OBLATJÄRN I ÄLVSBORGS LÄNS SÖDRA DEL
Författare: C.-F. Mannerstråle
Artikel ur ”Från Borås och de Sju häraderna – 1971”. Årg.26. Sid.43-58.
Kulturhistoriska Föreningen. Redaktör: Ingegärd Vallin.
Återges med tillstånd av föreningens ordf. Lennart Wasling 2006.
Då Fänneslunda kyrka, ett par mil väster om Ulricehamn, år 1737 försågs med ett nytt spåntak hittades händelsevis ett gammalt oblatjärn. Detta var försett med 3 oblatmått och daterat 1126. Kyrkan, som beskrives som liten och mörk, fick med anledning av fyndet anses vara av ”hög ålder”. Att ett redskap för framställning av oblater på detta sätt kunnat tjäna som ett bevis på en byggnads ålder torde vara mycket sällsynt (1).
Oblat järnet är numera försvunnet och det är troligt att det redan vid det aktuella tillfället kom till användning för något annat ändamål. Det heter nämligen att kyrkvärdarna Per Bryngelsson i Sänningared och Per Larsson i Solberga lät smida det till spånhakar (2). Av beskrivningen att döma har emellertid oblat järnet varit av medeltida typ. Sådana har endast i några få fall bevarats i Sverige och inget i det här aktuella området. Det har hänt att de medeltida redskapen av mer eller mindre optimistiska bedömare har daterats till 1110. Detta beroende på att de bildframställningar, som vanligtvis förekommer på järnet förstärkts med ett Kristusmonogram I H C. Då monogrammet halverats på ömse sidor om bilden uppkom en serie tecken, som kan tolkas som 1110. Förmodligen har Fänneslunda-järnets datering berott på en likartad företeelse.
I den fornkristna kyrkan användes vid nattvarden vanligt bröd, som bröts och delades ut till kommunikanterna. Naturligtvis har bruk och sedvänjor varierat under missionstiden, men när de yttre omständigheterna för kyrkan förbättrades och liturgien normaliserades blev även hostian – det konsekrerade brödet – föremål för särskilda bestämmelser. Ett fynd från 400-talet vid Kartago av en stämpel antyder, att man redan vid denna tid började märka det bröd som avsetts till oblater. Konsiliet i Toledo 692 fördömde utnyttjandet av gammalt bröd och föreskrev bland annat ett noggrant urval och att oblaten skulle vara liten, ren och färsk. Allt rigorösare bestämmelser följde under medeltiden och dessa innebar minutiösa föreskrifter även för oblattillverkningens del. I benedikterbrodern Udalrics (död 1093) regler finner man anvisningar, vilket mjöl som skulle utväljas, hur man borde vara klädd och hur arbetet skulle fördelas och utföras. En detalj är kanske av speciellt intresse. Det redogöres nämligen för hur oblat järnet tedde sig vid denna tid, man förfärdigade nämligen, ”sex oblater åt gången” med järnet, som anförtrotts en lekbroder som borde vara iförd handskar. Med oblat järnet, i vilket för ändamålet lämpliga bilder graverats, behövde man inte efter bakningen förse oblaten med ett korstecken (föreskrivet vid konsiliet i Tours 694).
Senare, troligen efter laterankonsiliet 1215, ändras nattvarden så att tyngdpunkten förlades till mässan. Härvid kom oblater av två typer att behövas, dels stora för officianten, som i mässan bröt hostian i tre delar, varav en lades i kalken, dels mindre för nattvardsgästerna. Efter reformationen fanns emellertid ingen anledning att bibehålla den stora oblaten då delningen (fractio panis) upphörde och församlingen återigen fick ta del av vinet (3).
Till en början torde tillverkningen av oblaterna ha varit förbehållen prästerna eller klostren, men redan tidigt övergick arbetsuppgiften mer allmänt i lekmännens händer.
