Artikelförfattare: G. Thulin.

Artikel ur ”Sjuhäradsbygdens Jul”, från år 1964.
Sid. 25.
Utgivare: G. Thulin
Tryck: Borås år 1964, AB Borås Tidnings Tryckeri 14395.
Pris: 3,25 kr, omsen inberäknad.

Sextiotvå år har gått sedan (räknat bakåt från 1964) Sjuhäradsbygdens såvitt känt enda oxbana nedlades efter att i ungefär ett kvartssekel ha transporterat glas från Limmaredsbruket till Karlsvik vid södra ändan av Yttre Åsunden, där ångslupen Helge tog vid och förde varan över Åsundens vatten till Ulricehamn. Här överfördes godset till den år 1874 invigda järnvägen Ulricehamn – Vartofta, som förde limmaredsglaset ut i vida världen.

Transporten av glaset från det avsides belägna limmaredsbruket var sedan gammalt ett problem, ökande i styrka i takt med omsättningen. En hel del av försäljningen ombesörjdes av kringvandrade glasknallar, som bar glaset i påsar över axeln. För längre transporter använde man sig av ox- eller hästdragna häckar. Vintertid, då sjöar och vattendrag bar, ställde sig glastransporterna lättare.

Länge måste man landsvägsledes transportera glaset till Jönköping, Borås, Göteborg, Ulricehamn, Alingsås etc. Avstånden var långa, speciellt till Alingsås, dit det var 12 mil. I och med V. stambanans tillkomst 1862 fick Alingsås järnvägsstation, och därifrån kunde Limmaredsbruket sedan sända en del glasvaror. Det var emellertid först med tillkomsten 1874 av järnvägen Ulricehamn – Vartofta, som lättare transportmöjligheter öppnades.

Chef för Limmareds glasbruk var vid det laget bruksförvaltare Fredrik Brusewitz. Denne var född i Göteborg 1816 och anställdes 1846 som förvaltare vid Limmared, som han sedan ägnade sina krafter ända till sin död 1888. De sista sex åren av sin levnad var han enväldig härskare på Limmared, sedan han 1882 löst in meddelägarnas aktier. Hans livsgärning utmärktes, säger hans hävdatecknare, av ordning, klokhet och omtanke. Bittida och sent var han verksam, och han hade ringa behov av vederkvickelse och vila. Han krävde mycket av andra men också av sig själv.

När planerna på en järnväg mellan Ulricehamn och Vartofta mognade beslöt Limmareds glasbruks bolag på brukspatron Brusewitz tillskyndan att utnyttja de chanser detta förhållande gav till bättre transportmöjligheter för glaset. Bolaget beslöt att på egen bekostnad anlägga en järnbana från bruket och via Månstad upp till Åsundens södra strand vid Wälabro. Vid norra ändstationen, som Brusewitz döpte till Karlsvik – sannolikt efter sin yngste son Carl, född samma år banbygget startades och som blev hans efterträdare som chef för glasbruket – omlastades när banan i sin helhet var klar glaset till en av bolaget inköpt ångslup – Helge – f.v.b. sjövägen till Ulricehamn och därifrån med Vartoftabanan.

Projektet var storstilat för tiden – icke tu tal om den saken – och det kom säkert att kosta Limmareds glasbruksbolag avsevärda penningsummor, helst som banan till större delen löpte över vattensjuka mader och mossar, vilket krävde massor av sten och grus. Från början synes det ha varit brukspatronens tanke att vid sidan om sina egna transporter driva en rätt omfattande godstrafik även åt allmänheten samt passageraretrafik. De ursprungliga planerna upptog sålunda ett lok som dragare samt flera passagerare- och godsvagnar än som sedan anskaffades. Dessa planer medverkade väl till att Brusewitz byggde sin järnbana stabil. Spårvidden på banan var densamma som Vartoftajärnvägens, 891 mm eller tre fot.

Anläggandet av oxbanan lär ha påbörjats 1870. Brukspatron Brusewitz var visserligen då ingen ungdom, men han var vital och van att färdas till fots genom brukets stora skogar. Med biträde av sin mångårige trotjänare, skogvaktaren C. J. Svensson, stakade och avvägde han järnvägen i hela dess sträckning samt ledde sedan arbetet med banbyggnaden. Han hade, heter det, en ovanlig förmåga att vara tillstädes när och där han bäst behövdes.

