Författare: Arvid Sjöstrand
Bearbetad av Allan Persson

Hämtat ur Ulla Bengtssons samlingspärm med anteckningar och berättelser från Ambjörnarp.

Jag föddes i slutet av oktober 1908 i Ambjörnarps stationshus och det är ju därför inte så underligt att min barndom i hög grad präglades av järnvägen. När jag föddes fanns det ingen telefon på stationen och det var inte så många som hade telefon i Ambjörnarp på den tiden. Pappa kunde inte ringa till barnmorskan i Tranemo och även om han kunnat göra det hade det inte funnits någon bil för att transportera barnmorskan till Ambjörnarp. Så därför fick han vända sig till ”Mor i By”, som brukade assistera vid födslar. Men eftersom han var ensam på stationen måste han vänta tills sista tåget gått vid 1/2 10 – tiden. Då tog han sin eka, som låg vid vad vi kallade ”Smeabäck”, som kom uppifrån kvarnen och sågen. Han placerade järnvägens signallykta på toften i ekan och detta gav upphov till ett rykte att det hade varslat när jag föddes. Äldre vidskepliga personer trodde att det skulle bli något stort av den pojken. Jag är ledsen att jag kom deras spådom på skam.

I min barndom var det livlig trafik på järnvägen. De båda handlarna fick sina varor på tåget av den enkla anledningen att det inte fanns några bilar. Men det som satte sin prägel på trafiken var vagnslastgodset. Det var massaved och famnved, skrädda bjälkar och props. När ångsågen kom igång blev det bräder, plank, lats och sågade bjälkar. Pappa hade det väldigt bekymmersamt med att bereda plats för allt virke som kördes ner och lagrades på stationen i avvaktan på utlastning. Det var en hel del mannar, som hade arbete med lastningen. Där var Bäckström, Stinus, Hans i By, Johan på Annehill m.fl. Gillis i By och en till, som jag har glömt namnet på stod och kapade props för de engelska kolgruvorna. Det fick gå undan om dom skulle kunna leva på jobbet. Dom hade en såg med träbåge och väldigt långt blad, som var mycket välfilat och nog byttes ganska ofta. För att det skulle gå lätt strök dom sågbladet med en trasa indränkt i fotogen.

Det var bönderna och deras söner som med häst och vagn eller släde skötte transporterna. För slädtransporterna från skogen användes oftast s.k. Värmlands kälkar, som hade avbärare på sidorna för att det inte skulle trassla till sig om kälken stötte mot ett träd.
Utlastningen på stationen var ofta ganska livlig och det var inte ovanligt att godståget på em. inte kunde ta fler vagnar. Då fick dom skicka ut ett extra lok och samla in efterblivna vagnar på stationerna.

Tågen som gick förbi varje dag var ju ett stående inslag i tillvaron. Det hände ofta att jag fick åka på loket när godståget växlade och jag minns att jag var väldigt rädd att jag skulle klämma mina bara fötter under den stålplåt, som låg över mellanrummet mellan loket och tendern och som rörde sig lite fram och tillbaka när loket gick. Jag var också rädd att jag skulle trampa på glöd från fyren. En gång när jag åkte på loket sade lokförare Hillerström till mig: ”I dag skall Du väl köra loket när vi växlar” Jag trodde inte mina öron men det var sant och jag minns hur högtidlig jag var när jag drog i ångregulatorn och kände hur loket pustade igång.

Vi ungar höll oss väl med banvakterna Bengtsson och Nordling för att få åka med på deras dressiner och det allra roligaste var naturligtvis om vi fick köra själva medan de höll på att byta slipers eller andra reparationer.

Ett minne som jag också har från järnvägen är när Lagerström byggde en liten kraftstation i kvarnen. Järnvägen var en av de första kunderna, men det var ju kristidsmaterial så det gick ofta sönder. Då fick A.L. Strömqvist komma och laga. Särskilt semaforen var känslig och det hände ofta att ljuset strejkade i den när det skulle komma tåg. Då fick pappa be grannstationen underrätta lokföraren att tåget vid Ambjörnarp skulle – som det hette – tagas in för hand signal. Eftersom ljuset vid bommarna brukade strejka samtidigt fick jag och Gustav ta varsin signallykta och gå till vägövergångarna och stå där tills tåget hade passerat. Då det inträffade på vintern kunde det bli ganska bistert för på den tiden var det ordentligt kallt och mycket snö.

När första världskriget bröt ut hade järnvägen beställt en skeppslast kol från Tyskland, men detta lade staten beslag på så att H.N.J. ett tag fick köra loken med begagnade slipers. Man köpte emellertid en torvmosse i Forsheda och när torven hade torkat använde man den till bränsle både på loken och stationerna. Det medförde att stinsarna inte längre fick någon tilldelning av begagnade slipers (den behövdes till att tända med på loken). Vi eldade alltså med torv både på expeditionen och väntsalen och det gick alldeles utmärkt. Om man lade in ordentligt på kvällen var det bara att ruska om i kaminen på morgonen och lägga in på nytt. Olägenheten var att askan var mycket lätt och ville flyga omkring och röken luktade lite illa.

När jag var liten fanns det inga distriktssköterskor. Min mamma som enligt min mening var född till sjuksköterska hade innan hon gifte sig varit piga hos Doktor Liedholm i Oskarström och eftersom han inte hade någon sköterska fick mamma ofta hjälpa till på mottagningen och lärde sig en hel del som hon hade nytta av i Ambjörnarp. Det var åtskilliga Ambjörnarpsbor som blev omplåstrade i vårt kök. Om någon kom med alltför otäcka skador blev det obönhörligt ”remiss” till läkare i Ulricehamn, där mamma efterhand fick ett gott rykte. När någon skadad från Ambjörnarp frågade doktorn om han skulle komma tillbaka blev rådet ofta: ”Gå in till stinsafrua så lägger hon om såret och hon säger nog till om Ni skall komma igen”. Hon tog inte betalt för sina tjänster men ibland sade hon till den som beordrades resa till Ulricehamn att han skulle gå in på apoteket och köpa förbandsartiklar. Det som inte gick åt behöll mamma till nästa kund.

