Författare: Kent Andersson

Artikel ur ”Kindsforskaren” Nr.4 – 1998 Årg.9 Sid.9-11

Vi står på tröskeln till årets största högtid med alla sina förväntningar och tindrande barnaögon. Hur ofta har jag inte suttit hos mina berättarglada vänner och lyssnat till deras berättelser om barndomens jular. Få ting, om något, kan tända lystern i deras ögon som minnet av jul i föräldrahemmet. Jag önskar du kunde varit med när 98-årige Gustaf Dolfe, född i Nittorp, med darr på stämman berättade om sitt första möte med tomten.

– Tomten hade sitt favorittillhåll på ängen vid Nettarpa kyrka. Som liten töre var jag där en höstkväll. Jag såg det glimma till i gräset, och där var han. Det var en liten gubbe. När han gick räckte hans lykta precis över grässtråna. Han var klädd i grått från topp till tå, med en liten luva på huvet och träskor på fötterna. Han såg mig inte först så jag kunde iakttaga honom en bra stund. Det var en godmodig liten gubbe med midjelångt skägg. När han fick se mig gav han till ett hiande och var borta i ett huj. Du kan vara säker på att jag var extra noga med gröten till tomten den julen, och smörgrottan var extra stor det året.

Med vibrerande hörselorgan lyssnade jag också på Ellen, född Grönbäck i Dalstorp, när hon strax före sin 99-årsdag berättar sina julminnen.

– Man skall hålla sig väl med gårdstomten, då drar han till gården mycket gott. Trivs han inte hos dig så drar han från gården. Det var en bonde i Sexdrega som behandlade tomten illa. Till slut tröttnade tomten och drog vidare till daras (grannen). Bonden blev utfattig och daras blev välbeställda. Ja, man skall hålla sig väl med gårdstomten. Förr höll man styvt på julfirandet. Även om man hade det fattigt sökte man att ställa till lite extra de dagarna.

Gör mig sällskap in i en värld fylld med traditioner och tro på vidunderliga makters spel före och under julen.

Julgrisen
Många är förberedelserna och mycket är det man måste iakttaga för att allt skall gå väl. Krafterna är starka strax före jul. På julafton är deras magi som störst. Då kan man ta tydor för framtiden, då får man besked, välkomna och ovälkomna. Slå dig ned och låt dig fångas in i di gamles julvärld. Min källa är alla de berättelser jag funnit på Folklivsarkivet i Göteborg.

– Julgrisen slaktas på lussemorgonen, lussefläsket blir bäst. Byslaktarn är på de första ställena vid tretiden på morgonen. Han får slakta till skenet av spingestickor. Det är inte frågan om att bedöva grisen, nej han bara sticker honom och så får blo’n rinna av. Är det något till slaktare så fyller han en mugg med det varma blodet och dricker det i ett svep. Han skall sedan ha en stickesup, följd av skållesupen när grisen skållas och sedan styckesupen. Slaktarn besöker ju flera ställen den dagen, och proceduren är den samma på vart ställe. När han kommer hem till slaktarmora om aftonen är han förstås lite ostadig under fötterna.

Det är mycket som måste iakttagas för att det skall gå väl med slakten, och så kan man ta tydor också.

– Man skall inte ynka det djur som skall slaktas, då rår det inte med att dö. En karl bort i Åsarp dängde alltid till grisen och sa: ”Dö du. Jag ångrar inte på dig!” När di sticker grisen och blo’n börjar rinna är det viktigt att ingen havande kvinna är närvarande. Får hon se blo’n blir det illa med barnet. Det får fallandesoten (epilepsi) eller också svåra födelsemärken. Det är alltid en kvinna som rör i blo’n som skall användas till palten, svettekorven och allt annat gott. Blod får man inte säga, då kan det gå illa. Svetten är det allmänna namnet di gamle använder för att skydda sig. De gamla slaktarna gjorde alltid kors i blo’n med en kniv. De trodde att det skulle hindra den från att levra sig.

Styckningen är karlagöra. Om detta berättas:
– När grisen är stucken och svetten är omhändertagen skärs spenarna bort och slängs in i kätten för att det skall bli tur med nästa gris. Därefter skall grisen skållas så att borsten lätt kommer dän. Man får inte säga: ”Vattnet kokar”, i stället säger man: ”De’ sjur”, annars lossnar inte borsten. Borsten använder vi bland annat för att tillverkar rep, och så har skomakarn god nytta av den som bekaresper. Och så är det dags att stycka grisen och då är det mycket att iaktta och läsa. En jämn och fin mjälte ger en kall vinter, och en ojämn ger en mildare vinter. Grisarumpen får bara far äta. Det ger honom skydd för sjukdomar. Vi barn får aldrig äta av den, då skall vi stanna i växten och bli krokryggiga.

