Diktat av Bengt Ekelund

När jag var ung en gång för länge sen
och livet bara lekte
jag kunde dansa natten lång
och många flickor smekte
man mumlade på mången sång

Som tiden gick jag tänkte efter hand
med framgång fiskade uti en sjö
skall det även kunna nappa uppå land
kroken kan väl även fastna på en mö
man måste hava lite tur på land ibland

En jänta uti byn hon mina blickar får
jag modigt gav mig ut på friarstråt
sedan när jag i stora skogen går
sjöng och tralla på en liten låt
kan man tänka framför mig en flicka står

Jag med henne sedan hemåt går
hjärtat klappa kände redan då att den tösen skulle få
hon var så underbar, rar och kvick
kan man tänka sig ett under då
det gjorde liksom kungen det sa ”klick”

En bonnadotter hon var så glad och go
sällskapade en tid ville inte ensam gå
först till prästen vigdes sedan satte bo
barnen kommo ibland ett fasligt schå
dotter, son lyckliga vi var hade ro

I över trettio år vi finge ha varann
äktenskapet det var ganska gott
vi kände oss som inget skilja oss kan
det var precis som man trott
skönt att leva när lyckan den är sann

Men säg den lyckan som alltid kan vara
en hjärntumör så svår att hon fick bud
det slog ner på oss som en snara
hoppas bara att hon gick hem till Gud
få det skönt ibland en änglaskara

Det var svårt att glömma detta svåra slag
men det blir glömt allt mer med åren
inte bättre att gå och sörja varje natt och dag
tiden går till slut så läker såren
har man bara mod och inte är allt för svag