Hela anläggningen krävde en tid av ca tio år. Arbetet uppdelades i tre etapper. När den första, omfattande 12 000 fot, d.v.s. bortåt 4 kil.(km), från Limmared till Vasabron nedom det gamla komministerbostället Skårtebo eller hållplatsen Korreboås, var klar, fick bolaget genom kungligt brev av den 14 nov. 1873 tillstånd till allmän trafik på detta avsnitt, sedan banan blivit i vederbörlig ordning avsynad och godkänd. Tillståndet innefattade även fortsättande av järnvägen till Åsunden.

Järnvägsbygget fortsatte under svett och möda över mader och mossar och tre år senare, 1876, var man framme i Månstad, vilket innebar att ca 2/3 av banan nu var klara. Redan med andra etappens färdigställande underlättades glastransporterna på Ulricehamn, i det man nu körde varan med järnbanan till Månstad och därifrån landsvägsledes till Fästeredssund i Finnekumla, där den omlastades på ångslup.

1880 var den cirka 13 km långa järnbanan klar i sin helhet. Det var också väl sörjt för glasets omlastning i Ulricehamn. Redan 1873 hade en större fastighet med hamnplats förvärvats nämnda stad.

Det bör ha varit en, kanske lite trött – han var dock nu 64 år – men glad och belåten brukspatron, som invigningsåkte sin egen järnväg. Man torde kunna utgå från att ett och annat tal hölls både av och till Brusewitz och att bygdens folk mötte upp vid hållplatserna för att se en sävlig oxe komma dragande med ”första tåget”.

Visserligen hade Brusewitz av skilda orsaker – övriga järnvägsprojekt i orten gjorde kanske sitt till härvidlag – måst nedbanta sitt ursprungliga program rätt avsevärt när det gällde den rullande materialen. Sålunda var det, som nämnts, från början meningen att skaffa lok som dragkraft. Vidare tänkte man sig två personvagnar, därav en komb. 1: sta och 2: dra klass, rymmande 24 personer, och en 3: djeklassvagn, täckt men med öppna sidor och rymmande 32 personer. Vidare upptog ”önskelistan”, en packvagn med konduktörskupé och postrum samt fem öppna godsvagnar, vägande ca 40 centner vardera (1 700 kg) samt beräknade för dubbelt så stor belastning. Ångloket kom emellertid ersättas av oxar. Limmareds glasbruk använde sedan gammalt mest oxar för tyngre körslor och hade ett tag 8 par oxar för bruket och lantbruket. När spårvägen till Karlsvik blev färdig anskaffades ytterligare fyra kraftiga enbetsoxar som dragkraft för järnvägen. Av dessa placerades två i Månstad och två i Limmared.

I omkring tio år eller till 1890 drogs vagnarna på järnbanan till Karlsvik av oxar, sedan utbyttes de mot hästar. I övrigt skaffades blott några få godsvagnar samt en mindre passagerarevagn. Den sistnämnda insattes emellertid, enligt den år 1952 utgivna boken om Månstad, inte i allmän trafik. Den var i allmänhet reserverad för bruksherren själv, då denne ensam eller med familj/ eller gäster skulle på utflykt.

I stort sett gick oxbanan i riktningen norr – söder. Kurvorna var blott fem till antalet, alla av obetydlig längd. De vid Månstad och gården Lugnet var de största. Blott på något enstaka ställe, bl.a. vid Månstads Stom, måste man spränga och gräva sig fram genom en ås. Två banvaktsstugor upptogs i varje fall i byggnadsprogrammet, och på två ställen uppfördes broar med över 50 fots spann. De ledde över Åsarpsån (vid Opensten) samt Sämån (vid Korreboås).

