Författare: Sammandrag ur Kinds Dombok för tidningen ”Kindsforskaren”.

Artikel ur ”Kindsforskaren” Nr.4 – 1998 Årg.9 Sid.8

Månstadsborna har alltid varit ett fridsamt släkte. Man får gå långt tillbaka i tiden för att finna ett så grovt våldsbrott som mord. Men 1774 inträffade det. Om det kan man läsa i domboksprotokollen följande.

Musikfuriren Anders Appelberg flyttade från Attorp i Gällstad till Hult i Månstad, tillsammans med fru och 3 döttrar. Ganska snart kom han i delo med bonden Jon Jonsson och dennes söner. I början på 1770-talet gick han till länsman och anmälde att Jon hembrände. För detta blev det böter och beslag av brännvinspannan. Men inte nog med det. Han angav senare Jons två söner Mattis och Jonas för sabbatsbrott, och även här blev det bötesstraff.

Det är klart att detta blev upphov till hat och bitterhet mot Appelberg, och man ruvade på hämnd. De båda bröderna samrådde med drängen Peter Persson: Stryk skulle Appelberg ha för sin svekfulla handling.

En novembereftermiddag 1774 kom Appelberg till Jon i Rösered. Om det besöket blev en lång rättegång i Kinds Häradsrätt. Vid tiotiden lämnade furiren gården. Efter två till tre musköthåll på vägen mot Hult väntade Mattis, Jonas och Peter i kvällsmörkret. Till det mötet fanns inga vittnen, men senare fann man Appelberg så svårt misshandlad och slagen invid vägkanten att han avled senare på natten. Följande dag tillkallades fältskären Nils Carl berg som då konstaterade att Appelberg blivit ihjälslagen.

Länsman tillkallades och grep Jonas Jonsson, men brodern Mattis och drängen Petter lyckades dock undkomma. De båda rymlingarna efterlystes, men om dem anmäldes vid vintertinget 1775 att de ej kunnat uppspåras eller gripas. I rättens utslag skrevs: ”Beträffande Mattis och Petter Persson, som på flykt kommit, så alldensstund de ej inom natt och år sökt Kungl. Maj:ts lejd, bliva de i kraft av 26 kap, 1§ Missgärningsbalken, fredlöst dömde över hela Sveriges rike och underlydande länder, samt skall av egendomen deras botas full mansbot, 300 daler silvermynt vardera. Det var säkert inte svårt att hålla sig undan. Sverige var stort och kommunikationerna dåliga, så för var dag blev deras chanser allt större.

För Jonas gick det sämre. Domstolen konstaterade att svaranden erkänt och det fulltygat blivit att han och brodern Mattis flera gånger talat om hämnd på Appelberg, genom att slå ihjäl honom, för de angivelser som han gjort. Häradsrätten prövade på den grund i kraft av angivet lagrum, rättvist döma Jonas Jonsson att ”sig själv till straff och androm till varnagel” mista höger hand och liv sitt.

Även bonden Jon Jonsson och hans hustru, Anna Svensdotter, blev anklagade för brottet. En av deras söner hade dömts till döden och den andre dömts fredlös. Föräldrarna fick också sin dom. Rätten ansåg bevisat att Jon Jonsson rådgjort med sina söner om hämnd på Appelberg, att han sedan avrått dem från att överfalla, men därefter ej haft tillsyn över dem och inte heller varnat Appelberg för faran. Mattis och Petter hade dessutom fått hjälp att fly. På dess grund dömdes Jon Jonsson som delaktig i brottet till avstraffning med 20 par spö, tre slag av vardera paret. Även hustrun Anna Svensdotter ansågs av rätten delaktig i gärningen. Hon hade haft möjlighet att tillkalla undsättning från sina grannar för att söka hindra överfallet, men ej gjort detta och inte heller brottet i rätt tid uppenbarat. Alldenstund hon var gammal och sjuklig och ej kunde tåla risaga, dömdes hon för delaktighet i mord till sexton dagars fängelse vid vatten och bröd. (Om detta nu var lindrigare).

Vid Göta Hovrätts prövning den 6 mars 1776 befanns Kinds Häradsrätts utslag i målet vara grundat på lag och goda skäl. Domen gillades och stadfästes.

För ett par år sedan ringde en släktforskare från Småland och undrade om jag kände till något om Anders Appelberg. Hans släkt bestod till största delen av knektar och en av dem hade flyttat till Attorp och sedan till Månstad. Han fick de uppgifter jag hade och han var förvånad över det slut Appelberg hade fått. Han berättade att en av Appelbergs släkt var Agneta Fältskog så musikaliteten hade tydligen gått i arv.

Källa: John Bogers bok. ”Då häradsting hölls i Kind. Redväg och Ulricehamn”.