När jag var omkring sex år kom det ett jaktsällskap från Borås som tog in hos Nilssons och dom förvarade sina stövare i ett färdstall som Nilsson hade mot Norragärde (nuvarande Solby). Jag och några andra ungar var naturligtvis nyfikna och skulle titta på dessa hundar. När jag med vänstra handen klappade hunden blev hyndan svartsjuk och högg mig i armen alldeles ovanför handleden och hon bet av biten så att pulsådern och den stora senan låg bara. Jag sprang förstås hem till mamma, och förmodligen av chocken kände jag ingen smärta förrän mamma började tvätta såret, Mamma och jag reste till Ulricehamn för att få såret hopsytt på sjukstugan. Jag var en av de sista patienterna hos den omtyckte doktor Eklund. Strax efteråt kom det folk och tog hand om honom för vidarebefordran till sinnessjukhus. Det var inte modernt med bedövning på den tiden så jag placerades i en stor stol där en sköterska höll ett stadigt tag i mina armar medan doktorn strök på jod och därefter klippte sårkanterna rena. Sen kom synålen fram och jag vill minnas att det blev åtta stygn. När det var färdigt tog doktorn fram en tvåkrona och gav mig för att jag inte skrek. En skogshuggare, som varit inne omedelbart före mej hade jämrat sig väldeliga påstod han. Mamma frågade när vi skulle komma igen för att ta bort stygnen. Doktorn svarade att det behövdes inte.

Mamma tog inte bara hand om skadade människor. Hon gick också till många som var sjuka och var det så att det slutade med dödsfall hjälpte hon ofta till med svepningen. Det fanns ju inga begravningsbyråer på den tiden åtminstone inte på landet.

Arbetet i skogarna var på den tiden helt annorlunda mot nu. Motorsågar fanns ju inte utan man fällde träden med en stor tvåmanssåg med bred klinga också kvistade man med yxa. Bjälkar tillverkades i skogen med tillhjälp av en bredbladig skrädyxa. Jag minns en avverkning utefter ”Smeabäck”, där min bror Gustav och jag med hjälp av en liten trillevagn, som pappa gjort körde hem bakar efter skrädningen. Det blev bra ved.

En annan sak, som inte många minns, är att det kolades en hel del i skogarna under min barndom. Det var kolarna Pettersson och Blomqvist på Pjuken som skötte kolningen. Utlastningen skedde på vintern och då körde man ner kolet i s.k. ryssar. Vid norra ändan av bangården ungefär där lantmannaföreningens bod nu ligger, fanns en ställning där man hissade upp ryssarna och tömde kolen i specialvagnar med höga häckar. Jag minns en historia från kolningen. Min syster Ingeborg skulle gå till Gräsåsen för att säga till Erik Emanuelsson att han skulle tjänstgöra i tågen. När hon gick genom skogen råkade hon på kolarnas koja där Pettersson och Blomqvist låg och sov. Hon satte signallyktan i det lilla fönstret på dörren och bultade några gånger, varefter hon skyndade därifrån när hon hörde att gubbarna vaknade. Vid ett kaffekalas hos kolare Pettersson berättade han att det varit varsel en natt. Det hade synts ljussken i fönstret och hörts några hårda bultningar. När han och Blomqvist rusat upp hade dom sett att milan böljat brinna istället för att kola och de fick kasta på jord för att hejda branden. Ingeborg berättade då att det var hon som lyst i fönstret och bultat på dörren men det vägrade Pettersson att tro på. Det var varsel och därmed basta.

Pettersson och Blomqvist kolade några år ribb från sågen och bodde då i en bod intill milorna. När kolningen skulle upphöra skulle boden rivas och det uppdrogs åt Salomon i Stjärnevik göra detta. Det höll på att bli hans sista uppdrag. Han bar sig nämligen idiotiskt åt. Han ställde sig inne i boden och slog med en slägga på hörnstolparna. Rätt som det var rasade hela boden och gubben blev liggande hopviken under den. Hade inte vi småungar varit i närheten och tillkallat hjälp, är det mycket tveksamt, om han klarat sig.

Ångsågen är väl också värd ett kapitel. Några årtal kan jag tyvärr inte prestera men jag gissar att den lades ner omkring 1917-18. Vilka som ägde den vet jag inte heller, men jag skulle tro att Malcolm Odin i Gislaved var inblandad. Han hade mycket skogsaffärer i trakten och jag minns honom mycket väl, kanske mest för att han var frikostig med karameller. På den tiden var det ont om telefoner, så när han skulle ha bud till Josef Håkansson i Lida, använde han sig av järnvägstelegrafen och min bror och jag tjänade ibland en tvåkrona på att gå med telegrammet till Lida. Någon cykel hade vi inte då.

Bland dom som jobbade vid sågen var Emil Hultman, sågmästare och hans äldste son David assisterade honom. Jesaias på Svansjön tog hand om bakar och ribb, som på en rälstralla kördes ut på myren. Som jag nämnt förut kolade Pettersson och Blomqvist en del, men det mesta hamnade i myren och ligger förmodligen kvar än i dag. Bäckström och Johan på Annehill jobbade som stabbläggare. Stinus och Gillis i By vill jag minnas sysslade med att dra upp stockarna från Nässlingen (mycket virke flottades i Byasjön och Nässlingen). Snickare Kjellberg, som blivit av med en hand, skötte ångmaskinen, som eldades med sågspån. Eldstaden var under golvet i maskin rummet och jag minns att jag var väldigt rädd när ugnsluckan var öppen. Om man hade ramlat ner i hålet hade man ju varit räddningslöst förlorad. Skyddsombud fanns inte på den tiden. Det fanns fler gubbar men jag minns tyvärr inte alla. En, som jag däremot minns mycket väl, var Kalle i Tosthult som körde bräder, plank, lats och sågade bjälkar till stationen. Han stannade alltid när jag ville åka med.

Det hände ibland att vi ungar fick springa till affären och köpa N.B.-dricka (kom från Nya Bryggeriet i Borås). Den vanligaste drycken var vatten med tillsats av havremust och lite grand socker. Den drycken släckte törsten bättre än rent vatten.

När ångsågen kom till, sågades bjälkarna och skrädningen upphörde. Stickhyvel fanns inte på sågen men man sågade stickor, som man kallade lats och som jag sedan sett på bland annat Mossebo kyrka. Latsen doppades i vitriollösning för att hålla längre och det stora karet där detta skedde var också ett ställe. som man var rädd att ramla i. Ångsågen gick inte på vintern.

Det skulle inte förvåna mig nämnvärt om ångsågen och utlastningen hade samma arbetsgivare, eftersom flera av jobbarna deltog i båda, fast inte samtidigt. Dessutom måste det vara en hel del som jag har glömt. Det hade varit lättare om man fört dagbok men det visste man ju inte vad det var.

