Författare: Henrik Lindström, Eskilstuna

Artikel ur ”Kindsforskaren” Nr.2 – 2003 Årg.14 Sid.8-10

Det är väl ganska vanligt att en släktforskare genom födelse-, vigsel- och dödböcker hamnar någonstans på 1600-talet då det handlar om allmogesläkter på landsbygden. Genom att följa mantalslängder, jorde- och domböcker kan man i vissa fall nå ned till 1500-talet. Ofta finns ändå en osäkerhet om det är samma familj på en gård, när längre tillbaka endast förnamnet brukar stå nämnt. Har man följt en gård tillbaka till
1600- och kanske till och med 1500-talet blir det sedan ett tvärt stopp bakåt.

För den som sysslar med ren gårdsforskning kan det visa sig att en gårds historia innehåller en hel del uppgifter, namn på människor som bott där, ägoförhållanden, bärkraft m.m. för de sista 300 – 400 åren för att dessförinnan omges av ett fullständigt historiskt mörker. Frågan kan då inställa sig: Hur många generationer hade funnits på gården innan? När kom de första människorna till gården och var kom de ifrån? Här måste vi inse att vi inte får särskilt många svar på frågor av detta slag, men en liten vägledning kan man ändå få genom att studera gårdsnamnen.

Ett studium av gårds- och ortnamn i Kind visar på en intressant företeelse. Här finns ovanligt många namn som slutar på -torp, -arp, -hult -ryd och -bo. Mindre vanliga är t.ex. namn på -vin, -löv, -stad, -land och -hem. Efterleder i ortnamn som är vanliga på andra håll.

Den på sin tid kände ortnamns forskaren Jöran Sahlgren gjorde för mer än 50 år sedan en stor studie över sambandet mellan vissa vanliga ortnamnselement och gårdsstorlek. Namn som slutar på -vin, -hem, -stad, -inge med flera respresenterade en mantalsstorlek kring 4 – 5. Dessa ortnamn anses i allmänhet ha uppkommit under senare delen av järnåldern eller under vikingatiden, i runda tal under andra delen av det första årtusendet. Namn på -torp och -ryd representerar däremot inte mer än ett genomsnitt på 1,6 – 1,7 mantalsstorlek och allra minst, fann han, var gårdar som slutade på namnen -hult, -hester och -bo i nämnd ordning.

Av sin forskning drog Sahlgren slutsatsen att ju mindre det genomsnittliga mantalet var desto senare bebyggelse, enligt principen att de största markerna tagits upp och bebyggts först och de minsta sist.

Låt oss se närmare på de i området vanliga namnlederna -torp, -ryd, -hult och -bo. Torpnamnen kom från Danmark och Skåne i samband med vikingatidens upphörande.
Till Tveta i Småland kom de på 1100-talet och i södra Västergötland var de vanliga på 1300-talet, enligt Sahlgren. Under 1300-talet börjar torpnamnen ändras till -arp i stället för -torp.
Denna förändring sprider sig från Skåne där den börjar och fortsätter upp över Halland och till Västergötland på 1400-talet. Sistnämnda landskap har för övrigt 202 ortnamn som slutar på -arp, varav 90 bara i Ätrans dalgång.

Rydnamnen som också först börjat i Skåne når på 1200-talet upp till Västergötland.
Ryd är en annan form av det i Skåne vanliga -röd, det längre västerut vanliga -red och i t.ex. Värmland vanliga -rud. Gränsen mellan -ryd och -red tycks för övrigt gå genom Kind. Jämför Burseryd på gränsen mellan Småland och Västergötland och Älvsered några mil längre västerut. Ändelsen betyder röjning.

Hultnamnen har uppkommit i Tyskland, troligtvis på 700-talet, och nått till Östergötland under 1200-talet. När de nått Västergötland är inte känt, kanske samtidigt som de nått Östergötland. Hult betyder liten skog.

