Efter samtal med Nils Johansson, Dalstorp född 1922.
Samtalen hölls i april 1999.
Jan ”Janabo” Johansson, Dalstorp intervjuade.

Jag är född och uppvuxen i Dalstorp och här har jag haft det riktigt bra.
Det har väl inte alltid varit helt lätt men den goda sammanhållningen som jag alltid har känt, har fått problem att ljusna.
Tänk bara på den tiden då jag var ung och idrottade, så roligt vi hade.
Vi Dalstorpsbor som var fotbollsintresserade cyklade till en början till Torsbo för att spela, i Dalstorp fanns det ingen fotbollsplan.
Det var först någon gång under trettiotalet som det blev en riktig plan hos oss för då bars de allra värsta tuvorna undan från den åker där fotbollsplanen ännu ligger.
När planen var rensad från de största stenarna, inhandlades två fyrkantiga bjälkar från pastoratet.
Av dessa bjälkar byggde vi sedan livsfarliga fotbollsmål, hade någon slagit huvudet i dem så hade det kunnat sluta väldigt illa.
Fotboll var roligt men jag var aldrig någon vidare fotbollsspelare utan föredrog istället att spela bandy.
Vi spelade på naturis och det var egentligen ett jädra besvär.
Matcherna spelades oftast på söndagarna, vilket bar med sig att jag under vintertid, alltid tog mig en titt på isen på lördagsnätterna då jag var på väg hem från de sedvanliga dansbesöken.
Skulle det bli till att gå upp tidigt och skotta, eller skulle det klara sig?
Jag minns särskilt en gång då jag vid midnatt var på väg hem från en dans i Föreningshuset och jag blev så glad för isen låg alldeles slät och fin, vilket verkade lovande inför morgondagen då vi skulle möta Ulricehamn och jag såg nu fram emot bra spelförutsättningar.
Nöjd gick jag hem och lade mig men då jag vaknade morgonen därpå gick ridån ner.
En decimeter snö täckte marken och genom det tyvärr också hela den för några timmar sedan så fina isen.
Det var bara att samla ihop ett par gubbar och ge sig ut och skotta, att som aktiv spelare sköta sådana saker var en självklarhet, inte bara för oss i Dalstorp utan även på alla andra orter där det spelades bandy på naturis.
Vi höll oss med egna, privata tröjor men vi försökte att hålla dem hyfsat enhetliga.
De där tröjorna bar vi varje match och trots att vi blev genomsvettiga så brukade vi inte tvätta dem någon gång under hela vintern.
De kunde i stort sett stå för sig själva.

På tal om dans”¦
I min ungdom höll Olga på Sörkvarna öppet en samlingsplats och där brukade det vara ett jädra hallå.
Min allra första dans som jag var ute på var just hos Olga och där var väldigt mycket folk.
Själva organisationen runt dansen var inte precis som det är nuförtiden.
Någon garderob fanns det inte, antingen behöll man sina ytterkläder på sig eller så lade man bara av dem på något lämpligt ställe.
Jag hade fått ärva min ytterrock av min äldre bror.
Den var av bra kvalitet och fint skuren, ja den var det finaste plagg jag någonsin hade ägt och jag var mycket rädd om den.
För att inte riskera fläckar eller brännmärken på rocken, tog jag mig upp på vinden och hängde den där.
Trots den extra beredskapen var jag mäkta orolig för min rock och tog mig ärenden minst en gång i halvtimman för att kontrollera att den säkert hängde kvar. ”Jag var så jädra rädder att nån skulle knyck`an . Det var ju ingen som såg efter na`”.

Jag var uppfostrad till att ta väl vara på mina tillhörigheter.
Mina syskon och jag levde med vår mamma i ett litet hus som hon för övrigt lät bygga 1935 efter att ha tagit ett lån på 2 500 kronor.
Mamma var änka och ensam försörjare till sex minderåriga barn.
Hon fick börja arbeta som piga efter pappas död och vi barn fick i mycket klara oss själva.
Vi bodde så att vi hade utsikt över till kvarnen på Oset och på så vis hade vi överblick över en ganska livlig commerce.
När bönderna for till Oset för att göra sina inköp, avsatte man i stort sett en hel dag.
Deras arbete var ofta ensamt så när de då träffade andra likasinnade kunde de bli stående i timmar lutade mot sina sädessäckar.
Allra bäst blev det om Falconbilen kom, fullpackad med trälådor med pilsnerflaskor.
Då passade man på att köpa med sig en låda när man ändå ”råkade” vara där.
En flaska öppnades direkt på plats för att känna att innehållet höll måttet.

När den gamla kvarnen på Oset skulle rivas ner i början av 1930-talet, visade det sig ha varit ett större tillhåll för råttor än vad någon kunnat ana.
De var stora, långa och hemska och sprang ut i hela samhället.
De spred verkligen ett stort obehag men efter en tid lugnade råttinvasionen ner sig och det blev som vanligt igen.
Eller vanligt och vanligt förresten, kvarnen var absolut inte som vanlig.
Nu kunde man helt smidigt gå in i kvarnen med sin säd, sätta sig en stund och sedan få med sig sitt nymalda mjöl, hem på direkten.
Det kändes modernt och bra men redan efter ett halvår gick den stora stocken till vattenhjulet av.
Då beställdes en turbin från Småland och det var något alldeles speciellt och storartat, att göra en sådan storsatsning i Dalstorp.
Tidigare hade vi bara haft ström då vattenhjulet gick, vilket inneburit en väldigt ryckig och ojämn belysning, nu blev det annat.
Det tog några dagar att få turbinen på plats och det var verkligen en spännande tid för oss teknikintresserade killar.
Vi sprang från skolan det snabbaste vi kunde direkt till kvarnen och stod där och tittade på så länge det bara gick.