En annan sak som komplicerat det hela är hemstickningen. Flera av dom stora textilföretagen i exempelvis Borås och Rävlanda engagerade många stickare i Ambjörnarpstrakten och det var inte bara Kvinnor. En del hade egna maskiner, andra lånade av företaget. Det gick åtskilliga paket fram och tillbaka på järnvägen och det var inbringande för Gustav och mig, för man fick ta 5 öre för att skriva ut en fraktsedel och en adresslapp. Sådana inkomster samlade vi i en liten svarvad urna med lock som vi hittat i kommunalrummet i gamla småskolan. Därför kallades den för ”kommunen” och innehållet delades framåt jultiden, när vi skulle beställa grejor från Åhlen och Holm. Vi tillbringade många timmar med att studera deras kataloger.

När man gick och handlade i affären var sortimentet helt olika mot vad det är nu. Grönsaker fanns inte alls och de var nästan okända bland folk. Mamma hade några år varit piga hos von Segebaden på Mostorp i Halland. Där hade hon fått lära sig en hel del som hon hade nytta av senare, bland annat att använda grönsaker. Potatis, rovor och kålrötter (rotebussa) kände folk till men knappast något mer. Mamma odlade morötter, ärter, vitkål, savojkål, dill, persilja, sallad, blomkål, palsternackor, rabarber och kronärtskockor. Det var många som så småningom lärde sig att odla och använda grönsakerna.

Margarin fanns ju inte i affärerna men däremot smör, som inte kom från något mejeri utan såldes av bönderna Det fanns här och var små sockenmejerier som ägnade sig åt att göra ost, dit fördes mjölken med häst och vagn. Det var först när bilarna blev mer allmänna som större mejerier anlades. Däremot hade varje gård sin separator, så att dom fick grädde och kunde kärna smör. Något som var en stor artikel på den tiden var lingon som folk plockade i stora mängder och sålde till handlare, som genom grossister sålde vidare till framför allt Tyskland. På höstarna kunde det vara flera godsfinkor med lingonlådor, och det var naturligtvis en förstärkning av den på den tiden magra hushållskassan i många familjer. En annan sak för att förstärka inkomsterna var att plocka kottar till skogsvårdsstyrelsen.

Något som såldes rätt mycket i affärerna var fotogen eftersom det tog en rundlig tid innan elektriciteten blev allmänt spridd. Under första världskriget blev det ont om fotogen också och då fick man hjälpa sig med karbidlampor som lyste väldigt bra, men det var söligt när man skulle ta ut den begagnade karbiden och fylla på ny. Vi skaffade oss bra lampor genom järnvägen men det fanns många oseriösa företag som tjänade pengar på att sälja fusktillverkade lampor. Jag råkade vara inne hos Nilssons en gång när en äldre farbror skulle köpa sig en karbidlampa: ”Men dä sa va ena sum inte expierar” sade han.

Uppvärmningen av husen var helt annorlunda då på landsbygden. På stationen fanns det ingen centralvärme utan det var vedspis och kakelugnar i bostaden samt kaminer på expeditionen och väntsalen. Vatten hämtade vi i brunnen och slasken bar vi ut. Vattentoalett fanns inte utan vi hade torrdass utomhus. Så var det i de flesta husen. Badrum fanns förstås inte; den saken fick ordnas på det viset att man värmde vatten på köksspisen och badade i ett träkar. Vi hade det så välordnat att det fanns brygghus med pannmur där man kunde värma vatten och så badade vi i ett träkar. I brygghuset var det cementgolv och det gjorde att vi inte behövde vara rädda för att stänka en del.

Något, som det var gott om i min barndom, var huggormar. Om man en sommar inte hade slagit ihjäl 20 huggormar så ansågs det misslyckat. Vi blev djärvare och djärvare och jag minns hur vi sprang i skogen när vi skulle hämta korna. Vi var antingen barfota eller hade ett par gamla trätofflor på oss. Hade vi toff1or på och träffade på en huggorm var det vanligaste att vi helt sonika hoppade på ormen. En dag, när jag skulle gå ut genom köksdörren mötte jag en huggorm på kökstrappan. Den blev inte gammal. På väg till skogen en kväll fick vi se en huggorm och när vi dödat den upptäckte vi att det var en hona med 6 levande ungar. Vi tog ormen och lade den i en myrstack Dagen efter kunde vi hämta det renätna skelettet. Detta smorde vi in med fosformos som på den tiden användes som råttgift, men det lyste också i mörkret. Vi placerade det insmorda huggormsskelettet på en mjölkpall längst in i Martin i Ulvshults sommarladugård och lade oss på lur när hans piga kom och skulle mjölka. Hon flydde skräckslagen när hon fick se skelettet. När hon kom tillbaka med Martin fanns det givetvis inget skelett. När jag nu går i skogen i Ämtashult kan det gå flera år mellan varje gång jag ser en huggorm.

Jag har förut talat om att det inte fanns några bilar i Ambjörnarp i min barndom: Det fanns inga traktorer heller. Det var hästen, som var dragare antingen det gällde åkerbruk, skogsskötsel eller snöplogning av landsvägen. Det var dock inte alla som körde med häst; det förekom också dom som körde med oxar, som t.ex. Per Johan i Stjärnebo. Han var inte ensam om det, men jag har glömt namnen på de andra.

Det var inte alla, som hade råd att hålla sig med stålplog. Då fick den gamla ärjekroken duga liksom pinnharven med träpinnar, s.k. cambridgevält var det inte många som hade. Man nöjde sig med den hemmagjorda trävälten som man lade några stöddiga stenar på för att det skulle bli bättre press. En och annan lade sig till med slåttermaskin men många fick hålla tillgodo med lien. Det fanns ett par smeder i Lalabo som var mycket skickliga att smida liar. Skördetröskor fanns det ingen som föreställde sig ens i sin livligaste fantasi. Man var glad om man hade en tröska som drevs med hästvandring för då slapp man slå med slagan. Det var inte bara ansträngande, det rök också väldeliga. Vagnar med gummihjul för jordbruket och skogsskötseln var inte påtänkta, man fick vara glad att man hade vagnar med stålskodda hjul. Rydberg i Älvshult var duktig på att snickra sådana vagnar. Handlarna drog hem sina varor på tvåhjuliga kärror med höga hjul.