Bonamnen har nått Västergötland sist av dessa. I vissa fall kanske så sent som på 1300 och 1400-talet.

Om man nu tittar lite närmare på dessa namn typers förekomst i Kind så kan man lätt konstatera att de är mycket vanliga här t.ex. Ambjörnarp, Redslared, Ljushult, Mossebo osv.
I Älvsered är 33 procent av gårdsnamnen sådana som slutar på -torp eller -ryd medan 30 procent är namn på -hult eller -bo. I Mossebo är hälften av namnen bo-namn (räknat på gårdsnamn) i Ambjörnarp är hälften bo- eller hult-namn och i Mjöbäck 38 procent, i Kalv 30. Arp-namnen är vanligast i Håcksvik med 13 procent.

Man kan konstatera att dessa namntyper är särskilt vanliga i skogsbygder vid sidan av de större älvdalarna såsom t.ex. i Älvsered, Mjöbäck (liknande mönster finns på andra sidan gränsen till Marks härad) och utmed Smålands gränsen. Socknar som Sexdrega, Ljushult, Tvärred och Dannike har också en hög andel av dessa namn typer. Detta stämmer överens med tidigare historisk forskning enligt vilken människorna bosatt sig långt tidigare i älvdalarna. Ätradalen blev befolkad tidigare och Högvadsån och gränsen mot Småland senare.

Den för något år sedan bortgångne historikern Erik Lönnroth menade i sin bok om statsmakt och statsfinans i det medeltida Sverige att en stark befolkningstillväxt skedde i Sverige under medeltiden (liksom på andra håll fram till digerdöden ca. 1350) och att denna befolkningstillväxt framförallt innebar en bosättning i skogsbygderna. Animalieproduktionen ökade. Sverige blev smörexportör genom den ökade handeln med Hansan och människor kunde nu på ett annat sätt än tidigare livnära sig på jordbruk i skogsområden där skördearealerna kanske inte alltid var så stora.

Så långt stämmer ortnamns- och historieforskningen överens. Men sedan Erik Lönnroths och Jöran Sahlgrens tid har förvånansvärt lite skrivits eller diskuterats om denna folk- och bebyggelseökning. Detta innebär naturligtvis inte att Kindsområdet skulle varit obebott eller ödebygd före medeltiden. Tvärt om. Det finns gott om fynd från människor som levat och verkat i Kind många tusen år före Kristi födelse. Men befolkningsökning kan gå i faser och för Kinds del kan det handla om en ovanligt intensiv period av nyodling och fast bosättning under vikingatid och tidig medeltid.

Ser man till hur de ovannämnda ortnamnstyperna är sammansatta är de ofta konstruerade så att det finns ett personnamn i början av ortnamnet såsom Toke i Tokhult, och Tokabo, Gunnar som i Gunnarshult, Broke i Brokared, Joar i Joarsbo osv. (Även kvinnonamn förekommer, men sparsammare, t.ex.Gundlabo i Dannike av Gunilla, Andlabo i Tranemo av Arnhild).

Att så många ortnamn, speciellt i vissa skogssocknar, börjar med ett mansnamn borde vara ett uttryck för att socknen bebyggts ganska samtidigt. Om många kommer ungefär samtidigt borde det finnas få platser som är namngivna tidigare. Olika platser har inte fått ett eget namn innan de börjar bebyggas. Istället får platserna namn efter den som bebyggt dem. Eftersom många av namnen är sådana som sedan försvunnit ur bruk, och få namn är kristna tyder det ändå på att bebyggelsen oftare borde härröra från äldre medeltid än från senare, även om det i och för sig vanligtvis dröjde innan de kristna personnamnen slog igenom. Om teorierna stämmer så här långt skulle det alltså tyda på en kraftig bebyggelse någon gång under medeltiden, med all sannolikhet före digerdöden 1350. Kanske handlar det mycket om 1100- och l200-tal.