Julbak och ljusstöpning
Kvinnans mångkunnighet och idoghet spänns till det yttersta inför den stundande högtiden. Kvinnors berättelse från 1860-talet lyder:

– Farfar och farmor berättade, att här var en trollkunnig käring som aldrig köpte någon jäst till sitt julbak. Hon gick bara till en norrinnande bäck där hon under absolut tystnad tog upp fraen (skummet) och använde som jäst. Det lyckades alltid. Före jul var det storbak riktigt. Degen i baketråget var tung så ofta fick karlarna knö degen. Storbaket skulle räcka en god bit in på nyåret. Det var bröd av flera slag. Det viktigaste brödet var säakakan som skulle ge god skörd (Se under Julaftons morgon). Och så var där förstås barnens julahögar, som vi tyckte var med det viktigaste.

Mor tycker det är trevligt att stöpa ljus. Det är alltid kvinnan som står för det. Di trodde, att eftersom hon bar livet i sig borgar det för fina ljus. Under ljusstöpningen får inget oljud förekomma, då skall ljusen rinna nåt väldigt. Förutom de vanliga ljusen stöper mor två- eller treklynta ljus. De skall stå på julbordet och brinna de tre aftnarna: julafton, nyårsafton och trettondagsafton. Det som blir över smälts och används att smörja på om någon har värk eller skär sig. Där är också ett enkelt , tjockt ljus som skall brinna hela julnatten.

Julmaten och drickat
Julgrisen är slaktad och kanske finns det råd att slakta ett får eller två och är det bra ställt faller ett nöt för slaktarns slag. Arbetstyngda kvinnor tar nu vid. Ur deras konstförfarna händer kommer de traditionsbundna rätterna.

– De var många sorters korv till jul och di kokade ihop mjälten med korven för att den inte skulle spricka. Korv jag minns är den goe svettekorven. Pölsekorv med råa potäter, grynkorv med hackad lever i och perkorv av fårtarmar med hackat kött i, det var fasans gott! Sedan var det förstås det goa fläsket och sugel (sovel) därtill. Lutfisken var ju sedan en tid förberedd.

Den goa juladrickan stod kvinnan också för. Det skulle vara humle i för det gav en mustig dricka, och humlestörar hade di på de flesta ställena. Det var olika sorters dricka, svagare som vi barn kunde dricka, och så det starkare för karlarna. Ja, det är förunderligt vad kvinnorna hann med på den tiden.

Julaftons morgon
Det är tidig morgon. Mörkret har ännu inte vikit för den gryende dagern. Från logarna runt om i byn syns de flämtande lågorna från upphängda lyktor. Där hörs det melodiska ljudet från präglatröskarna när de med prägeln tröskar den sista säden. Det skall vara fyra som tröskar, annars låter det: Tröskar tre, felas en. Tröskar tre, felas en. Min sagesman Oscar Högberg i Askåker, Ljungsarp, född 1900 berättar sina minnen från barnaårens präglatröskning.

– Tidigt i ottan är far och tre karlar till ute på logen för att i lyktans sken präglatröska den sista säden. Det är en skam att ha något kvar att tröska efter jul. Präglarna går raskt för karlarna vet att en belöning väntar under den nedersta neken. Där har ju far gömt en brännvinsputell när nekerna kördes in. När man tröskat färdigt kastas säden mot vindögat för att sorteras. Man skall alltid ha lite säd kvar att kasta på julafton, annars blir det ohällt med skörden. Under säden placerar far säakakan. Den skall ligga där tills det är dags att så om våren. När arbetet är klart lägger far fram en blöta havre och lägger präglarna och risetjuvan på den. Nu skall intet mer arbete utföras här. Nu skall julefriden lägra sig över logen.

Julgran, julanek och julbock
Det var först på 1870-talet det i Kind blev mer allmänt att ha en klädd gran inomhus. Låt oss följa en berättare i detta viktiga värv.

– Vid middagstid följer vi far till skogs för att hugga fyra granar. Det är två mindre som skall användas till julanekerna och så är det två stora granar, som vi kallar julagräner. Julagränera placeras på var sin sida om stora ingången. De små granarna skalas av upp till de tre sista varven och i toppen sätts fåglarnas julaneker. En nek placeras på dyngestan, där dyngan lagts om i en grann kompost och beströtts med hackat granris, och den andra placeras på taknocken till sädesmagasinet. Julens magi ger på det sättet löfte om att det inte skall fattas säd eller dynga under följande år.