Den förste som köpte bil i Ambjörnarp var, om jag minns rätt, Petter i Högalid. (han hade ärvt en massa pengar). Han kunde inte köra själv; det gjorde mågen bankkamreren P.G.Larsson. Min första kontakt med en bil var när dåvarande chefen för tråddrageriet i Smålands Burseryd bjöd pappa och handlande Nilsson på en biltur i Småland. Då fick jag följa med för att öppna grindar och det fanns många på den färden. Den svenska landsbygden var som synes inte rustad för någon större biltrafik.

En sak som jag knappast kan gå förbi i denna skildring av livet i Ambjörnarp under min barndom är att folkpensioneringen infördes år 1913 . Varje pensionär tilldelades en pensionsbok samt ett häfte där man vid varje utbetalning rev av ett blad. Genom att lämna in detta blad på en poststation (på landsbygden ombesörjdes postärenden av järnvägsstationen, där sådana funnos) och då erhöll pensionären den svindlande summan (om jag minns rätt) 5 kronor per kvartal. Trots det ringa beloppet hade jag många gånger tillfälle att se, hur tacksamma de gamla var för detta tillskott.

På den tiden, då så många voro sysselsatta inom jordbruket, var det vanligt med s.k. födorådskontrakt, det vill säga att en son eller dotter som övertagit gården garanterade sina föräldrar vissa naturaförmåner såsom bostad i en undantagsstuga, vedbrand, potatis, ägg, säd med mera. Dessa kontrakt kunde intecknas i gården och gällde även om gården såldes.

Det fanns många intressanta personligheter i Ambjörnarp under min barndom men det skulle föra för långt att skildra dom. En som jag emellertid inte vill förbigå med tystnad är Karl Jönsson, gemenligen kallad ”Skåninga-Kalle”. Det var ett stort original. Han jobbade mycket med dikesgrävning (det fanns ju inga grävmaskiner då) och det bör ha varit en sann fröjd för en arbetsgivare att se Kalle i arbete. Det var en satt och mycket hjulbent person med enorma kroppskrafter. Han åt också därefter och det berättades att mororna inte satte fram mer mat på bordet än som kunde vara nyttigt för Kalle; han slutade nämligen inte att äta förrän allt var uppätet. Han brukade uppvakta Tyra Brusewitz i Limmared och då tog han tåget dit. En gång när han arbetade hos Petter på Högalid och min bror och jag en kväll var där för att hämta mjölk, (vår ko var i sin) retade vi Kalle så att han till slut körde ut oss. Efteråt hade Karin förehållit honom att han hade burit sig dumt åt. ”Du förstår väl att Du inte får köpa någon biljett av stinsen efter detta”.

Det dröjde flera månader innan Kalle vågade sig ner till stationen men till slut tog han Gud i hågen och gjorde ett försök. Pappa gick och krattade på stationsplan och Kalle satte igång med att skräppa med en så duktig stins han var och hur fint han gjorde. Efter en stund vågade han fram med en förfrågan om det skulle gå an att få köpa en biljett till Limmared. Jo det gick bra till Kalles stora lättnad. Till historien hör att vi inte talat om för pappa att Kalle hade kört ut oss men det visste inte Kalle.

Det gick ett snabbtåg (nr 4) Halmstad – Falköping och (nr 3) Falköping – Halmstad. Tåget som hade en hatt utav mässing kallades ”Katten” och var lätt och snabbt. Ett tag gick det en liten blågrön motorvagn mellan Landeryd och Falköping. På grund av att motorn fanns i ena ändan av vagnen skakade den en hel del och kallades därför ”Skurren”.

På den tiden fanns apoteket i Ulricehamn då gick det en medicinlåda till varje station och där kunde folk göra sina beställningar. Sprit, glycerin och rosenvatten som användes som handbalsam samt sabadillättika som bland annat användes för att få bort huvudlöss beställdes ofta. Det var gott om huvudlöss på den tiden.

Jag har förut talat om att utbudet av varor i butikerna var ett annat i min barndom än nu. När kunden ville ha ett 1kg mjöl tog handlaren inte fram en färdigpackad påse. Nej han tog en skoffa mjöl ur en binge och hällde i en papperspåse vilken han vägde på vågen. Likadant gick det till med andra basvaror som socker, salt ärtor havregryn och dylikt. Det enda jag kommer ihåg som var färdigpacketerat var Gyllenhammars havremust. Några sillinläggningar fanns inte, det var bara salt sill som såldes. Eftersom basvarorna kom i stora säckar med tåget hände det ofta att det blev stående några sådana säckar på godsmagasinet till glädje för gråsparvarna som på något sätt tog sej in i magasinet och hackade hål på säckarna. Gustav och jag brukade anställa jakt på dom i magasinet med slangbågar och hårda torvbitar. Jag har därför svårt att fördraga gråsparvar.

I min barndom fick inte killarna långbyxor förrän de konfirmerades och tjejerna fick inga långbyxor alls. De hade inte heller trosor utan byxor som syddes av bomullstyg. Vi killar hade Lahmanns kalsonger och långa strumpor av ylle. På sommaren hade vi inga strumpor utan gick för det mesta ”kippskodda” i träskor eller trätofflor.

I min barndom byggde snickarna hela hus på plats med dörrar och fönster och skåp. Någon gång i mitten av 20-talet började ett par firmor i Kinnarp och Slutarp tillverka dörrar och fönster, som skickades som styckegods med tågen till att börja med. Jag var själv med och lastade sådant när jag ibland jobbade i tågen.

När man skulle ha en kostym gick man inte till en konfektionsaffär och köpte en, åtminstone inte på landsbygden. Nej man gick till skräddaren och beställde en. Skräddare Jansson på Lyckås sydde min första kostym.

Jag har tidigare talat om ”Smeabäck” och jag skall kanske förklara det. Vid den norra vägövergången hade Johan Gustavsson smedja och hovslageri jämte bostad. Det hände ofta att jag var där och drog bälgen åt honom när han t.ex. skulle värma ett par hästskor. Bäcken, som flyter strax norr därom, fick därför namnet ”Smeabäck”. Min pappa höll på att förolyckas i den bäcken. Han hade fått för sig att han skulle lära sig cykla, och då använde han den lilla lutningen ner mot bäcken, men när han kom ner körde han mot staketet och for på huvudet ner i den grunda och steniga bäcken. Som väl var medförde olyckshändelsen inte annat än skråmor och blånader i ansiktet. Han lärde sig aldrig att cykla.

