Artiklar ur Borås Tidning lördagen den 9 september 2000.

Artikelförfattare: Ann Kristin Ekman och Ingalill Sundhage.
Berättelsen består av två artiklar.
Bilder till artiklarna har uteslutits i denna version.

Följande artikel – Möte i Spöktimmen – är författad av Ann Kristin Ekman.

Finns det spöken eller inte?
Det är en fråga som har sysselsatt människor under långa tider. Vissa säger självsäkert att spöken inte alls existerar, andra att de både har sett och talat med andar från den andra sidan. Ofta verkar spöken vilja bo i gamla slott. Torpa Stenhus är bara ett av många slott med olika spöklegender.
Borås Tidning har fått den exklusiva möjligheten att komma innanför portarna vid midnatt för att söka efter den inmurade flickan, den gråa frun och de andra vålnaderna.

Det spökar på Torpa stenhus. I alla fall enligt de många legender som finns att välja på. Alla slott ska ha ett eget spöke, annars är det inte något riktigt slott. Om det är kriteriet så har Torpa en hel del att bjuda på. Särskilt på tredje våning, strax under vinden, lär det kunna gå livat till.

Mest känt av Torpas spöken är den inmurade flickan. Enligt sägen reste den 14- eller 15-åriga Agnes Stenbock, dotter till den dåvarande slottsherren, under tidigt 1500-tal till Danmark. När hon kom tillbaka till Torpa kunde hon bland annat berätta att lungpesten hade brutit ut i Danmark.
– När människor blev sjuka i pesten fanns det ingenting att göra, de smittade blev utstötta och gick en kvalfull död till mötes, säger Jonas Garmarp, guide på Torpa Stenhus

Den unga Agnes var inte medveten om att hon själv troligtvis var smittad, och när hon berättade om sjukdomen som grasserat på platsen där hon varit skrev hon sin egen dödsdom. Något drastiskt måste tillgripas för att hindra att smittan spred sig vidare. Fadern beslutade att flickan skulle muras in levande. Sent på natten hämtades Agnes och placerades på en stol i ett utrymme på bara några kvadratmeter. Med käppar hölls flickan tillbaka inne i det lilla utrymmet medan man snabbt murade upp en vägg för att hålla henne instängd. Den yngre systern vaknade av Agnes skrik och rop men lyckades inte hindra männen i deras värv. I flera dagar satt sedan systern utanför den nymurade väggen medan Agnes gråt och skrik blev allt svagare för att på den femte dagen tystna helt.
– Flickan murades in eftersom det var viktigt att hon självdog. På så sätt räknades det som en naturlig död och man kunde gå förbi både juridikens och Guds lagar, säger Jonas Garmarp.

Vid några tillfällen har man försökt riva väggen för att ta reda på om flickan verkligen finns där bakom, men det har alltid slutat illa. I början på 1700-talet försökte en man slå ett hål, men han slant och skar sönder armen på ett av sina verktyg. Det ville sig inte bättre än att mannen fick blodförgiftning och dog bara några dagar efteråt. På tidigt 1800-tal försökte sig näste man på att ta ner väggen. Han byggde en hög träställning och hade föresatt sig att börja ta ner stenarna vid taket och fortsätta neråt. Nästan genast började träställningen att skaka och mannen föll nerför trappan.
– Det vilar en förbannelse över väggen. Jag vet inte hur den har uppkommit, men det sägs att det var systern som uttalade den, säger Jonas Garmarp.
Än i dag lär Agnes ibland höras sucka och gråta genom tegelväggen.

Bara några steg från trapphuset där Agnes finns inmurad ligger Kungssalen, en festsal som inreddes på 1600-talet med motiv från den romerska mytologin. Där kan den som har lite tur – eller otur – råka på Gustaf Otto Stenbock som var slottsherre på Torpa mellan 1629 och 1685. Han lär ha varit en mycket sträng herre över folket på gården, men ska i och för sig ha mjuknat med åren, eventuellt i samband med att hans karriär gick i stöpet. Efter att ha varit en mycket framgångsrik militär och politiker ställdes han till svars för att den svenska flottan varit för dåligt rustad i kriget mot danskarna och han dömdes att betala en kvarts miljon silverdaler. När Gustaf Otto Stenbock gick ur tiden vägrade han att lämna Torpa stenhus och har sedan setts spöka i Kungssalen.
– Människor som har satt starka spår på platser där de vistats är de som troligast stannar kvar som spöken, säger Jonas Garmarp.