De av k. m:t godkända planerna för byggandet av järnbanan upptog, enligt Svensk Jernbanekalender 1877, förutom ändstationerna tre st. mellanstationer och hållplatser, nämligen hpl Skårtebo (Vasabron) hpl Korreboås (nedanför byn Korrebo) samt Månstad, vilken troligen räknades som station. En viss ändring synes ha skett även härvidlag, ty månstadsboken upptar inte Skårtebo men istället en hållplats Lugnet mellan Månstad och Karlsvik. Skårtebo låg ju också så nära Korreboås, blott en km, att den mycket väl kan ha kommit att förenas med denna. Beträffande Månstads-stationen uppges, att den låg på den s.k. sågbacken.

Vid vardera stationen placerades en föreståndare. Staionshuset i Månstad inrymde förutom bostad för föreståndaren även rum för två körkarlar samt poststation – banan befordrade nämligen även post utmed linjen. På gården Månstads stom, arrenderad av Brusewitz, inrättades kvarter för oxar och körkarlar. Platsen låg vid mitten av banan och var därför lämplig för utbyte av dragoxen, då denne ju inte kunde förväntas hålla sin jämna lunk om han måste gå hela sträckan.

Normalt företogs en tur per dag fram och åter Limmared – Karlsvik. Från de olika stationerna medtogs gods av olika slag. Avgiften mottogs av stationens föreståndare, oftast en kvinna, som även kontrollerade adressen. Man körde inte heller i ”tomgång” tillbaka. På återvägen från Karlsvik var vagnen ofta välfylld av gods till handlare och andra, vilket lastades av vid vederbörande stationer. Glaset från Limmared fraktades väl emballerat i trälådor, och sedan dessa tömts av kunderna uppåt Falan, fylldes de med kalk i återfrakt till lantbrukare utmed oxbanan. Även härutinnan fyllde banan sålunda en viktig uppgift.

Passagerarna hade det inte så bekvämt, men man var inte så bortskämd på den tiden, och de fann det säkert roligt att resa med järnbanan, även om de fick sitta bland godset. Ville man resa med tåg-ångslup ända till Ulricehamn, tog resan två dar, ty turlistan gav ingen möjlighet till återresa samma dag. Ett undantag förekom emellertid; vår- och höstmarknadsdagarna i Ulricehamn. Då fick tåget stå kvar i Karlsvik, i väntan på ångslupens ankomst dit för andra gången samma dag. Marknadsresorna var verkliga högtidsdagar och då sattes t.o.m. brukspatronens privata vagn in för att så många som möjligt skulle få plats. Resekostnaden var 50 öre. Ännu (år 1964) lever personer, som i sitt minne bevarar mången stormarknadsresa i ljuvlig vårtid kring den leende Åsunden.
Ibland ordnades också sällskaps- samt skolresor på oxbanan, till förnöjelse och omväxling för begeistrade deltagare.

Under hela sin tillvaro var Limmareds järnväg såsom godsbana angiven på Sveriges kommunikationers karta, men i tidtabellen kom den aldrig – med oxe eller häst som dragare var det inte så lätt att hålla några bestämda tider. När 1902 Borås – Alvesta järnväg öppnades för trafik, hade oxbanan fullgjort sin uppgift och nedlades. Två år senare (år 1904) öppnades Falkenbergs järnväg med ändstation i Limmared, och år 1906 Västra Centralbanan, som även gick via Limmared, vilket därmed blev ett av de större järnvägscentra för vårt lands enskilda järnvägar.

Oxbanans räls låg kvar till omkring 1905, då den på större delen av sträckan revs i samband men den på bergsingenjör Frits Brusewitz initiativ igångsatta reglering av Sämån och Åsarpsån, vilket företag omfattade åren 1906-1910 och resulterade i utvinnande av en avsevärd nyareal för odling samt ett hälsosammare klimat utmed den tidigare mycket fuktiga och dimmiga ådalen ned mot Tranemo. I banans sydligaste del, från Opensten till Limmared, fick rälsen ligga kvar ännu något år och där användes banan då för torvtransporter till bruket.