I Sverige synes det vanligtvis varit klockaren eller någon annan oförvitlig person i socknen som haft förtroendet att tillverka oblaterna. För detta behövdes ett järn och en stans att prägla ut oblaterna ur den gräddade kakan. Ingredienserna utgjordes av rent mjöl- helst vete – samt vatten. Som regel kan man räkna med att varje församling hade en uppsättning redskap för ändamålet, men talrika exempel vittnar om att flera kyrkor kunde gå samman om kostnaderna för oblattillverkningen och även gemensamt inköpa redskapen. Så t.ex. delade Hol, Horla och Siene kyrkor på ett järn 1829 och samma år antecknas för Södra Vånga att Möne ägde ┦” av järnet. Någon enstaka gång kunde en församling ha två eller flera järn till sitt förfogande som t.ex. Tranemo kyrka. Andra föremål, som har samband med tillverkningen nämnes ibland. Herrljunga kyrka har t.ex. ett ”Oblatdegtråg” av järn, men vanligtvis har nog tillverkaren fått hålla egna don för så praktiska saker.
Även om dessa verktyg förr i allmänhet fanns hos någon i församlingen är det dock inte alltid de redovisas i kyrkans inventarium. Anledningen kan ha varit att dessa instrument betraktades som en sorts förbrukningsvara eller helt enkelt glömdes bort vid visitationer och syner. Då Kungl. Maj:ts förordning 23.8.1830 ang. forntida minnens fredande och bevarande föranledde en allmän inventering av kyrkornas ägodelar skickades mer eller mindre detaljerade beskrivningar in till högre ort. Ur dessa kan man inhämta att inom det nu aktuella området fanns inte mindre än 30st. järn redovisade. Vid en genomgång närmare ett sekel senare i samma syfte, den s.k. snabbinventeringen, påträffades bara 6 stycken. En bidragande orsak till att föremålen då ej längre beaktades i någon högre utsträckning, har nog sin förklaring i att bruket att baka oblater då upphört och redskapen fallit i glömska och förpassats på vindar eller oftast blivit kvar hos den, som sist framställde oblaterna.
Mot slutet av 1800-talet hade socknarnas självförsörjning i detta avseende ersatts med inköp hos bl.a. bagare i städerna. Från och med 1910 börjar Ersta diakonissanstalt efter danskt mönster att förse svenska kyrkan med oblater, vilket är fallet idag. I många församlingar upphörde emellertid inte tillverkningen förrän sent och från Nittorp har meddelats att kyrkans järn använts i varje fall t.o.m. 1916. För några år sedan riktades en förfrågan till alla kyrkor om några redskap hade bevarats. Svaren gav vid handen att ungefär 500 oblat järn finns kvar i landet, d.v.s. ungefär 1 på sex kyrkor. I vissa landskap som Värmland och Västmanland har emellertid varannan kyrka bevarat sina redskap, liksom i Dalsland. I Sjuhäradsbygden är det emellertid inte så väl beställt, då nu bara 29 anträffats. Det är likväl fler än man kunde ana med ledning av ”snabbinventeringen” (4).