I vår ägo har vi en bok som heter ”Bilder ur livet och naturen” skriven av en amerikansk läkare. Pappa köpte den 1901 och redan då hade läkaren kommit underfund om att rökning var skadlig. Han ritade upp en karl som rökte och visade hur karlen mer och mer liknade en skorsten. Om det var den artikeln, som föranledde pappa att sluta med rökningen, vet jag inte, men jag tog väldigt intryck av historien. Så en dag när jag fick se en farbror, som var på väg till stationen med en stor cigarr i munnen, tog jag en slya och drev till cigarren så att den gick i småbitar ”Farbror kan bli en skorsten” skrek jag. Den gången slapp jag stryk. När jag blev äldre började jag att röka trots allt.

En sak som vi kanske skulle avundas den tidens människor var, att man kunde köpa en stor fin salt sill i affärerna. En av Nilssons bodknoddar erbjöd Gustav och Fritz Hultman att dom skulle få dricka så mycket läsk, de ville om de åt upp var sin saltsill. Resultatet blev att varken Gustav eller Fritz åt saltsill på åtskilliga år.

Affärerna sålde mycket mer hushållsredskap än man gör nu och det hängde ofta lyktor och spänner i bodtaket. Det var vanligt att man handlade på bok.

Några konditorier fanns inte på landsbygden på den tiden, så om man ville ha något gott till kaffet vid bröllop eller begravningar fick man antingen baka själv eller beställa en tårta hos min mamma som bakade åtskilliga tårtor på beställning. Under kriget var det besvärligt med vetemjöl eftersom det var ransonerat, så då fick bönderna ta med sig lite hemvetemjöl och då bakade mamma av vetemjöl hon köpte i affären. Först var det väldigt besvärligt med transporterna för det fanns inga tårtkartonger att köpa, men nästa gång det blev marknad i Ambjörnarp (på plan framför dåvarande småskolan) så beställde mamma av bleckslagare Larsson i Gällstad en mycket praktisk tårtkartong i bleckplåt, som vi nu har hårt bröd i, i Ämtashult.

Min pappa var barsk (han hade varit stamanställd vid Hallands bataljon och avlagt underofficersexamen) men jag tror han var ganska rättvis, ty han var respekterad av både järnvägsbefälet och trafikanterna. Han tillhörde den gamla stammen, som höll styvt på företaget. I min barndom fanns det ingen telefon på stationen, utan endast telegraf. Min bror och jag lärde oss snart att telegrafera. Pappa lät oss ofta utföra saker, som det gått mycket fortare om han gjort dem själv. Det dröjde länge innan jag förstod att avsikten var att vi skulle lära oss så mycket som möjligt av göromålen med järnväg och post, och så småningom kunna hjälpa honom en hel del och längre fram jobbade vi båda två som vikarier vid järnvägen. Att vi inte fastnade vid järnvägen berodde nog mest på depressionen. När jag var liten minns jag att mina äldre systrar blandade borax i tvättvattnet. Jag begrep inte då varför de gjorde så men jag har senare kommit underfund med att det skulle i någon mån dämpa solbrännan. Nu går tjejerna till den s.k. ”käringgrillen” och betalar för att bli solbrända.

Jag har förut skrivit om att min mamma bakade tårtor på beställning. Hon bakade annat bröd också, något som hon kallade ”skållebröd”. I ett stort tråg hade hon en rejäl sats med grovt rågmjöl, som hon slog kokande vatten över. Resultatet blev ca 15 runda kakor med ganska tjock skorpa och ett innnanmäte som höll sig mjukt väldigt länge och i smaken erinrade om kavring. Säkerligen ett mycket nyttigt bröd.

Vi hade gris i alla år utom två under första världskriget. På det viset fick vi julskinka, som man på den tiden inte kunde köpa i affären, åtminstone inte på landsbygden. Den andra skinkan brukade vi enrisröka i den stora ugnen i bryggstugan. Det var ett tålamodsprövande arbete som oftast drabbade Gustav och mej. Men resultatet blev gott. Gustav och jag hade kaniner, vit dansk lantkanin. Vi fick en hanne och en hona av banmästare Wahlstedt i Sjötofta; jag följde med godståget en eftermiddag och vi fick åka med banvakt Nordling hem. Kaninerna förökade sig duktigt och när de blivit tillräckligt stora slaktade vi dem och fick ett gott tillskott till mathållningen.

När första världskriget bröt ut 1914 skulle jag fylla 6 år. Jag minns än idag att mina föräldrar när vi lagt oss på kvällen var ledsna för att de försummat något som tydligen inte kunde repareras. Vad det var kommer jag inte ihåg men däremot minns jag mycket väl bondetåget och att det var karlar, som kallades ut i landsstormen.

Pappa prenumererade på, tidskriften ”Världskriget i ord och bild” (vi har fortfarande kvar ett antal exemplar i Ämtashult). Jag minns hur upprörd jag blev när jag såg italienska präster stänka vigvatten på kanonerna. Jag tyckte att religion och krig inte hörde ihop, men på äldre dar har jag kommit underfund med att olika religiösa uppfattningar i ett otal fall varit anledningen till krigsutbrott.

En sak som inträffade under första världskriget var Spanska sjukan, som många försökte bota med konjak, vilket nog var optimistiskt i överkant. Hur många som dog i Ambjörnarp vet jag inte men min mamma hade mycket att göra då.

Mina föräldrar var frireligiösa och det satte sin givetvis sin prägel på vår uppväxt. Det var ofta som det kom predikanter till oss och låg över. Musiken svarade David Nilsson för. Missionshuset skulle värmas upp i god tid före predikan och det skulle annonseras genom anslag och det ålåg ofta Gustav och mej att sköta om. Jag trodde att det var missionsförsamlingen som ägde missionshuset men en gång när vi flyttat till Dalum fick vi se ett kort från David Nilsson där han bad om lov att anordna predikan i missionshuset. Jag frågade pappa varför Nilsson behövde fråga om lov och då sade pappa: ”Jo det är mitt hus”.

Bland predikanterna gillade jag bäst smålänningen Josef Eriksson som predikade på småländska och dessutom var en praktisk karl. Han ägnade sin fritid åt att hjälpa värdfolket med småreparationer. ”Var en dörr har stått och gnällt, så har han den iordningställt” diktade man om honom när han fyllde 50 år.