Från vedboden bär far in julveden. Han lägger gruvan i ugnen full och lägger upp ved från golv till tak i en vrå, den så kallade julavrån. Veden skall ju helst räcka till trettonde, eller åtminstone till strax efter nyår. Vår kära rödklädda tomte var okänd vid denna tid. Julbocken finns dock, men hans utseende är annorlunda. Det är en trebent bock av halm med snören om halsen så han håller ihop. Den använder vi också under jullekarna.

Stugan drages
Medan karlarna gör sina arbeten utomhus har förvisso inte kära mor varit overksam. På henne vilar att ordna med det lekamliga och med det för ögat granna. Hon är i ständig rörelse, även när karlarna pustar middag. Vi lyssnar ivrigt på berättelserna.

– Ur kistorna plockas de konstfärdigt sömmade väggklädnaderna som fästs längs de ofta nakna väggarna, hon drar stugan. I storstugans tak spänner hon upp den stora vita takduken som nästan täcker hela taket. Över bordets mitt fäst en färggrann silkeschal och från denna hänger hon julkronan av halmpipor och klär den med kulörta papper. På bordets hemsömmade duk placerar hon det treklynta julljuset och det enkla, tjocka ljuset, som placeras i en bunke. Och så är det barnens julahögar förstås. Där är en rågkaka i botten och sedan en vetekaka följd av halvvagnen. Lite pepparkakor och så Pajken(pojken) förstås, så kallad för att den till formen liknar en streckgubbe. Lunsaringar(långringar) och sockerringar och på toppen en liten julklapp. Tindrande barnaögon iakttar fröjden, väl vetande att bröd och kakor skall stå orörda till Tjugonde dag Knut, då de blöts upp och äts med välbehag. Givetvis tar hon fram Bibeln och lägger vid fars plats. Hon glömmer heller inte att ta fram hans bästa brännvinsputell och supeglaset.

Kreaturens julabete
Kreaturen skall också känna av att det är jul. Det är tradition, att far och mor går till lagårn för att ge djuren deras julabete. Vart djur får en hötapp och mor klappar dem på ryggen och säger: ”Ät å trivs dä ä julafta”. Grisarna och katten får av julgröten, och det är ju inte vardagsmat precis.

Dänga in julklappen
är en längesedan glömd julsed. Våra sagesmän berättar:

– Julklappen skall dängas in. Hustrun hos daras (grannens) hade bundit en tröja åt gubben sin. Hon kom över till vårt och frågade: ”Kunne I dänga in ’et?” Syster min åtog sig uppdraget. Hon klädde sig i karlkläder och gick genom lyckan fram till daras. Hon fläkte upp dörren och dängde in julklappen. Så gav hon sig till att springa därifrån. Drängen Anders hade sett hennes skugga och gav sig till att jaga efter henne, men slog knät i en vedhög och fick vända hem igen. Tur var det för det är illa om man blir infångad när man dänger in en julklapp.

Julhalm och julbad
Klockan är strax efter ett på dagen. Middagen är aväten. Det hörs ett bultande på dörren. Mor och barnen står undrande. Dörren öppnas. Utanför står en karl med några råghalmsneker under armen.
– Får jag bädda åt mig här mä jula?
– Det får I gärna.
Mannen stiger in i storstugan och ställer rågnekerna invid spisen för att de skall bli ljumna och snön skall smälta bort. Nu hörs från barnen:
– Vad fint det skall bli kära far!
Ja, mannen som stiger in är far men det får man inte vidkännas omedelbart, då bryts traditionen. När klockan är tre doppar familjen i grytan och sedan blir julhalmen föremål för deras omsorger. Halmen sprids ut över storstugans golv. Det är stor symbolik i denna handling. Det skall minna om Jesusbarnet som låg på krubbans halm. På denna halmbädd skall hela familjen sova under julnatten.

När julhalmen är utbredd väntar det traditionella julbadet. I köket, eller om där finns ett brygghus, står den stora träbaljan med sitt varma innehåll. Först i är far i huset sedan följer mor och barnen och sist pigor och drängar. Och alla badar de i samma vatten. Med renskrubbade kroppar klär sig så familjen i bästa julstassen.

Vid julbordet
Kring julbordets seder och tro har våra berättare levande berättelser.