Oblat järnen erinrar om vanliga våffel- eller rånjärn och består liksom dessa av två mot varandra vända järnplattor till vilka hör ett par handtag, vilka sammanhålles med en nit eller skruv intill plattorna. (Bild 1). Dessa är oftast rektangulära, men kan likaväl vara runda, kvadratiska eller mångkantiga. Handtagen kan avslutas med knoppar, men flertalet har en ögla varmed skaften kunde hållas samman när plattorna pressades ihop, vilket underlättade arbetet då järnet upphettades vid gräddningen. Skillnaden, mot till exempel rånjärnen, består i att de verkliga oblatjärnen försetts med passande religiöst betingade bildframställningar, merendels i den för oblaten avsedda formen. (Bild 2). Dessa bilder har med möda graverats eller stansats in i järnytan, men även gjutna plattor förekommer. Det var emellertid inte alltid oblathållaren hade ett reellt oblatjärn till sitt förfogande utan helt sonika använde ett ordinärt rånjärn. Det finns för övrigt exempel på att något manufakturverk fabricerat järn där en halva upptages av ett par stora oblater och den andra halvan utformats som ett våffeljärn. En utveckling, som tyder på att man inte alltid var så nogräknad när det gällde hostians form och utseende. Med utgångspunkt från dekoren – eller brist på sådan – kan man indela oblat järnen i fyra grupper: 1. ensidigt dekorerade, 2. dubbelsidigt präglade, 3. odekorerade och sist 4. atypiska såsom rån- eller våffeljärn. De två sistnämnda sorterna kan ibland vara svårt att med säkerhet avgöra om de verkligen nyttjats till oblatframställningen. Inte minst gäller detta i de kyrkor, som fått tjäna som lokala museer för gamla ting insamlade i socknen. På så sätt har ett och annat profant föremål av detta slag funnit en hemort inom kyrkans murar.
De medeltida oblatjärn som bevarats i vårt land har oftast 5 eller 6 oblater graverade på en platta. Några sådana järn har som redan påpekats icke bevarats i Sjuhäradsbygden, men traditionerna bärs dock vidare i de yngre järnen. De från Hol och Ale-Skövde prydes t.ex. med Jesusmonogrammet I H S krönt av ett evighetstecken, vilket ofta förekommer på det medeltida materialet, men då med den grekiska formen I H C. Bokstäverna på de 15 oblaterna på Hols järn förefaller vara präglade med hjälp av stans medan Ale-Skövdes – också 15 till antalet – förefaller vara mer intuitivt utförda för hand. (Bild 3). Hols oblater omges av ett ramverk, som delar ytan i kvadrater, vilket kan tyda på att man nyttjat fyrkantiga hostier. En företeelse som inte betraktades med blida ögon av det högre prästerskapet. Linköpingsbiskopen Samuel Enander t.ex. förbjöd vid sina visitationer sådana, men icke förty torde fyrkantiga ha funnits här och var. Oblaterna på Fritslas järn (12st.) visar den korsfäste – en starkt stiliserad framställning, som mer vittnar om god vilja än om tekniskt kunnande. Det armborstliknande krucifixet beledsagas av bokstäverna INRI, som angivits så att texten hamnat bak och fram på den färdiga oblaten. Då ytterst få järn är daterade och stickprov bland kyrkräkenskaperna inte gett något resultat, kan en datering av redskapen endast bli relativ. De två första järnen är troligtvis från 1600-talet och det från Fritsla är gissningsvis något yngre.
Något enstaka oblat järn av medeltida typ har dekor på båda plattorna, men detta är inte någon regel. Vid vilken tidpunkt en mer allmän mening gör de dubbelpräglade oblaterna eftertraktade går ännu så länge inte att fastställa. Troligtvis sker detta mot mitten av 1600-talet och kan kanske vara en för Sverige särartad utveckling. Då grannländernas material är ofullständigt känt får frågan lämnas obesvarad. Under stormaktstiden distribuerades dessa järn över hela landet och det förefaller, som om de tillverkades i stor utsträckning vid bruken i Bergslagen. Så småningom tas idén upp även av andra verkstäder och grundmotiven omformas efter tidens krav. Det har i annat sammanhang kunnat konstateras att i Västmanland funnits konstförfarna smedmästare, som stått för en riklig produktion. Att deras alster inte endast gjordes på beställning, utan också salufördes mer allmänt, till exempel på marknader och i manufakturbodar antyder järnen från Hyssna, Kärråkra och Eriksbergs kyrkor. De synes alla härröra från 1700-talets förra del och utgör goda exponenter för denna typ. Oblaternas figurativa utsirning består av ett krucifix på den ena sidan och Gudslammet på den andra. (Bild 4). Hyssnas järn utmärkes visserligen av att endast korset medtagits av Golgatascenen men utformningen av detta och det naturalistiskt uppfattade lammet, som spänstigt bär på sin korsstav, knyter järnet till den Arbogamästare eller grupp av smeder, som verkade där (5).