Att tvätta i Ambjörnarp i min barndom var ett verkligt slitgöra. Det fanns ju inga maskiner av den enkla anledningen att det inte fanns någon elektrisk ström till driften. På stationen var det mera välordnat än på många andra ställen. Där fanns en bryggstuga med en stor pannmur så man kunde åtminstone vara inomhus. På de flesta ställen stod det en gryta utomhus, och det säger sig självt att stortvätt inte förekom på vintern. Lite småtvätt kunde man i regel ordna i köket. Sköljningen av kläderna vid stortvätt skedde i åar och sjöar. Vi använde den lilla ån som går från Nässlingen söderut, mellan den gamla och nya bron låg några plankor, där fruntimren kunde vara med sina klappträ. Gustav och jag hade en vagn, som Rydberg i Älvshult hade gjort i ungefär 1/3 skala och den använde vi för att transportera tvättkläderna till och från ån.

Min barndoms husmödrar hade varken kylskåp eller frysbox, vilket förstås komplicerade problemet med att förvara maten. Man fick salta ner kött och fläsk. Det gjorde det svårare att variera tillagningen. Man måste ha tillgång till någon form av jordkällare för att förvara maten sommartid. Eftersom man inte kunde köpa potatis i affären måste man i allmänhet odla själv och då behövde man ha någonstans att förvara den. Det föll sig naturligt att förvara potatis, rovor, kålrötter och annan mat i jordkällaren men det vållade en del extraarbete. På stationen hade vi en jordkällare på andra sidan spåren och det var ganska jobbigt att hämta och bära tillbaka mjölk och dylikt efter varje måltid.

Man ”hämtade” i Ulricehamn och det hände ofta att hämtaren kom hem till Ambjörnarp i persontågets godsfinka. Det var vanligt att man hämtade åt varandra. Jag kommer ihåg en gång när en karl hade hämtat hem en stor unikaväska med litrar. När han skulle öppna väskan fumlade han så att han tappade nyckeln, som min bror passade på att norpa i den allmänna villervallan. När karlen inte hittade nyckeln tog han till slut fram sin slidkniv och skar upp en ordentlig lucka i väskan så att han kunde dela ut till de väntande bröderna.

En kväll kom smeden Gustavsson med tåget och hade varit i Ulricehamn och inköpt en flaska fin cognac, som han hade i ett omslag under armen. När han skulle gå över spåret framför möteståget gled flaskan ur höljet och hamnade oturligt nog i rälen och gick sönder. Smeden lade sig på alla fyra och försökte rädda något av innehållet genom att slicka. Det fordrades fyra man för att få honom från spåret så att möteståget kunde gå.

En eftermiddag kom det två karlar med godståget från Tranemo marknad, och den ene mådde så illa att han spydde i pissoaren på baksidan av brygghuset. Detta var ju förargligt så han förklarade för kompisen ”Ja ä la inte nå fuller. Ja ä bara lite resesjuker”.

En gång höll det på att gå illa för min fader. Det var en karl som varit i Ulricehamn och hämtat och fått åka i godsfinkan hem. Detta var ju chikanerande, så han begärde att få reda på konduktörens namn så att han kunde anmäla honom. Pappa vägrade lämna ut namnet då och sade ”Om du kommer ner i morgon och är nykter ska du få reda på namnet”. Sent på kvällen knackade det på expeditionsdörren, men pappa som satt uppe och pysslade med månadsredovisningen gick ut genom bagagedörren. När han kom runt hörnet stod samme karl utanför expeditionsdörren med en tombutelj i högsta hugg, varpå pappa uppmanade honom att gå hem vilket han också gjorde. Nästa dag kom han ner och bad om ursäkt. Samme karl hade en gång bundit sin märr vid Standofts butik. Märren lyfte på ena benet och råkade slå sönder en liter i karlens rockficka, vilket föranledde frågan ”Pessar du din jävel”? Jag antar att det blev andra toner när karlen upptäckte vad som hänt.

När bönderna nu ska ha hem kalk eller gödning kommer lantmannaföreningen med prydliga säckar. I min barndom kom kalken i specialvagnar på järnvägen och bönderna fick sedan dela med hjälp av ett stort tråg som vägdes på en decimalvåg. Tråget var försett med en stång på vardera sidan så att man kunde lyfta upp det och tömma i bondens vagn. En gång minns jag att en bonde som kallades ”Trisken” var med och han sade till de andra: ”Ta i nu gubbar och visa att inte kärringarna tagit all krafta å er”. Alla orkade utom ”Trisken”.

Kalle i Lida berättade en gång hur han, sonen och mågen Edvard hade varit på harjakt. ”Ja skåt, pajken skåt å Evvar skåt. Men jag kan inte begripa hur Evvar bar sek åt för haren sprang likaväl Och det var inte längre än att Josefa kunde räkna stega”.

På väggen ovanför soffan i vårt kök hade jag en stor sprattelgubbe, som jag kallade Hinke, vilket skulle innebära att Hinke Bergegren var en mycket omtalad person på den tiden. Jag hade ingen aning om vem han var men att han omtalades ofta gav mig tydligen impulsen att ge min sprattelgubbe namn efter honom.

I det kommunala livet var pappa mycket verksam och han var under ett flertal år ordförande i både kommunal stämman och kommunalnämnden. Jag intresserade mig inte så mycket för kommunala frågor på den tiden men jag minns att han fick mycket ovett när han var ledamot i taxeringsnämnden. Det var särskilt en från Älvshult som kallades ”kumsarien” (han var fjärdingsman) som var väldigt aggressiv. Pappa hämnades genom att ordna så att ”kumsarien” blev vald till ledamot av taxeringsnämnden. Sedan hördes det ingenting om taxeringen.

En fråga som jag kommer ihåg att han lyckades genomdriva var att kommunen köpte den s.k. Holmöskogen. Det återstod inte mycket av skogen så det blev en stor plantering där. Jag och Jonas på Pjuken togs ut av skolans elever att hjälpa till med plantsättningen och det medförde en bitter erfarenhet. Jag hade enligt plantören god hand med plantorna och arbetade snabbare än Jonas och då fick jag hjälpa honom en hel del så han inte skulle komma för långt efter. När vi skulle få betalt fick jag 2 kr. om dagen och Jonas 3 för han var 2 år äldre än jag. Det hade jag svårt att smälta även om jag inte missunnade Jonas pengarna, för han behövde dem bättre än jag. Långt efteråt har jag hört att förvärvet av Holmöskogen var ett lyckokast för kommunen.