Vi kan också se hur vissa namn kommer igen på flera ställen inom Kind eller i dess närhet, namn som är ovanliga på andra ställen. Ett par exempel: Mansnamnet Snarir återfinns som Snärsås i Mjöbäck och Tranemo, som Snärsbo i Sexdrega samt i Våthult och Norra Hestra i Småland. Namnet Toste återfinns i Ambjörnarp, Tranemo och Södra Säm samt strax utanför häradet i Öxabäck, Kölaby och Åsenhöga. Det ovanliga namnet Knapir eller Knape finns i ortnamn i olika former i Dannike, Gällstad, Sexdrega och Mjöbäck, samt i Timmele och i Källsjö i norra Halland. Lalir återfinns i Ambjörnarp, Mjöbäck, Sexdrega och i Burseryd vid Kinds Smålandsgräns. Detta var bara några exempel, men de tyder på att områdena bebyggts ganska samtidigt under en tid då dessa namn var i bruk.

Varifrån kom då dessa bebyggare? Ja, befolkningsutvecklingens orsaker ger upphov till mycket diskussioner inom forskarvärlden. Hur mycket är den resultat av ny teknik och bättre kost och hur mycket är det själva folkökningen som tvingar fram ny teknik, ny kost etc.?
Det kan naturligtvis vara så att efter vikingatiden fick fler söka sin utkomst hemma istället för att ge sig iväg till sjöss. Kanske blev det ett naturligt alternativ att odla upp ny mark i skogsbygderna för att överleva. Kanske hade Erik Lönnroth rätt när han ville hänföra skogsbygdernas utveckling till utrikeshandeln.

Vilka som bebott de gårdar vars grundare och förste inbyggare kan namnges fram till dess jordeböcker och kyrkoböcker börjar ge oss upplysningar, det lär vi aldrig få reda på och inte heller om gårdarna varit öde någon tid genom t.ex. krig och pest. Men slutar namnet på -hult eller -bo är gården alldeles säkert från medeltiden liksom de som slutar på -torp, -arp och -ryd. I vissa fall kan de nog t.o.m. vara lite äldre. Det gäller med all tydlighet för dem som slutar på -land, -stad, -vin, -hem och -by. Vi kan ändå ana oss till en stark folkökning och kanske också en rätt stor inflyttning till Kindsområdet under 1100-, 1200- och 1300-talet.

Ytterligare ett tecken på att det blev en stark folkökning är det faktum att den gamla indelningen av Västergötland i fjärdingar och bon kom att förändras. Böterna skulle fördelas lika 4:4 mellan de åtta bona. Men vid mitten av 1200-talet kom Vartofta (dit Kind räknades) samt Gudhem och Lungs bon att erhålla lika mycket som de övriga fem bona. Detta förklarade Lönnroth och Sahlgren med att dessa bon fick fler inbyggare genom nyodlingar i södra Västergötland.

Hur står sig då detta idag? Och hur kan nya arkeologiska rön kopplas till denna utveckling? Lite har skrivits från ortnamnsperspektiv, förutom Gustaf Johansson som i sin Ortnamnens relativa ålder i Kind och Redväg (från 1960) framförde teorin att många av namnen som tyder på röjning och bosättning skulle vara åtskilliga tusen år gamla och av keltiskt ursprung. Hans teorier har dock inte fått något erkännande av forskarvärlden. En nyare källa är Staffan Fridells avhandling om ortnamn på -ryd i Småland. Enligt den verkar de äldre teorierna i huvudsak fortfarande gälla. Du som har synpunkter och idéer angående ortnamn, hör gärna av dig till Kindsforskarens redaktion!

Källor:
Staffan Fridell, Ortnamnen på -ryd i Småland. 1992
Gunnar Linde, Ortnamnen i Älvsborgs län. 1982
Erik Lönnroth, Statsmakt och statsfinans i det medeltida Sverige. 1942
Janken Myrdal, Det medeltida jordbrukets kris i Populär historia 4/2000
Jöran Sahlgren, artikel i Namn och Bygd. 1923