Författare: Ingegärd Vallin

Artikel ur ”Från Borås och de Sju häraderna – 1964”. Årg.19. Sid.95-100.
Kulturhistoriska Föreningen. Redaktör: Ingegärd Vallin.

Återges med tillstånd av föreningens ordf. Lennart Wasling 2006.

Ännu för ett tjugotal år sedan kunde man på den av höga träd skuggande bruksgatan i Limmared möta en fora förspänd med oxar. Nu, ett par årtionden senare passerar man genom samhället på en bred asfalterad gata, till största delen kantad av modern bebyggelse. Kommer man från norr till samhället reser sig en ås på vänster sida om vägen nära intill gatan. På åsryggen står barrskogen fortfarande tät även om bebyggelsen fortsätter på andra sidan krönet. En skogsremsa kommer att finnas kvar här. Den har av bruket skänkts till ortens hembygdsförening och hit har man flyttat ett av de äldsta glasmästarhusen.

På andra sidan vägen domineras infarten till samhället av glasbrukets stora anläggning. Synlig vida omkring är den stora betongflaskan, ett slags silo där man förvarar råmateriel för glastillverkningen. Väster om samhället är marken jämn och slät och övergår i ett utdikat mossområde, som nu sedan ett åttiotal år är uppodlat. Här löper också de järnvägar, som passerar Limmared. Det är Borås-Alvesta, Falköping-Landeryd och den numera nedlagda Limmared-Axelfors järnväg.

Limmared är Sveriges äldsta i gång varande glasbruk. Den 10 juli 1740 är den resolution daterad, vari Riksens Commercie Collegium lämnade tillstånd åt Gustaf Ruthensparre att: ”wid des uti Elfsborgs Lähn, Kinds Härad och Tranemo Socken belägna Säteri Limmare få inrätta ett Glasbruk.” Bruket torde ganska snart ha kommit i gång och även funnit avsättning för sina tillverkningar. Carl von Linne berättar i sin Västgötaresa från besöket i Göteborg den 12 juli 1746: ”Thee-koppar ifrån Limmare glasbruk sågos gjorde af hwitt glas, så artigt, at de icke allenast täflade med de Chinesiska til formen, utan wida öfwergingo dem i finhet, uthärdade hett watten, och blefwo mindre hete, än andre glas. ”Troligen inköpte Linne några sådana koppar, ty enligt uppgift ha ättlingar till honom ännu i sin ägo ett tefat av glas.

Limmared är inte det första glasbruk som funnits i Sverige. I sin ansökan omnämner Ruthensparre att det var lång väg att frakta glaset från Stockholm eller Skåne. De båda glasbruk, som funnos där har emellertid upphört, och Kosta, det äldsta i Småland, är ett år yngre.

Glaset såldes genom s.k. Glashandlare eller glasförare. En bunt tryckta cirkulär från 1800-talets början till respass åt dessa glasknallar finns bevarade i Borås museums arkiv tillsammans med andra papper från glasbruket. Den tryckta texten lyder:
. . . . . . . . . . . . . . . . . . från . . . . . . . . . . . . . . . Socken i Elfsborgs Län, har härstädes utbekommit åtskillige sorter hwitt och grönt Glas, att dermed begifwa sig inom”¦”¦”¦”¦”¦”¦Län, dels som betingat
och dels till instundande Marknader, och som nämnde . . . . . . . . . . . .
. . . . . . är uti rätta ärender stadd, så begäres wänligen hos dem som på wägfarande uppsigt hafwa, det måtte han få fritt och obehindradt passera.

Limmareds Glasbruk den … . . . . . . . .. 18 …..

Under september månad år 1806 utfärdades enligt en journal 154 glaspass i Borås, därav 5 stycken för kvinnor: en änka och fyra hustrur, som följde sina män. De flesta begärde pass för flera landskap. Pass utfärdades två gånger om året, dels i januari, dels i september månad och gäller för ett år, varefter de inlevereras och ny ansökan göres. De flesta passen utfärdades i september. Januari 1806 hade endast 16 pass utlämnats, 11 från Länghem, 2 Dannike,1 Revesjö, 1 Sexdrega och 1 från Tvärreds socken.