Jag kan inte neka mig nöjet att berätta en sann historia ur livet. Det var två ynglingar som en eftermiddag hade lyckats få i sig några supar och gått in i väntsalen och började prata högljutt och tjoa. Pappa öppnade dörren till väntsalen och ställde sig att titta på ynglingarna utan att säga något. Dom försvann omedelbart. Gustav och jag följde efter dem för att se vart dom tog vägen. Efter en liten stund fick vi se dom vid ”Smeabäck”, där de tagit av sig byxorna för att göra dem rena. Så nog hade den gamle stinsen respekt med sig.

Någon idrott i nutida bemärkelse utövade vi inte i Ambjörnarp, men när jag gick i folkskolan lyckades vi få tag i en gammal fotboll. Vi hade ingen plan utan höll till på en mosse nedanför skolan och eftersom det knappast var någon som hade skor och det var livsfarligt att sparka med träskor och trätofflor fick vi sparka barfota. På vintrarna brukade vi åka skridskor på den närbelägna Stommasjön om det inte var för mycket snö, men slängkälke gick ju bra även om det var snö. Skridskor åkte vi mycket även på fritiden för det finns ju gott om sjöar i Ambjörnarp. Vi hade skridskor som pappa gjort av gamla lieblad och björkbitar. Kälke åkte vi en hel del bland annat i Högalidsbackarna. Bankkamrer P.G. Larsson som var måg hos Petter på Högalid ordnade en kälke, som kallades ”Trollhoppan” och på den kunde vi åka åtminstone ett dussintal personer. P.G. brukade styra och det hände faktiskt ingen olycka under den tid vi bodde i Ambjörnarp men jag har efteråt insett att det ingalunda var riskfritt.

På somrarna badade vi mycket i olika sjöar. Pappa lärde oss tidigt att simma. Baddräkter var inte moderna på landet men det gick bra ändå.

Under min barndom hade vi ko, gris och hönor. Pappa hade fått tillstånd att bygga en liten ladugård på järnvägens område mellan landsvägen och godsmagasinet. Jag och min bror fick tidigt hjälpa till med skötseln och jag minns att i början orkade vi inte med den tunga skyffeln när vi skulle mocka i ladugården. Istället använde vi dessa lats, som sågades vid ångsågen och om jag antar att jag var 5 år så måste ångsågen funnits 1913.

Några år hade vi en get, som var mycket envis. Den tyckte konstigt nog om att äta av hagtornshäcken och om vi skulle ha henne förbi den fick vi dra och skjuta så mycket vi orkade. En dag inträffade en lustig historia, som har fastnat i minnet. Vi hade tjudrat geten mellan järnvägen och källaren och i den lösa jorden av före detta potatisåkern satt tjuderpålen inte så hårt. Fritz Hultman tog tillfället i akt att reta geten men det åstadkom att hon gjorde ett utfall varvid tjuderpålen lossnade och geten kom loss. Med den långa länken efter sig förföljde geten Fritz, som skyndsamt retirerade hem till mamma Jenny, som bodde på andra våningen hos Nilssons. Jenny gjorde sig iordning för att gå bort till stinsen och skälla ut honom ordentligt. När hon öppnade dörren stod geten där och nickade så att tanten drog sig tillbaka. Gustav och jag hade följt med och tog hand om geten och återförde henne till ordningen.

Det var många saker som på den tiden inte fanns att köpa i affärerna till exempel potatis, grönsaker och mjölk. Huruvida det fanns potatismjöl är jag inte säker på men det var många som tillverkade det själva. Vi brukade låna en rivare på höstarna och det var mycket arbete att få lite potatismjöl. För att få bort skal och jord fick man byta vatten åtskilliga gånger. Lutfisk gjorde man också i ordning hemma av torrfisk och även då var det många vattenbyten. Salt sill var en stor artikel på den tiden och den förekom i stora tunnor, där handlaren eller hans bodknodd hämtade så många man ville ha. Annan fisk fanns inte i affärerna men det var vanligt att folk fiskade i sjöarna till husbehov och det var ingenting som hindrade vem som helst att fiska var som helst. Pappa hade båtar i fyra olika sjöar. Fisk från havet fanns emellertid inte. Min mamma som var född i Eftra i Halland och hade deltagit i sin morfaders fiske och hon ville gärna ha sådan fisk och hon bad bekanta i Halmstad att då och då skicka en låda fisk med persontåget. En del av denna fisk såldes vidare till bekanta i Ambjörnarp. En del rökte vi i brygghusets stora ugn.

Under första världskriget var det ransonering av en hel del varor, men ransoneringen sattes in alldeles för sent när det knappast fanns något att ransonera. En annan sak som man lade märke till vid ransoneringen under andra världskriget var att då fanns organisationer inom jordbruket och handeln som kunde ta hand om varorna och lagra dem, vilket inte gick under första kriget.

1910 fick pappa köpa den ena Ämtashultgården av Malcolm Odin. Det var då bara jordgolv i ladugården och därför kom pappas morbror från Torup för att lägga in cementgolv. Han behövde ju mat och eftersom jag var minst upptagen föll det på min lott att traska den långa vägen med middagsmat. Jag tänker då och då på hur lång jag tyckte att vägen var. Så småningom då Gustav och jag växte upp började vi ha kon på skogen. Vi hade kon hos Blomqvist på Pjuken mot att hans båda kor fick beta på skogen också. Blommens Gerda skötte om mjölkningen. För att vi skulle komma till Pjuken två gånger om dagen behövde vi förstås en cykel och pappa köpte en begagnad för 15 kr och den hade vi länge. Det var inte så lätt att cykla på landsvägen eftersom det bildades djupa hjulspår av böndernas vagnar. Det blev bara en smal kant på vardera sidan.

Pappa ordnade tre små åkrar de s.k. Lyckorna (nu bevuxna med granskog) och där hade vi omväxlande potatis, klövervall och råg. Jag minns att sommaren 1917 var väldigt blöt så det var alldeles omöjligt att få rågen torr. Till slut fick vi köra fram den till gården och tröska den. Halmen vågade vi inte ha i hus, utan den slängde vi ut och eldade upp. Kristidsnämnden som höll reda på det mesta, föreskrev att vi skulle ha s.k. självhushåll i två månader. Mamma slet väldigt ont med det här mjölet för det var nästan omöjligt att baka. Det blev s.k., stålrand i brödet.

