Författare: Dan Korn

Artikel ur ”Borås Tidning” – 1992-05-19.

Under tre års tid bodde jag i Köpenhamn. Nästan varje vecka reste jag med bil upp till Västergötland. Om målet var Boråstrakten reste jag antingen genom Ätrans dalgång från Torup i Halland, via Svenljunga upp mot Borås eller också den normala, av vägverket utskyltade vägen genom Viskadalen från Varberg, via Skene och Kinna mot Borås.

Båda dessa vägar har urgamla anor. Deras historia är höljd i forntidens dunkel, men ingenting hindrar att deras historia går tillbaka ända till stenåldern. Vägarnas naturliga slutstation, trakterna kring Falköping, är ju Sveriges äldsta centrum, där 80 procent av Sveriges gånggrifter från stenåldern ligger. Det är den enda ”vagga” alla historiker är rörande ense om. Att det inte är Svearikets vagga är en annan sak. Falbygdens storhetstid var ju över sedan flera tusen år när det svenska riket bildades.

Adam av Bremen
Den förste författare som mera i detalj skildrar Nordens länder är mäster Adam av Bremen, som skrev ett stort latinskt verk på 1070-talet. Han berättar (i sin fjärde bok, kapitel 24) att Västergötland gränsar till Skåne och att man färdas på sju dagar från Skåne till ”götarnas stora samhälle Skara”. Uppenbarligen räknade Adam även Halland till Skåne. Från Halland färdades man alltså till lands upp i Västergötland. En tanke skulle ju kunna vara att det var bekvämare att resa med båt upp i Göta älv och därifrån gå in till Skara. Det är en färdeväg som ofta omnämns i de isländska sagorna. Där har man väl utgått från den bästa vägen ur dansk synpunkt. Han har nämligen klart och tydligt redogjort för att hans bästa källa för upplysningarna om Norden är den danske kungen Sven Estridsson, vilken själv en gång rest denna väg när han var på väg till Olof Skötkonungs son, kung Anund Jakob.

Dalgångar
Vägen upp i Västergötland ur dansk synpunkt gick alltså längs Ätrans eller Viskans dalgångar. Det var inte bara fredlig trafik, som till exempel västgötarnas handelsvaror till de halländska hamnarna, som gick den vägen. Det var också danskarnas vanligaste härjningsväg när de ville anfalla Sverige. En mängd borgar i våra bygder minner om medeltidens, framförallt 1300-talets, ofärdsår. I Marks härad fanns Öresten, i Kinds härad Kinnahus och Opensten.

Tillfälliga befästningar
Givetvis fanns även mera tillfälliga befästningar medan krigen pågick. Min förra artikel i denna serie handlade ju om slaget på Åsundens is 1520. Orsaken till att slaget stod just där berättar rimkrönikan om; danskarna hade nämligen slagit läger vid Kalvs prästgård. Tydligare än så kan ju knappast krönikan antyda vilken väg danskarna anföll. När danskarna höll till i Kalv gjorde Sten Sture i ordning en befästning tvärs över Åsunden. Alltså utgick Sten Sture från att danskarna följde Ätradalen. Det var ju också riktigt tänkt. Danskarna kom verkligen fram mot Åsunden där slaget stod.

Tydligen följde inte härvägen Ätran helt och hållet. Borgen Openstens lämningar ligger ju strax norr om Limmared. Flera källor berättar om svåra härjningar just i trakterna av Tranemo, ja så svåra att dessa härjningar anförs som orsak till att socknarna Tyggestorp och Limmared fick förenas med moderförsamlingen Tranemo. De hade helt enkelt inte råd att bygga upp sina härjade kyrkor igen.

Ej alltid dansken
Nu var det inte så enkelt att det alltid var danskarna som var ”fiender” i Mark och Kind under medeltiden. Bygderna här exporterade oxar, fläskkött och smör till utlandet, via de då danska städerna i Halland. Från svensk sida försökte man förhindra denna gränshandel, vilket givetvis inte var särskilt populärt bland folket i dessa bygder. Att danskarna så ofta anföll Sverige just denna väg har säkert också sin förklaring i att de räknade med att västgötarna inte hade något emot att tillhöra Danmark.

Ur svensk synpunkt var alltså västgötarna och då framför allt markbor och kindbor inte riktigt att lita på. Därför härjade även svenskarna Marks och Kinds härader när de väntade anfall från Danmark. Så skedde till exempel år 1306. En så kallad ”årsbok” skriven på latin berättar om danskarnas anfall mot Västergötland vintern 1306-1307 i följande ordalag:
”När kungen av Danmark anföll Västergötland, kom hertigarna (Erik och Valdemar av Sverige) före honom med en här och härjade Kind i Västergötland. Men också danske kungen härjade det som blev över med rov och brand. Men när det drog ihop sig till ett slag slöt kungen vapenstillestånd med de svenska hertigarna och vände åter till Danmark, efter att många av deras män dödats på båda sidor.”

Dubbla fiender
Befolkningen i Kind fick alltså först utstå härjningar från den svenska hären och därefter från den danska! Den kände norske historikern P.A. Munch ansåg på sin tid att denna text är ”sa forvirret, att den lader hertugerna herje Kindherred i deres eget land, medens det er tydeligt, att dette netop skede ved Danehaeren”. För oss som just sett hur Irak härjat Kuwait innan de lämnade landet ifrån sig verkar väl knappast uppgiften som ”forvirret”. Den visar väl snarare att hertigarna Erik och Valdemar inte betraktade Kind som ”deres eget land”.

Borgarna Öresten, Opensten och Kinnahus är sedan länge så jämnade med jorden att bara fåtaliga lämningar återstår. En märklig försvarsanläggning – och därtill av trä – från denna oroliga tid står faktiskt fortfarande kvar i Kinds härad. Vad det kan vara för en märklig byggnad får läsaren grunna på till dess nästa artikel kommer i denna serie.