En av dessa, Mäster Lind, erhöll 1729 betalt för det redskap, som Norbergs församling beställt. Hyssna gamla kyrka genomgick betydande iståndsättningsarbeten 1728 och det förefaller troligt att oblat järnet inköpts i sammanhang därmed. Från Arboga bör även Eriksbergs (den gamla kyrkan) järn härstamma. Detta är, som det föregående, avsett för 15 oblater och är påfallande överensstämmande med ett, som beställdes i staden 1742 för Bergs kyrka i Västmanland och ett i den närbelägna Tortuna kyrka. Järnet, som tillhör Kärråkra kommer troligen från ett bruk utanför Arbogas tull, nämligen Jäders bruk. Det är förhållandevis stort och avsett för inte mindre än 24 oblater och är det största nu kända av denna typ. Brukets produkt har spritts över en stor del av landet och finns i Västergötland även i Mariestad och Hjälstad. Järnet har säkerligen funnits att köpa under hela 1700-talet. Den djupa reliefen och bildramarnas något stereotypa utformning ger ett fabriksmässigt intryck. En anmärkningsvärd detalj är det nätliknande ramverk, som omger de runda urgröpningarna. Det är knappast tänkbart att en från Arboga utflyttad mästare eller bönhas har förfärdigat Kärråkras järn, vilket kanske är möjligt när det gäller de tidigare. Caroli kyrka i Borås har även ett järn för 15 oblater av en typ, (Bild 5) som hänförts till en anonym konstnär ”Köpingsmästaren” efter ett järn i Köpings kyrka. Då Kristusgestaltens kontur markerats med kraftiga, svepande linjer får framställningen en närmast spöklik effekt.
Något av samma primitiva charm, som är utmärkande för Arbogajärnen kännetecknar även utformningen av oblaterna på Väne-Åsakas och Gärdhems järn. Båda plattorna är utsmyckade med 15 oblater, men förutom Gudslammet förekommer här Kristus som Världshärskaren med ett jordklot i ena handen. (Bild 6). Gärdhems järn uppvisar en föredömlig ordning i fördelningen av bilderna, så att dessa omväxlande med varandra motsvaras av den andra symbolen på den motsatta plattan. Väne-Åsakas röjer däremot ingen konsekvens i detta avseende utan flertalet oblater har varit försedda med lammet respektive Kristusgestalten på båda sidorna. Endast två av oblaterna har haft den avsedda kombinationen. Liksom för att i någon mån hjälpa upp bristen har med stora bokstäver INRI ristats in mellan oblatmåtten på en platta. De två järnen hör otvivelaktigt samman typologiskt ehuru framställningstekniken i vad avser scenerna starkt avviker från varandra. Det idag avsevärt bättre bibehållna järnet från Gärdhem är daterat 4.12.1858 vilket kan tyda på att någon förfaren smed kopierat äldre redskap. Bildmotivet kan eljest härledas till det senkarolinska symbolsortimentet.
En helt annan typ av de dubbelpräglade oblat järnen finns emellertid rikligt företrädd inom undersökningsområdet. Då järnen hitintills företrädesvis påträffats i södra Sverige med tyngdpunkten i Småland kan man antaga att de fabricerats vid något av järnbruken här. Det stora flertalet järn är avsedda för 16 hostier, men några, något större för 25 finnes. Då formarna grupperats 4 och 4 – eller 5 och 5 på plattorna, är dessa i det närmaste kvadratiska. Oblatens ena sida orneras med ett krucifix och den andra med en kalk, vars cuppa dekorerats med en krona, ett par palmkvistar och rosor. Oblatens runda form har markerats med en kraftig repstav till skillnad mot de tidigare, där cirkeln antytts genom punkteringar.
