Artikelförfattare: Stig Sverneskog.

Artikel ur ”Borås Tidning” 1977-07-03.
Från pressurklipp ur Tranemo Biblioteks samlingspärmar.
AB Pressurklipp
102 20 Stockholm 12
Foto har utelämnats p.g.a. dålig bildkvalité i ”åldrat” tidningsurklipp.

När den nya kraftverksdammen fylldes, då grät Petter Mjölnare: ”Gud förlåte! Vad har jag gjort?”
Trots vetskapen: att nu skulle Tranemo socken välsignas med elektriskt ljus, kände ändå Petter en osäkerhet intill förtvivlan, inför åsynen vad den nya tiden drog med sig.
Resterna av hans stolta gamla kvarn, den som famnat hela hans liv – liksom hans fars – raserades och dränktes, helt hänsynslöst för människans vinnings skull.
”Emma, min hustru! Tröste mig; vad har jag nu ställt till?”

Hustrun hon tröstade: Visst var det tragiskt, att se deras ägandes kvarn demoleras.
Men Petrus! Människan lever ej allenast av bröd, och nog var väl ändå de tjugotusen en ärlig betalning, med tanke på det du sagt: ”Ska Edor (sonen) ta ve, blir han helt tvungen att rusta upp.” Nog höll han med sin hustru. Men nu när han stod inför verkligheten, och såg vattnet – hårt och skoningslöst, kväva det sista av den mjölnar-era, som den gamla kvarnen ändå bestått. Då kändes en tving kring hjärteroten. För till mjölnare var han född – liksom sin far – det var troligen bestämt innan kyrkoherde Lars Hagstedt öste vatten på hans då kala hjässa och kallade honom Petrus. Att det sedan blev Petter, det låg ju i tiden.

Så tänkte han där han satt, på den lilla nattastugans nötta tröskel, och såg nedför Oxastretas branta sluttning ned mot dammen. Där stod nu kvarnens murade bottenvåning som ett krossat monument – ett hån mot en gången mjölnarepok.
– ”I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder åter …” Han citerade detta för sig själv.

Men här fanns nu ingen återvändo, vågorna rullade redan in genom ena fönstergluggen, och ut genom den andra.
Visst skulle det bli ljus i hela socknen, men vad hjälpte det honom, med alla hans påträngande och påtagliga minnen – de fanns därute, under en mörk och hungrig vattendämning.

Född på Björsdamm
Även hans far, Johannes Pettersson, hade varit torpare och mjölnare på Björsdamm – en kvarn som av åldrig hävd varit tullkvarn under Limmareds säteri.
Själv hade han växt upp vid kvarnen. Hans mor Maria hade dött, då han och hans bror Carl var helt små. Far hade gift om sig, men även styvmodern Lena rycktes bort ung – då var Petter 14 år, och redan axlat en mjölnardrängs plats.
År 1871 – i sina bästa mannaår – dog så även fadern Då var Petter 22 år fyllda.
Helt naturligt, var det han som kom att överta torpet, med mjölnarsysslan. De båda systrarna Maria och Josefa, alternerade så länge Petter var ogift att sköta hus. Ty kvarnen med följande såg, krävde alltid två, drängar.

Gifte sig i Hässelås
Det blev Emma Jonasdotter som kom att bliva Petters livsledsagerska. Hennes far var glashandlare; Jonas Andersson från Båraryd Västbo härad. Resande glasknalle för dåvarande Nittorps glasbruk. Då han gifte sig med en flicka från Åsarp, fann han den lediga avsöndring en 1/12 Hässelås lämplig som hemadress – närhåll till Nittorp.
Hustrun – Emmas mor – dog på juldagen 1865, då var Emma 15 år. Som äldst i barnaskaran, blev det hon som fick ta ansvaret för sex yngre syskon, varav den yngsta, lilla Selma var två år.

Den julen kom att sätta sin djupa prägel, i unga Emmas – vid de åren – känsloladdade liv. Kanske var det minnet av de åren, som gjorde att då Emma som etablerad mjölnarmor såg ett fruset och glåmigt fattigbarn, alltid tog in det, för att fägna med en präktig grovluns (rågring). Kanske till och med en gnutta sirap på.

Kvarnen en samlingsplats
Åren före sekelskiftet, var kvarnens mest aktiva tid. Då började de många skvaltorna, eller enfotakvarnarna – som fanns vid minsta lilla bäck – att falla bort Det blev de större och mest etablerade, med en god vattenföring, som drog mäldalassen till sig. Utöver Björsdamm, var det: Råhylta, Stommen (ägare Bhrusevitz) och Strömsfors.