– Innan familjen tar julbordet i besittning är det annat som skall ordnas. Bultande på dörren tillkännager, att klockarn, rotens soldat, väktaren och andra av socknen anlitade är på besök för att få sin del av julens håvor. Där kommer fattighjonen, bugande, tiggande om matgåvor. Och ingen går ohulpen därifrån. Det vore ju att gå ut med julen, och det är illavarslande.

Gårdstomten måste ha sitt om han skall trivas och dra gott till gården. Ett grötfat med en gyllengul smörgrotta i mitten skall han ha tillsammans med pannkaka och brännvin.

Nu är det dags att slå sig ned vid det av mor och pigan dukade julbordet. Har någon i nära släkten dött under året står en tom stol vid bordet. Far harklar sig, klarar rösten för att ur familjebibeln läsa om julens heliga budskap. För familjen och hemmavarande tjänstefolk är det en stämningsmättad stund. På givet tecken förser man sig sedan av julbordets gåvor. Ivrigt ätande av allt det goda kan det inte undvikas att något faller på golvet. Men nåde den som tar upp det. Vad som faller ned skall ligga till de dödas julafton om natten!

I spisen brinner den i kors lagda julveden, på bordet det treklynta ljuset och det enkla, tjocka ljuset. Värmen stiger mot taket och sätter halmkronan i spinn. Dunkla skuggor bort i vrårna. Tro på starka makters inverkan denna afton. Minnet av vad de gamla berättat om sina jular. Allt samverkar till den speciella julkänslan.

På bordet tronar grötfatet med sin smörgrotta. För många är detta en svår stund för man skall ju rimma.

Fjärran från vår julklappsrusch är de enkla julklappar som barnen får efter julmåltiden. Julahögarna är på många ställen den enda julklappen. Finns där mer är det ofta något mor och far tillverkat. En kofta, en schal, en trähäst, enkelt och mycket uppskattat.

Julnatten
ligger nära. Efter lekar i julhalmen somnar familjen på golvet. Det treklyma ljuset är släckt. Det enkla, tjocka ljuset brinner. I spisen hörs trygghetsljud från julbrasan. För den som orkar hålla sig vaken skall, enligt di gamles berättelse, detta ljus vid tolvslaget börja dansa. Lågan lämnar för ett ögonblick veken för att strax landa där igen. Detta symboliserar det ögonblick på jorden då Jesusbarnet föds. Julnattens tystnad vilar tung över nejden. I stall och lada håller tomten sin vakande hand över djuren. På logen står det tomma grötfatet och den urdruckna snapsen. Han kikar in hos den sovande familjen, finner allt väl, och går upp på logen för några timmar sömn.

Julotta
Gryningsljuset har ännu inte nått horisonten när mor i huset går fram till den falnade julbrasan. Hennes ärende är att ta tydor i askan. Är där människoliknande spår som går in åt stugan är allt väl, men går spåren in i spisen… Usch! Någon i släkten skall sluta sin jordevandring. De döda har ju lämnat kvar det mesta på julbordet så allt eftersom familjen vaknar förser de sig. Nu hastar det. Far ut och spänner för den trogna dragaren och runt den breda nacken sätter han den nyputsade bjällerkransen. Mor och barnen tar plats i släden. Far kommer med det tända tjärblosset och fäster det vid åkdonet. Iväg far de till julottan som börjar klockan sju.

Står du vid kyrkan ser och hör du dem komma, slädburna och gående. Alla bär de sitt tjärbloss som flammar mot den mörka himlen. Bjällrornas muntra klang bidrar till julstämningen. Innan de går in i kyrkan läggs tjärblossen på kyrkbacken så där till slut är ett flammande bål som sträcker sina armar mot skyn. Och från kyrkan hörs de första tonerna från de välkända julpsalmerna.

När julottan är slut blir det fart på gubbarna. De manar på frun och barnen, att snabbt som ögat ta plats i åkdonet. Bråttom! Bråttom! Varför? Det gäller ju att komma först hem till går’n, för då för man ju först avslaget till sommaren. Det vet ju alla. Så gjorde di gamle.

Här lämnar jag de julfirande till en juldag i stillhet. De hade sina traditioner, vi har våra. På utsatt tid sjunker nästa hela nationen ner framför TV:n för att se tomtens julklappsfabrik och allt det andra. Nya tider nya seder. .

Källor: Egna intervjuer. Folklivsarkiven i Göteborg, Lund och Uppsala.
Månstads och Kindsbygdens äldsta landskapshistoria.