Följande sammanställning visar hur många som 1806 begärde pass till de olika landskapen och att det var större delen av vårt land som besöktes av glasknallarna ifrån Limmared:
Skåne 108, Västerbotten 1, Hälsingland 11,
Småland 119, Blekinge 50, Halland 90,
Bohuslän 26, Västergötland 49, Nerike 55,
Östergötland 80, Göteborg 2, Västmanland 29,
Uppland 35, Bergslagen 19, Södermanland 56,
Gästrikland 12, Dalarna 11, Värmland 4,
Ångermanland 1.

De flesta av dessa glasknallar var hemma i Länghem socken, men inte mindre än femton socknar förekommer som hemort för handlarna, alla i Kinds härad med undantag för en, som kommer från Väckelsång i Småland:

Länghem 44 st, Dannike 25 st, Hillared 11 st,
Månstad 10, Tranemo 9, Ullasjö 14,
Finnekumla 3, Hulared 6, Sexdrega 10,
Gällstad 1, S.Åsarp 10, Tvärred 5,
Ljushult 4, Revesjö 1, Väckelsång 1.

Det skulle vara roligt att följa glashandlarna på deras resor. På dåtidens dåliga vägar måste det ha varit ganska besvärligt att frakta så ömtåligt gods som glas. Det packades i torvströ och halm, och i räkenskaperna förekommer ofta poster som betalats för ”inbindning av glas”. Många handlade tydligen inte enbart med glasvaror. Ett utdrag ur mantalslängden för år 1806 upptar bl.a. följande.
Glashandlare:
Carl Lund med Hustru. Hästhandel och Fickuhr.
Andreas Åsberg från Åsarp.
Fred. Kindberg med Hustru. Hästhandel och Fickuhr.
Jonas Lindahl med Hustru. Hästhandel och Fickuhr.
Elias Österman med Hustru. Hästhandel och Fickuhr.
Peter Hedenberg med Hustru. Hästhandel och Fickuhr.
Andreas Hedenberg med Hustru. Hästhandel och Fickuhr.
Limmared ut supra. Carl Haraldsén

De sex Glashandlare Lösa själfva Pass i Wennersborg och den 7:de som är Andreas Åsberg, för honom reqvireras på samma orter, jag förra gången uppgaf, då hans Pass öfwersändes. Som är Småland, Östergötland, Skaraborgs Län och Skåne.

I privilegiebrevet 1740 framhålles att man funnit att vid Limmareds säteri fanns tillgång på behövligt materiel för glastillverkningen såsom kvarts, skog, pottaska m.m. Bönderna på de under säteriet lydande frälsehemmanen fick, sedan bruket kommit i gång, i stället för kontant skatt leverera småved till glasbruket. 16 gårdar i Tranemo och
Åsarps socknar skulle t.ex. 1795 tillsammans lämna 615 ┦” famnar småved.

Med pottaskan hade man däremot vissa svårigheter. Sedan Ruthensparre avlidit 1749 drevs glasbruket några år av hans änka Anna Magdalena Ruuth. Hon fick 1755 tillåtelse att årligen inköpa 8 á 10 centner pottaska i Jönköping. 5 år senare övertogs bruket av hennes måg Gustaf Grubbe, och han skriver 1775 till dåvarande landshövdingen Törne och beklagar sig över att dennes företrädare Cederström år 1773 utfärdat förbud mot ”påtaskebränning på Kronoallmänningen Gielaweden”. Förbudet upphävdes också så tillvida att ”det samma endast sträcker sig till den bränning som i Gielaweden föröwas å Bok utan Konungens Befallningshafwandes tillstånd och Jägeribetjäningens utsyning; men då någon fått någon eller några Bokar i sådan laglikmätig ordning för sig utstämplade till slikt behof, må han utan hinder af ofwan nämnda förbud påtaske bränningen eller tillwärkningen förrätta”.

Grubbes brev är snirklat och underdåningt och ett återgivande därav kan kanske ha sitt intresse, som avslutning på notiserna ur de gamla glasbrukspapperen:
Hög Wälborne Herr Lanshöfdinge och Riddaren
af Kongl. Maijts Swärds Orden.