Jag har de sista åren varje sommar gått och röjt sly i skogen. I min barndom, när korna betade på skogen var detta inget problem trots att det hade avverkats så mycket innan pappa köpte gården. Det påstods att korna förstörde plantor, men under de år, jag sprang i skogen kunde jag inte upptäcka några skador på de planteringar pappa ordnade i åtminstone 15 år.

Gustav, jag och Jonas på Pjuken ägnade rätt mycket tid åt fiske och vi lyckades ganska bra för på den tiden var det gott om fisk i sjöarna. Pappa byggde ett ålfiske i Brusarebäcken och det gav god utdelning. Så småningom köpte han ett begagnat mindre sågverk i Hällabäck. Där kunde vi såga i ca 3 timmar åt gången när det var bra flöde i bäcken. Det fanns också stickhyvel, eftersom ladugårdarna och även boningshuset hade sticktak

Skolan var i min barndom B-skola, vilket innebar att man gick bara varannan dag alltså 1-2 en dag och 3-4 en dag. Detta gjorde att den som ville fortsätta med högre studier fick det tämligen kärvt, det fick jag själv erfara när jag började i Ulricehamns Kommunala Mellanskola. Vinden i folkskolan var utrustad för träslöjd, men jag och mina kamrater fick inte komma dit, vilket jag beklagar. Däremot fick vi såga och hugga all ved till folkskolan och det mådde vi väl inte illa av, men folkskolläraren var dålig att hålla reda på turordningen, så jag och två kamrater fick såga och hugga väldigt ofta. En lek, som vi hade i folkskolan var att ”bränna trill”. Det gick till så att vi sågade små trissor av runda vedträn. Sedan stod vi två lag på var sin sida av skolplanen. När någon i det ena laget kastade en trissa skulle det andra laget försöka mota den, vilket inte var alldeles lätt. Misslyckades laget att mota trissan fick motståndarna en poäng. En annan lek som vi bedrev trots att den var förbjuden, var ett spel med 2- och 5 öringar. Var och en av deltagarna kastade en peng mot en pinne. Den som kom närmast pinnen fick lägga upp alla mynten i rad och med en slya försöka vända så många som möjligt. Dom han lyckades vända fick han behålla. Så fortgick det i tur och ordning tills alla mynten hade vänts.

På den tiden fanns det folkskola även i Vägabo och småskola i Hunnabo. På skolgårdarna fanns det inte en massa cyklar av den enkla anledningen att inga elever hade tillgång till cykel. De fick ta sig till skolan iförda träskor eller trätofflor. Jag skulle tro att många av mina kamrater hade inte skor förrän de konfirmerades.

Man tog vara på saker och ting på ett annat sätt i min barndom. Sålunda slog man vägrenar, banvakterna slog banvallarna och vi tog reda på det gräs som fanns på stationsområdet. Dessutom slog vi myrar på Ämtashult, bland annat vid Stjärneö och det höet torkade vi på Stjärneö, där det förr fanns en torpstuga. Den som ser området idag har nog svårt att begripa hur man kunde torka hö där, men på den tiden fanns det ingen skog där.

Jag har tyvärr inte mycket minne av priser men jag hittade en gång 1/2 öre på stationsplanen och jag antar att man kunde köpa någonting även för den slanten. En annan gång hittade jag en 50-öring och den räckte enligt vad mamma påstod till ett par långstrumpor till mej. Det var skomakare Palmqvists Hildur, som stickade dem på sin maskin. 10 stycken cigaretter 39-an turk kostade om jag minns rätt 20 öre och man kunde köpa för 2 öre karameller.

Julen firades enklare i min barndom och det berodde väl på att folk inte hade råd till så mycket extravaganser. I den mån det förekom julklappar var det nog oftast mjuka sådana. Gustav och jag köpte en hel del hos Åhlen och Holm och det fick bli ganska enkla saker för vi hade ju ont om pengar. Vi var faktiskt inte dom enda som handlade hos Åhlen och Holm. Jag minns att Gustav och jag av vår syster Anna fick spetsskridskor i julklapp och det vållade mycken avundsjuka bland våra kamrater.

Jag är inte säker på att alla kunde kosta på sig att äta julskinka och lutfisk men jag skulle tro att de allra flesta gjorde det. Mamma brukade baka särskilt vetebröd och så bryggde hon god svagdricka speciellt till julen. Till juldagsfrukosten var det alltid stekt grönkål som fick stå och sjuda sakta med skinkspad. Det var väldigt gott, men var väl ingen dietmat. Jag var inte så förtjust i den varma julgröten utan åt den helst kall som ris a la Malta dagen efter. Flottaringar bakades alltid till julen.

Vårt julfirande styrdes mycket av tågen och när ”lucka var öppen”. Jultomte hade vi inte men julgran.

Det fanns varken radio eller tv i min barndom men det fanns tidningar. Den tidning, som var mest spridd i Ambjörnarp var Westgöten. Borås Tidning och Ulricehamns Tidning hade knappast några prenumeranter då. Av storstadstidningarna är Stockholms tidningen den jag kommer ihåg. Av veckotidningarna var nog Allers Familje Journal den vanligaste tätt följd av Allt för Alla och Såningsmannen. Fäderneslandet tror jag ingen hade i Ambjörnarp, den ansågs ju inte riktigt rumsren.

Vad gjorde vi på kvällarna? Ja det har jag funderat över, men jag kan inte komma på något särskilt. På somrarna spelade vi ofta krocket och på vintern blev det väl ofta en bok. Pappa brukade varje år ta hem en stor låda böcker från Lindblads förlag i Uppsala och hade sedan auktion i missionshuset. och det stannade ju en del böcker i familjen och så fanns det bibliotek i skolan. Vi behövde inte sparka oss trötta på kvällarna för på den tiden fick vi börja hjälpa till ganska tidigt och det förhindrade säkert många tillfällen till synd. Man hörde inte heller talas om värstingar och det berodde förmodligen på att vi bodde långt i sär, inte hade cyklar eller pengar. De vuxna ungdomarna roade sig på sommaren på dansbanan eller på skjutbanan. Dessutom brukade det anordnas ”hopalägg” då man dansade och roade sig men det var förstås äldre ungdomar.

Jag instämmer med Verner von Heidenstam:

Vem ärver ej av sin hembygd drag
och den som lyss som liten slarv
till skogens dån får annat arv
än den som föddes vid en gata.