Vid Björsdammen, talades det om de långa köerna och väntan. Redan i tidig otta kom oxkärrorna. Och inte nog med det; de långväga hade oftast legat över natten. För ändamålet var den lilla nattastugan byggd. Den står där uppe på krönet ännu i dag (läs år 1977). Låg och ödmjuk, som en dåtidens lilla pärla.
De bättre situerade, som höll sig med häst, tog fram medhavd tornister – det imponerade, om rätt så den enbart var fylld med hackelse och slöhavre.
När detta var gjort och avlastningen klar, var det dags att gå upp på, kvarnkammaren. Där togs det grova brödet och fläskbiten fram, och i bästa fall, en sup eller två – för värmens skull.

Eftersom väntan kunde bli lång, blev historierna, många. Så har det berättats mig: att den tidens historieberättare, värnamoskriftställaren Ture Sällberg, som oftast åkte runt till gästgiverierna, för att där träffa folk, lära bygdemål och höra historier, även en dag kom till kvarnkammaren på Björsdamm. – förklädd till bonddräng.
Vad som avslöjade honom, förmäler icke historien, och icke heller, dess slut. Men det mest troliga är att han i sällskap med någon storbonde, tog en uppmjukande promenad till Tostarps gästgiveri, för en sillbit och en sup.

Då prästen föll i ån
Ovanför Hjelmåns lilla kvarndamm, gick den över i ett naturskönt strandparti – i folkmun döpt till Kärleksstigen eller Karins skog. Här sågs oftast de unga, liksom socknens äldre prominenta, stillsamt spatsera. Längre tillbaks i tiden, sträcktes turen till skogen upp mot Hässelås. Där vid Kroksjön fanns en järnkälla. Här samlades sockenbor, för att dricka bort missmod och bleksot.

Vid damm- och åkanten växte det blomster av mera sällsynta slag.
Så en dag hade den gamle intresserade botanisten, kyrkoherde Anders Elgqvist upptäckt en vattenlilja, som han tyckte såg något olik den vanliga. Något slog honom, att den på håll liknande en art; som han på sin tid som missionär, sett i öst-Asien.
I sin iver att komma närmare, dråsade han och i, något skröplig som han va, orkade han inte ta sig upp.
Det var kvarndrängen Karl Oskar – som bruset till trots – hörde hur jämmerligt det hullade (ropade) bortåt ån.
Drängen som kände terrängen, var snart där. Döm om hans förvåning, då han fann gamle gode kyrkoherden, krypande på alla fyra, i försök att ta sig upp.
– Å Gud välsigne dig dräng! Det här var då för bedrövligt – Du gode! vad ska nu Amanda, hushållerskan säga? – hon som är så sträng.

Denna Amanda, lär ha varit ett fruntimmer med kurage, som satte sig i respekt hos sin husbonde. Det fick den stränge schartauanen, pastor Lindman erfara – vikarie efter Elgqvists död.
Men intermezzot vid ån, tror vi att Emma på Björsdamm klarade av, så att den gamle mannen den gången slapp ifrån en reprimand.

Lyftasstenen
Nedanför kvarnbron, låg den obligatoriska, lyftas-stenen. På den tog drängarna sina tag, då de kände sig starka och stöddiga.
Priset var satt: ett lyft i knähöjd, gav en sup. Men stenen den var tung och rund, så få var de som fick äran att nå prispallen.

En gång kring sekelskiftet, kom en tygknalle Lindberg från Syenljunga, som var känd i bygden för sin styrka. Han tillspordes om han ville gå ned till kvarnen, och ta ett tag i stenen. Jo-då, det ville han visst!
Ska ni ha den upp eller ner? sporde knallen.
Det blir nog lättast ner, mente drängarna, och såg självmedvetna ut.
Gå för det! sa knallen. Hyvade så upp stenen – bar den uppför bron till andra våningen. Dängde den genom ett av fönstren, så både karm och båge följde med. Där nere fick den ligga – och ligger där med säkerhet än. Vad Petter mjölnare då sa, det förtäljer icke denna historia.