År 1961 fick ortsborna återuppliva minnet av den gamla oxbanan. Det skedde i samband med upptagningen av sockenfilmen i Månstad. Med ledning av fotografier från oxbanans tid byggdes tidstrogna vagnar. Man lånade räls och hjul från Borås Wäfveris nedlagda torvbana på Rings mosse i Länghem, rälsen lades ut på en sträcka av banvallen, och ett antal personer vidtalades att tjänstgöra som medverkande, iförda dräkter från senaste sekelskiftets tid. Och så filmades det hela och blev därigenom bevarat för nutid och eftervärld.

I övrigt är det numera endast järnvägsbanken, som minner om den unika oxbanan. Banken är tydligt markerad i terrängen, frånsett några kortare avsnitt, där den odlats upp. I vissa avsnitt är banvallen numera helt oanvänd, på andra åter användes den bl.a. som markväg ut till skogar och mossar av någon lantbrukare i trakten. Banvallen får också tjänstgöra som promenadväg för söndagsflanörer som älskar orörd natur.

Vid vår egen oxbanepromenad slår vi in på järnvägsvallen strax norr om Limmareds glasbruk. Härifrån går banvallen spikrakt mot den höga, i den sanka omgivningen dominerande kulle, på vilken det medeltida Openstens fäste, anlagt av den danske kungen Valdemar Atterdag vid mitten av 1300-talet, och 1435 utan svärdsslag intaget och raserat av Engelbrekts härförare Herman Behrman, låg som ett starkt gränslås i den flacka och vattensjuka trakten.

På nyssnämnda sträcka har oxbanevallen länge använts som körväg upp mot Opensten och vidare mot Ladugården, men tydligen används den numera mest för utkörning av sågspån från Limmared, och vägen är ojämn och svårtrafikabel. Omedelbart söder om fästningskullen passerar banvallen den från Grytteredssjön kommande Åsarpsån, som vid Opensten förenar sig med Sämån. Här låg på sin tid en av oxbanans broar, numera klarar en enkel träbro trafiken.

Mitt för den höga fästningskullen kom oxbanan att korsa den gamla utfartsvägen från fästningen, och vid grävningen för banvallen påträffades en mängd spjutspetsar, sporrar, stigbyglar och andra gamla järnföremål, numera förvarade i Göteborgs museum. Förmodligen har den gamla fästningsvägen lett upp mot S. Åsarps medeltidskyrka. Genom odlingar har vägen försvunnit allt mer och mer, men där skogsmarken på andra sidan maderna tar vid sägs vägen kunna följas till ett skogsbryn, från vilket kyrkan synes. Från slottet har vägen lett ut från en vindbrygga på fästningskullens östra sida.

Omedelbart norr om fästningskullen lämnar den nutida körvägen den gamla banvallen och fortsätter upp mot Ladugården, vilken gård anses ha fått detta namn, genom att Openstens ekonomibyggnader på sin tid legat där. Oxbanan fortsätter emellertid rakt in i den med smärre barr- och lövskog beväxta kärrmarken. Här och var ser man alltjämt i marken håligheter efter de slipers, som en gång legat där. Sådana skönjer man även i mossar längre norrut på sträckningen, liksom man här och var finner stenar, som borrats med grova borr och sedan sprängts med krut.

Sedan vi vandrat omkring en km på mossen norr om Opensten upphör banvallen plötsligt för några tiotal meter, avbruten av en gammal ängsodling men fortsätter på andra sidan ängen. Efter ”vallgång” ytterligare ett hundratal meter försvinner banken återigen. Nu har den fallit offer för en madodling säkerligen av rätt gammalt datum. Här tappar vi för några hundratal meter spåret efter oxbanan, men återfinner det snart längre norrut, ett stycke söder om framfartsvägen till Korrebo och kan genom en vandring tillbaka, trots uppodlingarna, snart fastslå, var sträckningen gått.

Någonstans i närheten av den bro, på vilken landsvägen mellan Limmared och Länghem passerar Sämån och vid vilken det också står ett par foderlador, bör oxbanan ha passerat landsvägen för att strax norr därom, på den s.k. Vasabron, gå över samma å. Några hundra meter längre norrut går framfartsvägen till Korrebo, och från denna ligger oxbanevallen kvar ett stycke söderut genom en björkskog. Någonstans vid Korrebovägens passage över oxbanan och numera över V. Centralbanan bör hållplatsen Korreboås ha legat, även om några spår av den icke kan upptäckas. När V. Centralbanan byggdes 1906 inrättades också en hållplats med namnet Korreboås, men denna låg litet längre söderut, där landsvägen Limmared – Länghem korsar banan. Här uppfördes en vaktstuga, vilken emellertid liksom hållplatsen skattat åt förgängelsen – man ser endast grund- och murrester efter stugan.

