Artikelförfattare: G. Thulin.

Artikel ur ”Sjuhäradsbygdens Jul”, från år 1957.
Sid. 12 och 13.
Utgivare: G. Thulin.
Tryck: Borås år 1957, AB Borås Tidnings Tr. 5923
Pris: 2,50 kr.

Några små upphöjningar i marken, numera en betesvall. På ett par ställen rester efter husgrunder. Här och var i markytan uppstickande tegelstensbitar som minnen av de forna ugnarna samt vackert glaserade råmaterialbitar, som suttit på utsidan av vannorna. Det är allt som i våra dagar återstår av Nittorps glasbruk, vilket torde ha anlagts någon gång kring mitten av förra århundradet och som ägde bestånd blott en relativt kort tid.

Än (läs 1957) finns i livet personer, som kommer ihåg Nittorps glasbruk, och åtminstone en, som t.o.m. arbetat vid detsamma. Det är lantbrukaren Josef Grönbäck, Slumsvik, Månstadskulle. Han är född 1866 och arbetade som 13-årig pojke vid bruket omkring ett år. Hans uppgift var att köra den ångmaskin, som drev glassliperiet.

Sommaren 1956 besökte vi platsen för det forna glasbruket i sällskap med Josef Grönbäck, som sin höga ålder till trots är vital både kroppsligt och andligt och under vandringen genom det gamla bruksområdet berättade åtskilligt om denna industri, som betydde en hel del för bygden under den korta tid det ägde bestånd – det hade sammanlagt bortåt 50-talet anställda.

I Grönbäcks sällskap gör vi ett hopp bakåt i tiden på 78 år. Betesvallen utmed landsvägen Nittorp – Dalstorp får åter liv. Det eldas i hyttorna, hyttpojkarna ilar av och an i hyttan, glasmästarna sätter i gång att blåsa lampglas och karaffer sliparna med att konstförfaret slipa fram brännvinskaraffer med skönt formade proppar, fruktskålar med mera sådant. Gummorna i packeriet är flitigt sysselsatta med att i halm och lådor emballera de ömtåliga glasvarorna, körsvenner kommer med häst- och oxforor för att frakta glaset till Ulricehamn.

Åldermannen Grönbäck var en ung pojkspoling, när han arbetade vid glasbruket, och många decennier har svunnit sedan han senast besökte platsen. Men han hittar förunderligt väl, trots att förhållandena på platsen förändrat sig mycket under årens lopp. När det blir fråga om att leta rätt på den plats vid en bäck, där sliperiet låg, tvekar han inte utan sätter snabbt kurs över landsvägen ned till bäcken. ”Här nånstans låg det”, säger Grönbäck. Och efter en kort stunds letande finner vi spår av murar etc. efter sliperiet.

Nittorpsbruket, som anlagts av en tysk glasarbetare vid namn A. Heintze, låg ett par km norr om Nittorps kyrka, på Sörgårdens mark, omedelbart öster om den landsväg, som nu går mellan Nittorp och Dalstorp och skär tvärs igenom det forna bruksområdet. På brukets tid fanns ingen landsväg på denna plats, blott en stig, och över ån, som rinner fram några hundra meter söder om bruket, fanns då ingen bro utan blott ett par stockar, på vilka man tog sig över.

Bebyggelsen på bruket var rätt vidlyftig. Hyttan hade två ugnar, och vid vardera av dessa arbetade två arbetslag eller verkstäder, bestående av mäster glasblåsaren, anfångaren och minst två pojkar, som gick mäster tillhanda och bl.a. hade till uppgift att hålla formar, att ta undan det tillverkade lampglaset och placera detta i kylrummet för härdning etc.

Hyttan, som var rektangulär till formen, låg öster om nuvarande landsvägen. Väster om vägen låg en annan byggnad. Här inrymdes packrummen, där gummor från bygden satt och packade in glaset i halm, innan det lades ned i lådorna för att fraktas per landsväg till Ulricehamn och sedan vidare. Grunden till denna byggnad är fullt synlig och höjer sig några decimeter över marken. På samma sida om vägen låg ett större boningshus. Det var rödmålat och i två våningar och hade lägenheter för åtta familjer. Huset står alltjämt kvar i Limmared, dit det flyttades när Nittorpsbruket nedlades. Det fanns vidare på bruket en byggnad, som inrymde snickeriet, där det för glaset erforderliga trälådorna tillverkades. Norrut, ett stycke från den övriga bruksdelen, låg sliperiet. Från början var det nog meningen att använda vatten som dragkraft, ty sliperiet hade placerats vid en liten bäck. Men vattnet tröt ibland i denna, varför man måste skaffa en ångmaskin till hjälp. Ångmaskinen var emellertid rätt ålderstigen och blev med tiden ganska otät, varför sliperiet flyttades till Dalstorp och uppsattes vid Jälmån, som hade vatten tillräckligt för slipets drift.