Sin egen kvarn
År 1912 blev Petter – av dåvarande ägare av Björsdamm: Simon Nylander Limmareds säteri – erbjuden att köpa torpet med tillhörande kvarn och såg.
Petter tog nu chansen. Han visste att Björsdamm födde sin man, och Edor då 28, borde i rimligheten skaffa sig ett kvinnfolk – för att sen kunna ta vid.
Ett par goda år följde, men 1914 kom så kriget. Det blev fyra svåra år för kvarnarna – om rätt de malde för egen räkning. De som hade korn, pockade på att få svartmalet. Andra åter blandade allt upptänkligt, för att kunna dryga ut. Detta till följd, att ”grönsakerna” kletade sig på stenarna. Därför var det ständigt samma göra; ta upp stenarna och hacka rent.

Och så länsman och hans bemyndigade. Petter mjölnare var ju betrodd och klanderfri, men när det gällde svartmäld, var ju tiden sådan: att alla misstänkte alla, för att ha ”en räv bak örat”.
Ja det var besvärliga år, med denna balansgång, mellan myndigheterna och samvetet Petter lär ha sagt: Jag hade sovit lugnare, om jag enbart haft sågen, och så en skvalta.
Hur det nu var med länsman och svartmälden, låter vi här vara osagt. Men ett är säkert: krigsåren tog stinget ur Petter som mjölnare.

Kvarnen var åldrig och sliten. Och därtill visade sonen Edor inget intresse, att på allvar ta över. Fyra dryga år hade kvarnen på något sätt gått på tomgång – fyra tunga krigsår. Därpå vaknade kvarndriften, plötsligt till, en ny tid höll på att födas – det fordrades resurser.

Det var i detta läge, som Tranemos egen tekniske Carl Villén dök upp, då som intresserad köpare av fallet, med därtill hörande kvarn och såg.

Tranemo Kraft AB
Det blev en snabb affär. Redan 1918 undertecknades köpehandlingen, och priset var tjugo tusen.
Carl Villén – den drivande kraften – var en framåt och tekniskt intresserad person, som visste vad fallet kunde ge, och vad elljus och kraft skulle betyda för socknen.
Själv hade han där hemma på Solgård – högst privat – haft ellyse sedan många år. En generator driven av en råolje-motor, var hans början.
Nu var det meningen, att det skulle bli ljus över sockna. Så bildades Tranemo Kraft AB, och arbetet med bygget sattes omedelbart i gång. För dåtiden och för bygden, var detta bygge både stort och arbetskrävande. Alla intresserade, skulle till Björsdamm, för att se på, hur de långa spirorna (stolparna) hejdades ner för handkraft

1920 blev premiäråret
Det blev till högtidsstunder, allt eftersom ledningarna drogs fram och ”skomakarelamporna” hängdes upp. Givetvis var antalet ljuspunkter per hushåll begränsade, men ingen knorrade. Huvudsaken var ju, att elljus fanns i stugan – om rätt glödlamporna hade betydande ”andningsbesvär”. Flämtandet var särskilt påtagligt i ytterområdena, när belastningen var för stor.

Att optimismen var stor, förstår man då, Grimsås torvindustri (nuvarande kabelindustrin), redan 1920 byggde egen kraftlinje (av järntråd), den en och en halv mil långa fågelvägen. Den ledningen togs aldrig i bruk, utan kom att i många, är flagga med kraftlöshetens slaka sidor.

Då gick det något bättre för Algutstorps mosse – dit var endast halva sträckan – den orkade ett år, innan både mossen och ledningen tröttnade.
Och in på 30-talet, då cementfabriken körde sin kross – aj då! det gick inte heller så bra, utom då det var flöde med extra vattenpåsläpp.

Detta var ”barndomen”. Snart kom det hjälpkraft, och födselvåndorna de glömdes. Men kvar står: En framsynt Carl Villén förde Tranemo socken högt på skalan över tidig elektrifierad landsbygd.

På åldrig tröskel
Han satt där ofta – där på i nattastugans tröskel. Det skymde för den gamle mjölnaren. Under honom, där nere i ravinen, under berget – där låg ännu kvarnstenen, den som ändå sörjt för livets cirkelgång. Och, längst där ute i dammörkret, låg hjulhuset. Vad han och drängarna fick kämpa om vintrarna, med den svåra och farliga nedisningen. Gud ske tack och lov! Han ville inte vidkännas, men det stack så svårt, vår gång han såg nedför slänten.

Tillägg till ovanstående artikel.
Artikeln är publicerad enligt tidningens version och innehållet kan ses som ett bidrag till att bevara ett stycke ”nutidshistoria”.
Läs gärna fler inlägg och berättelser från förr i tiden fram till våra dagar under www.tranemo.nu
Här finns även fler artiklar om Björsdamm!

Inga-Lill Lindgren, Tranemo Bibliotek.