Om Tranemo gästgiverigårdar (av Stig Rylander)

Redan under tidig medeltid började det anläggas gästgiverigårdar i Sverige. Danmark var nog något före Sverige. I Magnus Erikssons allmänna landslag från 1300-talet sägs att ”Tavernor och skjutsställen” skulle finnas utefter de stora huvudvägarna. Redan då torde vägen från Lödöse och Älvsborg till Jönköping varit en mycket betydande väg.
Det fanns två vägar från västkusten till Stockholm; södra vägen över Jönköping och norra vägen genom Tiveden. Tiveden lär ju ha varit en skogsbyggd där det ofta blev rånöverfall varför den södra vägen ansågs något säkrare. Det var därför naturligt att det redan tidigt kom att anläggas skjutsställen och gästgivaregårdar utmed vägen västkusten – Jönköping och vidare. Vägen 156 som den kallas idag, är i stort sett samma väg som fanns redan under medeltiden.
Kommer man från Göteborgshållet kommer man till Sjuhäradsbygden och Skene. I Skene möter vi en annan huvudled som följer Viskan men vi fortsätter mot Hunnaryd och vidare mot Svenljunga. Svenljunga lär tidigare ha haft sin gästgivaregård i Ebbarp men redan på 1600-talet kom den att finnas vid nuvarande torgets södra del invid det gamla hotellet som ännu finns kvar.
Från Svenljunga var det ett lagom skjutsavstånd till Tranemo. I Tranemo var det först Gudarp Skattegården som fick i uppdrag att vara gästgivaregård. Det var häradsrätten som i samråd med ”Länsrätten” utsåg gästgiverier. I ”Kinds Härads Dombok” från 1620-talet kan man läsa att gästgivarna Lars och Håkan i Gudarp en afton fick besök av några män anförda av en man som var i tjänst hos fru Anna på Gälared i Hillared. Mannen begärde att gästgivarna skulle ordna hästar till dem. Gästgivaren Lars svarade att han inte hade några hästar utan hänvisade till Mjällbo eller Calsebo som var fru Annas frälsegårdar. Mannen i fråga blev då arg och drog sin värja och högg Lars i armen. Det var detta som gjorde att det blev rättegång. Fru Anna fick själv bestämma vilket straff som mannen skulle få.
Efter Lars kom som gästgivare Staffan Larsson. Denne var gästgivare 1652 till sin död 1678. Hans hustru Kerstin fick sedan försöka klara sig med barnens hjälp men det blev svårt. Hon anhöll om hjälp från de övriga gårdarna i Gudarp men då det inte räckte ville hon ha hjälp av bl.a. bönderna i Tostarp. Då kom dessa med förslag att ta över hela gästgiveriet. Och så blev det. Från slutet av 1600-talet blev Tostarp gästgivaregård. Gästgiveriet låg då nere vid Assmans utlopp från Tranemosjön. En anledning till att Gudarp inte orkade ha kvar gästgiveriet var att det var så mycket krigsfolk -friridande officerare-som var mycket fodrande. Vi hade krig med Danmark under Karl XI.
Under 1700-talet låg gästgivaregården nere vid Assman. Någon gång i början av 1700-talet satte man upp en vägvisarsten i Tranemo. Om man kommer ifrån Tostarp och går förbi kyrkan och över bron finns stenen ca. 50 meter framåt. På stenens högra sida står det ”väg mot Grönhult och Carlskrona” och på den vänstra sidan ”väg mot Gölingstorp och Jönköping”. Att en så avlägsen ort som Carlskrona finns med beror väl på att Carlskrona hade stor militär betydelse.

När vi kommer fram till 1700-talets slut har det hänt något katastrofalt för gästgiveriet. Gästgivaren Nilsson har avlidit efter amputation av ett ben. Ingen har besökt kyrkan och husförhören. Prästen har noterat: uselhet, jämmer, mörker, elände.
Det behövdes nya personer i gästgiveriet. Omkring 1800 kom från Ljungsnäs Anders Magnusson och hustrun Catarina Sölfberg. Med sig hade de bl.a. två flickor Malena och Stina födda 1 maj 1791. Det blev nog en uppryckning av gästgiveriet men tyvärr dog Anders Magnusson redan 1809. Då hade dottern Malena redan gift sig med knallen Petter Nilsson i Stuvured och systern Stina hade fått en fästman Lars Mårtensson. Lars Mårtensson var född i Hid men hans mor hade som änka gift sig med Arvid Josefsson i Stackebo Mossebo så det var från Stackebo han kom. Stina och Lars fick nu ta över Tostarp och det klarade de tydligen. Men lyckan varade inte länge. Redan 1816 dog Lars Mårtensson och lämnade Stina ensam med tre små pojkar; Mårten, Anders Josef och Salomon. Stina lyckades klara problemen och ca. 1820 gör en ny man entré. Han heter Petter Claesson f. 1793 i Englarp Svenljunga men uppvuxen i Kättarp Håcksvik. Stina och Petter måste ha varit en mycket lyckad kombination. Det kom att hända en massa saker. Gästgiveriet flyttade upp till nuvarande Tostarp. Här byggdes också ett påkostat hus för familjen som står kvar än i dag.
Tydligen blev det Stina som tog hand om gästgivaregården. Petter blev stor producent av vadmal och han var också riksdagsman. Pengar hade man tydligen ingen brist på. De fick sex barn som nådde vuxen ålder, där av två pojkar Carl och August. Dessa två startade som mycket unga en handelsbod som lär ha varit den första i Tranemo socken. De hade också förläggarverksamhet. När mor Stina dog 1863 blev det sonen Carl som fick ta över Tostarp medan August flyttade till Uddebo. Carl Claesson tycks inte ha varit intresserad av gästgiveriet.
Han försökte skaffa någon som kunde sköta detsamma. Han fick kontakt med sin mosters barn i Stuvured, Sofia och Casper. Sofia stannade kvar på gästgiveriet hela sitt liv men Casper tycktes inte ha intresse för jobbet. I stället kom en son till Caspers och Sofias äldsta syster Britta-Stina. Britta-Stina var gift med Johannes Rylander i Kalsebo och sonen hette Per August. Han blev den sista gästgivaren i Tostarp, Ägaren Carl Claesson dog 1897 och Tostarp köptes av ett trävarubolag.
Skräddaren m.m. Johan Olsson på Lövstad som var gift med en kusin till Per August Rylander drev under många år ett gästgiveri på Lövstad men det var som självutnämnd gästgivare.

September 2003 Stig Rylander