Efter det att jag hade blivit konfirmerad, jobbade jag åt Everta i ett halvår.
Jag skulle bland annat hjälpa till med slakten.
Vid ett tillfälle kom Everta hem med en stor tjur, sex kor och en jädra stor gris som han hade varit iväg och inhandlat på en gård i Finnekumla.
Djuren skulle nu slaktas, för att sedan säljas vidare till detaljaffärer i Jönköping.
Den där grisen var enorm i storlek och dessutom hade den betar, ja någon ovanlig ras var det ju såklart.
Slaktaren och jag skulle i alla fall ta in den där besten från gårdsplanen till slakthuset.
Det var lättare sagt än gjort.
Den bet av repet som den var fastbunden i och sprang iväg och jag, min dumming, visste inte bättre utan jag sprang efter för att försöka få ett bra grepp om svinets öron.
Slaktaren skrek åt mig att jag skulle släppa taget.
Efteråt förstod jag att grisen hade kunnat göra mig riktigt illa, de var precis livsfarliga.

Ja, tänk vad saker och ting förändras, där stod vi utanför Everta med livs levande djur och höll slakt”¦
Ett annat exempel på förändring, det är brandkåren.
Jag jobbade på Dalsy`s syfabrik när ett par företagsgubbar i trakten gick ihop och införskaffade en gammal taxibil som de ämnade ha till brandbil.
De köpte även riktigt långa slangar som de tvinnade fram på bilen som stod placerad i ett gammalt skjul, i backen ovanför Oset.
Det var ingen vidare lämplig utryckningsplats men det var det enda stället de kom på så det fick duga.
Det var frivilligt att vara med i brandkåren och jag hade sagt att jag kunde vara med när det behövdes.
När så det allra första organiserade larmet gick, var jag en av dem som lämnade fabriksarbetet till förmån för brandsläckning.
Det brann i en av företagsgubbarnas garage!
Tyvärr var det inte ens värt att tänka tanken på att vi skulle ha en chans att få igång ”brandbilen”.
Alla inblandade förstod med en gång att eftersom det var mitt i smällkalla vintern skulle bilen inte starta, något som efter försök visade sig stämma.
Istället drog vi ut den tunga brandspruteslangen från bilen och sprang med den över våra axlar i ett långt lämmeltåg, genom skogen.
När vi äntligen kom fram så visade det sig att den brunnen som fanns tillgänglig var så djup att slangen inte skulle orka pumpa upp något vatten.
Där stod vi.
Jag kan se det ögonblicket hur lätt som helst, hur garageägaren stod med slangen nere i brunnen och väntade på att vattnet skulle komma.
När han förstod att det inte gick, slängde han besviket slangen ifrån sig och ställde sig helt handlingsförlamad för att titta på förödelsen.
Vi andra ringde en annan, mer fungerande brandkår men då de kom fram, fanns det inget kvar att rädda.
Så vad gäller brandkåren, fungerar det betydligt bättre idag.

I Dalstorp byggdes det för fullt under tidigt 1960-tal, mest små villor.
Det var en verklig byggboom och en liten nybyggd villa gick på cirka 50-60 tusen kronor.
1958 byggdes kommunalhuset bland en massa tallar och däribland fanns sedan tidigare även Holmbergs kiosk.
En kiosk som ägdes av den mest godtrogna man som jag har träffat på.
Han litade till 110 % på sina kunder och det innebar att han för det mesta lät kiosken stå obemannad och vi kunder tog bara det vi ville ha och för det lade vi pengar i en låda.
Vi slutade på fabriken klockan 17.00 och då var det väldigt vanligt att ta en snabb kopp kaffe hos Holmbergs på hemvägen.
Då satt vi av ett par minuter där, kom ner i varv och gick igenom vad som hade hänt under dagen.
Det fanns skiftjobbare som på väg hem från sitt skift, stannade till vid kiosken för att låsa upp med den nyckel som alla Dalstorpsbor kände till.
Man handlade vad man behövde, betalade och gick ut.
Konstigt nog fungerade hela arrangemanget, kiosken var säkert ingen lysande inkomstkälla men den gick i alla fall runt.

Det var liksom ett annat klimat förr, man hade inte så bråttom som man har nu för tiden.
Folk kunde stå och ”prata bort en stund”, utan att tänka på att man borde göra något annat.
Det sociala livet var verkligen något som värdesattes.
Numera känns det tråkigt nog ofta som om vi glömmer bort varandra men förhoppningsvis kommer vi till en punkt där vi inser vad som verkligen är det viktiga.
Det skulle vara bra.

Nedtecknat av Petra Annerdahlen.