Den enkla primärformen har utgjorts av de två sinnebilderna (bild 7) och järn av denna sort kan ha saluförts mot slutet av 1700-talet. Senare har samma tillverkare kompletterat oblatbilden med dels två fiskliknande palmkvistar på ömse sidor om huvudmotivet, dels fyra sexuddiga stjärnor eller rosor grupperade två och två vid sidorna. Kyrkorna i Dalum och Norra Åsarp äger järn av den äldre enklare typen utan krusiduller och de andra varianterna representeras av Skälvene (4 stjärnor) samt Tranemo och Redslared (två palmkvistar). Verktyg av denna sort har säkert funnits att köpa under hela 1800-talet. Ett järn av samma slag som Dalums har 1917 överlämnats av en vänlig donator till Borås museum. Tyvärr finns ingen uppgift varifrån järnet härstammar
Det oblatjärn, som tillhör Liareds kyrka förtjänar att ägnas speciellt intresse. Inte på grund av att några särpräglade oblater kan studeras på plattorna, utan för att dessa försetts med en text, som i sammanhanget ter sig något för världslig. Visserligen anslås en passande, from ton genom att inskriptionen begynner med INRI. Förhållandet att den sista bokstaven saknas får väl tillskrivas smeden-konstnärens bristande insikter i stavningskonsten. Texten i övrigt fastslår tveklöst att järnet tillhör kyrkan på följande sätt: ”LIARYD KYRKOS ÖFVERLÄTS JERN FÖRFÄRDIGAT ÅR 1798”. Att äganderätten framhävts på något sätt finner man här och var, men då brukar förhållandet anges på ett mindre iögonfallande ställe, t.ex. på handtaget. Liareds inskription förtjänar emellertid att observeras ur en helt annan synpunkt, nämligen såsom bevis på hur länge gamla uttryck kan leva kvar i folkligt språkbruk. I fornsvenskan förekommer för oblat ordet oflaete med variation bl.a. öffläte. Även om skalden Samuel Columbus 1678 på tal om de främmande ord, som används i kyrkspråket bl.a. anför ”Oblat, däd som wij kalla oflete” (6) så blev snart den latinska glosan förhärskande.
Den tredje gruppen – de odekorerade – är anmärkningsvärt rikt representerad. Orsaken härtill är svår att finna, men förhållandet att dessa järn varit lättare att få tag på och framför allt billigare i inköp, har säkerligen bidragit till spridningen. Det saknas emellertid inte exempel på att kyrkans män verkat för att oblaterna skulle vara släta och därigenom mer faktiskt erinra om brödet. Bland de nio järnen (se förteckning) intar Hällstads en särställning. Det är kanske det som bäst erinrar om de medeltida järnen. Gediget och massivt i utförandet har det även en detalj, som utmärker de ålderstigna verktygen, nämligen ett par kraftiga sidolås alldeles intill plattorna. Ett par taggar, som hjälpt till att ge stadga åt redskapet vid själva gräddningen, så att inte plattorna gled isär vid detta moment. Övriga järn kan rent allmänt dateras till 1700- och 1800-talet.
De vanliga rånjärn, som påträffats i det här sammanhanget, ger belägg för att det ej funnits ett direkt krav att använda ett för ändamålet speciellt avsett järn för oblattillverkningen – i varje fall inte efter reformationen. Nittorps och Fivlereds kyrka äger sådana från omkring 1700, med runda plattor och olikartad dekor på dessa. Nittorps prydes av en krona och ett fabeldjur och Fivlereds av en tulpanliknande blomma samt ett krönt C i spegelmonogram. Samtliga uppskattade motiv, som förekommer i allmogekonsten och annan utsmyckning. Fänneslunda och Herrljunga kyrka har järn av en helt annan karaktär. Rader av kraftiga stiliserade rosor i djup relief, som täcker hela plattan inom en ram av små stjärnor och bågar utmed kanterna. Då samma sorts järn anträffats även i Norrland kan man antaga att de i början av 1800-talet varit en uppskattad handelsvara över hela landet.