Sedan den glada tidpunkt intreffat at ett Regerings sätt, som warit ricktat til Rikets upkomst och idoga Medborgares trefnad, men genom en inbördes skiliaktighet blifwitt ledd från dess egenteliga syftemål, lyckeligen blifwit brackt i det skick, at Embetsmän, hwilka wården om Rikets hushåldning är anförtrodd kunna, utan Frucktan för enskilt agg utöfwa de plickter som deras Kall och Embeten af en och hwar fordrar. Så hafwa af en sådan lyckeligen återwunnen lagbunden frihet redan de ymnogaste Fruckter blifwit skördade. Ibland hwilka det uppwäcker hwar och ens, af Länens Inwånare, wördnad och tilgifwenhet för deras berömmeliga Höfdingar och wärda Styresmän, då de, oacktadt deras öfrige nog wicktige giöromål, likwäl sträcka deras omsorg til den hushållning som befordrar enskilt och almänt wähl, samt med Egen närwaro hålla ospart at inhämta hwad brister och swårigheter som thy i vägen ligga för at kunna them så mycket snarare afhjelpa.

Jag hade skattat det för en särdeles förmåhn, om iag eij hindrad å then ort, hwaräst mitt Embete kräfier en stundelig närwaro, fått den lyckan at wid Hög Wälborne Herr Lanshöfdingen och Riddarens resa i lähnet fägna mig öfwer H. H. Lanshöfdingens angenäma besök å Limareds gård och Glasbruk, då jag äfwen eij kunnat sakna tilfälle at munteligen föredraga de beswärligheter som möta mig at fortsätta glas tilwärckningen med den drift som iag eliest önskade. Och derföre täckes H. H. Lanshöfdingen med benägenhet nu anse, at iag dermed beswärlig faller, i den wördsamma tilförsickt: at då det är en oumkulstötelig sanning at manufactoriernes tilwäxt och Flor i samma mohn tilskyndar en lansort förmåhner och nytta, som de syslosätter en mängd näringslösa medlemmar, rickta Kronans inträder, tilwäga bringa lindriga priser å oumgänglige wahror och förädla sådane ämnen hwilka eliest skulle blifwa onyttige, samt såmedelst öpna wäg för handel och en snäll rörelse. Hög Wälborne Herr Lans Höfdingen och Riddaren täcktes derutinnan mig, i anledning deraf med dess benägne Embets åtgiärd understödia.

Min åstundan är wida skilgd ifrån at någon ut j dess rättighet förfördela. Jag syftar fast mera derhän at giöra andras förmånlig jämte min Egen.

I sådant afseende ock emedan skog och aska äro basis eller grundämnen för glasbruks idkande, och Jag, hwad det förra berörer nyttiar min enskilta, utan at hafwa haft af nöden tillita andras eller Sahlu skog. Men widkommande den senare eller askan, så har iag wähl warit föranlåten den af omkringliggande hemmans brukare som den af traak och windfällen samt fornade träd tilwärckat, mig tilhanda hwilken tilgång dock nu blifwit mig betagen i anseende til något utwärkadt förbud emot aske tilwärckning och afsalu å Tverreds almenninge Bokeskog. Ty har iag skolat wördsameligen anhålla at i den händelse något sådant förbud skulle existera, det så mycket mera måtte uphäfwas, dom då eij någon nyttig och wäxtelig tilgripes, hwilken gifwer mindre aska med fördubblat arbete utaf sig, utan endast sådan til aske brenning anwändes som eij til annat behof är tienlig, de ändamåhl derigienom winnes at en odugelig wahra giöres nyttig, hwilken eljest skulle gå förlorat, at skogen blir röigd och mehra beqwäm til wäxt, och at äfwen ett med kostnad anlagdt och för lähnet gagneligit wärck blir utj dess drift understödt, hwilket af sig sielf måste stanna och uphöra, så snart tilgång på det så nödwändiga wärckämnet aska felar.

I afwacktan af gunstig wilfarighet har den ähran med wördnad
framlefwa Högwälborne Herr Lanshöfdingen och Riddarens
Ödmiuke tienare
Axel Gustaf Grubbe