Med rätt besvärjelse och lite tur kan man än i dag se den gamle slottsherren i sin forna festsal. Till exempel ska en grupp scouter som fått lov att stanna över natten på stenhuset ha sett honom. Vid midnatt ställde sig scouterna i en ring och kallade på vålnaden.
– Gustaf Otto Stenbock, om du finns närvarande i huset, ge ett tecken eller visa dig, ropade scouterna och stampade tre gånger i golvet. Efter en kort stund kunde de känna hur huset började vibrera och hur ett starkt ljus kom in från fönstret. Scouterna föll till golvet och blev liggande där medan golvet fortsatte att vibrera, berättar Jonas Garmarp.

Olovlig kärlek
Men Torpas spöken håller inte bara till på övervåningen. I källaren vandrar Torpas gråa fru omkring, också hon en ung flicka som dog i förtid, antagligen i slutet av 1400-talet.

I samband med kriget mot Danmark togs många danskar till fånga och sattes i stenhusets fängelsehåla, en liten cell utan fönster och med gott om fukt, loppor och råttor. Slottets unga dotter, hon var 16 eller 17 år gammal vid den tiden, blev nyfiken när hon hörde att det satt en dansk pojke i hennes egen ålder i fängelsehålan. Hon trotsade sin fars förbud och smög sig en dag ner i hålan för att se ynglingen. Hon tog med sig mat och kläder och lyckades övertala fångvaktaren att släppa in henne. Den danske pojken satt fastkedjad i ett hörn. Flickan började besöka honom på kvällarna och tog med sig sådant som han kunde behöva och även ljus, papper och penna. De två unga blev vänner och skrev kärleksbrev till varandra. Efter två veckor kom fadern förbi medan flickan var där, han hörde tissel och tassel inifrån hålan, kom in och upptäckte sin dotter i famnen på fången. Fadern blev så upprörd att han lösgjorde fången, släpade honom i håret upp på borggården, slängde honom på marken och högg huvudet av honom. Flickan som följt efter möttes av synen av sin älskades huvud, hängande i sin fars hand. Hon blev så chockad och skräckslagen att hon slutade tala, äta och dricka. Flickan bäddades ner i sin säng och redan under nästa natt dog hon.

– Personer som dör i ett tragiskt tillstånd där de ännu inte har fått svar på sina frågor kan ha svårt att komma till ro i sin grav. Och det dröjde inte lång tid efter begravningen innan man började se en grå skepnad i källarlokalen, säger Jonas Garmarp.

Suddig kropp
De som såg henne berättade om en kropp med suddiga konturer och med ett olyckligt ansikte som lyste med ett starkt, grått sken. Genom århundraden har hon fortsatt att vandra i de källarrum där hon varit med sin älskade.
– Men det kunde ha tagit slut på 1920-talet. Då var fängelsehålan förvandlad till en vinkällare och under en fest i den nya huvudbyggnaden tog vinet slut. Slottsherren skickade efter mer vin, men ingen vågade gå ner i lokalen så sent på kvällen, rädslan för den gråa frun var för stor. Slottsherren började då att lägga upp mynt till betalning på ett bord. Till slut var det en torparfru som erbjöd sig att gå efter vinet, men när hon kom in i passagen till källaren kände hon en iskall vind som nästan gick rakt igenom henne och hon kunde inte röra sig. Hon såg sedan den gråa frun som vinkade henne till sig och visade på en sten i golvet och sade att därunder låg de brev som den danske ynglingen skrivit till henne. Den gråa frun bad att breven skulle grävas upp och brännas utan att någon läste dem så att hon äntligen kunde få frid, berättar Jonas Garmarp.

Enligt berättelsen återvände torparfrun in till festen och berättade för slottsherren om vad vålnaden hade sagt. Man grävde under stenen och hittad mycket riktigt kärleksbreven som slottsherren tog och brände. Vad man inte visste var att en av männen som grävt upp golvet behöll några av breven för egen räkning och läste dem. Vad som hänt med dem i dag är inte känt, och Torpas gråa fru har ännu inte fått frid.

Ägarens varsel
Minst känd är nog sägnen om Torpas vita hästar. Det är inte så konstigt eftersom det inte är många som kan se spökhästarna.
– Det är bara ägaren till stenhuset som kan se de vita hästarna. De kommer som ett varsel innan ägaren ska dö, då ser han eller hon ett hästspann med dragen vagn på bron utanför Torpa, säger Jonas Garmarp.