Glasbruket gick för fullt, säger Grönbäck. En del råmaterial importerades från Danmark, annat, finare, från Tyskland. Man gjorde lampglas, brännvinskaraffer, slipat glas etc.
Bruket hade skickliga glasblåsare, och dessa stod liksom i en klass för sig. De mest framstående glasblåsarna var bröderna Johan och Salomon Andersson samt en Danielsson. Allt gjordes för hand på den tiden. Glasblåsarna hade mer betalt än de andra arbetarna vid bruket, och var ”rätt morska” av sig. Var de lärt sig yrket, kommer Grönbäck ej ihåg, men han tror att de inhämtat sina färdigheter på annat håll. En del vid Nittorpsbruket tillverkade glasföremål var så fint utförda, att nutida glasarbetare lär ha sagt sig icke kunna göra maken.

Brännvin konsumerades friskt av glasbruksarbetarna, särskilt av glasblåsarna. Och man hade icke långt till gästgiveriet Gölingstorp, där det fanns gott om varan till det facila priset av 50 öre per halvstop = ┦” liter. När Grönbäck skulle till Gölingstorp för att köpa smörjmedel till sliperiets maskiner, hade han i regel också i uppdrag att köpa brännvin åt glasblåsarna.

Heintze var själv mycket skicklig i yrket. Jag minns, berättas 90-åringen, hur Heintze ibland efter det andra slutat för dagen, kunde sätta sig att göra glashundar, sätta på ögon, öron, svans etc.

Vid sliperiet arbetade fyra man. Mästaren i sliperiet hette på Grönbäcks tid där Liljeqvist. Tysken Heintze hade också en styvson anställd i sliperiet. Att slipa de fina propparna till brännvinskaraffer, lock till karamellburkar etc., var ett svårt knog, endast mäster klarade av sådant.

Arbetsdagen räckte tio timmar, och avlöningen var låg. Gummorna, som satt och emballerade glasföremålen, hade 50 öre om dan. Lådsnickarna hade 1 krona och mästarna tjänade 1,50 eller däromkring. Själv hade Grönbäck 10 kr i månaden för att han höll trycket i sliperiets ångmaskin på högsta möjliga nivå. ”Men det var så roligt att köra maskinen, att jag säkert gått utan avlöning alls, om så påfordrats”, säger han. Ibland kallade arbetarna på skämt den lille pojken för ”maskinisten”, och då kände han sig mycket stolt.

Hyttpojkarna fick börja arbeta vid glasbruken i mycket unga år, 11-12 år eller däromkring. Deras arbete började ofta mitt i natten, och det var minsann inte lätt för unga pojkar att krypa ur Morfei armar så tidigt. I deras uppgift ingick bl.a. att väcka mästarna, vilket kanske ibland inte heller var så lätt. För det mesta bodde hyttpojkarna på bruket arbetsveckan över, ty det var icke mycket lönt att de gick hem med den arbetstid de hade. På söndagen var de förstås i hemmet, och när de på söndagskvällen gick hemifrån hade de matsäck med sig. Meningen var att denna skulle räcka veckan ut, men som matsäcken var mager – många hem hade ont om matvaror – och pojkarna matfriska, hände det att matsäcken tog slut redan i början av arbetsveckan. De fick då livnära sig på potatis, som de stekte i glöden.

Man kunde också få köpa sill, socker, kaffe etc. på bruket ty Heintze drev handel med sådant. Arbetarna fick köpa på kredit, och sedan gjordes avdrag, när avlöningen utbetalades. På detta sätt hade de stundom icke så mycket kvar i kontanter avlöningsdagen.

Skörarn (eldaren) på Nittorps glasbruk hette Sven Svensson. Han hade sin bostad ganska långt ifrån bruket och gick dagligen den långa vägen fram och åter i träskor. Dagen lång gick han sedan från den ena luckan till den andra och lade in vedträn i fyrarna.

Hur det nu kom sig, så blev inte Nittorps glasbruk, i vilket förmögna män från orten också satsat pengar, så varaktigt. Det hela gick till konkurs och bruket inköptes för en obetydlig summa av Limmareds glasbruk. Det var mot slutet av förra århundradet (läs 1800). Byggnaderna togs ned, och boningshuset överflyttades till Limmared, där en hel del av arbetarna också fick arbete.
– Bruket gick bra och hade inte behövt läggas ned, menar Grönbäck. Men Heintze fick tydligen för sig att han icke tjänade tillräckligt. En dag sände han styvsonen till Amerika för att utröna möjligheterna där, och sedan dröjde det inte länge innan även Heintze gav sig iväg. Han var då en 50-60 års man. Hustrun och barnen bodde kvar ett tag men följde sedan efter till Amerika. Det spordes sedan, att Heintze fått arbete på en större fabrik over there, som mätare e.dyl.
Med Heintzes ”fanflykt” var Nittorpsbrukets saga beseglad. Limmaredsbruket var åter ensamt om glasleveranser i bygden och Nittorp hade mist sin intressanta och värdefulla 1800-tals industri.

Tillägg till ovanstående artikel.
Artikeln är publicerad enligt tidningens version och ovanstående återgivning kan ses som ett bidrag till att bevara och förmedla händelser i vår bygd.
Läs gärna fler inlägg och berättelser från förr i tiden fram till våra dagar under www.tranemo.nu

Inga-Lill Lindgren, Tranemo Bibliotek.