs förläggarverksamheten i Tostarp av Mårten Molander, som flyttade den till Gudarp Byn. Här bedrevs den till 1922, då den lades ned. Denna verksamhet skapade många arbetstillfällen för bygdens folk, även om arbetslönerna var väldigt låga.

Carl Johan Classon överlät sina rörelser till olika personer.
Gästgiveriet övertogs av
Per Aug. Rylander f. 1835.

Affären övertogs först av Anders Molander Assarp, sedan dennes son Hugo, som överlät den till Gotthard Andersson Thilander, far till Professor Gunnar Thilander.

Förläggarverksamheten överläts 1886 till
Mårten Molander f. 1853 i Mossebo.
Han flyttade den till Gudarp Byn.
När Mårten Molander dog 1922, lades rörelsen ned. Den hade då haft bestånd i drygt 100 år.

År 1749 då kyrkbokföringen infördes hade Tranemo 661 invånare. Av dessa utgjorde adelsfamiljerna 11 personer, prästerskapet med familjer 15st . Fogdar och länsmän 4st . Resten var den så kallade allmogen.

Adel hade vi på Limmareds Säteri och Ömmestorp. De stod skyhögt över allmogen i både ekonomiskt och socialt avseende. Utöver sina gårdar hade de som regel befattningar som officerare eller högre tjänstemän.

De egna bönderna hade som regel en någorlunda hygglig tillvaro sett efter dåtida förhållanden även om vi sena tiders barn skulle tycka att deras levnadsstandard var bedrövlig.
Torparn och backstugusittarna hade det oftast väldigt fattigt.

En klass under de övriga klasserna var de s.k. hjonen.
De var flera olika sorter. Det var tjänstehjon, undantagshjon, inhyseshjon, fattighjon och socknehjon eller rotehjon.
Tjänstehjonen var de anställda drängarna och pigorna.

Undantagshjonen var de som hade s.k. födorådskontrakt. Om en bonde sålde sin gård till en son eller utomstående så träffades ofta ett avtal att säljaren skulle ha sin försörjning hos köparen, helt eller delvis, under sin livstid. Detta kallades att ta undantag. I kontraktet stod ofta att undantagsfolket skulle ha ”en god vård och en kristelig begravning”. Detta avtal intecknades i fastigheten vid lagfarten och följde fastigheten även om denna bytte ägare.

Inhyseshjon var sådana som man antingen hade mot betalning av socknen ofta inköpta på auktion, eller också sådana som man hade av ren barmhärtighet oftast då föräldrar eller andra anförvanter.

Fattighjonen var oftast backstugusittare som hade egen bostad men inte klarade sitt uppehälle. De fick då av socknen en liten penningsumma på några riksdaler samt några fot havre.

Socknehjonen eller rotehjonen var de som saknade fast bostad och var som man sade skrivna på socknens slut. Dessa kunde i Tranemo vissa år uppgå till ett femtiotal eller däröver. Dessa hjon hade att gå på socknen, det vill säga att de skulle vistas en viss tid på varje gård efter ett visst schema.

År 1871 antogs en fattigvårdsförordning enligt vilket Tranemo indelades i fattigvårdsrotar innebärande att varje rote skulle ta hand om ett visst antal hjon. Denna förordning tillämpades till 1898 Då socknen ånyo gemensamt övertog fattigvården. Tranemo fick sitt första ålderdomshem 1901.
År 1907 uppfördes det första Västergården.

Fattigvården var ordnad genom ett fattigvårdsreglemente. Enligt detta var alla gårdar samt alla torp som födde 2 kor skyldiga att erlägga avgift i form av penningar och säd efter en särskild taxeringslängd s.k. matlagstaxeringslängd som var graderad till 1 600 vilken summa fördelades mellan de skattskyldiga.
Som ex. kan nämnas att Limmared hade 68, Ömmestorp 60st, Hestra 28, Lönnåsen 8, Skogen 4, Betan 6, Änden 6 och Ekeberget 2. Fattigsäden skulle inbetalas den sista helgfria dagen i mars varje år samt inläggas på sockenmagasinet.
Utdelning av säd till de fattiga skedde 3 gånger om året, 1/4, 1/7, samt l/11.

I mars varje år hölls sockenstämma för att bestämma avgiftens storlek samt för att indela fattighjonen i 10 klasser allt efter vårdbehovet. Vidare att utackordera de fattiga som inte kunde ta vård om sig själva, vilket innebar att de auktionerades bort till den lägstbjudande.

BRÖDERNA ISAKSSONS LEVNADSHISTORIA

I ASSARP i Tranemo bodde i slutet på 1700-talet fram till 1805

Åbo. Isak Pettersson
Född 1758 på Lyckorna i Algustorp
h. Britta Olofsdotter
f. 1770
Barn:
Olaus f. 1793
Stina f. 1795
Magnus f. 1797
Clas f. 1799
Joseph f. 1801
Andreas f. 1803
Sven Petter f. 1807
Agneta f. 1811

År 1805 flyttade Isak Pettersson med familj till torpet Norhagen under Ljungsnäs Kronoboställe. Här bodde han till omkr. 1840. Under hela denna tid har det i kolumnen på husförhörslängderna stått ”fattige”.

Men sönerna blev knallar så fort de fick möjlighet. Äldste sonen Olaus Isaksson kunde redan vid 23 års ålder köpa sin första gård som var Berg Nederg. Han tog till sig sina syskon Stina och Joseph.

Men de stannade inte länge i Berg. Stina gifte sig 1827.
Joseph gifte sig omkr. 1830 med Cristina Pettersdotter, dotter till kvarnägaren Petter Persson i L. Svinåsa. /Nuvarande Bratteborg med vattenfallet vid Srömsfors Bruk./
Joseph och Cristina flyttade till Uddebo där de köpte en gård. Här bodde de i 5 år då de flyttade till Svinåsa och övertog Petter Perssons gård. Men de behöll Uddebo. Joseph Isaksson köpte sedan ytterligare en gård i Bystad.

Clas Isaksson arrenderade under åren 1826 – 1830, 1/8 Mt. Gudarp i Tranemo. Här kom han mitt i tranemoknallarnas högborg. År 1830 köpte han tillsammans med brodern Magnus Isaksson Bystad Nederg. som de brukade tillsammans.

Magnus Isaksson bodde 1826-1830 på Nygårdstorp i Brandsmo.

Brodern Sven Petter Isaksson blev sockenskräddare i Tranemo.

Av bröderna Isaksson är det väl Olaus Isaksson Olin som är mest bekant. Han är närmast legendarisk för sina framgångar och stora rikedomar. Men man måste nog säga att även de andra bröderna lyckades arbeta sig upp från den djupaste fattigdom till att bli välbärgade män.

En gång gjorde Olaus kalas men bjöd inte sina bröder i Bystad och Slätte. Då sade Magnus son Anders:
”Den rike mannen gjorde gästabud men den fattige Lasarus blev inte bjuden”.

Detta är ett citat ur bibeln.