Vad som är sant och inte i sägnerna kring Torpa stenhus står fritt för var och en att bestämma. Men är man i närheten av stenhuset vid midnatt, särskilt vid fullmåne, kan det kanske ändå löna sig att hålla ögon, öron och sinne öppna.

Följande artikel – En natt ensam med Torpas vålnader – är författad av Ingalill Sundhage.

Visst finns spöken. Frågan är bara hur ska vi få syn på dem. Och om de vill få syn på oss. För bara uppdraget i sig, att leta spöken på Torpa är givetvis en omöjlighet. Inte för att det är spökfritt för det vet ingen. Och ska man ge någon tilltro till alla sägner borde det finnas tre, ja kanske till och med fyra olika skepnader på Torpa.

Nej, omöjligheten ligger snarare i det faktum att spöken letar man inte efter, spöken visar sig när de själva vill och säkerligen också endast inför vissa utvalda. Tror jag i alla fall.
Sedan kan man säga sig vara öppen för intryck och lyssna efter ljud. Blicken kan leta sig in i alla mörka skrymslen och hemliga gångar, händerna känna över såväl slät som skrovlig stenvägg och stegen kan eka över flerhundraåriga trägolv och uthuggna stentrappor.

För att Agnes ska höras, Gustaf Otto visa sig eller den grå damen svepa förbi krävs mer än så.
Men spöken eller ej, att vandra runt på Torpa en mörk kväll när klockan slår spöktimmen och sommaren går mot höst är en upplevelse. Men inte skrämmande och otäckt, snarare varmt och tryggt Inte ens fladdermössens ryckiga flygning genom rummen kan piska upp stämningen. Inte heller lansarna i entrén eller fängelsehålans allra mörkaste vrå.
Men i ficklampans sken kan historiens vingslag förnimmas. Med fantasi går det enkelt att följa tjänarnas väg i smala stentrappor eller smyga efter Torpas herreman i hans hemliga gång. Den går i väggen intill ett av gästrummen och dit gick han, eller möjligen en trofast tjänare, för att tjuvlyssna på opålitliga gäster. Några meter upp i väggen och bakom tapeter och gobelänger fick han första parkett och utan att synas kunde han få veta om det planeras illdåd mot Torpas herre eller andra adelsmän.

Trygghet i spöktimmen
Att Gustaf Otto Stenbock varit hård mot tjänarna och att en flicka murades in i väggen är ingenting som präglar stämningen klockan tolv på natten. Tryggheten är påtaglig och kanske är det ett tecken på att också lyckliga perioder funnits på Torpa.
Men ändå söker vi upp väggen på tredje våningen där lilla Agnes lär ha murats in.
Vi tittar ner över trappan som mannen ramlade utför när han skulle hacka sig in till Agnes. Det är inte konstigt att han slog ihjäl sig i det fallet.

Men när jag lägger örat intill den svala stenväggen och lyssnar är det knäpptyst. Inte ett jämmer, inte ett klagorop på hjälp, bara kompakt tystnad.
Samma tystnad möter oss när vi kliver in i den mäktiga Kungasalen för att kalla på Gustaf Otto Stenbock. Möjligen var vi för otydliga och inte tillräckligt övertygande. Möjligen föll inte orden helt rätt och möjligen glömde vi stampa tre gånger i golvet. Någon Gustaf Otto kunde vi varken höra, känna eller se. Inget ljus föll in, inga golv vibrerade och ingen vindil drog förbi i nacken.
Återigen bara denna kompakta och vilsamma tystnad.

Men så när tystnaden och stillheten känns både utanpå och inuti kroppen hör jag ljudet av en klocka. En koskälla, nej ettrigare, snabbare, en bjällerkrans som sjunger i takt med hästens trav. Men ljudet rör sig inte närmare utan håller samma konstanta nivå. Istället hörs prat och skratt från gården eller möjligen från våningen högst upp där kvinnorna brukar samlas. Långt bort i fjärran hörs smeden slå jämna, långsamma slag med släggan.

Strax dyker också ett annat ljud upp. En obekant dov ton växer sig allt starkare och jag vrider mig runt Men det kommer inte från väggen där Agnes murades in och inte från trappan som går upp till andra våningen. Är det måhända vinden som letar sig in i de djupa fönstergluggarna eller är det kanske den grå damen som aldrig fick ro?
Eller är allt bara en illusion?

Läs gärna mer om Torpa Stenhus på
www.tranemo.nu och www.torpastenhus.se