Till oblattillverkningen hörde även de runda stämplar, varmed oblaterna stansades ut ur den färdigbakade kakan. Dessa redskap, oftast ett svarvat trähandtag vid vilket fästs ett järnmått, har tyvärr oftast förkommit. Här har emellertid 6 stycken observerats tillhörande Gärdhem, Timmele, Fivlered, Nittorp, Dalum och Norra Åsarp. Det förstnämnda skiljer sig från de övriga genom att det är utfört helt i metall och mycket elegant. (Bild 9). Tyvärr har skärringen gått sönder, så att oblatstorleken ej kan anges med någon större säkerhet. De övriga visar att denna varierar mellan 25mm och 32mm. Då eggen ofta slipades och ringen är konisk ledde emellertid slipningarna till att oblaterna med tiden blev större, i praktiken torde denna skillnad knappast ha uppfattats av någon. Saknades det av någon anledning en oblatstans, så fick man ta till en vanlig kniv eller sax. I Dalsland finns för övrigt speciella saxar för detta ändamål. Ett redskap, som inte observerats på annat håll i landet.
Som redan framhållits har inte ”fyndfrekvensen” av oblat järn varit så god, som man kunde hoppats inom området. Det är emellertid troligt att de numera helt onyttiga verktygen slängts undan och fallit i glömska, men kommer fram i ljuset så småningom. Härigenom skulle denna preliminära redogörelse för föremålsbeståndet kunna göras mer allmängiltig samt kompletterad med en tidsödande arkivforskning ge en god bild av en viktig del av gångna tiders liv i församlingen.
NOTER
(1). Historiskt-Geografiskt och Statistiskt Lexikon öfver Sverige. Stockholm 1860.
(2). O. Sundholm: Sockenbeskrivning över Ving, sid. 95. Skara bibl.
(3). C.-F. Mannerstråle: Oblatjärn i Örebro Län. Från Bergslag och Bondebygd 1967 sid.109-123
och där anförd litteratur.
(4). C.-F. Mannerstråle: Vart tog oblatjärnet vägen? Ale. Historisk tidskrift för Skåneland.
Nr 3 1967 sid.27-33. Fru Elise Dahl tackas varmt för all möda och ett aldrig sinnade intresse
att sammanställa uppgifterna ur detta mångskiftande arkivmaterial. Från 1800-talets inventering inhämtas att följande kyrkor hade oblatjärn: Alboga, Bredared, Böne, Dalstorp, Eriksberg, Fivlered, Fritsla, Hol, Håcksvik, Hössna, Kalv, Knätte, Kärråkra, Liared, Mossebo, Mårdaklev, Nittorp, Od, Rångedala, Sjötofta, Skölvene, Surteby, Svenljunga, S. Vånga, Toarp, Tranemo (2st), Äspered, Ölsremma och Örsås. Vid ”snabbinventeringen” bara följande: Eriksberg, Fivlered, Herrljunga, Molla, Skölvene och Väne-Åsaka.
(5). C.F. Mannerstråle: ”köpt i Arboga”. Oblatjärn i Västmanlands län. Hembygdsföreningen Arboga Minnes Årsbok 1967 sid.69-92.
(6). En svensk ordeskötsel angående bokstäfver, ord och ordesätt af Samuel Columbus. Utgifven av
Gust. Stjernström och Adolf Noreen. Upsala 1881.
Fotografierna bild 1, 2, och 5 Atelier Wernlund, Borås museum, samt övriga förf. Negativ av oblatjärnens dekor har exponerats omvända för att visa färdiga oblaternas utseende.