Mellan Korrebovägen och fram till Månstads järnvägsstation möter det inga svårigheter att följa oxbanevallen. Den löper här på en sträcka av ca tre km öster om Centralbanans spår. Oxbanan har här gått fram på mossar, på smärre avsnitt avbrutna av mindre odlingar. På mossen växer mindre björkar, likaså här och var på banvallen, där det också står en och annan gran i 50-60-årslådern. Vallen är här använd som markväg. Sista sträckan fram mot Månstads järnvägsstation går banvallen över fastmark, men är ändå tillräckligt markerad för att skönjas.

Omedelbart norr om Månstadskulles station finner man intressanta rudera av oxbanan, nämligen två bankar. Den ena har burit ett stickspår och här har funnits en växel. I Månstad byttes, som förut nämnts, dragare och här fanns en station, belägen på den s.k. sågbacken. Troligen låg den nära banan, kanske mellan huvud- och stickspåret. Vart det sistnämnda löpte är obekant. Nu för tiden pekar den ca 200m långa stickspårsvallen rakt emot en såg – kanske låg där en såg även under oxbanans tid.

Vid Månstad Stom har oxbanan vikit av rätt kraftigt åt vänster där det numera står ett lantmannamagasin. I grannskapet av detta används banvallen numera som framfartsväg till en villa. Här i närheten ligger den sandbank, i vilken den största skärningen under banbygget måste göras. Vid detta arbete inträffade en olycka, den enda allvarliga under hela järnvägsbygget. Ett sprängskott misslyckades och krävde f. soldaten Gabriel Björks liv. På platsen används banvallen numera som väg. Banvallen har sedan passerat landsvägen Länghem – Lugnet och används där en liten bit som väg. Sedan sticker den av mot nordväst, och här kan man på en sträcka av ca 700m fortsätta med bil, ty här används den forna banvallen som transportväg för virke, och hjulspåren är fyllda med makadam. Efter nämnda sträcka måste vi emellertid fortsätta till fots den återstående sträckan till gården Lugnet.

På denna plats har banvallen beskrivit en kurva och passen ungefär på den plats, där vägarna till Vegby, Länghem och Månstad numera korsas. Sedan löper banvallen i rakt nordlig riktning över mossar och myrar ca 2,5 km tills den når de forna torpställena Tången och Starret, numera öde. Där viker den något åt nordväst och går genom sank ängsmark fram till stranden av Åsunden, sedan den i närheten av sjön passerat över en bäck. Några meter ut från stranden ligger en anhopning stenar. Det är vad som återstår av den forna kajkanten, vid vilken ”Helge” lade till under lastningen. Stenen låg på sin tid i träkistor men dessa har ruttnat sönder, varefter stenen fallit ut.
Ett litet stycke inåt land ser man grundstenar till den byggnad, som fanns på platsen under oxbanans tid.

Medan åskmolnen skockar sig över Ulricehamn i den varma augustidagen vandrar vi banvallen tillbaka mot Lugnet, mediterande över oxbanan och dess historia. I fantasin kan man lätt föreställa sig vilken sensation det väckte i trakten, när banan blev färdig och man kunde åka med den ned till Limmared. Säkerligen var banan länge det stående samtalsämnet i stugorna på Tången, Starret, Remmene, Wälabro, Hestra, Närarp, Öfrarp och allt vad de små gårdarna och torpen i närheten av Karlsvik hette.

Tillägg till ovanstående artikel.
Artikeln är publicerad enligt tidningen och ovanstående återgivning kan ses som ett bidrag till att bevara och förmedla händelser i vår bygd.
Läs gärna fler inlägg och berättelser från förr i tiden fram till våra dagar under www.tranemo.nu

Inga-Lill Lindgren, Tranemo Bibliotek.